| Publicerad 2013 | Lämna synpunkter |
UT, adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 904):
1) (†) (skriftligen) återge (utsaga l. text) på annat språk än det ursprungliga, översätta; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om översättning. At iagh thesse Book vthtolka måtte. Syr. Förspr. (Bib. 1541). Latinska uttolkningen är förnämligast ärnad til Utländingars tjenst. Sahlstedt Föret. 11 (1773). jfr bibel-uttolkning.
2) uttyda l. tolka (ngt); särsk. med avs. på text(innehåll) l. skrift: interpretera; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: formulera l. uttrycka. The .. vth thålka them (dvs. breven) til thet bestha. G1R 4: 159 (1527). Then laghkloke Accurtius hade een Dotter, som vthi Bolonien offentligen vthtolkade Laghen. Schroderus Albert. 2: 227 (1638). Och icke som tu sielf vttolckar med tin röst, / At jag för guld och ros min penna skulle skiära. Warnmark Songt. 83 (1701). Ni (kan) övergå till att fördjupa er i uttolkningen av handens linjer. KiromantHeml. 31 (1946). jfr o-uttolkad.
Avledn.: uttolkare, m.//ig.
1) (†) till -tolka 1: person som (skriftligen) översätter ngt; särsk. om bibelöversättare. Med Vthtålkarens egna bekåstning, såsom ock alla andra aff honom tilförenne vthgångna Bööker. PJGothus Luther ScrSent. Aa 8 a (1597). Den Alexandrinska öfwersättningen (av GT) kallas äfwen Septuaginta .. eller de sjuttio Uttolkares öfwersättning. Norbeck Theol. 21 (1866). Auerbach (1916).
2) till -tolka 2: person som uttolkar ngt; särsk. i fråga om lyrik l. musikstycke l. rollfigur o. d. Schroderus Waldt 66 (1616). Den mytomspunna ”Leningradsymfonin” kan man numera höra i dussintals tolkningar bland annat med några tidiga uttolkare som Toscanini .. och Celibidache. DN 28/9 2006, s. D8. Den neutralitetsdoktrin som i utrikesminister Östen Undén fann sin främste uttolkare. Östling NazSensm. 41 (2008).
uttolkerska, f. särsk. (numera bl. tillf.) till -tolka 2: om kvinna som uttolkar rollfigur; förr äv. allmännare, om kvinnlig uttolkare (särsk. mer l. mindre bildl.). Tungan är såsom all wijsheetz vttolkorska. Balck Es. 34 (1603). Ungflicksrollen fordrar åtskilligt av sin uttolkerska. ÖgCorr. 2/6 1965, s. 13. —
(9 d) -TONA. särsk.: tona ut (se tona ut 2). Varm luft och fuktighet befordra färgens uttonande. HantvB I. 5: 479 (1937). —
-TORKA, -else (†, Lind 1: 278 (1749)), -ning; -are (numera bl. tillf., Serenius P 3 a (1734) osv.). [fsv. utthörka]
1) (†) till 9 (d): torka av (ngt), torka ren; äv. med avs. på det som avlägsna(t)s. Då du bruka willt (en salva), så uthtårcka tillförenne Hofwen på alla fyra Fötterna in uppå bara Qwicken. Rålamb 13: 197 (1690). Därest någre råst fläckar skulle sitta i (gevärs)pipan, tå måste .. pipan med en olje-lapp dragas igenom, hwarefter oljan wäl uttorkas. PH 3: 2155 (1744). Welin Hvad nytt 1: 5 (1894).
2) till 11: bli (fullständigt) torr, torka ut (se torka ut 2); särsk. dels om jord l. land o. d.: bli ofruktbar, dels om träd l. växt l. gren o. d.: torka bort, vissna; äv. om vatten(samling l. -drag): torka bort, sina. Watubeckenar äro vthtorkadhe. Joel 1: 20 (Bib. 1541). Trakten .. (var) ett fult hedland med uttorkade taggbuskar. Wallin Bref 128 (1847). Det är först genom insmältning af ostarne i paraffin man lyckats .. undgå .. en alltför stor uttorkning av osten. LAHT 1910, s. 490. Om berget går alltför nära ytan, uttorkar det överliggande jordlagret lätt. SvGeogrÅb. 1930, s. 58.
3) till 11: komma (ngt l. ngn) att mista sin fuktighet l. vätska, göra (fullständigt) torr, torka ut (se torka ut 1); äv. dels med saksubj., dels mer l. mindre bildl.; förr äv. i pass. övergående i dep. Iagh skal vthtorka strömanar. Hes. 30: 12 (Bib. 1541). Aristoteles (menar) .. Att såsom haafuet aldrigh wthtorckas, så måtte ickehäller källorna och annor frisk watn kunna fehla och wthtorckas, thet doch ofta skeer. Forsius Phys. 149 (1611). Under regntiden förvandlas .. klyftorna till forsande bergströmmar, men öckenhettan uttorkar dem snart ända till sista droppen. NF 1: 935 (1876). (S. Undset) bryter med hela den naturalistiska livssynen, som i så stor utsträckning uttorkat och förgrovat modern diktning. Böök 4Sekl. 241 (1928). jfr moss-uttorkning. särsk. om person l. organ o. d., i fråga om oönskad förlust av vätska; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; numera bl. dels i p. pf., dels ss. vbalsbst. -ning. Itt gladt hierta gör lijffuet lustigt, men itt bedröffuat moodh vthtörkar beenen. SalOrdspr. 17: 22 (öv. 1536). Menniskans kropp lewererar dageligen ifrån sig en hop wätskor, och måste altså jämwäl hwar dag få någon ärsättning theraf, om han ej skal uttorkas. Orrelius Diurr. 90: 6 (1750). Penningen förrostar på kistbotten hos uttorkade mesar. Rutström Schiller Röfvarb. 16 (1799). Slemhinnorna i matsmältningskanalen berövas sitt vatten av saltlösningen och bli därigenom uttorkade. Bolin VFöda 87 (1933). Intensiv värme kan leda till utmattning, uttorkning och värmeslag. Staffansson Berger Hiking 207 (2006). —
Spalt U 1329 band 37, 2013