Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖNSKALÄGE lön3ska~lä2ge, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. LÖNSKALÄGER, n.; förr äv. LÖSKALÄGE l. LÖSKALÄGER, n.
(i ålderdomligt spr., i sht jur.) olovligt könsumgänge mellan ogifta personer (eg. sådana som icke äro så nära besläktade att detta medför äktenskapshinder); jfr BOLERI 1, LÖNSKA-LAG. Begå, bedriva, förr äv. göra, bruka l. hava lönskaläge (med ngn), förr äv. leva l. ligga i lönskaläge. G1R 4: 243 (1527). Liffua j hoor, bolerij, lönskalege, och annor oreenligheet. OPetri Clost. B 3 a (1528). Att han haffuer länge leget, och än nu ligger i lönske lägia, medh en quinna på Nårremalm, ofäst och owigdt. 3SthmTb. 1: 245 (1594). Matz Ericzon .. haffuer hafft lömskeleger m[ed] Malin. UppsDP 29/8 1598. Lönskeläger emellan skylle personer. RP 6: 72 (1636). EkenäsDomb. 1: 61 (1642: brukatt). MB 53: 3 (Lag 1734: giordt). Ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna .., straffes, för lönskaläge, med böter, högst etthundra Riksdaler. SFS 1864, nr 11, s. 67 (upphävt 1918). Rätt att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer .. icke .. den, som begått lönskaläge med sin trolofvade. FFS 1918, nr 59, s. 20. Siwertz JoDr. 340 (1928). — särsk. (tillf.) bildl. Mån inte .. et nytt slag blommor kunde följa på et lite kärt lönskaläger mellan tulipan och neglikan? Wallenberg (SVS) 1: 321 (1771).
Spalt L 1863 band 16, 1942