Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄRGEL mær3jel2 l. 40, ngn gg -rg-, r. l. m. (Linné Sk. 2 (1751) osv.) ((†) n. Linné Gothl. 294 (1745)); best. -n; pl. (om olika slag av märgel) -glar (BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 7, SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 149).
geol. o. lant. jord- l. bärgart som innehåller en blandning av kalk med ler- l. sandmaterial; i sht om jordart som har sådan kalkhalt att den kan användas ss. jordförbättringsmedel. Schroderus Comenius 387 (1639). SFS 1934, s. 628. — jfr DILUVIAL-, GLACIAL-, ISHAVS-, JORD-, KALK-, KRIT-, LER-, MORÄN-, SKAL-, STRUT-MÄRGEL. — särsk. i nedan anförda ordspr., som syftar på förhållandet att märglingens värkan (på vissa jordar) blir av kort varaktighet (såvida icke jorden gödslas); jfr MÄRGLA, v.1 a (se avledn.). Märgel gör rik far och fattig son. Landgren Ordspr. 125 (1889).
-BLAD. växten Tussilago farfara Lin., hästhov, vilken ofta förekommer på märglade åkrar; jfr -ört. Bolin Åkerogräs. 72 (1926; fr. Skåne). —
-BOTTEN. i fråga om jordmån: märgel som ligger under myllan. 50 Tunneland god jord på mergelbotten. ÖresundP 1848, nr 10, s. 4. —
-GROP. grop l. håla där märgel upptages l. upptagits. Björkegren (1786; under marnière). LB 1: 114 (1899). —
-HALTIG. —
-JORD. (mindre br.) om sand- l. lerjord som innehåller kalk i märkbar mängd. Linné Sk. 2 (1751). Sonesson HbTrädg. 4 (1926). —
-KRITA, r. l. f. (knappast br.) jfr -kalksten. JernkA 1828, Bih. 2: 26. Hisinger Ant. 6: 117 (1837). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MYLLA, r. l. f. (†) lermärgel blandad med mylla. Gadd Landtsk. 1: 118 (1773). SamlRönLandtbr. 3: 24 (1779). —
-TAG. [jfr grus-, ler-tag] konkret: ställe där märgel upptages (l. kan upptagas l. har upptagits); jfr -grav, -grop. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 5 a, s. 31. —
-TÄKT.
MÄRGLA, v.1, -ing. [jfr d. mergle, t. mergeln] föra ut märgel på åkerjord o. blanda in den i jorden för att höja jordens alstringsförmåga; äv. med obj. betecknande jord l. åker o. d. EconA 1807, apr. s. 126. TT 1927, Allm. s. 114. jfr o-märglad. särsk.
a) i ordspr. (jfr märgel slutet). Det bekanta ordspråket, att mergling gör rika fäder, men fattiga söner. Agardh Bot. 2: 27 (1832).
b) om naturföreteelse som har samma värkan som märgling. Uppl. 1: 37 (1901). De lösa jordlagrens märgling genom kalkhaltiga jordarter från silurområdena. Andersson o. Birger 49 (1912).
MÄRGLIG, adj. (märg- 1828 osv. märge- 1845—49) som erinrar om l. har karaktär av l. liknar märgel. En merglig kalk. Hisinger Ant. 4: 227 (1828). Märgliga bergarter. SvGeolU Aa 160: 7 (1927).
Spalt M 1970 band 17, 1945