CYAN sya4n, sbst.1, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. cyane, it. ciano, port. cyano, af lat. cyanus, blåklint, hos somliga (äldre) bot. förf. släktnamn för vissa arter af släktet Centaurea Lin., af Linné fastställdt ss. artnamn för blåklinten (jfr nedan); af gr. κύανος, blåklint (jfr κύανος, κυάνεος, blå); jfr CYAN, sbst.2, CYANIN, CYANIT, CYANOMETER, CYANOTYP]
(ss. enkelt ord nästan bl. i poesi) växten Centaurea Cyanus Lin.; blåklint. En krans af guldax och cyaner / Flätar Ceres åt sitt blonda hår. Stagnelius 2: 119 (1821). Mellan gröna löf vi sticke / Vackra blå cyaner in. Franzén Skald. 4: 408 (1832).
Ssg: CYAN-FÄRGAD03~20. [med afs. på bildningen jfr början af den etym. afd. under CYANBLÅ] (mindre br.) blå i den nyans som utmärker blåklinten; jfr CYANBLÅ. Thomson 72 (1862).
