| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
1) i allm. mindre, rund (naturlig l. med redskap o. d. åstadkommen) fördjupning; grop; vanl. bl. om dylik fördjupning med trängre öppning l. helt sluten: hålighet, hålrum. Ost som är full medh hol. VarRerV 19 a (1579). Bureus Suml. 44 (c. 1600). Flyga bi bort i annars skog, och följer ägaren them til stock och hol. BB 21: 1 (Lag 1734). Smörg .. hålen i munk-pannan (dvs. pannan för gräddning av munkar) väl med smör. Warg 332 (1755). Jordfyldt hål i ett stenblock. Schulthess (1885). — jfr DRAK-, DRUS-, GRANAT-, LÖNN-HÅL m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (†) om grop l. hålighet i någon kroppsdel; jfr HÅLA, sbst. 1 b. Sak. 14: 12 (Bib. 1541; om ögonhåla). Holet i läppen vnder näsan. Wollimhaus Ind. (1652). Et par små allersötaste hol på kindbenen. Wallenberg (SVS) 1: 271 (1771). Dalin (1852; om grop i kinden). — jfr ARM-, ÖGON-HÅL.
b) (†) om (större) urtagning i en mur o. d.: nisch. (Lat.) Riscus (sv.) skåp eller hol j muren. VarRerV 25 (1538). Schroderus Comenius 552 (1639). Hol i en mur för en bild. Serenius (1741).
c) i fråga om bollspel, kulspel o. d.: grop l. fördjupning i vilken en boll (en kula) skall kastas l. slås l. rullas; särsk. i golfspel, om de hål på en golfbana i vilka under spelets gång bollen skall slås. Nordforss (1805; om biljardhål). Balck Idr. 1: 201 (1886; i fråga om golfspel). Finalen (i golf), som spelades över 36 hål. SvD(A) 1919, nr 242, s. 10. — jfr BILJARD-HÅL. — särsk. (†) i uttr. påta i hål, om leken Pär i håla (se HÅLA, sbst. 1 c). Linné Diet. 1: 124 (c. 1750).
e) (vard.) bildl. i uttr. som beteckna stora utgifter o. d. (jfr 5 b). Det tog ett djupt hål i kassan. Han har många hål att stoppa i. RP 12: 107 (1647). HLilljebjörn Hågk. 2: 56 (1867). VL 1905, nr 240, s. 4.
2) [eg. specialanv. av 1] (numera knappast br.; se dock a o. b) = HÅLA, sbst. 2. The Ebreer äro vthkropne vthu holen ther the sigh gömdt haffua. 1Sam. 14: 11 (Bib. 1541). Lucidor (SVS) 343 (1673). Diuren ligga i sina hål. Schultze Ordb. 1756 (c. 1755). Adlerbeth HorSat. 82 (1814). — jfr RÖVAR-, STEN-HÅL m. fl. — särsk. i oeg. l. bildl. anv.
a) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om (urspr. underjordiskt) fängelserum; särsk. i uttr. sätta l. kasta ngn i hålet, sätta l. kasta ngn i fängelse, krypa i hålet, ”krypa i fängelse”. Han .. lät .. sättia dem i håhlet här på Stockholm. RP 13: 353 (1649). (Han) Föramourerade sig med en nunna och blef .. tagen hos henne .. och kastad i hohlet. SvBrIt. 1: 27 (1698). Krypa i hålet. Lind (1749). CIHallman 369 (1779). Men ofvanpå allt så kommer vakten och sätter in bägge hairarna (dvs. pojkarna) på Sjönevads hål (dvs. häkte). Bondeson Markn. 45 (1881). — jfr FÅNG-, TJUV(A)-HÅL.
b) [jfr d. hul, t. loch] (vard., fullt br.) om hus l. rum som är litet l. trångt l. smutsigt o. d., l. om samhälle som är trångt l. smutsigt l. obetydligt l. efterblivet o. d., l. där man över huvud taget vantrivs: ”kyffe”, ”näste”, ”håla”. Han bor i ett eländigt hål. KKD 8: 158 (1700). London är ett töcknigt, rökigt hål. Geijer Brev 41 (1809). I hotellet .. bodde jag temligen illa, fyra trappor upp i ett litet hål. Lundgren MålAnt. 1: 2 (1839, 1873). Det var ett snuskigt och otrefligt hål till stuga. Benedictsson Folkl. 18 (1887). Larsson i By Bergsm. 2: 39 (1918). — jfr BLÅS-, SNUSK-, TJUV-HÅL m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] (†) om bröst- l. bukhålan; ss. första led i ssgr.
4) (vanl. rund) öppning (av större l. mindre vidd) genom l. i ngt; i sht dels om dylik öppning som för vissa praktiska ändamål åstadkommits (med värktyg o. d.) i trä, sten, metall, läder osv., dels om dylik som gm våld l. våda o. d. uppstått på människas l. djurs kropp l. som gm åvärkan, vårdslöshet, nötning o. d. uppkommit på tyg, klädespersedlar, kärl osv., dels slutligen om dylik öppning som tjänstgör ss. passage (in- o. utgång osv.). Borra, göra, hacka, hugga, slå, sticka, förr äv. stinga (ett) hål (i ngt). Bränna, göra, hacka, hugga, nöta, riva, slå, sticka, taga (ett) hål (på ngt). Det går hål (på l. i ngt), jfr GÅ VIII 27. Det värker (förr äv. slår) hål, (i folkligt spr.) i fråga om bulnad o. d. Gå hål på fötterna, skorna, strumporna o. d.; jfr GÅ I 2 h. Dra in (l. släppa ut) svångremmen två hål. (Tomas sade:) Utan iach seer holen effter spikana j .. (Jesus’) händer, och stingher mitt finger j holet effter spikana .. troor iach thet icke. Joh. 20: 25 (NT 1526). Wåre skiip .. skote .. stora holl egenom (fiendens skepp). G1R 9: 166 (1534). En tom ask .. som hade ett hol mitt på loket. RA I. 3: 70 (1593). En Räff kom igenom it hol in vthi en rijk mans gård. Balck Es. 189 (1603). Hål i pörttaket thär igenom röken utgår. Juslenius 306 (1745). Små Cicadæ, som .. sticka hohl på bladen. Linné Diet. 2: 154 (c. 1750). Där är et hål på min rock. Widegren (1788). På handpressar .. förses .. (stålpännorna) med hål och sprund. UB 6: 208 (1874). Full af hål såsom ett såll. Schulthess (1885). Varet banar sig ofta väg utåt, ”det värker hål”, såsom man säger. Wretlind Läk. 2: 46 (1894). Hål i öronen (för öronringar). Auerbach (1909). — jfr AND-, ARS-, BI-, BLÅS-, BLÄSTER-, BORR-, BRAND-, BROK-, DUBB-, EKER-, FALL-, FLUSTER-, FYR-, FÄNG-, GAS-, GJUT-, GLUTT-, GRIND-, GÄL-, GÄRDSGÅRDS-, KIK-, KLYS-, KUL-, KVIST-, LJUD-, LOD-, LUFT-, MAG-, MAL-, MASK-, MJÖLK-, MUS-, NACK-, NAVAR-, NIT-, NYCKEL-, PINN-, PLANT-, RÅTT-, RÖK-, SKRUV-, SLAGG-, SMYG-, SMÖRJ-, SPIK-, SPRUND-, STICK-, SVETT-, TAPP-, TITT-, UGNS-, VIND-, ÖRON-HÅL m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr i α). Bättre en lapp, än ett hål. Granlund Ordspr. (c. 1880). Stoppa hålet medan det är litet. Därs.
b) i bild, i uttr. riva ett stort hål i pungen o. d., åstadkomma att ett (samlat) pänningförråd (hastigt) förminskas (jfr 1 e). Jag fattige broder har .. rifvit et faseligit hål uti Papisternas pänninge-pung. Borg Luther 2: 854 (1753).
c) om hål i yxa, hammare o. d. för fästande av skaftet: skafthål, ”öga”. Bland våra äldsta fornsaker .. finnes ett stort antal, försedt med borrade hål, för att deri insätta skaft. Nilsson Ur. I. 1: 37 (1839). Hålet för skaftet .. bör gå genom .. (hammarens) tyngdpunkt. Almroth Karmarsch 392 (1839).
d) på vissa blåsinstrument, i sht träblåsinstrument: vart särskilt av de hål med vilka tonhöjden (förmedelst fingrarna l. särskilda klaffar) regleras. Lindfors (1815). 2NF 8: 688 (1907). — jfr FINGER-, KLAFF-, TON-HÅL m. fl.
e) handarb. om sydda l. broderade hål i duk o. d.; särsk. i fråga om vitbroderi. GripshInvent. 1549. Berg Handarb. 43 (1873). Linder Tid. 42 (1924).
f) om öppning till brunn, gruvschakt o. d. Lågh en stoor steen för holet på brunnenom. 1Mos. 29: 2 (Bib. 1541). Östergren (1928). — jfr BRUNNS-, KLYFT-HÅL m. fl.
g) anat. i uttr. ovala resp. runda hålet, om två nära varandra belägna hål i roten av kilbensvingen. Müller LbAnat. 64 (1905).
h) (†) overgående i bet.: dörr(öppning), port. Ty wisen dem (dvs. sådana män som icke veta att skicka sig i sällskap) med Alfwar fort / Hwar Timmermannen Hohlet giort (dvs. visa dem på porten). Lucidor (SVS) 449 (1674); jfr Kolmodin QvSp. 1: 125 (1732).
i) om hål som göres av djur (i sht gnagare) för att tjäna ss. in- l. utgång (till boet) l. för att bereda möjlighet till flykt vid förföljande o. d.; äv. bildl., om väg till undanflykt (ur en kinkig belägenhet o. d.): kryphål; förr äv. allmännare: möjlighet, utväg. Hava ett hål att krypa i (l. igenom). Stadzmusen fan strax sitt hool (i kammaren), män Skogsmusen wiste icke huart hon skulle tagha wägen. Balck Es. 79 (1603). Sedan om något limiteras, så göra I ett hool, som man kan krypa igenom. RP 9: 37 (1642). Så länge dett gåår dem nogot medh, finne de altidh håål att omstöta hvadh bevilliat är. Därs. 12: 259 (1648). Allestäds hafva hol at krypa ut. Serenius (1741). Auerbach (1909). — jfr KRYP-HÅL. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Musen finner äntå itt hool, än werden wore full medh räffuer. SvOrds. B 6 b (1604). Thet är en arm musz som icke haffuer mer en itt holl. Därs. C 3 a.
β) i sådana uttr. som stoppa (l. täppa) till alla (l. ett) hål, i sht bildl.: förhindra undanflykter, invändningar o. d., stoppa till ett hål och öppna ett annat, bildl.: förhindra undanflykt o. d. på ett håll, men möjliggöra den på ett annat. Icke .. berömmer Evangelisten förgäfves .. (Hannas) ägtenskap .. på det han må til öfverflöd tilstoppa alla hål för verkhelgonen. Borg Luther 1: 226 (1753). Östergren (1928).
j) i uttr. kappas l. käppas (äv. kämpas) om hålet användt ss. namn på en viss ringlek (där ”hålet” utgöres av en i ringen under lekens gång uppstående ”lucka”). Kappas om hålet .. En af lekkamraterne går utanför ringen och kullar en annan. Den kullade måste nu, springande omkring ringen åt motsattt håll mot den som kullade, söka åter uppnå sin plats före den andre. Norman GossLek. 13 (1878). Östergren (1928).
k) (numera knappast br.) spelt. i uttr. äkta resp. oäkta hålet, om öppningen mellan midtraden i ett kägelspel o. de två närmaste käglorna på endera sidan resp. mellan endera hörnkäglan o. de två närmaste käglorna. HBiblSällsk. 2: 76 (1839). Norman GossLek. 140 (1878).
l) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om trångt in- l. utlopp i skärgård, sjö o. d., (trångt) sund. (Sven Johan) ville inte åka in genom smuttarna och hålen ända in dit fiskarna hade sin ordinarie tilläggsplats. Månsson Rättf. 1: 197 (1916).
m) i vissa bildl. anv. (jfr i).
α) med tanke på hålet ss. en öppning (som bör stoppas igen); ”lucka” (äv. i bevisföring o. d.); ofta: blotta, brist. Med ett litet hål i logiken förklarade tal(aren osv.). GHT 1896, nr 111 A, s. 2. (När bönderna i schackspel icke kunna driva bort en anfallande pjäs) brukar man säga att det finnes ”hål” i bondeställningen. Wigforss Schack 47 (1923). — särsk. [efter nt. he hett vör jeder lock ’n plock, han finner utvägar för allt; jfr d. ha naglen færdig til hullet] (numera mindre br.) i uttr. ha(va) en plugg för vart (l. alla) hål, ha medel att bemästra varje svårighet, klara sig ur varje förlägenhet l. kritisk situation o. d. Til alt hål han (dvs. räven) strax en plygg fan, / Och all sin skul Slogh han omkul. Fosz 153 (1621; utan direkt motsvarighet i nt. l. i d. öv.). Rhodin Ordspr. 60 (1807). SvTyHlex. (1851, 1872).
β) med tanke på hålet ss. en skada (som bör botas, om en större skada skall kunna förebyggas); ofta: reva. RARP 8: 31 (1660). Göteborg blef .. just (1809) .. en stor genomgångsort för den nord-europeiska handeln, ett af de första hålen i kontinentalsystemet. Blanck GeijerEngl. 42 (1914).
γ) [anv. torde utgå från bet.: bräsch (se d. o. 2)] (†) i uttr. få hål på ngt l. ngn, mer l. mindre bildl., särsk.: (skaffa sig en angreppspunkt med vars hjälp man kan) få bukt med ngn l. göra slut på l. omintetgöra ngt; få hål, om sak l. förhållande, bildl.: (få en sådan stöt l. ”törn” att den l. det måste) upphöra l. annuleras o. d. (Försöka) få ett hol på det tyske kriget. RP 10: 145 (1643). Derföre måtte pax pragensis annulleras, och een annan terminus taghas; får den nu icke hol, då fåhr hon aldrig. Därs. 11: 359 (1646). Om the (dvs. borgarna) få ett håhl der på (dvs. på adelns privilegier), kunde de fuller sigh mera igenomträngia. RARP 4: 420 (1650). Hafwom wi och fådt hål på thitt folk, och är tijd at tu thes hämnar. Verelius Gothr. 156 (1664; utan direkt motsv. i isl. orig.). Kolmodin QvSp. 1: 135 (1732).
(1) -BILDNING. i sht med. o. geol. ofta konkret. Wretlind Läk. 7: 96 (1899). Ymer 1921, s. 156 (i fråga om grottor). —
(1 c) -BILJARD. biljard försedd med hål i hörnen (o. vid långsidornas midt). SDS 1892, nr 410, s. 4. KatalIndUtstSthm 1897, s. 72. —
(4) -BOTTEN. botten l. underlag försedd (försett) med hål. Nyblæus Pharm. 71 (1846). Fiskkittel med hålbotten. Langlet Husm. 342 (1884). —
(4 e) -BRODERI. handarb. broderi bestående av (en samling) runda l. ovala hål med ”kastade” kanter. Slät krage, med hålbroderi. Portf. 1851, s. 223. Engelskt hålbroderi. VHem 1921, nr 25, s. 17. —
(4) -BRÄNNARE, r. l. m. gasbrännare (av äldre modell) med ett l. två fina hål varigenom gasen kan strömma ut. InbjHReallärovSthm 1891, s. 29. BonnierKL 4: 1104 (1924). —
(4) -BRÖD. (numera mindre br.) bröd försett med hål i midten (ursprungl. avsett för brödkakans upphängning på spett l. stång); jfr -KAKA. Juslenius 168 (1745). Mellan sparrarne hängde hålbröd på långa spett. Ahrenberg Hih. 46 (1889). Keyland Allmogekost 1: 177 (1919). —
-BRÖDS-KAKA. (föga br.) hålkaka. Topelius Vint. II. 1: 327 (1856, 1881). Retzius FinKran. 113 (1878). —
(1) -BYGGARE, sbst.1, m. l. r. (sbst.2 se sp. 1719). zool. fågel som bygger sitt bo i håligheter i trädstammar o. d. SkogsvT 1907, s. 262. Rosenius SvFågl. 1: 181 (1916). —
(1) -BÄRG. bärg täckt av klippblock, lösa stenar o. d. (vilka mellan o. under sig hava håligheter). Tiselius Vätter 1: 70 (1723). På myror och holberg äro .. (barrträden) kårta, krokota och rutnade in uti. NorrlS 1: 51 (c. 1770). JernkA 1879, s. 665. —
(1) -CELT. arkeol. holkyxa; jfr CELT, sbst.1 Hildebrand Hedn. 45 (1866). JmtFmT 1: 7 (1889). 2NF 33: 646 (1922). —
(4) -GOMMAR, pl. zool. benämning på underordningen Hyperotreti J. Müller bland rundmunnarna. Nilsson Fauna 4: 750 (1855). (Hos) Hålgommar .. (mynnar) näskanalen (nasaltuben), som är omgifven af mjuke broskringar, .. i gomhvalfvet. Lilljeborg Fisk. 3: 727 (1891). —
(1) -GRYT. (†) = -STEN; anträffat bl. i ssgn HÅLGRYTE-KLIPPA. Holgryte och stenaklippor, där ingen kan komma framförn. Verelius 300 (1681). —
(4) -HAMMARE. tekn. hammare med spetsig pen för inslagning av hål i (tunna) metallföremål. Strömmer Pero 96 (1914). —
(4) -JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1715). (i sht i fackspr.) värktyg (med cylindrisk klinga) för åstadkommande av hål (tvärsigenom ngt). Dalin (1852). Äplena skalas och kärnhusen uttagas med ett håljern. AHB 92: 71 (1876). Östergren (1928). —
(4) -KAKA. brödkaka med hål i midten; jfr -BRÖD. Ja sätter för däy en Smörask och en Håålkaka. Tidfördrijf A 2 b (c. 1625). Arvidi 187 (1651). Mellan balkarne (i stugan) gingo brödspett med hålkakor. Strindberg Hems. 19 (1887). Keyland Allmogekost 1: 177 (1919). —
-KAKS-BRÖD, förr äv. -KAKE-BRÖD. (-kake- 1787. -kaks- 1832—1928) (mindre br.) = -BRÖD. Fischerström 3: 360 (1787). Östergren (1928). —
(4) -KAMERA. fotogr. enkel lådkamera som på framsidan är försedd med ett litet hål genom vilket ljusstrålarna kunna insläppas o. upptagas på en i lådan anbragt, fotografisk plåt. NordT 1896, s. 179. 3NF (1929). —
(1) -KIL.
1) (i fackspr.) framspringande tapp i kanten av ett trästycke, avsedd att vid sammanfogning (med ett annat trästycke) inpassas i en motsvarande urtagning. VetAH 1798, s. 226. AHB 83: 78 (1873).
2) (†) bärgv. hackliknande redskap (bestående av järn med träskaft) varmed urtagningar gjordes i bärgvägg för att giva fäste åt stockändar o. d. vid uppförande av träbyggnader under jord. Rinman 1: 689 (1788). —
(4) -KLAMP. [jfr d. hulklampe, holl. hoolklamp] (mindre br.) sjöt. trästycke med en upphöjning i midten som är försedd med ett hål (för surrning o. d.). Ekbohrn NautOrdb. 89 (1840). Björkman (1889). —
(4) -KORALL. (föga br.) zool. individ av korallsläktet Millepora Lin., vars arter hava ett med en mängd hål försett kalkskelett. Dalin (1852). Björkman (1889). —
(1) -KRUS. vävn. ett slags (sent uppkommen) leksandsväv vars mönster kännetecknas av vissa regelbundet grupperade fördjupningar i väven. Fatab. 1914, s. 110 (1909). BonnierKL (1924). —
(1) -KÄRR. (†) kärr fyllt med håligheter o. d.; jfr -MOSSE. JErici Psalt. 65 b (1604). Anderss i Kanarp begera itt hålkärr .. att reda up åth sigh till ängh. VDAkt. 1674, nr 216 (1661). —
(1) -MOSSE. (†) jfr -KÄRR. Fäladzmarcken är skrin (dvs. mager), ock består af Liung, Enebuskar ock Hålmåsar. HdlÅgerupArk. 1742. —
(1) -MÅL. bärgv. tomrum i en masugnspipas översta del, uppkommet gm smältgodsets sjunkning under blåsningen; särsk. om detta tomrum ss. mått i fråga om i ”pipan” nedsläppt kol o. malm. Fullt hålmål, hålmål rymmande en sättning kol o. malm. Rinman 2: 1086 (1789). JernkA 1891, s. 158. SvKulturb. 3—4: 56 (1930). —
(4) -MÅTT. (tillf.) ”mått” varmed hål göres i brödkaka, ”horn”. Keyland Allmogekost 1: 213 (1919). Östergren (1928). —
(4) -NYSTAN. (numera föga br.) nystan i vilket tråden nystats (omkring ett föremål) så att ett hål uppstått i nystanets centrum. Denna Ref (dvs. långreven) nystas up til Hålnystan, at hon må löpa lätt vid utläggningen. Schultze Fisk. 150 (1778). SkandFisk. Bih. 22 (1837). —
(4) -PLATTA, r. l. f. (i fackspr.) = -SKIVA 1. SFS 1906, nr 48, s. 36. VaruförtTulltaxa 1: 291 (1912). —
(4) -PRESS. tekn. pressmaskin o. d. varmed hål göres (i sht i metall). Zidbäck (1890). Hålpress, för nithål m. m. Smith (1916). —
(4) -RYMMARE, r. l. m. (†) borr till utvidgning av (borr)hål, skedborr. Broman Glys. 3: 28 (c. 1730). Salander Gårdzf. 121 (1731). —
(4) -SIREN. tekn. Hålsirenen, bestående av en perforerad metallskiva, som får rotera framför ett rör, genom vilket en luftström passerar. BonnierKL 2: 965 (1923). —
(4) -SKIVA, r. l. f. särsk.
1) tekn. med hål försedd skiva (av järn o. d.) som användes ss. underlag vid hålslagning i metall, bläck o. d. Almroth Karmarsch 285 (1839). Dalin (1852).
2) svarv. En egen docka (på svarvstol), som fått namn af .. hålskifva .. emedan den är försedd med hål, hvari arbetsstycket kan rotera. Luttropp Svarfk. 40 (1839).
3) (†) med hål försedd skiva som användes vid dragning av metalltråd; dragskiva. Rinman 2: 448 (1789). —
(4) -SKJUTEN, p. adj. (-skutenn) (†) genomskjuten med hål. Dertill var denn danske amirallenn (dvs. amiralsskeppet) hoolskutenn, så att vatnnett stodh 3 eller 4 allinner i skeppett. HH 20: 173 (c. 1585). —
(4) -SKO, r. l. m. (†) sko försedd med genombrutet ovanläder. Presterna (skola) .. fly lättfärdigheet uthi klädnatt .. Håffmanshattar, Håålskor etc. SUFinlH 5: 192 (1617). Karlson ÖrebroSkolH 1: XXVIII (i handl. fr. 1617). —
(1) -SKRAKE l. -SKRÄCKA. (-skrake 1858. -skräcka 1834—1835) (numera föga br.) zool. (individ av) den till skrakfåglarna hörande arten Merganser Merganser Lin., storskrake, som med förkärlek bygger sitt bo i ihåliga trädstammar o. d. Nilsson Fauna II. 2. 2: 359 (1834). Därs. II. 2: 497 (1858). —
(4) -SLAG. (i sht i fackspr.) apparat för framställande av hål i papper som skola sammanhäftas. ABAffärssystPrisk. 1912. —
(4) -SLAGNING. (i sht i fackspr.) TT 1897, M. s. 26. Rödskörhetsprov (å stålgjutgods) utföras genom hålslagning med cylindrisk dorn med kulspets. SFS 1916, s. 1082. —
-SLAGNINGS-MASKIN. dels (i sht tekn.) om större maskin för hålslagning i metallföremål o. d., dels liktydigt med: hålslag. 2UB 6: 157 (1904). Döss o. Lannge 294 (1911). —
(4) -SLEV. i sht kok. slev försedd med hål (för vattnets genomrinnande). BoupptSthm 9/6 1669. När .. (hummerskalen) äro kokta tages de up med en hålslef. Warg 23 (1755). Langlet Husm. 333 (1884). —
(4) -STAPEL. (†) stapel av råtegel, uppförd med hål l. mellanrum för underlättande av torkningen; motsatt: tätstapel. Wijnblad Tegelbr. 43 (1761). Almroth Kem. 481 (1834). —
(1) -STEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1717) [sv. dial. (i sht Norrl.) hålsten, anhopning av större o. mindre stenar, överväxt med mossa o. gräs] (†) koll.: samling av stenar, block o. d. med hålrum mellan sig; äv. i pl. i koll. anv. På bådhe sijdher (om en ö utanför Alexandrias hamn) wore trånge Inlopp in til Stadhen, hwilke ganske farlighe wore för the stoore Klipper och Holsteners skuld som vnder Watnet låghe. Lælius Bünting Res. 1: 222 (1588). Skoen (på oxen) slites ifrån och skadar foten, när man ej aktar sig för hålsten i Skogen, der foten snart kan fastna. Brauner Bosk. 41 (1756). NorrlS 1: 96 (1798). —
(3) -STING. (†) knivstyng o. d. som intränger i någon av kroppens håligheter. NorrlS 1: 214 (1557). Bleff Per Annderssonn sachfelth, för hann stack P(er) Lassessonn ij brystidh hollstinngh. SkrGbgJub. 6: 272 (1592). —
(4) -STUNGEN, p. adj. [jfr y. fsv. holstungen, stungen så att ett hål uppstått (Tideb. 102 (c. 1525))] (†) substantiverat, ss. namn på växten Hypericum perforatum Lin., vars blad på grund av där befintliga, insänkta körtlar ge intryck av att vara försedda med hål. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550). —
(3) -SÅR. [fsv. hulsar, jfr fd. holsar (hulsar), d. hulsaar, isl. holsár] (†) buksår. Möller (1807). —
(4) -SÖM. handarb. sömnadsarbete som utföres så att i viss led löpande trådar utdragas ur det tyg på vilket skall sys, varefter på andra leden kvarvarande trådar medelst styng fästas tillhopa så att ett mönster uppstår; äv. konkret. BoupptSthm 15/9 1685. Ett par lakan med .. dubbell hålsöm .. ett par med änkell hålsöm. BoupptRasbo 1708. Gentilt ska det vara, sa’ Djurholms Lena, sydde hålsöm på kökshanddukarna. Blanche Tafl. 3: 12 (1857). Lakan och örngått med gammaldags hålsöm. IndUtstMalmö 1896, s. 75. Kerrström Hochfelden Handarb. 5 (1915). TextBildv. 67 (1925).
Ssgr (handarb.): hålsöms-arbete,
-broderi,
-fåll,
-kant m. fl. —
(4) -SÖMMAD, p. adj. handarb. försedd med hålsöm. Den stora .. hålsömmade näsduken. Blanche Tafl. 358 (1845). Östergren (1928). —
(4) -TIMME. (vard.) i fråga om förh. i skola o. d.: fritimme mellan ett par lektioner. Östergren (1928; angivet ss. mest talspråkligt). DN(B) 1931, nr 309, s. 3. —
(4) -TOLK, r. l. m. tekn.
1) stav- l. tappformig tolk för mätning av cylindriska l. koniska hål. SD(L) 1902, nr 444, s. 1. NoK 49: 23 (1925).
(1) -TOM ~tωm2. (i sht i s. Sv.) ihålig; äv. bildl.: tom, utan innehåll. Cavallin (1875). En fras förtjänar namnet därför att den är håltom. SDS 1906, nr 287 A, s. 3. (Gossecs musik var trots stora förtjänster) tråkig och håltom. Norlind AMusH 541 (1921). —
(1) -TORN, n. (förr) torn med underjordiskt fängelserum. Sylvius Mornay 20 (1674). Hålltornet sågo wij, och det är 15. allnar under jorden der fångarna sittia. KFÅb. 1912, s. 330 (1700). TurÅ 1910, s. 198. —
(1) -TUVA. (i vissa trakter, föga br.) tuva med hålighet i l. under? Muhlbetet, är skrint (dvs. magert), med ljung och hohltufvor omväxt. VDAkt. 1736, F III 7. TIdr. 1897, s. 363. —
(1) -TUVIG, äv. -TOVIG. (†) försedd med ”håltuvor”. Björnö ängar .. äro håltofvige och jämnflate. Dahlman Humleg. 86 (1748). Därs. 98. —
(4) -TÅNG, pl. -tänger. särsk. skom. tång för åstadkommande av snörhål. TLev. 1911, nr 52, s. 1. SvSkoT 1926, nr 12, s. 8. —
(4) -VÄV. (†) benämning på cellulös organisk vävnad.
1) med. bindväv. Cellulosa (äfven kallad holväf, fetthinna). EconA 1807, mars s. 135. Cederschiöld Ordl. (c. 1847; under slemväf).
Spalt H 1705 band 12, 1932