Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUSTAMENT jus1tamän4t, adv.
Ordformer
(justament (-mänt) 1713—1927. justment (-mänt) 1678—1854. juståment (-mänt) 1678—1778. — just och ment Swedberg Schibb. c 4 a (1716), Lindegren 2: 175 (1806). just och mänt CIHallman 56 (1775). — Jfr anm. under JUSTEMANG)
Etymologi
[jfr t. justement (med tyskt, icke franskt uttal), justament (uppvisat bl. från senare tid); av fr. justement (se JUSTEMANG). Formen justament torde bero på rent formell anslutning till sådana ord som MEDIKAMENT, SAKRAMENT m. fl.; juståment är en folketymologisk ombildning, att döma av skrivningen just och ment (just och mänt)]
(starkt vard. o. bygdemålsfärgat)
1) exakt; på pricken; precis; alldeles; jfr JUST, adv.2 (1 o.) 2. Columbus Ordesk. 17 (1678; uppl. 1908). Swedberg Schibb. c 4 a (1716). Jag vet alldeles justament, hur de hade det. Strindberg SvÖ 2: 340 (1883). Justament så gick det till. Wester Zeromski Flod. 165 (1921).
2) (mindre br.) värkligen, i sanning; sannerligen; jfr JUST, adv.2 4. Du är juståmänt ett stort fjåll. CIHallman 322 (1778). (Jag) tror justment, / Att vi få strax ett uppror oss på halsen. Atterbom LÖ 2: 296 (1827). Bondeson NAllmogBer. 15 (1888).

 

Spalt J 297 band 13, 1934

Webbansvarig