| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNÖL knø4l, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
1) mer l. mindre rundad upphöjning på en i huvudsak slät yta; äv.: mer l. mindre rundt, tjockt o. klumpigt föremål, klump; äv.: tjockare, klumpig del av ngt föremål. Bortskära the knölar som wäxa på trään. Linc. A 2 b (1640). Somliga rockor äro väpnade med taggar och hvassa knölar. Kolthoff DjurL 628 (1901). När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Lagerlöf Holg. 2: 384 (1907). — jfr GRODD-, HEMORROJD(AL)-, KVIST-, ÄRR-KNÖL. — särsk.
a) hård, begränsad svullnad i ngn kroppsdel, svulst. Hårda knölar eller kretlar vthi halsen. Linc. B 3 a (1640). PH 5: 2944 (1750). (Vid knölros) uppträda typiska hudförändringar, yttrande sig som röda ”knölar” eller ansvällningar i hud och underhud. Strandberg HudSj. 85 (1924). — jfr FALU-, FROST-, GIKT-, HALS-, KRÄFT-, KYL-, STING-KNÖL m. fl.
b) utskjutande del av ett ben, benutskott; äv.: tjockare del av ett ben. Knölen på foten. Sahlstedt (1773; med hänv. till fotknöl). Knöl .. är en mer eller mindre ojämn och utstående uphöjning, som merendels tjenar till fäste för musklar och band. Florman Anat. 1: 22 (1823). 2NF 37: 676 (1925). — jfr ARMBÅGS-, AXEL-, BEN-, BOG-, FOT-, FRONTAL-, GENI-, HAK-, HANDLEDS-, HJÄSS-, HÄL-, HÖFT-, KORS-, LED-, SITT-, ÖGONBRYNS-KNÖL m. fl.
c) (†) om puckel på rygg; såväl om puckel ss. sjuklig missbildning (jfr a) som om hos vissa djur normalt förekommande puckel. Bliberg Acerra 497 (1737). Knölen på kamelens rygg. MNorberg (1780) hos Björnståhl Resa 5: 284. Svalin Ordl. (1847).
d) [anv. utgår möjl. från c] (i vissa trakter, starkt vard.) i uttr. få på söta knölen, giva ngn på söta knölen, få stryk resp. giva ngn stryk; äv. i oeg. o. bildl. anv. Blanche FlStadsg. 57 (1847). Ström SvOrdst. 256 (1929; bildl.).
f) i sht bot. starkt uppsvälld, på upplagsnäring rik rot l. underjordisk stam, knölrot, knölstam. LAHT 1893, s. 83. NoK 113: 126 (1932). — jfr POTATIS-, ROT-, STAM-, STJÄLK-KNÖL.
h) (i vissa trakter) liten l. låg bärgshöjd, litet l. lågt bärg; äv. bildl. Forsström Dagb. 29 (1800; om bärget Nolbyknölen i Njurunda). Kræmer TrestafvOrd 34 (1899; bildl.). TurÅ 1904, s. 69.
2) (starkt vard.) i bildl. anv. av 1, om grov l. ohyfsad l. obelevad l. tölpaktig mansperson, drummel, tölp, luns, lurk, lymmel, slyngel. RP 8: 691 (1641). Mera synd om mig, som ska få en sådan der knöl till styffar. Strindberg Hems. 137 (1887). Landsm. VIII. 2: 89 (1891; anfört ss. grövre okvädinsord i Skåne på 1840-talet). Nordström Landsortsb. 151 (1911). GHT 1934, nr 66, s. 10. — jfr BOND-KNÖL.
(1 f) -BEGONIA. trädg. om vissa arter av begonia som hava underjordisk knölstam. MöllerPrisfört. 1894, s. 13. —
-BILDNING.
(jfr 2) -BOM. [bildat efter DUMBOM eller liksom detta efter familjenamn på -bom] (starkt vard., tillf.) = KNÖL, sbst. 2. En högre komik än den Nöt- och Knölbomar utveckla. AJourn. 1815, nr 242, s. 2. —
-BRÄCKA, r. l. f. bot. växten Saxifraga granulata Lin., som på den underjordiska delen har små groddknoppar, stenbräcka, knylbräcka, mandelblomma. Nyman VäxtNatH 2: 16 (1868). —
(1 f) -FLOKA. bot. växten Chærophyllum bulbosum Lin., körvelrova. Krok o. Almquist Fl. 1: 175 (1905). —
-FORMIG. —
(2) -FÖDA, r. l. f. [möjl. bildat efter AVFÖDA; jfr dettas användning ss. skymford (se Landsm. 1: 609 (1880))] (i vissa trakter, starkt vard.) = KNÖL, sbst. 2. Landsm. 1: 623 (1880; fr. Sthm). Strindberg Hems. 139 (1887). Östergren (1930). —
-GRÄS. i sht bot.
-GRÖE. i sht bot. gräset Poa bulbosa Lin., knylgröe, lökgräs, som har vid basen löklikt uppsvällda skott. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1893). —
-HAVRE. (mindre br.) gräset Avena elatior Lin., knylhavre, havregräs, som har knöligt uppsvälld rotstock o. vid basen löklikt uppsvällda grenskott; jfr FROMENTAL. Lilja SkånFl. 40 (1838). —
-KLOCKA. bot. växten Campanula rapunculoides Lin., knylklocka, rovklocka. Krok o. Almquist Fl. 1: 47 (1888). —
(1 f) -KUMMIN. bot. växten Carum bulbocastanum (Lin.) Koch, som har lökliknande rot; jfr JORD-NÖT 4. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 231 (1901). —
-KÄPP. (†) knotig käpp; jfr -PÅK. Olán OstindComp. 125 (i handl. fr. 1798). Möller (1807). Sturzen-Becker SvRes. 2: 16 (1858). —
-LAV. bot. benämning på vissa lavar med knöliga bildningar. särsk.
d) laven Lecidea petræa Ach., vars bål är försedd med små knölar. Krok o. Almquist Fl. 2: 122 (1907). —
-POTATIS.
1) till 1: sådan potatis som över de s. k. ögonen har mer l. mindre utskjutande knölar. LAHT 1889, s. 228.
-RANUNKEL. bot. växten Ranunculus bulbosus Lin., som har nedtill knöligt uppsvälld stjälk. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 70. —
-ROS. med. febersjukdom som bl. a. karakteriseras av rödblå, upp till 2-kronorstora utslag, i sht på underbenen. SydsvD 1870, nr 26, s. 2. Westergren LungSj. 189 (1932). —
(1 f) -SELLERI. (numera knappast br.) växten Apium graveolens rapaceum Lin., rotselleri. HbTrädg. 2: 89 (1872). —
(1 a) -SJUKA. (mindre br.) form av spetälska som börjar med hårda knölar över hela kroppen. SundhetscollBer. 1851, s. 39 (1846). BonnierKL 10: 1304 (1927). —
(1 a) -SJUKDOM. (†) veter. form av mjältbrand som kännetecknas av fasta svulster; jfr KARBUNKEL-SJUKA. Lundberg HusdjSj. 70 (1868). —
(1 f) -STAM. bot. (i allm. underjordisk) uppsvälld stamdel, vilken magasinerar upplagsnäring. Areschoug LbBot. 141 (1863). SvUppslB (1933). —
-SVAN. i sht zool. fågeln Cygnus olor Gmel., tamsvan, som har en svart knöl vid basen av övernäbben. Kolthoff DjurL 185 (1899). —
(1 f) -SYSKA. bot. växten Stachys palustris Lin., svinknölar, kärrnässla, svinnässla, svinmynta, vars underjordiska utlöpare äro knöligt ansvällda i spetsen. Lilja SkånFl. 409 (1870). —
-TAND.
2) (i fackspr.) benämning på knölformad tand. 2NF 30: 755 (1920). Bland .. övertaliga tänder brukar man såsom särskilt framträdande varianter skilja på tvenne typer: knöltänder och tapptänder. Hylin Munn. 2: 117 (1933). —
-TÅNG. bot. brunalgen Ascophyllum nodosum (Lin.) Le Jol., som har blåslikt uppsvällda grenar. Retzius FlOec. 273 (1806). TurÅ 1917, s. 81. —
-VAL, m. l. r. zool. den till fenvalarna hörande valen Megaptera nodosa Bonnat (Megaptera longimana Rud.), puckelval, som har knölformiga upphöjningar på huvudet. TIdr. 1894, Julnr s. 46. —
(1 f) -VIAL. bot. växten Lathyrus tuberosus Lin., vars rotstock har uppsvällda grenar; jfr JORD-MANDEL 1, JORD-NÖT 3. Nyman VäxtNatH 2: 136 (1868). —
(1 f) -VICKER. bot.
2) om den från Nordamerika härstammande växten Apios tuberosa Mönch., som har knölformig rotstock; jfr JORD-NÖT 7. HbTrädg. 2: 37 (1872). Svensson Kulturv. 360 (1893). —
(1 f) -VIPPÄRT~02 l. ~20. bot. växten Lathyrus montanus Bernh. (Orobus tuberosus Lin.), gökärt, som har knöligt uppsvälld rotstock. Krok o. Almquist Fl. 1: 131 (1885). —
-VÄXT, r. l. f.
2) (numera knappast br.) bot. till 1 f: växt med knölrot l. knölstam. Fischerström 2: 131 (1780). Abelin TrInomh. 46 (1904).
1) (mindre br.) till 1, = KNÖLIG 1. Weste (1807). Dalin (1852). särsk. till 1 a. Holmberg 2: 743 (1795).
KNÖLIG, adj.
1) till 1: försedd med knölar; full av knölar; knottrig, knutig, ojämn; äv.: knotig; äv.: som kännetecknas av knölar. Lind (1738). Knöliga påkar. Aspelin Fl. 29 (1749). För att ge handen ett säkrare tag .. gjordes .. (spjutskaftet) knöligt. Alm BlVap. 127 (1932). särsk.
a) till 1 a. Holmberg 2: 743 (1795). Den s. k. knöliga spetälskan. Uhrström Hemläk. 482 (1881). Dessa hårdnade, knöliga, giktkrökta fingrar. Schildt Hemk. 198 (1919).
b) (i fackspr.) om kindtand l. tandkrona: vars tuggyta är försedd med trubbiga upphöjningar; i sht i ssgn TRUBB-KNÖLIG. Marklin Illiger 146 (1818). Lilljeborg Däggdj. 104 (1870).
c) om mark o. d.: full av ojämnheter, ojämn; äv., om trakt o. d.: full av lägre bärg l. kullar, kullig; jfr KNÖL, sbst. 1 h. Atterbom Minn. 341 (1818). Knölig och stenbunden mark. Schröder Skid. 11 (1900). Vid Sitas nedre ända är terrängen synnerligen knölig och kullig. TurÅ 1912, s. 294.
2) (starkt vard.) till 2: ohyfsad, tölpaktig; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik egenskap. Nordström Sönd. 16 (1910). —
KNÖLING, m. [med avs. på bet.-utvecklingen jfr KNYTE 3 d m. fl.] (föga br.) till 1: pojkvasker. Topelius Vint. II. 2: 103 (1882).
Spalt K 1756 band 14, 1936