| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STJÄLK ʃäl4k, förr äv. STJÄLKE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. stjälka, Jos. 2: 6 (Bib. 1541: lijnstielkar) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. stjälka, Syr. 24: 14 (Bib. 1541: rosenstielker), Hiärne 2Anl. 31 (1702)); förr äv. STJÄLKA, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -er? l. -ar? (se ovan).
A. hos växt: örtartad stam; skaft; gren o. d.
1) hos växt: örtartad l. örtlik (i sht upprätt) luftstam (bot. äv. i speciellare anv.: örtartad stam som bär blad, motsatt: stängel), äv. dels om örtartad l. örtlik (upprättstående) gren av jordstam l. krypande stam (särsk. hos halvbuske l. örtlik buske) l. knölstam, dels (se e) om örtstamsliknande blad med bladskaft hos rotfrukt l. annan stamlös växt (l. om annan stjälklik del av växt); jfr STÄNGEL. VarRerV 57 (1538). (I Arabien) wäxer .. Mirrha, hwilkes Stiälcke wäxer fem Armbogar höght. Lælius Bünting Res. 1: 141 (1588). (Björnmossan) tyckz omögeligen hänga tillsamans, medan hwar stielke är simplex, men roten däremot är så hopweltat, som woro hon wäfwen. Linné Bref I. 1: 339 (1733). Mästendels kryper (vial) .. ned vid släta backen, slåendes från samma rot ut ganska många stjelkar, som löpa hit och dit långs efter marken. Kalm VgBah. 36 (1746). Lätt har hans (dvs. träsnidarens) jern kring bägarne svängt Lyéiska rankan, / Flätad med stjelkar och löf kring blek fruktbärande murgrön. Adlerbeth Buc. 18 (1807). Stjelk .. kallas den vanligen enåriga, oftast till byggnaden mer eller mindre mjuka eller föga träaktiga, stammen af en vext, då den bär blad och slutligen blommor. Hartman Fl. XIV (1838). Blommor (ss. hårprydnad) ordnas i spetsiga buketter, hvars stjelkar döljas under en rik hårknut. Idun 1888, Bih. s. 6. Varulex. Beklädn. 15 (1945; hos spånadsväxt). Lavendel. Halvbuske; stjälk 2—4 dm, med talrika, uppstigande — upprätta grenar. Weimarck SkånFl. 540 (1963). — jfr ANGELIKA-, BLOM-, BLOMSTER-, BÖN-, DILL-, DVÄRG-, FRÖ-, HAMP-, LAKTUK-, LIN-, NÄCKROS-, NÄSSEL-, POTATIS-, REMTÅNGS-, SALVIA-, SIDO-, ÖRT-STJÄLK m. fl. — särsk.
a) om stam hos gräs (se d. o. 1) l. säd l. annat stråfoder: strå; utom ss. förled i vissa ssgr numera bl. mera tillf.; förr äv. i uttr. gå i stjälk, få strå, skjuta sig. Han sompnadhe åter, och åter drömde honom och sågh at siw ax full och tiock wexte på enom stielk. 1Mos. 41: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: strå). War Rågen endast gången i stiälk. NVedboDomb. Sommart. 1786, § 159. De trånande djuren / Smakade ej en droppe ur älfven, en stjelke af gräset. Adlerbeth Poët. 2: 326 (1803). Stjälkålen eller den nematodart, som lever i klöverplantornas stjälkar .. förorsakar stor skada. LAHT 1916, s. 518. — jfr MILIEGRÄS-, RÅG-, SÄDES-STJÄLK.
b) (numera föga br.) i uttr. växa på stjälk, liktydigt med: ha stjälk(ar) l. sitta (direkt) på stjälken; förr äv. växa i stjälk, liktydigt med: ha stjälk(ar); äv. motsv. a. Gräset, som wäxer på Stielka, (Basilika, Gurckur .. Pompor, the ther wäxa swåra hastigt) förwijsna åhrlighen. Schroderus Comenius 125 (1639). Wäxa i stiälke. Linc. (1640; under caulesco). (Sv.) växande på stjelk (fr.) caulinaire. Schulthess (1885).
c) (i sht i fackspr.) koll.; särsk. av (l. hos) foderväxt o. d.: (foder l. massa i form av) stjälkar. Detta Angelicæ grääs bruka och Lapparna, således; the afskiära den stiälcken som begynner att uthspricka till fröö (osv.). Landsm. XVII. 1: 21 (1671). Skörden (av åkerbönor) uppgår till 20—40 hl. kärna .. samt 1,6—3,2 ton stjälk pr hektar. Juhlin-Dannfelt 438 (1886). — jfr BÖN-, NÄSSEL-, RAPS-STJÄLK.
d) (†) i utvidgad anv. (jfr e), hos hattsvamp: fot (se d. o. 4 b β); jfr STAM, sbst.3 I 1 g α. Alla (hattmurklor) äro två-formige eller bestå af tvänne delar, nämligen stjälk och hatt. VetAH 1783, s. 302.
e) i utvidgad anv. (jfr d), hos rotfrukt l. annan, stamlös växt: blad med bladskaft (som liknar en örtstjälk); äv. (jfr 3) om var o. en av de långa, örtstjälksliknande bladskaften (med fastsittande blad) hos rabarber (o. liknande växter). Stielkarne (på en aloe) woro in alles 6. Nordberg C12 1: 867 (1740). Ifrån Spenaten rensas alla grofwa stielkar. Warg 362 (1755). Numera ätas endast stjälkarna på rabarbern. Bolin VFöda 301 (1934). — jfr MANGOLD-, RABARBER-, ROV-, RÄDIS-, RÖDBETS-, SPARRIS-STJÄLK.
f) mer l. mindre bildl.; jfr 5. Offren .. leffuande Gudh idra vngdoms blomster, at han ider ålderdoms rutne stielkar icke förkastar. Botvidi 24Lijkpr. x 2 a (1620, 1628). Du Thronens enda lif, / Du ros af ädel stielk, som blommat sidst af alla. Murberg Racine Ath. 64 (1776). Hans ljuvliga blomster! Kysst av en annan? Än sen! Hon var ett blomster. En lilja på stjälk. Hon var fullkomlig, hennes knän också. Martinson KärlekKr. 11 (1947). Elgström o. Runnquist SvMordb. 58 (1957).
2) (numera mindre br.) i sg. l. pl., närmande sig l. övergående i bet.: (uppskjutande l. uppväxande) ört l. buske; förr äv. helt liktydigt med: (uppskjutande) skott, stamskott, telning; buske; äv. bildl. (om person). Alt så är himmel och iord tilkommen, tå the skapadhe wordo, på then tijdh, tå Herren Gudh giorde himmel och iord, förra än noghor stielck war på markenne, och förra än noghor ört wexte på iordenne. 1Mos. 2: 5 (Bib. 1541; Luther: streuchlin, Vulg.: virgultum; Bib. 1917: buske). (Sv.) Stielka. (t.) Stamm. Strauch. (lat.) Stirps. Frutex. Caulis. Schroderus Dict. 14 (c. 1635); jfr huvudmom. I lijka måtto (som världen är skapad av en enda gud) opgå Vegetalia, Nembl. alla Trää, örther och grääs, och all wäxt ifrån een sin Roth och stiälke. Sylvius Mornay 27 (1674). (Lat.) Frutex .. (sv.) Litet Trä, en Stielcke. (t.) Die Staude. Florinus Voc. 144 (1695). Långa gräs och stiälker wäxa där i strömen. Hiärne 2Anl. 31 (1702). En liten planta, liten stjelke / Rann up en gång på denna dag, / Som blef en oförliklig Bjelke. Dalin Vitt. II. 4: 211 (1760). Det eggade jernet / Äger ej kraft, från stammen att lossa den bräckliga stjelken. Adlerbeth Æn. 140 (1804).
3) till frukt l. blomma (o. blomställning) l. (numera mindre br.) blad: skaft; jfr 1 e. Balck Es. 70 (1603; hos körsbär). (Aspens) löf darrar stedse, emedan thet hänger på en lång smal stielcke. Broocman Hush. 5: 44 (1736). Blommorna (hos silkesbomull) växa i Klasor gemenligen 4—5 i hvardera med långa och böjeliga stjelkar. VetAH 1790, s. 221. Östergren (1946). — jfr BLAD-, BLOM-, DRUV-, FRUKT-, KÅL-, KÖRSBÄRS-, ÄPPLE-STJÄLK.
4) (numera föga br.) hos tobaksblad: (bladskaft med) ryggnerv (som stripas l. rivs av från bladet o. används till piptobak l. snus l. cigaretter; i sht koll. (jfr 1 c). (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 274 (1859; koll.). Tobak i stjelk. Schulthess (1885). (Till röktobak) användas i ganska stor utsträckning svensk tobak och stjälk, som i cigarrfabrikerna stripats från olika sorter, men icke vidare där kan användas. 2NF 29: 244 (1919). — jfr RYGG-, TOBAKS-STJÄLK.
B. om ngt som till formen (o. placeringen) liknar l. anse(tt)s likna växtdelen i fråga.
5) [eg. bildl. anv. av 1 (jfr 1 f) l. 3] (i sht i fackspr., numera mindre br.; se dock a) om ngt som liknar en stjälk (i bet. 1 l. 3); särsk. om (jämförelsevis) smalt (o. långt) mellanparti l. förbindande l. utskjutande parti l. del av ngt (i sht metallföremål): skaft (se SKAFT, sbst.1 5); (smalt) liv; utskjutande (liten) ten; hals (t. ex. hos sporre). (Fin.) Tywi .. (Lat.) crassior pars trunci: extremitas scapi, manubrii. (Sv.) storändan af trä: ändan på skafftet, stiälken. Juslenius 399 (1745). Stå Nothufwuden öfwer den medlersta linien, så wändas stjelkarne nederåt; stå de djupare, sättas stjelkarne uppåt. Täubel Boktr. 1: 164 (1823). Sporrar med stora stjelkar. 2VittAH 13: 171 (1830). Brunius Resa 1838 104 (1839; om liv på dopfunt). En skruf .. indelas i hufvud .., skåra .., uti hvilken skrufmejseln sättes då skrufven skall ut- eller inskrufvas, stjelk .. och gängor. Jochnick Handgev. 25 (1854). Kornet (till en kanon) .. består utaf 4 delar: den gängade delen, foten, stjelken och spetsen. De Ron o. Virgin I. 1—3: 39 (1886). Kramlornas ”stjälk” är vanligen 15—17 cm. lång och omkr. 12 mm. tjock; ”klorna” 7—9 cm. långa. Zethelius Fältarb. 87 (1892). Det stod en bucklig volvo skåpvagn på gården och två herrar klev ur, en i korta golfbyxor och stickad basker med stjälk. Hammarlund OnkelEnHus 57 (1975). — jfr BORR-, FIL-, PELAR-STJÄLK. — särsk.
a) (fullt br.) i sht zool. om (påfallande) stjälklik, på havsbotten l. föremål l. värddjur fäst nedre del av primitivt ryggradslöst vattendjur (särsk. hårstjärna l. långhals); jfr b. Stjelken (hos korallen) liknar aldeles en liten ört, är merendels helt ofördelt, ibland utskjuter den en sides-gren, som i alt liknar stjelken. VetAH 1752, s. 115. Thorell Zool. 2: 416 (1865; hos långhalsar). Hos de nu lefvande ganska sällsynta krinoideerna .. kan man skilja mellan kronan och den densamma uppbärande stjelken. Nathorst JordH 606 (1892). — jfr ENKRINIT-STJÄLK.
b) (i sht i fackspr., numera i sht med.) på (liten) svulst, i sht förr äv. insektsöga o. d.: skaft; i sht förr äv. om annan smal förbindande anatomisk del l. central huvuddel av ngt; jfr c. (Lungblåsorna) hänga klastals tilhopa .. och (varje klase) är större eller mindre, altsom desz Stiälk är kortare eller längre til, eller gifwer från sig flere eller mindre små grenar. Rosenstein Comp. 285 (1738). Oculi, ögonen (hos flygfän), sitta ofta på en ledig stjelk, petiolus. Brander NatH 6 (1785). Deras (dvs. venösa tumörers) basis kan förlänga och sammandraga sig, så att de slutligen synas försedda med stjelk. Hygiea 1843, s. 46. Hornen (hos älgen) .. sitta på korta trinda, åt sidorna rigtade stjelkar. Nilsson Fauna 1: 487 (1847). Ögonen (hos skalkräftorna) äro sammansatta och sitta ofta på rörliga stjälkar. SvUppslB 24: 1078 (1935). — särsk. (numera föga br.) hjärnskänkel. Florman Anat. 2: 69 (1830). — jfr HJÄRN-STJÄLK.
c) [eg. bildl. anv. av b] (numera mindre br.) i uttr. ögon på stjälk, i fråga om person: ögon på skaft. Svartingarna satte ögonen på stjälk och tålde visst inte riktigt vid så mycket vitt skinn på en gång. Lilliehöök MaryAnne 80 (1933).
d) (numera föga br.) om (förbindande) stycke rep l. tåg (fäst i ngt); särsk. (sjöt.) i uttr. stjälkar med syögon, hanfot med två sydda ögon. En Korstöm af hampa, med läder omkring 3 alnar långt å yttre och inre stjelkarne. VexjöBl. 23/3 1838, Bih. s. 2. Stjelkar med syögon. Ramsten 26 (1866). Stag och stjelk äro lika svåra. Frick o. Trolle 61 (1872). Stjälkar med syögon. Stenfelt (1920).
e) (numera mindre br.) om ngt fram- l. utskjutande, med tanke bl. (l. huvudsakligen) på placeringen l. formen; förr särsk.: (kort) gren (se GREN, sbst.1 3). Norre stielcken af Gierdesgården. NVedboDomb. Höstt. 1746, § 154. Stångdiken, tillsammans 196 famnar, förekomma endast i kortare stjelkar i några mer wattensjuka tegar. MosskT 1887, s. 272. Spanien .. skjuter ned från (europeiska) världsdelen på en visserligen bred, men för samfärdseln högst obekväm stjälk. Kjellén Stormakt. 1: 36 (1905). jfr: En gärdes gård Stielk är så brist fällig på löckan, at här måste aldeles omgärdas. VDAkt. 1775, nr 528.
f) (vard.) om smala (o. påfallande vita l. omuskulösa) armar l. ben; särsk. (starkt vard.) i speciellare anv., liktydigt med: ben. Den rundnätte gubbens stjälkar till armar var påfallande bleka. Jansson Fysionomier (1983). 1976 drabbades Arthur Österwall av hjärnblödning och efter det blev aldrig ”stjälkarna”, det vill säga benen på Arthurs mustiga språk, vad de hade varit. DN 8/9 1984, s. 47.
6) [eg. bildl. anv. av 1, 3] (†) i fjäder: skaft (se SKAFT, sbst.1 5 j γ) l. om spole (se SPOLE, sbst.3 5) o. skaft ss. en enhet. Retzius Djurr. 144 (1772; om skaft). Foglarnes beklädning i allmänhet äro fjädrar, Pennæ, bestående af en stjelk, Rachis, hwarpå fjunet sitter, och dun, Plumæ, som icke hafwa någon stjelk. Brander NatH 8 (1785). Stjelk .. (dvs.) den vid basen rörartade vid spetsen täte hufvudstammen af fjädern. Marklin Illiger 218 (1818). De tvenne längst bakut liggande skulderfjädrarne (hos praktejderhannen) .. äro breda, hastigt tillspetsade, och hafva en något utåt böjd stjelk. ASScF 2: 754 (1843). — jfr FJÄDER-STJÄLK.
7) (†) om upphöjt parti mellan två räfflor (på pelare) l. om valvribba. (Sv.) stjelk .. (fr.) côte. Schulthess (1885; ss. teknisk term).
-BAKTERIOS. (i fackspr.) av bakterier orsakad potatissjukdom (som vid tidigt angrepp vållar att plantan dör innan den bildat utvecklade knölar o. vid sent angrepp att stjälkarna ruttnar); jfr -röta. LAHT 1908, s. 270. —
-BLAD. (numera mindre br.) bot. om blad fästa på en växts stjälk l. stjälk o. grenar (i sht motsatt: rotblad); jordblad, rosettblad. Linné Öl. 98 (1745). De blad, som sitta på sjelfva stammen, kallas stam- eller stjelkblad (caulina). Hartman Fl. XIX (1838). Berlin Lrb. 66 (1880; motsatt: rotblad). SAOL (1986). —
-BORRE. (numera föga br.) växten Marrubium vulgare Lin., kransborre; förr äv. allmännare: (växt av) släktet Marrubium Lin. (anträffat bl. i pl., om släktet). Liljeblad Fl. 222 (1792; i pl., om släktet). Björkman (1889). Krook Handköpsben. 137 (1951). —
(1, 1 a (o. 3)) -BRAND. (i fackspr.) av en svamp orsakad sjukdom som angriper stjälkar (o. bladskaft) hos foderväxt o. strå hos gräsväxt (o. yttrar sig i gula l. ljusbruna fläckar med svart bård samt ofta medför att stjälkdelen osv. ovanför vissnar); jfr brand, sbst.1 4 d. Lindfors SjOdlVäxt. 17 (1927). —
-BRODERI. (numera mindre br.) sömn. broderi av stjälkar l. broderi i l. med stjälksöm. JournD 1853, s. 6. —
-DYNA. (†) = blad-dyna; jfr skaft-dyna o. dyna, sbst.1 2. Agardh Bot. 1: 219 (1830). Hartman Fl. XXX (1838). —
(3) -EK. bot. trädet Quercus robur Lin. (som har skaftad frukt), skogsek, sommarek, (vanlig) ek. Ström Skogsh. 36 (1830). —
(1, 3) -FORMIG. (numera bl. mera tillf.) Marklin Illiger 304 (1818; om kropp hos larv). Holmström Ström NatLb. 4: 15 (1852; om insektskropp). —
-FRI. fri från stjälk(ar).
1) till 3, om bär l. russin o. d. LdVBl. 1843, nr 47, s. 3 (om russin). Dagen 1915, nr 217, s. 6 (om körsbär).
-FÄST, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om blad: fäst direkt på stjälken (dvs. utan skaft); äv. (o. numera nästan bl.) om bladskaft l. blomskaft l. -stängel: som är fäst l. sitter på stjälken. Möller PrincBot. 29 (1755; om blomskaft). Fischerström 1: 184 (1779; om blad). Björkman (1889). —
-FÄSTE.
1) bot. o. trädg. till 1, 3: fäste (särsk. hos frukt) för stjälk l. skaft. LfF 1838, s. 164. Plattrunda frukter (av tomat) med s. k. bassäng och nedsänkt stjälkfäste. SvVäxtförädl. 2: 229 (1951).
2) zool. till 5 a, om fästet för stjälken i själva kroppen hos djuret. Hisinger Ant. 4: 197 (1828). —
(5 b slutet) -GROP. (†) Fossa triangularis s. intercruralis (Stjelkgropen) är det mellanrum, som finnes emellan stjelkarne ifrån deras sammankomst wid bryggan ända till klothögarne. Florman Anat. 2: 69 (1830). —
-KNÖL. (numera mindre br.) bot. stamknöl till växt med stjälk, stamknöl. Arrhenius Bot. 73 (1845). SAOL (1950). —
(1, 1 a) -KROSS. lant. maskin för krossning av stråna l. stjälkarna hos vallgröda o. d. (o. därigm åstadkommande av snabbare torkning), stjälkkrossare; jfr slåtter-kross. SvD(A) 20/7 1962, s. 5 (till hö). —
-LED.
2) (†) till 5 b, om den andra (ovanför antennskaftet belägna) leden på insekts antenn. Dahlbom Insekt. VII (1837). Thomson Insect. II (1862). —
-LÖS. som saknar stjälk(ar); särsk.
1) till 1, om växt; äv. om blomma, särsk. liktydigt med: som skilts från stjälken. Fischerström 4: 298 (c. 1795). Tusse och Ia har för länge sedan satt de allra stjälklösaste små hästhovarna i vatten och hört den första lärkan. Cederblad BjörnSp. 115 (1934).
3) (numera föga br.) till 3, om blad: skaftlös. Agardh Bot. 1: 221 (1830). 3) till 5; särsk. (numera föga br.) till 5 b. Löwegren Ögonsj. 528 (1891).
-OMFATTANDE~0200, p. adj. bot. om blad (l. bladhinna l. bladsnärp l. bladfot): som omsluter stjälken. Till förhållandet mot stammen eller grenarna är bladet: .. Stjelk-omfattande, amplexicaule, som med sin bladhinna sjelf omgifver (den gemensamma) stjelken, dock så att den åtminstone på den bladet motsatta sidan är fri. Marklin Illiger 382 (1818). Fries BotUtfl. 1: 277 (1843; om bladslidor). —
(4) -RYGG. (numera mindre br.) om rygg (se d. o. 3 k) på stjälk l. om den rygg på blad som stjälk bildar, stjälk. Salander Gårdzf. 384 (1758). —
(1, 1 a) -RÖTA. i sht lant. röta (se röta, sbst.1 1 b) som (främst) uppträder på stjälken l. strået; särsk.: stjälkbakterios. Stjelkröta, .. (dvs.) den röta eller förruttnelse .. som kan inträda i en skadad stjelk, sannolikt genom bakteriers inverkan. NF (1891). Sjukdomen (dvs. klöverröta) synes liksom potatisens stjelkröta, med hvilken den har stor likhet, vara böjd att uppträda på begränsade sträckor, men icke utprägladt epidemiskt. MosskT 1892, s. 154. Någon av de svampar, som äro bekanta som orsak till stjälkröta eller vissnesjuka hos gurkväxter, såsom Sclerotinia, Botrytis, Fusarium och Verticillium (osv.). LAHT 1919, s. 424. —
(1 a) -SKJUTNING. (†) handlingen att skjuta (se skjuta, v.1 I 21 a α α’) l. utveckla skott l. strå l. att skott l. strå utvecklas. Arrhenius Jordbr. 1: 202 (1859). —
-SPETS. spets av stjälk.
-SPÅNADSVÄXT~002, äv. ~200. (i sht i fackspr.) spånadsväxt vars stjälk lämnar materialet till spånad (hampa, jute, lin o. d.). Jönsson Gagnv. 385 (1910). —
-STYCKE. stycke av stjälk; äv. (mera tillf.): mellanled, led. Rosendahl Farm. 95 (1895). 2NF (1917; om mellanled). —
-STYGN, äv. (numera föga br.) -STYNG, förr äv. -STING. sömn. stygn i stjälksöm; i pl. ofta övergående i bet.: stjälksöm; stundom äv. (i annat fackspr.) om (söm med) fästande l. sammanhållande sådana stygn. JournD 1853, s. 48. Den söm, som kommit till användning vid .. (sammanfogningen av spånändar på svepaskar), nämner jag efter stygnens utseende: släta stygn, kedjestygn, stjälkstygn, snärjstygn och läggstygn. Granlund Träkärl 55 (1940). Olserödstäcket är gjort av svart tuskaftsylle med vita lingarnsbroderier, utförda i kedjestygn, stjälkstygn, plattsöm, knutsöm, schattersöm och bottensöm. Kulturen 1970, s. 82.
-SÖM. sömn. om lineär (i sht till framställning av stjälkar, rankor o. andra stående l. konturerade delar av broderi använd) prydnadssöm med efterstygn som tas på snedden o. vart o. ett hälften omlott med det föregående; stundom äv. (i annat fackspr.) om fästande l. sammanhållande söm med sådana stygn. JournD 1853, s. 6. Broderiet är utfört av blekrosafärgat linnegarn i plattsöm, stjälksöm och bottensöm. Fredr1Tid 31 (1924). Gavlarnas svaga och delvis öppna partier (på en dopkasse) stärktes med ett eller två lager näver .. (Dessa) äro .. fästade med gemensam stjälksöm, en alldeles vid kassens ände och en mot näverstyckets ändar. Gruddbo 560 (1938).
-TUNN. tunn (l. smal) som en stjälk. Läppen den krökte sig stjälktunn och fin, / och vackert var vecket i hakan kluvet. Ossiannilsson Lärk. 106 (1913). —
(1, 1 a) -ÅL. zool. o. lant. rundmasken Ditylenchus dipsaci Kühn (som angriper stjälkarna av ett flertal växter, bl. a. klöver), klöverål, stjälknematod. UtsädT 1895, s. 119. —
-ÖGA.
2) (numera mindre br.) sjöt. till 5 d: (splitsat l. sytt l. gm bändsel format) öga på hanfot. Ekbohrn NautOrdb. 243 (1840). 2NF 38: 519 (1926).
B (†): STJÄLKE-GRÄS. om ett slags l. olika slags krypande gräs. Gramen repens. Stelckie gräs. Franckenius Spec. C 1 b (1659). —
-ROT. kvickrot? Tag siälkerrott och bint häne under din högra tå. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 66 (c. 1780). —
-ÄMNE, se A.
1) till 1, 5: förse (ngt) med stjälk (l. stjälkar); särsk. (till 5 b), i pass. övergående i deponentiell anv.: (delvis avskiljas gm att) få stjälk(artad förbindning), l. ss. härtill svarande vbalsbst. -ning. I den veckningsprocess, som betingar denna fostrets stjälkning från omgifvande delar af ägget, deltaga alla tre fruktbladen. Hammar FostUtv. 56 (1900). (Höns)fostret .. stjälkas (alltmera) från omgivningen, så att det slutligen blott medelst navelsträngen .. sammanhänger med den övriga delen av ägget. Dens. Kyckl. 37 (1909).
1) (numera bl. mera tillf.) till 3: som har stjälk(ar) l. skaft; skaftad; i sht förr äv. om blad: skaftad; jfr 2 a. Möller PrincBot. 38 (1755; om blad). Apeln, ruskad för sin fot / Fäller månget stjelkadt klot. Ingelman 22 (1836, 1843). Stjelkeken, sommareken, har stjelkade frukter. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 148 (1857). Auerbach (1913). jfr: Stjelkeken .. har .. nästan ostjelkade .. blad. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 148 (1857). jfr lång-stjälkad.
2) (utom i b numera föga br.) till 5.
a) om botaniskt organ (av annat slag än blad l. blomma l. fruktblad): skaftad; jfr 1. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 194 (om glandler). De så kallade sporerna hos de högre svamp-formerna .. sitta (ej) i rör, utan .. de stå stjelkade på ett cylindriskt underlag. Därs. 1837, s. 20.
b) i sht zool. till 5 a: som har l. är fäst med stjälk; jfr c. Echinodermer skilja sig .. från Asteroidea hufvudsakligen deri, att de i ungdomen eller under hela lifvet äro stjelkade. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 294. 2NF 12: 69 (1909; om hårstjärnor).
c) i sht zool. o. med. till 5 b: försedd med stjälk, skaftad; jfr b. Rör-Sjöpenna (Pennatula Arundinacea): Stammen fyrsidig smal och långsträkt; Strålarne, bestående af ensamme och kafvelrunde djurbägare, tätt stälde och stjelkade. VetAH 1786, s. 297. Marklin Illiger 274 (1818; om bakkropp hos insekt). Bohm Husdj. 122 (1902; om vårtor). 2NF 21: 1119 (1914; om ögon hos kräftdjur). (Lambåplastik) utföres .. genom vridning eller fullständig omstjälpning av en längre, stjälkad hudlambå. LbKir. 1: 528 (1920). 34-årig kvinna med ett yttre stjälkat myom. SvLäkT 1935, s. 752. Östergren (1946). Stjälkade myom (dvs.) en typ av ytligt belägna myom .. i uterus .. vilka buktar ut så kraftigt från sitt ursprungsställe att de till sist hänger på stjälkar. Lindskog o. Zetterberg (1981). jfr bestjälkad. —
STJÄLKIG, förr äv. STJÄLKOT, adj. (-ig 1749 osv. -ott c. 1635) till 1 (a), 3; ss. senare led i ssgr: som har (sådan l. sådan) stjälk l. (sådana l. sådana) stjälkar (se kort-, lång-, röd-stjälkig); i sht förr äv. ss. enkelt ord: som har väl utvecklad(e) l. framträdande stjälk(ar) l. väl utvecklat osv. strå l. väl utvecklade osv. strån; förr äv.: buskig l. skottrik l. dyl. (Sv.) Stielkott. (t.) Staudechtig. (lat.) Fruticosus. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). (T.) stengelicht, (sv.) stjälkig, bewäxt med stjälk. Lind 1: 1473 (1749). Stjelkigt gräs, klöfwer och thimotei torkar bättre när det ligger i lieslag, än när det bredes. SvLitTidn. 1814, sp. 102.
Spalt S 11896 band 30, 1989