| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPPEL kop4el, sbst.1, n. ((†) r. l. m. l. f. PErici Musæus 5: 235 a (1582), Möller 1: 15 (1745, 1755)); best. kopplet (ss. r. l. m. l. f. -n); pl. = (Adlerbeth Æn. 84 (1804) osv.) (ss. r. l. m. l. f. kopplar KKD 11: 107 (1707)).
1) (i sht i fackspr.) anordning avsedd att förbinda (sammankoppla) olika föremål (l. delar av föremål) med varandra. LMil. 4: 1565 (1717). (Åsen) är hos hjulplogen vanligen förstärkt med en under åsen löpande ledad dragstång eller koppel, i hvars ända anspänningen sker. Juhlin-Dannfelt 308 (1886). HbSkogstekn. 370 (1922). — jfr ENKEL-, FRIKTIONS-, HAK-, KLO-, KORS-, LÅNG-, PATENT-, SKRUV-, STÅNG-, UNIVERSAL-KOPPEL m. fl. — särsk.
a) kedja l. länk l. snöre l. rem (med tillhörande halsrem resp. halsremmar) varmed en hund hålles bunden l. två l. flera hundar sammankopplas med varandra, hundkoppel. Föra l. leda en hund l. hundar i koppel. Spegel (1712). För att hålla hundar bundna behöfvas grofva koppel. Svederus Jagt 339 (1831). Vänj honom (dvs. hunden) tidigt vid att gå i koppel eller lina. Henricsson Hund. 10 (1923). Siwertz JoDr. 232 (1928). — jfr HUND-KOPPEL. — särsk. bildl. Varelser, som ödet hopbundit i samma koppel. Rydberg Frib. 344 (1857). Kåhre StadLind. 9 (1928).
b) mil. (av officerare o. underofficerare vid vissa tillfällen buren) livrem med tillhörande nedhängande rem (förr två remmar) varvid sabel är fäst; sabelkoppel. KKD 11: 107 (1707). Sabel .. med koppel .. och porte-épée .. nyttjas till uniform i tjensten under all tjensteutöfning. TjReglArm. 1889, s. 55. SvD(A) 1932, nr 179, s. 6. — jfr REM-, SABEL-KOPPEL.
c) mus. i orgel.
α) anordning (mekanism) varigm det möjliggöres att med en tangent öppna en annan tangents spelventil, så att två toner ljuda samtidigt; särsk. om dylik förbindelseanordning mellan två klaviaturer. Möller 1: 15 (1745). Hülphers Mus. 209 (1773). TT 1927, Allm. s. 28. jfr MANUAL-, MASKIN-, MELODI-, OKTAV-, PEDAL-KOPPEL m. fl.
β) (mindre br.) vertikal (trä)stång som förbinder bälgtrampan med det rörliga, övre bälgbordet o. till detta överför trampans rörelse; upplyftare. Hennerberg (o. Norlind) 1: 7 (1912).
d) anordning å järnvägsvagnar o. d. (dragkrokar med dragstänger o. fjädrar) varigm vagnarna i ett tågsätt osv. förbindas med varandra. TT 1879, s. 151. Lokomotivet frustade till, det ryckte i kopplen (osv.). Agrell Tolstoj Kar. 2: 453 (1925). — jfr DRAG-, JÄRNVÄGS-, VAGN(S)-KOPPEL.
e) konsthist. o. arkeol. oeg., om kringleformad ornamentdel som förbinder två andra ornamentdelar med varandra; särsk. arkeol. i fråga om ornamenteringen på runstenar. Vamlingbodrakarna (dvs. drakslingorna på Vamlingbostenen) .. sammanhållas vid halsen af det s. k. irländska kopplet. Fornv. 1907, s. 75. Cornell NorrlKyrklK 127 (1918). Fornv. 1931, s. 263.
f) (i fackspr., mindre br.) i abstraktare anv., övergående i bet.: förbindelse, koppling. Telefonisten borttager .. då (dvs. när avringningsklaff blottas) genast kopplet. TT 1897, M. s. 115.
2) om ett antal med varandra förbundna (sammankopplade) djur l. personer l. föremål.
a) i sht jäg. grupp av (i sht vid jakt använda) sammankopplade hundar; särsk. om dylik grupp av vanl. två (stundom tre l. flera) hundar som dresserats tillsammans o. följa varandra på drevet. Ett koppel stövare, vinthundar. Spegel ÖPar. 48 (1705). I Kamtschatka kostar ett koppel af fyra goda Hundar 17 .. R:dl. Wahrman Manski o. Wolstein 255 (1807). Halloh — och så släpptes kopplen lösa. Topelius Fält. 2: 144 (1856). Engström Hemsp. 36 (1921). — jfr HUND-, STÖVAR(E)-KOPPEL m. fl. — särsk. abstraktare, i uttr. jaga i koppel; äv. bildl. Klinckowström BlVulk. 1: X (1911). Jaga vi samma byte, kunna vi väl jaga i koppel. Knape BiskThom. 22 (1917; bildl.).
b) (mindre br.) om grupp av med varandra sammankopplade djur av annat slag än hundar. Otaliga oxdrifter och koppel af hästar utgingo hvarje höst (från gårdarna i Skåne) att vittna om förmögenhet och öfverflöd. Palmstjerna Snapph. 2: 107 (1831). Hazelius Förel. 368 (1839; om hästar). — särsk. (†) om grupp av djur till visst bestämt antal. Vm någen god man aff Frisland .. wille föra helt kubbell eller halff kubbell friser (dvs. frisiska hästar) egenom Danmarck, oc jn i Suerige, dhå skall (osv.). G1R 9: 27 (1534).
c) oeg., om grupp l. skara av personer (i sht ngns fiender l. förföljare o. d.) som sammanslutit sig (sammanrotat sig) i ngt visst syfte l. utgöra en samlad styrka o. d.; stundom (i sht förr) allmännare: hop, skara; numera bl. (vanl. med nedsättande bet.) ss. en bildl. anv. av a. (Vi skola) see oss före, för ogudachtigh kobbel. PErici Musæus 5: 235 a (1582). Du släpar i ditt spår ett koppel drängar / Med galonerad frack och pudradt hår. Lindegren 1: 259 (1805). Hela detta koppel (av tidningsskrivare), som i åratal varit släppta lösa på allt gammalt och ärevördigt. Strindberg RödaR 128 (1879). (Tjuven) jagades av ett helt koppel polismän. STSD(A) 1934, nr 12, s. 5.
d) (förr) mil. om grupp av roteparvis kopplade gevär, gevärskoppel. KrigVAT 1847, s. 203. Gevären kopplas och packningarna nedläggas invid kopplen. TjReglArm. 1889, s. 422. — jfr GEVÄRS-KOPPEL.
e) mil. på sammanfogade pontoner l. andra flytande stöd byggd färja för överförande över ett vattendrag av trupper m. m. Hazelius Bef. 217 (1857). Hedin KrRyssl. 528 (1915). — jfr PONTON-, RODD-, SVÄNG-, TRANSPORT-KOPPEL.
f) (i fackspr., mindre br.) i allmännare anv., om konstruktioner o. d. som ha ngn gemensam del. Kostnaden för uppförande af ett koppel (runda kupolugnar) .. anslås till omkring 20,000 R:dr. Gundberg Tegel 15 (1860).
-AXEL. tekn. axel som är förbunden med en drivaxel på sådant sätt att maskinens drivkraft äv. överföres på den. JernkA 1876, s. 406. TT 1896, M. s. 80. —
-BULT. fästbult å svänghjul l. för dragstången i ett vagnskoppel. Björkman (1889). SJ 3: 296 (1906). —
(1 c) -DRAG. (mindre br.) mus. registerandrag varmed kopplet andrages; jfr DRAG I 8 a. Brunius Metr. 330 (”230”) (1836). —
-HAKE. hake som utgör l. tillhör kopplingsanordning. LMil. 4: 1576 (1717). NoK 18: 81 (1923). särsk. till 1 b: hake på sabelbalja varmed denna fästes vid koppelremmen. Alm BlVap. 90 (1932). —
(jfr 2 f) -HARV. (mindre br.) landt. harv bestående av två l. flera sammankopplade delar. LdVBl. 1843, nr 39, s. 3. SDS 1898, nr 117, s. 3. —
-HJUL. om de hjul på ett lokomotiv till vilka drivkraften överföres från drivhjulens axel medelst koppelstänger. JernkA 1861, s. 98. SJ 3: 44 (1906). —
(1 a) -HUND. (numera bl. tillf.) hund som är bunden i koppel; bandhund. Wetterbergh Penning. 223 (1847). särsk. (†) bildl. K(ellgre)n skällare, / Och Postens bäste koppel-hund. Thorild Straffs. 1 (1784). —
-REM. rem som utgör l. tillhör koppelanordning. LMil. 4: 1565 (1717). Dalin (1852). särsk. till 1 b: från livremmen nedhängande rem vari sabelbaljan fästes. Alm BlVap. 112 (1932). —
(jfr 2 f) -RÄCK. (i fackspr.) vid hinderridt förekommande hinder bestående av en l. flera kraftiga slanor placerade vågrätt över varandra o. uppburna av stöd på c. två meters l. mera avstånd sinsemellan. SD(L) 1894, nr 139, s. 11. Fischerström RidskStrömsh. 278 (1918). RidI 1930, s. 358. —
-STÅNG. tekn. transmissionsanordning bestående av en stång varmed rörelse l. drivkraft överföres från en axel l. en hävstång l. ett hjul o. d. till en annan (ett annat), förbindelsestång. JernkA 1858, s. 189. Koppelstängerna (på lokomotivet) ligga utanför hjulen. TT 1879, s. 154. Hennerberg (o. Norlind) 1: 35 (1912; i orgel). Nerén (1930; i automobil). —
-TAPP. tekn. tapp som utgör fäste för koppelstång l. som överför rörelse från en vals till en annan i valsstol. Hwasser HbLokF 58 (1865). TT 1883, s. 94. SJ 3: 89 (1906). —
-TRILLA, r. l. f. tekn. trilla (med valsklövar försett valsformigt kugghjul) som överför rörelse från en axel till en annan i olika höjd belägen. JernkA 1858, s. 174. 2UB 6: 28 (1904).
Ssg: koppeltrill(s)-stol. tekn. lager för koppeltrillor; äv. om anordning bestående av ett antal (två l. flera) koppeltrillor monterade på ett gemensamt underlag l. med gemensam(t) omhölje l. ram. JernkA 1882, s. 499. —
(1 a) -VAN, adj. jäg. om hund: van att ledas i l. vara bunden i koppel. Hahr HbJäg. 55 (1865). SvKennelklT 1903, s. 41. —
Spalt K 2378 band 14, 1937