| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LJUDA jɯ3da2, v.1 -er jɯ4der, ljöd jø4d, ljödo jø3dω2, ljudit jɯ3dit2, ljuden jɯ3den2; äv. (i poesi l. vitter stil, föga br.) -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
1) (för tillfället) giva ifrån sig l. alstra ljud l. vara given l. framträda för medvetandet i l. genom en l. flera hörselförnimmelser; höras; ofta (i sådana fall, då subj. betecknar en ljudkälla, nästan uteslutande) i fråga om musikaliska ljud l. ljud av viss varaktighet (särsk. från föremål, t. ex. kanoner, maskiner o. d., som alstra ett karakteristiskt ljud, då de användas); äv. (i sht i poesi l. vitter stil): vara fylld av ljud l. av ljudet (av ngt), genljuda (av ngt); äv. opers.; i p. pr. äv. (i sht i poesi l. vitter stil) i adjektivisk anv.: som ljuder högt l. starkt, som är fylld av ljud, som genljuder, ljudlig, klangfull. Låta sången ljuda. Det ljöd steg i trappan. Det ljöd ett skott, ett skrik, en signal. Ljuda vackert, illa, hårdt, mjukt, klart, rent, högt, starkt. Basunen skall liwda. 1Kor. 15: 52 (NT 1526). (Adam) hörde Herrens stemma, liudandes j Örtegården. PPGothus Und. A 4 a (1590). Konungzlighe Saalar .. liuda aff sång, (och Strängespel). Schroderus Comenius 679 (1639). Saken är afgjord, sade han glad vid ett ljudande handslag. Runeberg 1: 86 (1832). (Begravningsmusiken) var så skön, att jag .., .. så länge den ljöd, ej tänkte på begrafningen sjelf. Almqvist DrJ 251 (1834). Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred / Sin första strid. Runeberg 5: 88 (1860). (Peisistratos o. Telemachos) körde igenom den ljudande hall och ut genom porten. Lagerlöf HomOd. 34 (1908). Byahornet har tystnat, och om det än ljöde, kunde det ej sammankalla byamännen. Nilsson FestdVard. 78 (1925). — särsk.
a) (i poesi l. vitter stil) ss. anföringsverb. LBÄ 23—24: 156 (1799). ”Bravo, bravo, nye Hercules”, / ljöd folkets hån. Fröding Guit. 76 (1891).
b) (i poesi l. vitter stil) opers., pregnant: det genljuder. Gamle Nord slog trumman, att det ljöd. Runeberg 2: 118 (1846).
c) (†) i pass. med intr. bet., opers.: det höres (ngt). Der liudes Sorl ok Gny, der liudes fasligt Rop. Warnmark UtwSiälGlädie 5 (1686). En Turturdufva, som det ljudes (dvs. efter vad det höres), / Lär kuttra uti nästa träd. Creutz Vitt. 75 (1759).
d) om bokstav l. not, för att angiva att den utgör tecken för ett visst språkljud (uttalas så l. så) resp. en viss ton l. att det språkljud l. den ton den betecknar höres l. låter så l. så; äv. om ord o. d., för att angiva att dess yttre ljudgestalt är sådan l. sådan; äv. (numera föga br.) i uttr. icke ljuda, om bokstav: icke uttalas, vara stum. Pourel de Hatrize 6 (1650). Sk framför vokalerne e, i, y, ä och ö ljuder nu såsom sj, t. ex. skena, skicka. 2SAH 1: Föret. 9 (1801). E ljuder ej i ”gärdesgård”. Schulthess (1885). Denna not ljuder ej så. Sundén (1886). Exempel på lika ljudande, men olika tecknade ord. Hagfors FolkskSpr. 1: 48 (1898).
e) i uttr. ljuda i ngns öron (jfr g γ) l. öra; vanl. i fråga om hörselförnimmelser (ofta av ngt man förut hört) som (för tillfället) icke bero på yttre sinnesintryck; särsk. i fråga om dylika förnimmelser som envist hålla sig kvar l. gång på gång återkomma; äv. förbleknat l. bildl. (jfr g), för att beteckna att (innehållet i) ngt som man hört l. läst ständigt är föremål för ens beaktande l. gång på gång dyker upp i medvetandet. Man må tenckia eller icke tenckia ther på; så böra Christi ord altid liuda i wår öron: himmel och jord skola förgås. Swedberg SabbRo 655 (1692, 1710). Din stämmas milda toner ljuda / harmoniskt i mitt öra än. Tegnér (WB) 7: 35 (1834). Auerbach (1911).
f) (i poesi l. vitter stil, numera mindre br.) med innehållsobj.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr g): förkunna, uttrycka, uttala, (på)bjuda, slå (ett antal timslag) o. d. Ps. 1695, 58: 2. Medan dödsklockorna .. ljuda endast sorg och förgängelse. Wallin Rel. 2: 16 (1818, 1827). Nu hördes klockan ljuda tolf från höga fängseltornet. Nicander 1: 226 (1824). Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd? Runeberg 1: 378 (1844). Upp, till de älskades pris ljud ljufliga toner, o lyra! Bergman MedeltPoesi 61 (1899).
g) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl. (jfr e, f). Om iach talar medh menniskiors och englas tungor och haffuer icke kärleken är iach worden en liwdhande malm eller en clingande biälra. 1Kor. 13: 1 (NT 1526). (Guds) loff skal liuda vti alla orter. Muræus Arndt 4: 35 (1648). Skall jag ej nödgas qväfva ned den röst, / den röst af Sanning, i mitt hjerta ljudar? LBÄ 33—35: 4 (1800). Klagomålen fortforo att ljuda i konsistoriet alt framgent under årets lopp. Annerstedt Rudbeck Bref LX (1899). NordT 1929, s. 240. — särsk.
α) (numera föga br.) om yttrande, skrivelse, rykte o. d.: hava ett (så l. så beskaffat) innehåll; äv. (numera knappast br.): vara avfattad l. formulerad (så l. så), lyda; förr äv.: handla (om ngt). Hans nodes öpne breff så lyuudandes. Skråordn. 54 (1530). Den förste (punkten i hertig Karls tal i Arboga) liudde om Religionen. HB 2: 349 (1597). Så ljuder mitt ärende till er: dricken begge! dricken af detta vin från Urdavan. Almqvist Törnr. 1: 13 (1839). Inskriften i Träkumla kyrka .. ljöd efter Lindströms uppteckning ”Anno d:ni (osv.)”. Fornv. 1913, s. 46.
β) (†) i uttr. ljuda av ngt, vara ett uttryck för ngt. Dumma lag, du blinda sed, / Som af nedrig afvund ljuder, / När du Evæ Kön förbjuder, / At Parnassen komma ved. Nordenflycht QT 1744, s. 9.
γ) (numera föga br.) göra ett (så l. så beskaffat) intryck, ”låta”, förefalla, te sig (så l. så); förr ofta i uttr. ljuda (så l. så) i ngns öron (jfr e). Nils Kagg, farkärs granne, har fått bref efter sig, att han skall hit och bli commissarius i revisionen, huru det lärer ljuda i hans öron. Ekeblad Bref 2: 241 (1661). Alt detta liudde hårdt och föll oss sällsamt före. Kolmodin QvSp. 2: 408 (1750). Det besvärliga, envist påtrugade ordet: ”du”, ljudade ej mera så obehagligt. Sparre Stand. 376 (1847). Rättrådig är ett allt för svenskt ljudande ord, för att finna nåd inom bibelnämden. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 508.
2) [efter mnt. sik luden laten] (†) i uttr. låta sig ljuda, låta höra sig; särsk.: yttra l. uttala sig (så l. så), låta förstå (att), (i sina yttranden) ställa sig l. låtsas (som om); jfr FÖRLJUDA, v.1 1. Ath the latha sig ludha saa som the inthit wtaff wisthe om thet forræderij som the draffuelssmen (dvs. Peder Sunnanväder o. andra förrädare) emoth oss her j riichit bedriffuith haffua. G1R 3: 113 (1526). Lucidor (SVS) 388 (1674). Ehuruväl Hr Holmbeck låter sig på månge ställen, oanständigt, liuda, at Sahl Probsten och Max(ime) ven(erandum) Consistorium giör honom orätt. VDAkt. 1737, nr 350.
3) (†) berättas, omtalas; ofta opers.: det berättas; det förljudes. Att dee haffva gran acht på provincernes defension och effterfråga, hvad uthi naborskapett ljuder. RP 7: 515 (1639). Iag fruchtar sådant bliffwer Kongl: Maj:t kunnogt då han ved Calmare lärer munstra, som här liuder. VDAkt. 1685, s. 184. KKD 5: 336 (1712).
Spalt L 947 band 16, 1941