| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÄGEN, p. adj. -get; -gna.
(†) — jfr AN-LÄGEN.
1) i uttr. (det) är ngn läget därå (att osv.), (det) är av vikt l. betydelse l. intresse för ngn (att osv.), (det) ligger makt uppå för ngn (att osv.); jfr LIGGA 2 b ζ. RARP 3: 252 (1642). Lijkwäl är Rijket merckeligen der å läget att detta (dvs. skogarnas vanvård o. förstöring) medh godh råd och resolution blifwer hulpedt och rättadt. Därs. 256.
2) om land l. plats o. d.: belägen; jfr LIGGA 4. UrkFinlÖ I. 3: 71 (1596). Af tilfelle att deras huuss äre legne vid vatnet, siön eller strömarne. RP 8: 466 (1641). En vällig, väldig staad i Nordeland är lägen. SColumbus Vitt. 90 (c. 1670). Schultze Ordb. 2589 (c. 1755). jfr AV-, BORT-, FJÄRR-, FJÄRRAN-, NÄR-, VIDT-, VÄSTER-LÄGEN. särsk. i uttr. vara lägen under en gård o. d., höra till l. under en gård; jfr LIGGA 18. Örby gaardh och the godtz ther ære wnder legne. G1R 3: 138 (1526; möjl. ssg).
3) i uttr. bliva l. vara lägen (färdig) ngnstädes, bliva liggande l. ligga (parat) ngnstädes; se LIGGA 10 a.
4) lämplig? (Det beslöts på konsiliet) At wij medh största Gudzfrucht wår / Begå skulle rätt hwart åhr / Någre daghar som äre lägne, / Them Helighom och tilägne. Sigfridi E 5 b (1619; t. orig.: Etliche tage, die da fein / Den Heilgen zugeeignet sein).
Spalt L 1522 band 16, 1941