| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANI mani4, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. (föga br.) -er (Tegnér (WB) 5: 373 (1825)). Anm. Förr förekom ordet äv. i lat. form o. med lat. böjning. Är samma Lattwerg mechta godh .. för Mania. BOlavi 4 b (1578). Falla the vthi Maniam, thet är vthi Rasenheet. Dens. 142 a.
1) med. en sinnessjukdom som karakteriseras av sjukligt exalterad sinnesstämning (motsatt: melankoli); äv. (numera bl. ss. senare led i ssgr) allmännare: sinnessjukdom. För Manie, Epilepsie .. hafver jag hulpit .. ganska många. GFHjortberg (1772) hos Barchæus LandthHall. 116. Herrlin Snille 44 (1903). Wigert PsykSj. 2: 20 (1925). — jfr FÖRFÖLJELSE-, HYPO-, MONO-MANI.
2) [oeg. anv. av 1] om en sjukligt l. ensidigt inriktad beundran l. förkärlek för ngt, vurm; äv. med försvagad bet.: (ingrodd) vana. Leopold 5: 423 (1794). Särskildt i våra dagar har begäret att utgifva enskilda bref vuxit till mani. PT 1882, nr 272, s. 3. Eftersom jag har den manin att slå vad .. toppade jag med Eddie. Bergman JoH 98 (1926). — jfr ANGLO-, BIBLIO-, FENNO-, GERMANO-, GREKO-, SAMLAR-, SPARAR-MANI m. fl. — särsk. med. om en sjukligt stegrad drift att företa vissa handlingar o. d.; ss. senare led i ssgr; jfr DANS-, DIPSO-, EROTO-, KLEPTO-, PYRO-MANI.
Spalt M 241 band 16, 1942