| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NEKA ne3ka2, i vissa trakter äv. nä3ka2 (jfr Rydqvist SSL 4: 40 (1868), LoW (1889, 1911)), v.2 -ade, äv. (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl., vard., i ipf., sup. o. p. pf.) -er, -te, -t, -t (pr. sg. -ar 1Joh. 2: 22 (NT 1526) osv. -er SkrGbgJub. 6: 97 (1588), Skogekär Bärgbo Wijs. 30: 5 (c. 1635). — imp. -a Ordspr. 3: 27 (Bib. 1541) osv. nek Lillienstedt Christus C 1 b (1694). — ipf. -ade Joh. 18: 27 (NT 1526) osv. -te Holof. 26 (c. 1580); jfr Bergroth FinlSv. 76 (1916). — sup. -at Upp. 2: 13 (NT 1526) osv. -t ÄARäfst 7 (1596), Nordenflycht Svea 20 (1746). — p. pf. -ad BtFinlH 2: 35 (1544) osv. -t Gustaf II Adolf 247 (1621), ESjöberg 71 (c. 1820)). vbalsbst. -AN (föga br., Schroderus Comenius 903 (1639), Östergren (1933)), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (föga br., Linc. (1640; under negantia), Lewenhaupt MinnV 226 (1936)); -ARE, -ERSKA, se avledn.
A. i fråga om ett faktum av ett l. annat slag.
1) säga l. svara nej (på fråga ang. ett sakförhållande o. d.); bestrida (att ngt finnes till l. förhåller sig så l. så); dels abs., dels tr.: bestrida l. förneka sanningen l. riktigheten l. befintligheten (jfr c) av (ngt); äv. (i sht om anklagad o. d.): bestrida l. tillbakavisa anklagelse l. beskyllning, förklara sig oskyldig (till ngt); äv. i uttr. neka till l. för, förr äv. emot ngt (jfr 4), säga l. svara nej till l. bestrida l. icke (vilja) vidgå ngt; mera tillf. äv. i uttr. neka ngt för ngn, förr äv. neka ngn ngt (med etisk dativ); jfr 3, 4. Han kunde icke neka (till) att hans motståndare uppträdde ädelmodigt. Han nekar till att (i sht förr äv. nekar att) han har gjort det. Neka till att (äv. neka att) ha gjort ngt, äv. neka sig ha (förr äv. neka ha) gjort ngt. Han nekar icke att han har begått ett fel. Neka blankt l. tvärt, i sht förr äv. alldeles (till ngt). Den anklagade nekade envist. Thå sadhe .. (tjänarna) honom (dvs. Petrus), äst icke och tu aff hans läryungar? Han nekadhe och sadhe, Iach är thet icke. Joh. 18: 25 (NT 1526). Swedberg Schibb. 183 (1716: ther emot). VDAkt. 1717, nr 63 (: nekade hafva fått). (Sjömännen) kunna ej sielfve neka mig, at ibland dem träffas en hop dumdristige siö-bönder. Wallenberg (SVS) 1: 303 (1771). Att vetandet i och för sig sjelf kunde hafva ett värde, nekade man alldeles. Tegnér (WB) 3: 149 (1817). Jag var en stor slyngel, det nekar jag inte för. Fröding ESkr. 2: 64 (1892). Det kunde inte nekas, att det var grant däruppe. Lagerlöf Saga 43 (1908). Dömd mot sitt nekande. DN(B) 1945, nr 337, s. 16 (rubrik). (†) Jag kan icke neka, än (dvs. påstå annat än) at silfver förnämligast är mynt och koppar en vahra. Höpken 2: 681 (1771). — jfr BLÅ-, BOND-NEKA, ävensom ONEKAD, ONEKANDES. — särsk.
a) (†) refl. (jfr 4 e), i sådana uttr. som neka sig att ngt förhåller sig så l. så, neka sig på att göra ngt o. d., neka (till) att ngt förhåller sig så l. så resp. neka (till) att ha gjort ngt osv. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 104 (c. 1640). (Han) kunde .. ej neka sig, att en stor sten fallit ifrån hans bröst. Almqvist AmH 2: 91 (1840).
b) (numera bl. vard., i mindre vårdat spr.) med pleonastisk negation, förr äv. (efter nekad huvudsats) med adv. ju (stundom jämte pleonastisk negation) i den ss. obj. stående l. av prep. styrda bisatsen l. satsförkortningen. Effter han .. nekede sigh ingen breff eller budh haffwe bekommedt. HH XIII. 1: 23 (1562). Man nekar ej, at ju ingen rättighet fins, som icke kan missbrukas. SvMerc. 1: 242 (1755). Nekas kan det ej, att ju icke .. (Tranérs) manér stundom är konstladt. SvLittFT 1837, sp. 406. Kan du neka för att han intet sa’ det? Knorring Torp. 1: 20 (1843).
c) i förb. med ett ss. obj. stående l. av prep. till l. för l. mot styrt sbst. l. substantiverat adj. (jfr d, 2, 4): bestrida sanningen l. riktigheten l. befintligheten av (ngt), förneka (ngt); icke vidkännas l. erkänna l. (vilja) vidgå (ngt); utom i lagspr. numera nästan bl. (jfr δ) ngt vard., i uttr. neka till, äv. för ngt, företrädesvis i fråga om handling l. brott l. fel l. förtjänst o. d., stundom (i uttr. neka till ngt) äv. i fråga om beskyllning o. d. Han erkände stölden, men nekade till mordet. Han kunde icke neka till detta fel hos sig själv. The saduceer, Huilke ther neka vpstondilsen. Luk. 20: 27 (NT 1526). Tu håller mit nampn och haffuer icke nekat mina troo. Upp. 2: 13 (Därs.). (Han) bekende alt i plågen stoor / Om alt thet som han blef åthspord, / Men han neekte sedan orden sina. Hund E14 345 (1605). Fast din pilar kan min härrfars hiärta winna, / Åg Iag äÿ nekar mot din (dvs. Cupidos) söta Lågas Makt. LejonkDr. 142 (1688; möjl. särsk. förb.). Häfdar man qvinno under ächtenskaps löfte .. (o.) Nekar han til löftet; döme tå Rätten therom. GB 3: 10 (Lag 1734). Ingen har nekat till nyttan af Stettins belägring. Höpken 2: 555 (1759). Ett fel hos oss öfverklasskvinnor .. som det inte lönar sig att neka för. Wägner Norrt. 97 (1908). Nu nekar den som (lag-)sökes sin hand och förskrivning. SFS 1937, s. 850. — särsk.
α) (†) med obj. betecknande dels konkret föremål o. d.: förneka existensen av (ngt), dels beskyllning o. d.: bestrida riktigheten av (ngt), dels brott o. d.: förneka att man utfört l. medvärkat till (ngt). Then sina misgerning nekar, honom warder icke wel gongandes. SalOrdspr. 28: 13 (öv. 1536). Nekar han (som anklagas) äntå gierningen (så osv.). RB 17: 32 (Lag 1734). Han log bara åt mig och nekade min beskyllning. Säfström Banquer. B 3 a (1753). Jampert .., som nekade vexternes kärl. Agardh Bot. 1: 97 (1830). Rydberg Frib. 264 (1877: nekat sina brott).
β) (†) i uttr. neka för l. mot sanningen, icke (vilja) vidgå l. erkänna sanningen. Kolmodin QvSp. 1: 22 (1732: mot). Möller (1790, 1807: för).
γ) (†) spelt. i uttr. neka färg, icke bekänna färg; jfr FÖRNEKA 2 b slutet. BeskrLombreSp. 21 (1745). ReglKortsp. 1: 10 (1809; i lomber).
δ) (i vitter stil, numera knappast br.) bildl., med sakligt subj.: dölja l. förneka l. (vilja) frångå (ngt); jfr e o. FÖRNEKA 2 b o. 4 b. Den helleniska konsten och poesien hade lika litet som religionen nekat sitt ursprung ur den helleniska karakteren. Wikner Platon 14 (1867). Beckman Påfv. 20 (1880).
d) [sv. dial. neka i sten] (i vissa trakter) i uttr. neka i sten (för ngt), neka tvärt l. blankt (till ngt); jfr c o. FÖRNEKA 1 e. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet. Högberg Fåg. 65 (1912).
e) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr c δ, 4 f).
α) (numera knappast br.) visa oriktigheten av (ngt), förneka (ngt); äv.: motsäga (ngt); stundom motsatt: bestyrka; ofta med sakligt subj. (Påvens anhängare) säia vell, att the kenna Gudh, men the nekat medh gerningerna. LPetri Œc. 39 (1559). Om jag bland dessa (dvs. de goda skyttarna) må räknas, / Lemnom åt gerningen slikt att bestyrka eller att neka. Runeberg 1: 41 (1832). Det fylliga ansigtet nekade att hyns blekhet härrörde af ansträngd tankekraft. Crusenstolpe CJ 1: 4 (1845). Jag sysslar med .. (de romerska kejsarnas) inre menniskor .., endast så vidt som dessa jaka eller neka deras yttre. Rydberg Brev 2: 87 (1874).
β) med sakligt subj.: innebära nekande l. bestridande av (ngt); i sht i p. pr. med adjektivisk bet., om svar o. d., förr äv. om resultat o. d.: negativ; jfr 4 f γ β’. På sin fråga om herr N. N. träffades fick han ett nekande svar. Berzelius Brev 9: 33 (1808). Nekande resultat. Dens. ÅrsbVetA 1821, s. 25. särsk. log. o. språkv. om omdömen, satser, ord, uttryck o. d.: angiva (ngt) ss. icke värkligt l. befintligt; äv. (med konstruktionsväxling) med avs. på sats l. ord o. d.: ge form av bestridande l. förnekande, förse med negation; äv. abs.; ofta i p. pr. (stundom äv. i p. pf.) med adjektivisk bet.: negerande, negativ. Nekande l. nekad sats. Nekande ord, partikel. Serenius (1734; under negative). En sammansatt Proposition .. delas .. Uti den bejakande och nekande, ibland hvilka .. den sednare nekar prædicatum om des subjectum. Molander Förn. 33 (1762). Två negativa partiklar .. neka i grekiskan. Almqvist GrSpr. 227 (1837). Denna partikel nekar sattsen. Meurman (1847). Nekande .. (kännetecken) innebära uteslutande af en bestämning. Borelius Log. 13 (1863). Beckman SvSpr. 215 (1904). jfr ALLMÄNT-NEKANDE.
γ) (†) språkv. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: nekande ord, negation. Lindströmer ItGr. 153 (1803).
δ) (†) mat. angiva (matematisk storhet) ss. negativ; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet.: negativ. Jakade kallas de (storheter) som äro större än intet: men nekade de, som äro mindre. Palmquist Alg. 1: 8 (1745). At den .. om a anförde satsen gäller antingen a jakas eller nekas. Därs. 9. ASScF 4: 42 (1853, 1856).
ε) (†) fys. i p. pr. o. p. pf. med adjektivisk bet., om elektricitet l. med elektricitet laddat föremål o. d.: negativ. Nekade Spetsar. VetAH 1763, s. 323. De Rogier Euler 2: 300 (1787; p. pf.; om elektricitet). Et Åskeslag ifrån et nekande moln till et jakande. VetAH 1804, s. 68.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; specialanv. av 1 c] (†) med avs. på person, släkt, fädernesland o. d.: förklara sig icke känna till (ngn), icke (vilja) kännas vid l. erkänna (ngn l. ngt); äv. i uttr. neka för ngn; jfr FÖRNEKA 2 a. J thessa nattenne för än hanen gaal, skal tw neka mich tree reszor. Mat. 26: 34 (NT 1526). Jag vil inte at man ska tro, at jag nånsin kunnat vara så onaturlig, at jag et ögonblick nekat för mit eget barn. Björn Fanfan 41 (1786). Neka sitt fädernesland. Nordforss (1805). Elända! Vill du neka för din slägt? Hagberg Shaksp. 4: 242 (1848). — särsk. i utvidgad anv.: svika l. övergiva (ngn); särsk. refl., i uttr. neka sig själv, svika l. vara trolös mot sig själv l. sin natur, förneka sig själv; jfr FÖRNEKA 4 a. (Jesus) kan icke neka sigh sielff. 2Tim. 2: 13 (NT 1526; Bib. 1917: förneka). Peer Skreddare i Suem hafuer begåfuat en pigo, medler tidh beddes en änckeli[n]g till henne, och dhå nekade hon för:de Peer. ÄARäfst 118 (1596). Wikner Mater. 125 (1870).
3) [jfr t. einem etw. leugnen, fr. nier qc à qn] (i vitter stil, numera mindre br.) frånkänna (ngn l. ngt ngt). Nordenflycht Fruent. 14 (1761). At neka människan all insigtsförmåga. LBÄ 14—15: 20 (1798). John Murray nekar roten all förmåga att insuga. Agardh Bot. 2: 9 (1832). Man (kan) ej .. neka diktaren (F. H. Jacobson) talang. PT 1896, nr 297 A, s. 3.
B. i fråga om ngt som skall ske l. göras.
4) säga nej (till en bön l. begäran l. uppmaning o. d.), vägra; ofta i uttr. neka ngn ngt (förr äv. neka ngt åt ngn) l. neka (ngn) att göra ngt, stundom äv. neka ngn göra ngt, vägra ngn ngt resp. (ngn) att göra ngt; äv. i uttr. neka till (att göra) ngt, förr äv. neka ngn till ngt l. neka emot (att göra) ngt; äv. i sådana uttr. som icke kunna neka ngn sin beundran o. d., icke kunna låta bli att skänka osv. Han nekade att följa med. G1R 1: 202 (1524). Tu haffuer nekat them hungrogha titt brödh. Job 22: 7 (Bib. 1541). Rääf Ydre 1: 319 (i handl. fr. 1568: Ter emott). Tå nekade han dem .. til sin (dvs. deras) förmätne begäran. Dryselius Monarchsp. 318 (1691). Börjesson E14 86 (1846: Åt). Vår far kunde icke neka honom sin högaktning. Jolin MSmith 2 (1847). De Geer Minn. 1: 63 (1892: härtill). Blir man .. nekad mat (så osv.). Jacobsson BöljBlå 139 (1932). Han har .. nekats utöva sitt kall. SvD(B) 1944, nr 253, s. 5. — jfr PERMISSIONS-NEKNING. — särsk.
a) i ordspr. Offta förgånger thet som man nekar sin wän. SvOrds. B 7 b (1604). Näpper (dvs. snål) Naboa nekar, / Thet hans wen i nöden påpekar. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624). Strax neeka är bättre, än länge lofwa. Grubb 767 (1665).
b) med enbart dir. obj. bestående av ett sbst. l. substantiverat adj. (jfr f, g): säga nej till l. vägra (att giva l. åstadkomma) ngt; äv. (o. numera nästan bl., mera tillf.) i pass.; förr äv. dels med avs. på ngt erbjudet o. d.: säga nej till l. avböja, dels med avs. på bön l. begäran l. förslag l. befallning o. d.: avslå l. icke bevilja l. motsätta sig. RA I. 1: 445 (1545). Kan hende att Dotter är Fadher och Modher olydigh och .. neker thet godhe (dvs. den make) henne biudz. Lagförsl. 119 (c. 1609). Denne (punkt i fredsförslaget) ähr godh och varder förhopligen icke nekatt. AOxenstierna 1: 563 (1635). Venus .., hwems tal äÿ står att neka / Däss makt är stor. LejonkDr. 95 (1689). Neka någons bön, begäran. Murberg FörslSAOB (1793). Bränderna få vi nappa i, men handskar nekas. Hallström G3 68 (1918).
c) (†) i förb. med ett av prep. till l. mot styrt sbst. betecknande person, handling o. d.: vägra l. icke gå med på (att utse) ngn l. (deltaga i) ngt l. icke ge sitt bifall till ngt; äv.: visa ifrån sig l. avböja (erbjudande o. d.). Sädhen högzbe:te Kong:e M:tt nekedhe till the personer .. (Mårten Tomasson) hadhe antechnedth, haffwer han inge kunnett vpsportt heller ännw weett, som .. kunne ware tiänelighe och brukelighe (till att upprätta en växelbank). HH XIII. 1: 163 (1564). Han näkar .. mycket tacksamt till dess ansenliga löften. Wexell Rol. 15 (1755). Jag .. nekar ständigt mot middag och Soupée under annat än egit tak. CAEhrensvärd Brev 2: 383 (1800). (Då rådsherrarna) nekade till krigståg mot den uppstudsige Flemingen. Fryxell Ber. 4: 214 (1830).
d) (vard.) i sådana uttr. som inte neka för ett glas l. en dans o. d., inte säga nej till ett glas osv. Han ännu lunken höll (i dryckeslaget) och ej för remmarn neka’. Lannerstierna Vitt. 27 (1791). För en polska gubben sjelf ej nekar. CFDahlgren 1: 166 (1828). Teaterfolk är trefligt, nekar inte för ett glas. Engström 1Bok 42 (1905).
e) refl. (jfr 1 a).
α) [jfr t. sich weigern, etw. zu tun, ävensom fr. se défendre de faire qc] (†) vägra (att göra ngt); äv. i uttr. neka sig till ngt, neka att göra ngt. Neka tigh icke at göra them torfftiga gott. Ordspr. 3: 27 (Bib. 1541). Emedan jag är öfvertygad, att .. författaren ej lär neka sig till behörige rättelser inan poemet tryckes. Kellgren (1786) i SAD 1: 444.
β) med indir. refl. obj.: försaka l. icke unna sig (ngt); äv.: låta bli (att göra ngt); i sht i sådana uttr. som icke (behöva) neka sig något o. d., (kunna) tillåta (l. kosta på) sig vad som helst; äv. bildl. Han nekar sig värkligen ingenting. Den mannen nekar sig intet nöje. Murberg FörslSAOB (1793). Du nekar dig mången gång det nödvändigaste. Blanche Våln. 29 (1847). Han hade .. så stora inkomster att han ej behöfde neka sig något. Strindberg Fjerd. 86 (1877). Jag kan ej neka mig nöjet att citera några rader av betänkandet. Cederschiöld Ordlek. 165 (1904, 1910). Siwertz JoDr. 88 (1928).
f) i utvidgad l. bildl. anv.
α) (i sht i vitter stil) med saksubj. som tänkes ss. mer l. mindre levande o. självbestämmande, t. ex. lem, maskin o. d.: vägra (ngt); äv. med (enbart) dir. obj. bestående av ett sbst. (jfr b): icke vilja gå med på (ngt); äv. abs.: vägra att göra tjänst o. d.; tillf. äv. i uttr. neka till ngt; i sht förr äv. i uttr. neka ngn ngt l. ngt åt ngt, förvägra ngn l. ngt ngt. Benen nekade att göra tjänst. En åtgärd, den hans hjerta nekade. Rosenstein ÅmVetA 1790, s. 34. Hans ben neka honom ej tjensten att gå. Almqvist Amor. 250 (1822, 1839). Hafvet, som nekat åt Sverges kuster ebb och flod. Topelius Fält. 5: 8 (1867). Då ångaren .. skulle slå back, nekade maskinen härtill. GHT 1897, nr 43 B, s. 2. Han I nått den höjd, / Då vingen nekar längre färd? Hallström GrAntw. 12 (1899). SD(L) 1901, nr 578, s. 2 (abs.). särsk. sjöt. i uttr. neka (att) vända l. neka i vändningen, om segelfartyg som (på grund av för låg fart l. hög motsjö o. d.) icke kan förmås att vända genom vinden: vägra i vändningen. Melin Huml. 69 (1882: nekade vända). Fartyget .. nekade i vändningen. SD(L) 1898, nr 213, s. 3.
β) (i vitter stil) om Gud, naturen, ödet o. dyl. l. i pass. utan agent: vägra att ge (ngn ngt), förmena (ngn ngt); förr äv. i uttr. neka ngt åt ngt, förmena ngt ngt. Börk Darius 684 (1688). Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Kellgren 3: 291 (1790). Sällhet, nekt åt smärtans däld. Tegnér (WB) 1: 20 (1801). Ett folk, hvilket Gud nekar ro och hvila. Rydberg Sing. 20 (1876). Sångens gåva, vilken förut varit honom nekad. Sylwan (o. Bing) 1: 20 (1910).
γ) med sakligt subj. som icke tänkes ss. levande l. självbestämmande.
α’) utgöra hinder för l. hindra l. omöjliggöra (ngt); särsk. (o. numera nästan bl., föga br.) i sådana uttr. som neka ngn (att) göra ngt o. d.; förr äv. dels: hindra (ngn) från att få (ngt), utesluta (ngn) från (ngt), dels i uttr. neka till ngt, hindra l. stå i vägen för ngt. TRudeen Vitt. 192 (c. 1690). Jag älskar, och alt det, som nekar till min kärlek, måste utur vägen. Wexell Rol. 46 (1755). För tvenne år sedan nekade mig en svår sjukdom att vara närvarande vid de vanliga årspröfningarne. Tegnér (WB) 7: 160 (1834). Det är ju så mycket .., som nekar mig hans förtroende. Rydberg Ath. 203 (1859). Utrymmet nekar oss att ytterligare redogöra för andra hithörande enskildheter. 3SAH 4: 354 (1889).
β’) innebära nekande l. vägran, vara negativ; ofta (o. numera bl.) i p. pr. med adjektivisk bet.: avböjande l. negativ, förr äv.: motspänstig l. olämplig; äv. (mera tillf.) i uttr. nekande röst, nejröst. Svaret på hans begäran blev nekande. Omröstning med svarta och hvita kulor, af hvilka the förre neka och the senare jaka. 1SAH 1: 24 (1786). Inom Präste-Ståndet voro icke alle af en nekande mening. Wallquist EcclSaml. 5—8: 259 (1794). Ett ämne, till utseende så nekande för den poetiska målningen. JGOxenstierna 4: III (1815). (Vid flyttning av elev från en klass till en annan) äge hvarje Lärare sin nekande röst. FörslSkolordn. 1817, s. 19.
g) (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl.) övergående i bet.: förbjuda (ngn ngt) l. motsätta sig (ngt); äv. i utvidgad anv., med sakligt subj. (jfr f); förr stundom äv. med pleonastisk negation i att-satsen. BtFinlH 2: 35 (1544). (I en viss paragraf) necktes aldelis, at ingen präst skulle gifua någon mandråpare tiggiebreff. SynodA 1: 31 (1614). På spel, som lagen nekar, / Slösa bort en dyrbar dag. Wallin Vitt. 2: 244 (1806). Strindberg SvÖ 2: 250 (1883). Bergroth FinlSv. 240 (1917).
B: NEKNINGS-ORD. (numera föga br.) nekande ord, negation. Möller (1745; under négation). Östergren (1933). —
NEKELSE, r. l. f. [fsv. nekilse; jfr d. nægtelse (fd. nektels)] (†) till 1, 4: nekande; förnekande; äv. (språkv.): negerande l. negation; jfr neka, v.2 1 e β slutet. Linc. (1640; under negantia). Tiällmann Gr. 225 (1696). Möller (1745, 1755). särsk. till 2; i uttr. Guds nekelse, gudsförnekelse. SvMerc. IV. 3: 23 (1759). Därs. 6: 785 (1761). jfr guds-nekelse.
Ssgr [jfr d. motsvarigheter sammansatta med nægtelse(s)-] (†, språkv.): nekelse-ord. om nekande prefix. Giese Sprachm. 1—3: 302 (1730).
2) till 4.
a) som man kan vägra (att göra); som kan vägras; anträffat bl. i nekande satser. (De anhålla) dhett iagh dem meddela wille beskeedh huru dhe .. sigh skickat och stält, hvilkett af migh ike neekeligt lärer wara. VDAkt. 1692, nr 305. Därs. 1720, nr 146.
b) [jfr ä. t. weigerlich] eg.: benägen att vägra; anträffat bl. om barn: som icke vill äta allt slags mat, granntyckt, kräsen. Gjörwell o. Stechau Flittner Gynäol. I. 2: Bih. 55 (1799; klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1800, s. 691).
Spalt N 465 band 18, 1947