Publicerad 1966 Lämna synpunkter SEKTARIE, m.||ig.; anträffat bl. i pl. -er. Etymologi [av mlat. sectarius, till lat. secta (se SEKT, sbst.2); jfr äv. eng. sectary, fr. sectaire (se SEKTÄR). — Jfr SEKTERARE, SEKTERISK, SEKTERISM, SEKTERIST] (†) anhängare av en religiös sekt, sekterist. Eberhardt AllmH 2: 247 (1768). VDAkt. 1785, nr 106. — Spalt S 1765 band 25, 1966 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
