| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÅRA skå3ra2, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or (Kolmodin QvSp. 1: 152 (1732) osv.), förr äv. -ar (se nedan); förr äv. SKÅRE, sbst.1, r. l. m.; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. skåra, möjl. äv. till SKÅR, sbst.1, Luth Astr. 62 (1584), König LärdÖfn. 6: 63 (1747)).
1) jämförelsevis liten (vinkel- l. rännformig) urskärning l. urhuggning, (liten) ränna, repa, rispa, rits; äv. dels: snitt l. skär (i konkret, resultativ bemärkelse), dels oeg. l. allmännare, om jämförelsevis liten vinkel- l. rännformig fördjupning överhuvud: (liten) ränna, veck, hack, jack, äv.: smal öppning, springa; jfr 2, 3 o. SKÅR, sbst.1 1. Linc. (1640; under conscissura). Arsklinckorne (på barnet som håller på att födas) kiännes som twenne backor. .. Emellan thesze kiötklimpor förnimmes en skorra eller noot, som är arsklöfwan. Hoorn Siphra 87 (1715). Någre skårror skiäres i bröstet på fogelen, som tages ifrån spettet ..; man lagar så at några hela linsen stanna på bröstet. Warg 5 (1755). JernkA 1840, s. 161 (i skruvhuvud). Glasmästaren .. skär först fönsterglaset efter lineal med diamanten och bryter sedan af glaset efter skåran. Berlin Lrb. 145 (1852). (Sv.) Skåra uti en stång, hvaruti stängvindarerepet ligger: (fr.) Rigole. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Hedin Asien 2: 637 (1903; efter hugg med spett i brant isgata). All skog fälldes med yxa; två man höggo från var sin sida av trädet skåror, och det föll, när dessa möttes. VerdS 192: 12 (1913). (Disponentens) isiga leende, som inte är något leende, utan mera en skåra i mungipan. Moberg Rosell 316 (1932). Kullen (på herrhattsliknande typ av damhatt) är försedd med skåra och bucklor. Varulex. Beklädn. 251 (1945). — jfr KNIV-, KNUT-, LÄNGD-, NAGEL-, RIKT-, SIKT-, SKRUV-, SÅG-, TVÄR-, YX-SKÅRA m. fl. — särsk.
a) om skåra ss. märke (t. ex. på karvstock l. kalenderstav); förr äv.: grad (på instrument; se GRAD, sbst.1 3 a); jfr SKÅR, sbst.1 1 a. Cosmimetra .. hafuer .. brukatt ett Instrument .. tett man kaller quadrantem huilkett är skiftett i 190 (felaktigt för 90) grader eller skårar. Luth Astr. 34 (1584). Rosenhane Oec. 28 (1662; på karvstock). På sidan af denna (i marken nedslagna) fyrkantiga påla skar jag med en knif en skåra för hwar dag, och altid war den sjunde skåran längre än de andra. DeFoë RobCr. 62 (1752). Fatab. 1921, s. 10 (på syrjänsk kalenderstav). Den som tog emot kolet, ritade för varje läst en skåra på en sticka, vilken säljaren fick behålla och visa upp vid sluträkningen. EtnolKällskr. 3: 206 (1946). — jfr MIDDAGS-SKÅRA. — särsk. (†) bildl. (jfr d), i uttr. tidens skåra, tidpunkt. Jesus hwilkens Ur ei skenar, såsom wåra, / Men håller jämnan gång, gaf akt på tidens skåra, / Som uti Guds försyn bestämd och utmärkt war, / At giöra Herrans kraft på döden uppenbar. Kolmodin QvSp. 2: 297 (1750).
b) (ärr l. märke efter) långsträckt (o. djupt) sår, särsk. skärsår, repa, rispa; jfr SKÅR, sbst.1 1 b. Kolmodin QvSp. 1: 152 (1732). Cleomenes .. skar sig i köttet långs efter hela kroppen, och drog skårror ifrån benpiporne upp till låren. Carlstedt Her. 2: 330 (1833). Han (hade) fått ett fult .. ärr över vänstra handens pekfinger och långfinger. Både Käthe och Valter försökte låta bli att se på det .. men det satte deras fantasi i rörelse. Det är knappast i antikvitetsaffärer, man får dylika skåror. Hedberg Prins 327 (1936).
c) (numera mindre br.) i egg(verktyg): jack, sår; jfr SKÅR, sbst.1 1 c. Schultze Ordb. 4430 (c. 1755; på kniv). Vid sidan stod svärdet; man såg på dess egg / mång blodiga skorror, likt kammen på hanen / i glada Valhalla. Ling As. 5 (1833).
d) bildl. (jfr a slutet); i sht förr särsk. dels i uttr. hugga i samma skåra, samverka rationellt l. samordna sina ansträngningar för att nå (bättre) resultat, dels: icke önskvärd minskning, avbräck, skada, ”skråma”; jfr SKÅR, sbst.1 1 e. Ziccapinan. .. Det såg rätt ängsligt ut se hennes kinder blekna: / Jag såg hur med sin hand hon började på teckna / Och winka af och til och böd så osz farwäl; / När jag alt detta såg, så skar det i min siäl. / Zalictos. Det skiär mig äfwenwäl och så mitt hierta sårar, / At der jag det fick se jag funno stora skårar. Hesselius Zaletta 22 (1740). Beskow (1853) i 3SAH XXXVIII. 2: 162 (: hugga). Torfinn är väl ganska rik, men dock skall äfven hans andel (i böterna) — halfva boten emot det andra — göra en skåra i hans gods. Lönnberg Ragnf. 151 (1873). Därs. 182 (i persons anseende). Haf, du är grufligt, / vildt och okufligt; / hvems är den köl, som törs rista än din barm? / Långa kyrkbåtsåror / slå dig djupa skåror: / Han, som sof i skeppet, kan trotsa din harm. Karlfeldt FridLustg. 143 (1901).
3) [specialanv. av 1] i marken l. naturen.
a) (†) (rännformig, av vatten åstadkommen) ned- l. inskärning (i väg); jfr SKÅR, sbst.1 2 a. Lindfors (1824). Meurman (1847).
b) om lång o. smal (kilformig) naturlig fördjupning; särsk.: ränna, klyfta; (fjäll)ravin; jfr SKÅR, sbst.1 2 b. Skårbergs-källan vid .. Skår- eller Skuruberget .. uppkommer vid foten af berget midt för den skåran, som gifvit berget namn. VetAH 1811, s. 35. Kronobergsfjärden gör från Finska viken en djup skåra upp i Helsinge härad af Nylands län. Bååth-Holmberg FlickDagb. 8 (1912). I skåran mellan Oppmanna- och Vångabergen fann Sandegren .. fast anstående kalksten. SvGeogrÅb. 1932, s. 16. — jfr BERG-, SADEL-, TVÄR-SKÅRA.
4) (†) = SKÅR, sbst.1 4. (Sv.) Skåra. .. (Lat.) quælibet pars ligni amputati, antequam finditur. Schroderus Dict. 13 (c. 1635). Dens. Lex. 50 (1637). Sjelfwa Påttaskan, som är den bästa, tilwerkas af grofwa och gamla Trän, hwaraf bålen hugges til en wisz längd uti 2, 4 à 6 skårar. König LärdÖfn. 6: 63 (1747); möjl. till SKÅR, sbst.1 4.
5) (i sht i vissa trakter) = SKÅR, sbst.2 3. Wigström Folkd. 2: 249 (1881). Rågen höggs, vårsäden mejades och lades i skåror, som i vått väder fick vändas, ofta flera gånger. Då den var lagom torr, skulle den nekas och bindas. Neander 70År 146 (1929). Lena .. hade kommit under kärran efter en skenande häst. Hon haltade svårt på vänster fot. Aldrig mer skulle hon kunna dansa eller följa en slåtterkarl i hans skåra. Salje NattBröd. 134 (1968).
-HUGGNING. (i sht i fackspr.) (in)huggning av skåra l. skåror. JmtHushSällskH 1836, s. 119 (i rödvarm järntacka). —
-JÄRN. (skår- 1955 osv. skåre- 1698) (numera bl. i skildring av ä. förh.) järn (se d. o. 5 b) för huggning av skåror. 1 St SkåreJern 3 St Jernweggar. VDAkt. 1701, nr 147 (1698). Lindroth Gruvbrytn. 1: 83 (1955). —
-MASKIN. tekn. maskin för åstadkommande (fräsning) av skåror i skruvhuvuden o. d. Auerbach (1913). —
-SÅG. tekn. liten metallsåg för sågning av skåror i skruvhuvuden o. d. Jung Maskinelem. 18 (1916). —
-TAND. [jfr senlat. incissor, kirurg m. m., i nylat. äv. framtand] (†) framtand; jfr skär-tand 1. Forsius Phys. 232 (1611). —
(4) -VED. (i Finl., bygdemålsfärgat) i klabbar kapad ved. Smeds Malaxb. 287 (cit. fr. 1793). Hembygden (Hfors) 1913, s. 70.
Ssg: skårveds-hop. (i Finl., bygdemålsfärgat) hop av ”skårved”. Landsm. XI. 3: 206 (1897).
B (†): SKÅRE-GRÄS. växten Serratula tinctoria Lin., såggräs. Rudbeck HortBot. 106 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 36 (1716). —
-JÄRN, se A.
Spalt S 5713 band 27, 1975