Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNOR snω4r, sbst.1, r. l. m. (Hambræus Erasmus A 5 b (1620) osv.) l. n. (Forsius Phys. 233 (1611) osv.); best. -en, äv. (numera bl. vard.) -n, ss. n. -et.
1) hos människa l. djur, om slem l. sekret som (avsöndras från nässlemhinnan o.) finns i näsa; i sht om mer l. mindre segflytande (o. varigt) sådant slem som bildas vid förkylning o. dyl. o. som (uppblandat med dammpartiklar o. d.) rinner ur näsan l. som människa snyter ut (i näsduk) o. d.; äv. (särsk. i uttr. torkad l. hårdnad, stundom äv. torr snor) om sådant slem från människa i torkat tillstånd. Pojken hade en rand av torkad snor på tröjärmen. VarRerV 8 (1538). När .. (C. Fleming i Uppsala år 1594) hånligen kallade Concilii beslut för ett kalfskinn, swarades .., att han talade efter sitt förstånd, och skulle skaffa lösz och orenlighet ifrån sin kropp, som hans granlagiga husfru ofta wämjades wid, synnerligen torr snor ifrån ärmar och bröst. UrkFinlÖ II. 1: 146 (1647). Genom näsan andas wi, hwilcket skulle uttorcka desz hinna och nerver, samt giöra dem otienliga till luckten, om de icke stadigt fucktades med snoren, wid hwilken och fastnar damm och dylikt, som annars kunde skada lungorne. Rosenstein Comp. 258 (1738). Ibland märkes (hos renar som lider av rensjuka) skälfning och darrande på benen, ögonen vatnas och rinna; vattenaktig snor rinner af näsan. VetAH 1759, s. 297. Stundom blir näsan på späda barn tilltäppt af hårdnad snor, som besvärar andedrägten och i synnerhet försvårar diendet. Hygiea 1842, s. 557. Hushållaren .. snusar askan och smörjer skorna med snoren. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ungarna, de tre pojkarna och den lilla flickan, kommer ut till henne (på åkern), snorn rinner i vårblåsten. Johnson Här 47 (1935). Han grät så att snor och tårar strömmade över ansiktet. Edqvist Skugg. 227 (1958).
2) [eg. utvidgad anv. av 1; benämningen föranledd av det sekret som under sjukdomen avsöndras av nässlemhinnan] (i vard. fackspr., särsk. veter.) om kvarka hos häst; jfr snora 2. (Sv.) Snor .. (fr.) Morfondure. Nordforss (1805).
3) [eg. bildl. anv. av 1] (numera bl. tillf.) om (det snorliknande) slöret hos kalkon. (Sv.) snor .. (eng.) wattle. Björkman (1889).
-BROMS. (vard., skämts.) om mustasch (tänkt ss. broms för snoren, så att denna icke rinner ner i munnen). DN 1970, nr 270, s. 6. —
-BUSE. (numera bl. tillf., vard.) eg.: snorig l. snorande buse l. slusk; företrädesvis allmännare, ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till (busaktig) person, liktydigt med: snorgärs (se d. o. 2) l. snorvalp o. d. (Sv.) snorbuse .. (eng.) snot, sniveller. Björkman (1889). —
-DUK, sbst.1 (sbst.2 se snår-, ssgsled2). (snor- 1640 osv. snore- 1752 (möjl. till snår-, ssgsled2)) [sv. dial. snorduk] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) = -näsduk. Linc. Tttt 3 b (1640). SDS 1980, nr 19, s. 4 (om ä. förh.). —
-FLYTNING. (numera bl. mera tillf.) flytning (se d. o. 3) som utgör l. innebär avsöndring av snor. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 218 (1839). —
-GÄRS.
1) [sv. dial. snorgers; jfr nor. dial. snørgjærs] (numera i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) fisken Acerina cernua Lin. (som på huvudet har stora gropar varur ett snorliknande slem flyter), gärs; jfr -luv, -päls. Snorgiers taltes mycket om (i Dalarna): men efter beskrifningen kiännes han intet igen. Linné Dal. 8 (1734). Dens. Fauna nr 286 (1746). En får vara glad, bara en inte drar opp en snorgers, för gersen är som slem, hela fisken, och den duger knappast att ge till katten. Lagerlöf BarnM 54 (1930).
2) (vard.) i oeg. l. bildl. anv. av 1, om snorig l. snorande (mans)person (i sht barn); äv. (o. företrädesvis) ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till (manlig) person (stundom äv. djur) som uppfattas ss. mindervärdig(t) l. usel(t) l. föraktlig(t) o. d.; särsk. (om person) liktydigt med dels: ”osnuten” barnunge l. gröngöling l. glop l. slyngel o. d., dels: ynkrygg l. struntkarl l. skurk l. kanalje o. d. (stundom äv.: dumbom l. jöns l. idiot o. d.); äv. skämtsamt l. raljerande med mildrad innebörd. Ingen (av pojkarna) visste .. hvad .. (floretten) var för en tingest .. (En pojke) afgjorde frågan: kan ni inte se, att det är en sabel, era snorgersar! Strindberg Giftas 1: 62 (1884). Pängar! Faen! Jodla om pängar, ni era snorgersar, som lofte mej en krona för besväret (att gå till pantbanken)! Sjuttiofem öre var hva ja fick. Engström 1Bok 98 (1905). Hejsan, snorgärsar! Se på tusikan, är du här, Tomas! Nordström Lack 113 (1912). Snorgers .. (dvs.) snorig barnunge. SoS 1916, s. 65. Hade inte han, patron Grubb, erbjudit sig att göra den snorgärsen till både präst och biskop alldeles gratis, men tror någon, att han estimerat det. Väring Vint. 168 (1927). (Myran) är kanske något bättre än vi människor, men sparvarna har jag intet förtroende för. De slåss, dessa luftens snorgärsar, om brödsmulorna, liksom de flesta finkar. SvD(A) 1934, nr 110, s. 12. Gå hem å tvätta dej, din snorgärs, å torka dej torr bakom örona! Östergren (1943). (Han) tyckte .. synd om ungdomen … Hur skall det gå för dessa snorgärsar, som får allt stoppat i sig tills dom kvävs? OoB 1963, s. 401. —
-HINNA. (†) nässlemhinna (hos människa l. djur). Westerdahl Häls. 354 (1764; hos människa). Billing Hipp. 310 (1852; hos hästar). —
-HUND. [sv. dial. snorhund] (numera bl. mera tillf., vard.) om snorig l. snorande mansperson; äv. (o. företrädesvis) ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till mansperson som uppfattas ss. mindervärdig l. usel l. föraktlig o. d., liktydigt med: snorgärs (se d. o. 2); äv. skämtsamt l. raljerande med mildrad innebörd; jfr hund, sbst.1 2 b. UUKonsP 22: 218 (1698; nedsättande l. skymfande). Lagerström Molière Gir. 51 (1731; skämtsamt l. raljerande). —
-HYVEL. [sv. dial. snorhyvel] (vard.) = -gärs 2; jfr hyvel 2. SvTyHlex. (1851). Snorhyflar, som ska lära far sin pjälta. Strindberg Hafsb. 79 (1890). Kom in, grabb — se här, snorhyvel — käka en bit här, stackars djävel. Koch GudVV 1: 167 (1916). (Polisen till gårdsmusikanten:) Stå inte å va oppkäfti, snorhyvel! Asklund Fanfar 77 (1934). Ville du spela skyddsängel på något sätt, kanske? .. Visste du att det var Nisses snorhyvel som var hos mig? Gustaf-Janson KärlekDec. 238 (1959). —
-KIDDE. [sv. dial. snorkidde] (†) snorkilling; jfr kidde 1 slutet. Björkegren (1786; under morveux). VDAkt. 1788, nr 546. —
-KILLING. [sv. dial. snorkilling]
1) (vard.) = -gärs 2; jfr killing, sbst.1 1 slutet. (Eng.) Chit or snotty little Boy, or Girl, (sv.) en snorkillinge. Serenius G 1 b (1734). Snorkilling .. (dvs.) Snorigt barn. Weste FörslSAOB (c. 1817). Som Du (dvs. A. O. Eliason) ser af Le Figaro, .. är jag (kemisten) Dumas’ (Jean Baptiste) fortsättare. .. Är det ej hårdt då ställa sig under domen af en Snorkilling som Bengt Lidforss et cetera? och andas deras luft? Strindberg Brev 11: 90 (1895; rättat efter hskr.). Hästen som du tronar på, din sakramentskade snorkilling, var har du stulit hästen? Hemmer Kokko 83 (1920).
-KLÄDE. [sv. dial. snorkläde] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) näsduk (att snyta sig i); jfr -näsduk. Swedberg Ordab. (1722). —
-LIKNANDE, p. adj. Ett snorliknande slem. —
-LUV. [sv. dial. snorluv; identiskt med o. representerande utvidgad anv. (i anslutning till snor-gärs) av sv. dial. snorluv, snorig mansperson (pojke), snorvalp, snorgärs o. d. (med senare ssgsled luv, sbst.1)] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snorgärs (se d. o. 1). SkandFisk. 9 (1836). —
-NOS. [sv. dial. snornos, snörnos] (mera tillf., vard.) jfr nos 3 b o. -näsa. SvD(A) 1929, nr 330, s. 10 (: ”snörnos”; ss. skymfande tillmäle). —
-NÄSA. (mera tillf., vard.) snorig l. snorande näsa; äv. i utvidgad anv., metonymiskt, dels om person (i sht barn) som har sådan näsa, dels ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till person, liktydigt med: snorgärs (se d. o. 2) l. snorunge o. d.; jfr näsa, sbst.2 6 a. (Fr.) Morveux, .. (sv.) snornäsa; en som ej blifvit torr bakom öronen. Holmberg 2: 175 (1795). Snornäsa .. (dvs.) Snorig näsa. Äfv. En som har snorig näsa. Weste FörslSAOB (c. 1817). Snornäsa .. (dvs.) snorbuse. Björkman (1889). Harald stirrade på .. sina minsta små. .. Det var besynnerligt, man liksom tillhörde dessa snornäsor och våtstjärtar. Rosendahl Lojäg. 83 (1956). —
-NÄSDUK~02 l. ~20. [sv. dial. snornäsduk, näsduk som används att snyta sig i o. icke ss. prydnad] (vard.) näsduk (att snyta sig i); jfr -duk. Nylén FolklDräktsk. 108 (1947). —
-PÄLS. [sv. dial. snorpäls; identiskt med o. representerande utvidgad anv. (i anslutning till snor-gärs) av sv. dial. snorpäls, snorig person, rackare o. d. (med senare ssgsled päls)] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snorgärs (se d. o. 1). Schultze Fisk. 51 (1778). —
-SLEV. [sv. dial. snorslev] (†) = -gärs 2; jfr slev, sbst.1 3. Messenius Disa 15 (1611; om kvinna). Lind (1749). —
-TRUT. (numera bl. tillf., vard.) snorig trut; äv. i utvidgad anv., metonymiskt, dels om person som har sådan trut, dels ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till person, liktydigt med: snorgärs (se d. o. 2) o. d. La Jonchere 2: 88 (1801). Snortrut .. (dvs.) Snorig trut; En som är snorig om truten. Weste FörslSAOB (c. 1817). Snortrut .. (dvs.) Snorkilling. ÖoL (1852). —
-TRYNE. (numera bl. tillf., vard.) jfr -trut. Gamle Nifelheims Tydsken, som altid .. brukat sätta sitt snortryne .. i wädret i påck mot Gud Fader. VDAkt. 1795, nr 468. —
-TUT. [jfr sv. dial. snortut, fisken snorgärs] (†) = -trut. Du Nisse stoore Snoortut, / Hwarom lopstu (dvs. löpte du) så hastigt vth? Brasck FörlSon. C 4 b (1645). Står icke här then stoore Snoortuut, / Talar om Christo, och weet icke huth? Dens. Apg. M 1 b (1648). —
-UNGE. [sv. dial. snorunge] (vard.) om snorig l. snorande barnunge; äv. (o. vanl.) oeg. l. bildl., ss. nedsättande l. skymfande benämning på l. tillmäle till (ohängd l. lymmelaktig) barnunge l. yngre person som betraktas ss. ”osnuten” l. ”grön” l. omogen l. mindervärdig l. näsvis l. ohyfsad o. d. (särsk. liktydigt med: (snor)valp); äv. skämtsamt l. raljerande med mildrad innebörd; jfr -jänta, -pojke. Serenius G 1 b (1734). Att en fin herre ger sig ut mitt i kolmörka natten med en fattig djävel, som ingen bryr sig om, för att leta rätt på snorungen hans, det var en nyhet. Malmberg Åke 46 (1924). Ett par morska snorungar, det var vad de voro. Men han tyckte om dem. Hammenhög PoB 375 (1931). En skara snorungar löper hän / att ivrigt peta i rännstensskvalpet. Seidenschnur Impress. 35 (1932). Ur sitt rum kommer (skollärare) Mård utfarande (störd av oväsendet i skolsalen) .. och han ryter: — Förbannade snorungar! Moberg Sedebetyg 157 (1935). En sån som du, mamma, kommer jag då aldrig, aldrig att bli. .. — Vad vet du om en kvinnas lott, snorunge? Delblanc Åminne 44 (1970). —
-VALP. [sv. dial. snorvalp] (vard.) = -gärs 2. Landsm. VI. 6: 39 (1888). (Fadern till sin uppstudsige son:) Vet hut snorvalp! Värnlund Sångare 145 (1933). Den obetydliga Allan — som faster Manda sakligt kallade en snorvalp. Aronson Medalj. 44 (1935). Jag fick lära mej som liten snorvalp att äta opp det feta. Hammar AllTidWodehouse 462 (1950). (En yngling) råkade .. stöta till .. (en berusad man) med axeln, och då hade mannen yttrat: ”Vad gör du, din förbannade snorvalp”(?) DN(A) 1957, nr 17, s. 7. Snorvalparna som har börjat springa med .. (skägg) nästan i koltåldern dom ser för jäkliga ut en del. Lundquist SorgSvBlom. 112 (1964). —
-VAPPLA. [sv. dial. snorvappla] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) seg snorkluns (särsk. bestående av (grön) snor som från näsan runnit l. dragits ner i halsen o. därefter harklats upp o. spottats ut). Serenius P 2 a (1734). —
-VARG. [sv. dial. snorvarg] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om snorig l. snorande barnunge. Sehlstedt 4: 98 (1871). —
-VASE. [sv. dial. snorvase] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -gärs 2. (Sv.) Snorvase .. (t.) Rotzmaul. SvTyHlex. (1851). Snorvase .. (dvs.) Snorkilling. Ahlman (1865). Snorvase .. (dvs.) snorbuse. Björkman (1889). Snorvase .. (dvs. bl. a.) vettlös yngling. Sundén (1891). Cannelin (1939). —
-VÄRPEL. (numera bl. i vissa trakter) = -gärs 2. Med pilten Hertigen af Nerike tyckes ej wara farligare, än att han fått litet snufwa, och det kan träffa hwilken snorwärpel som helst. JönkBl. 1866, nr 40, s. 2.
B (†): SNORE-DUK, se A.
1) om person: (i samband med förkylning, äv. gråt) ge ifrån sig l. fräsa l. snyta ut (rikligt med) snor l. hörbart (snörvlande o. d.) dra upp snor i näsan (förr äv. i refl. anv.); äv. i utvidgad, särsk. metonymisk anv., närmande sig l. övergående dels i bet.: vara snuvig l. förkyld, dels: gråta l. sörja; stundom äv.: kleta l. orena med snor (på sig l. ngnstädes). Han har gått och snorat och varit hängig i flera dar. Arvidi 71 (1651; utan närmare angiven bet.). (Sv.) Snora .. (lat.) Muco narium inquinare. Sahlstedt (1773). (Sv.) Snora sig .. (lat.) muco abundare, laborare. Lindfors (1824). Vad sitter du och snorar efter, sade Franse (till hustrun), snyt dig. Wägner ÅsaH 274 (1918). Min nya silkesnäsduk — som jag snorade och grät i. De Wahl Festkvittr. 60 (1941). Ena ärmen på hans sjömansblus är full av fläckar efter allt snorandet där i fönstret (sedan modern gått ifrån honom). Unnerstad Snäckh. 159 (1949). Josef kolare hade älskat min mor, och nu gick han här i riset och snorade över förlusten. Wassing Dödgr. 262 (1958). Jag har snorat och är täppt i näsan nu. Dens. GropSkog. 104 (1965).
2) [utvidgad anv. av 1 (jfr snor, sbst.1 2)] (i vard. fackspr., särsk. veter.) refl., om häst: (i samband med sjukdomstillstånd, i sht föranlett av kvarka l. rots) ha (snorliknande) flöde l. flytning ur näsan (äv. närmande sig l. övergående i bet.: ha kvarka resp. rots). (Sv.) Hästarna snora sig. (Fr.) Les chevaux ont la morve .. (dvs.) sont morfondus. Nordforss (1805). Hästarne snora sig .. (dvs.) hafwa rots ell(er) qwarka. ÖoL (1852). Särsk. förb. (till snora 1): snora ikring l. kring, se snora omkring. snora ned l. ner. jfr ned 13. Nordforss (1805). snora omkring, äv. ikring l. kring. snorande förflytta sig omkring (ngnstädes). Lundell Jack 175 (1976; om barnunge). snora till. plötsligt l. oförberett göra en ljudlig (snörvlande o. d.) uppdragning av snor i näsan. Selander Stad. 24 (1926). snora ut. (tillf.) låta sitt snor rinna ut l. fräsa l. snyta l. kleta ut sitt snor (ngnstädes). Carlsson ÄlvTimm. 255 (1949). —
SNORIG, adj.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SNORUG, adj. (-ig 1587 osv. -ug 1904) [sv. dial. snorig(er), snorug; jfr nor. dial. snorutt; delvis till (stammen i) snora]
1) om person: som har (mycket) snor i l. kring l. rinnande ur näsan, som snorar (stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: snuvig l. förkyld); äv. om näsa: som innehåller (mycket) snor l. som snor rinner ur; äv. om klädespersedel o. d.: nedkletad med l. orenad av snor; stundom äv. i överförd anv. med sakligt huvudord (läte o. d.), betecknande detta ss. varande en snorig persons l. snoriga personers l. av det slag som kännetecknar l. liknar o. d. en sådan persons resp. sådana personers. Helsingius Ee 7 b (1587). Alltijd rijder Hin Håle den fattige; Har han intet annat feel, så skall han wara snorig. Celsius Ordspr. 1: 670 (1708). Bäst det är lyfter hon det snoriga förklät mot näsan och säger aa-itsch. Johnson Här 157 (1935). Hon .. ropade åt Gunnar att komma in. .. Han strök sig om den snoriga näsan och kilade in köksvägen. Thorén Herre 301 (1942). Han glömde sin barndom: alltid snorig, talade i näsan, alltid sen och tafatt. Höijer Stjärnkl. 208 (1943). ÖgCorr. 1970, nr 69, s. 12 (om kråkors läten). särsk. (vard.) oeg. l. bildl., om person: ”osnuten” l. ”grön” l. omogen l. mindervärdig o. d.; stundom äv. i överförd anv., om ngt sakligt. (Föräldrarna) Ville jag skulle bo hemma, som om jag vore en liten snorig gymnasist. Cederschiöld Kerg. 32 (1917). I samhället hade gjorts försök att höja byggnadsglädjen, ”att höja linjen” .. men då vissa personer vilja beteckna dessa vissa linjer som snoriga, då (osv.). Blomberg Uvd. 68 (1917).
2) [utvidgad anv. av 1 (jfr snor, sbst.1 2, snora 2)] (i vard. fackspr., särsk. veter.) om häst (stundom äv. annat djur): som har (av sjukdom, i sht kvarka l. rots föranledd) flytning av snor (se snor, sbst.1 2) ur näsan. Salander Gårdzf. 30 (1727; om häst). Nosen (på ett kreatur som fått pesten) är snorig såsom af war. Hastfer Får 102 (1752).
Avledn.: snorighet, r. l. f.
1) till snorig, adj.1 1: egenskapen l. förhållandet att vara snorig; ngn gg äv. konkret, om snor i näsa l. snorig näsa. Lind (1748). (Sv.) snorighet (t.) Rotznase. Klint (1906).
2) (i vard. fackspr., särsk. veter.) till snorig, adj.1 2, om kvarka hos häst. Lind (1749; under rotzigkeit). —
SNORING, m. [sv. dial. snoring] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oeg. l. bildl.: snorgärs (se d. o. 2) l. snorvalp o. d. Callerholm Stowe 83 (1852). —
Spalt S 8180 band 28, 1980