Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRUNTA, v.
Etymologi
[sv. dial. sprunta, sprönte (med grumligt ö-ljud), sponthyvla; ombildning av SPUNTA (sidoform till SPONTA) gm anslutning till SPRUNDA l. SPRUNSA (se SPRUNS avledn.); jfr sv. dial. sprunt, sprönt (med grumligt ö-ljud), not l. fjäder l. spontfog, ombildning av SPUNT (sidoform till SPONT) gm anslutning till SPRUND, sbst.1, l. SPRUNS. — Jfr SPRUNTHYVEL]
(†) i den särsk. förb. sprunta tillhopa, sponta ihop (delar av träföremål). Berlin Lrb. 145 (1852, 1872).

 

Spalt S 10176 band 29, 1985

Webbansvarig