Publicerad 1986   Lämna synpunkter
SPÄCK späk4, sbst.2, n.; best. -et.
Ordformer
(speck (-ch) 15351923 (: specksten). spek 16501756. späck (-kk) 1526 osv. späk 1542)
Etymologi
[fsv. spæk, spik; jfr ä. d. spic (d. spæk), fvn. spik, fsax. spek (mlt. spek), fht. spech (mht. spec, t. speck), feng. spic; av ovisst urspr.; formen späck är (liksom d. spæk) sannol. lån från mlt. spek (se ovan). — Jfr SPÄCKA, v.1]
ss. ämnesnamn.
1) om den i ett tjockt lager hos vissa djur (i sht svin, val o. säl) förekommande, väsentligen av fett bestående underhudsvävnaden (varav svinens användes bl. a. vid matlagning, t. ex. för späckning av kött, valarnas o. sälarnas bl. a. för tranframställning); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sådan vävnad från svin använd (kokt l. stekt) ss. människoföda (vanl. med inbegrepp av däri inmängt kött), liktydigt med: fläsk (se d. o. 1); förr äv. allmännare: fett (se d. o. a); jfr ISTER, TALG. OPetri Tb. 131 (1526). Späckia .. (oxköttet) med späck, som är wäl kryddat med peppar, näglikor och salt. Valleria Hush. 21 (c. 1710). Broman Glys. 3: 662 (c. 1740; hos tumlare). Emellan köttet och huden (hos svinen) samlas ett slags speck, som kallas fläsk. Orrelius Diurr. 41: 3 (1750). Skählarne lemna ett Speck, hwaraf Skähltran kokas. Hartman Naturk. 184 (1836). Skinnmagra suggor utan späck. Hildebrand HbFolkhush. 536 (1917). Späck (från sälar) ätes gärna rått (av eskimåerna). 2SvUppslB 8: 976 (1948). Ymer 1951, s. 259 (från valar o. sälar). — jfr KUT-, RYGG-, SPICK-, SVIN-, SÄL-, VAL-, ÅSNE-SPÄCK m. fl. — särsk. i utvidgad anv., om ett slags till färg l. konsistens om späck erinrande gummi; ss. senare led i ssgrna GUMMI-, KAUTSCHUK-SPÄCK.
2) (vard.) i fråga om person: hull (se HULL, sbst.1 2), fetma, ”fläsk”; ss. förled i ssgr äv.: fett. Man kan väl säga, att .. (okunniga präster) heldre göda sitt speck än Guds får. Kexél 2: 100 (c. 1780). Jag är stark som en brottare och äger inte ett uns överflödigt späck. Blomberg Pass. 38 (1934). Siwertz Tråd. 102 (1957).
Ssgr (i allm. till 1): A: SPÄCK-ANSIKTE~020. ansikte som (gm fetma l. vithet) påminner om späck. Lundegård DrMarg. 2: 149 (1906).
-ANSÄTTNING~020. (i sht i fackspr.) jfr ansättning I 3 b. LAHT 1926, s. 682 (hos svin).
-ARTAD, p. adj. jfr arta V 3. Tidén Bosk. 82 (1841).
(1, 2) -BARON. (vard.) särsk. om gulaschbaron. Siwertz Eld. 332 (1916; till grosshandlare).
-BEREDNING. jfr beredning 1. Enckell KlagVindÖ 134 (1937).
-BIT. (späck- 1921 osv. späcke- c. 1710) jfr bit 2. Valleria Hush. 37 (c. 1710: späckiebijtarna, pl. best.).
-BRÄDE. [jfr t. speckbrett] (numera bl. tillf.) skärbräde att skära späck på; förr äv. allmännare: skärbräde. Lind 1: 1440 (1749). Nordforss (1805; om skärbräde).
-BÅR. (†) bår (se bår, sbst.1 1) att bära späck på? Speck båter (felaktigt för Speckbårer) 1 dussin. HovförtärSthm 1592 C, s. 87. Därs. s. 97. —
-BÖLD. (numera föga br.) till böld utvecklad aterom; jfr -svulst. CollMedP 1674, s. 11. Dalin (1854).
-BÖNA. [jfr t. speckbohne] (†) beteckning för vissa bönor (se böna, sbst.2 3) med späckartade hylsor; särsk. i uttr. svart späckböna, om arten Phaseolus vulgaris Lin., brytböna, trädgårdsböna. Nordforss (1805). LAHT 1895, s. 54 (: svarta).
-DIET. diet (se d. o. 5) helt l. väsentligen bestående av späck. Blomberg Hjält. 85 (1932).
-DJUR. djur som har ett späcklager. Nilsson Ur. I. 1: 16 (1838).
-FAT. fat för förvaring l. transport av (val- l. säl)späck; jfr -tunna. Quennerstedt Resa 214 (1867).
-FET. fet o. med tjockt späcklager. Schultze Ordb. 1118 (c. 1755).
(2) -FLUNSA. (†) mycket fet o. otymplig kvinna, flunsa (se flunsa, sbst.1). Serenius (1741). Schultze Ordb. 1182 (c. 1755).
-FLÄCK. (†) fettfläck. PH 6: 4205 (1756).
-FORK. [jfr t. speckforke] (†) på valfångstfartyg: stor gaffel l. tjuga för hantering av späckstycken; jfr -hake. Röding 2: 641 (1796). Dens. SD 86 (1798).
-FULL. (numera föga br.) späckrik. Broman Glys. 3: 559 (c. 1740; om vikaresäl).
-FÖRVANDLING. [jfr t. speckentartung; benämningen beror på att drabbade organ får späckartat utseende] (†) amyloiddegeneration. Hallin Hels. 2: 468 (1885).
-GELÉFORM. (förr) geléform för gelé framställt (väsentligen) av späck. HovförtärSthm 1746, s. 2843 (bland kopparredskap).
-GUMMI. [jfr t. speckgummi; gummit är späckartat] (†) = kautschuk-späck. Keyser Kemien 3: 318 (1876). TT 1877, s. 40.
(2) -HAKA. (mera tillf.) dubbelhaka; jfr ister-haka. Hellström Malmros 293 (1931).
-HAKE. [jfr t. speckhake] (†) på valfångstfartyg: hakformigt verktyg för hantering av späckstycken; jfr -fork. Röding 2: 641 (1796). Dens. SD 86 (1798).
(1 (o. 2)) -HALS. [jfr t. speckhals] tjock l. fet hals; särsk. (i fackspr.) hos häst: (felaktighet bestående i) hals kännetecknad av mankam med stark fettbildning (så att mankammen hänger åt sidan); äv. om liknande hals hos (i sht äldre) tjur. Schultze Ordb. 1719 (c. 1755). Späckhals .. förekommer hos groft bygda hästraser, i synnerhet marskras. Juhlin-Dannfelt (1886). Hos äldre tjurar är en måttlig späckhals .. inte något fel. Sonesson BöndB 693 (1955).
Avledn. (i sht i fackspr.): späckhalsad, p. adj. späckhalsig; särsk. om häst. BtVLand 3: 98 (c. 1795).
späckhalsig, adj. [jfr t. speckhalsig] som har späckhals, späckhalsad; särsk. om häst. IErici Colerus 2: 266 (c. 1645).
-HANDLARE. [jfr t. speckhändler] (i sht förr) person som yrkesmässigt handlar med späck. Fries Grönl. 130 (1872).
-HINNA. [hinnan är vit o. späckartad] med. = inflammations-hinna; jfr -hud. VetAH 1769, s. 337.
Avledn.: späckhinnaktig, adj. (numera bl. tillf.) som liknar l. påminner om en späckhinna(s). TLäk. 1834, s. 361.
-HUD.
1) hos späckdjur: hud med späcklager. Berzelius Kemi 6: 607 (1830; hos val).
2) [jfr t. speckhaut] med. = inflammations-hinna; jfr -hinna. Fåhræus BlodLäkekH 134 (1924).
Ssgr (till -hud 2; numera föga br.): späckhuds-koagel. späckkoagel. Fåhræus BlodLäkekH 34 (1924).
-substans. fibrin (se d. o. 1). Fåhræus BlodLäkekH 76 (1924).
-HUGGARE. [jfr dan. spækhugger, nor. spekkhugger, t. speckhauer; delfinen anfaller t. o. m. bardvalar o. hugger späckstycken ur dem] zool. (den mycket rovgiriga) delfinen Orcinus (Grampus) orca Lin. VetAH 1771, s. 252. Tre späckhuggare .. hade anfallit sälarna, förmodligen slukat flera mindre och slitit sönder den stora blåkobben. FoFl. 1965, s. 110. särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.
a) om delfiner som påminner om späckhuggaren; särsk. i uttr. falska späckhuggaren, om halvspäckhuggaren. Malm Fauna 157 (1877: Falska). Lilla späckhuggaren. Därs. 158 (om delfinen Feresa attonuata Gray). jfr halv-späckhuggare.
b) (numera bl. i skildring av ä. förh., mera tillf.) på valfångstfartyg: späckskärare. Bergman ÖarFjärrÖst. 215 (1931).
Ssg (zool.): späckhuggare-släkte(t). om släktet Orcinus Fitz. (Grampus Gray). NF (1890).
-HÖK l. -HÖKER; pl. = (3SthmTb. 7: 213 (1612)). [av mlt. speckhöker l. t. speckhöker (se -hökare); formen -hök är ombildning] (†)
1) = -hökare; ss. nedsättande personbenämning. The .. brukade en så skammelig mun, skielte Peter och hans giester både för skielmer och speckhöker. 3SthmTb. 7: 213 (1612). En Stads Borgmästare och Råd och andre Speckhökar. Tegel E14 97 (1612). Chronander Bel. F 5 a (1649: speckhöker, sg.).
2) (i formen -hök) ss. namn på örlogsfartyg l. ombyggt last- l. handelsfartyg. KlädkamRSthm 1565, s. 134 b. Tegel E14 59 (1612); jfr NysvSt. 1935, s. 132.
-HÖKARE. [jfr mlt. spekhöker, t. speckhöker] (numera bl. i skildring av ä. förh.) små- l. minuthandlare som sålde späck (o. andra köttvaror); jfr -hök 1, -hökrare. G1R 11: 152 (1536). Paulsson SvStad 1: 16 (1950).
-HÖKERSKA. [jfr -hökare] (numera bl. i skildring av ä. förh.) kvinnlig späckhökare. Nordforss (1805).
-HÖKRARE. (†) ss. nedsättande tillmäle: späckhökare. RP 8: 691 (1641).
-KIKARE. (i fackspr.) apparat med ett system av speglar, använd för att avläsa späcklagrets tjocklek hos nyss slaktade svin. DN(A) 1965, nr 313, s. 24.
-KNIV. (späck- 1786 osv. späcke- 1896) [jfr nor. spekkekniv, t. speckmesser] kniv använd av valfångare för att skära loss späcket från huden på valar; äv. om kniv använd för att skära späck i strimlor o. d. Björkegren 2705 (1786). Klinckowström BlVulk. 1: 41 (1911).
-KOAGEL. med. späckliknande koagel. SvLäkT 1935, s. 494.
-KONUNG. [efter t. speckkönig] (†) på valfångstfartyg, ss. (skämts.) benämning på den (yngste) matrosen, som bl. a. hade till uppgift att packa in späcket i lastrummet. Röding 2: 641 (1796). Nordforss (1805).
-KRANS. [jfr t. speckkranz] (förr) på valfångstfartyg använd krans av sammanflätat tågvirke lagd kring späcktunnas öppning för att vid ifyllning förhindra späck att hamna utanför. Röding 2: 641 (1796).
-LAGER. jfr lager, sbst.3 1.
1) till 1, hos djur: lager av späck. Hos Hvalrossarna finnes intet späcklager under huden. Nilsson Fauna 1: 317 (1847). (Yorkshiresvin) hafva ett tjockt späcklager. Juhlin-Dannfelt 435 (1886). Munsterhjelm 3PojkSpetsb. 118 (1931; hos renar).
2) (vard., mera tillf.) till 2: hos människa: lager av fett (i kroppen). IllSvOrdb. (1955).
-LAMPA. i fråga om arktiska förh.: lampa vari ljus alstras gm förbränning av smält sälspäck. SDS 1904, nr 3, s. 3.
-LEVER. [jfr t. speckleber] med. (sjukdomstillstånd karaktäriserat av) lever med späckartat utseende orsakat av amyloiddegeneration, diffus amyloidlever. 2SvLäkSH 9: 335 (1855).
-LIK. jfr -liknande. Juhlin-Dannfelt 374 (1886).
-LIKNANDE, p. adj. som liknar späck(s), späcklik, späckartad. WoL 723 (1886).
-LILJA. [jfr t. specklilie; växten har invändigt späcklikt vita blommor] (†) växten Lonicera periclymenum Lin., svensk kaprifol, vildkaprifol. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
-LUKT. jfr lukt 2. Nylander Sjöfolk 3: 154 (1912).
-MJÄLTE. [jfr t. speckmilz] med. (sjukdomstillstånd karaktäriserat av) mjälte med späckartat utseende orsakat av amyloiddegeneration, diffus amyloidmjälte; jfr sago-mjälte. 2SvLäkSH 9: 349 (1855).
-MUS. [efter t. speckmaus; djuren har ansetts uppsöka späck ss. föda] (†) fladdermus, läderlapp (se d. o. 2). Orrelius Diurr. 15: 7 (1750).
-MÄNGD. jfr mängd, sbst.2 1 d. Hanström SådDjur 82 (1935).
-NJURE. [jfr t. speckniere] med. (sjukdomstillstånd karaktäriserat av) njure med späckartat utseende orsakat av amyloiddegeneration, diffus amyloidnjure. FörhLäkS 1860, s. 291.
-OLJA. [jfr t. specköl] av smält späck framställd olja; jfr tran. Orrelius 371 (1797).
-OMHÖLJE~020. jfr -lager. Risberg Sof. 45 (1910).
-PÄRON. [jfr t. speckbirne] (†) päron med smältande mjukt fruktkött. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-RAS. lant. svinras med stark späckansättning. LAHT 1933, s. 830.
-REMSA. remsa av späck; i sht (kok.) om sådan remsa använd för späckning av kött; jfr -strimla. Holmberg 2: 10 (1795). MinnGPrästh. 5: 221 (1929).
-RIK. om fläsk o. d.: rik (se rik, adj. 4 a δ) på späck. SvGeogrÅb. 1945, s. 162.
-SIDA. [jfr t. speckseite] om den sida av ett fläskstycke där späcket sitter; förr äv.: fläsksida (se d. o. 1). Björkegren 1302 (1784).
-SJOK. Forss VindBlås. 96 (1942).
-SKABB. (†) om (visst slags) skabb (vilken ansågs bero på omåttligt fet l. alltför riklig föda); i sht hos hundar. Dannström Hering 172 (1848). SFS 1863, nr 32, s. 20.
-SKIVA. skiva av späck; i sht (kok.) om sådan skiva för späckning av fågel l. stek o. d. Nordforss (1805). Att med späckskifvor belägga fogel. Hagdahl Kok. 556 (1879). Nordenskiöld Vega 2: 4 (1881; av sälspäck).
-SKYFFEL. (i fackspr.) i fråga om förh. på valfångare: skyffelliknande späckkniv. UB 3: 581 (1873).
-SKÄRARE. [jfr t. speckschneider] (numera bl. i skildring av ä. förh.) på valfångstfartyg: person med uppgift att skära loss späck från valar. Röding 2: 641 (1796).
-SOPPA. (späck- 1650. späcke- 1667) [jfr t. specksuppe] (†) buljong l. spad o. d. tillagad (tillagat) av l. innehållande späck (l. fläsk). HovförtärSthm 1650, s. 1. Därs. 12/11 1667 B.
-STEN. [jfr t. speckstein] miner. mineral utgörande en tät varietet av talk med mjuk konsistens o. fet yta, steatit, såpsten; äv. i individuell anv., om stycke av sådant mineral; jfr krita, sbst. 3 e. Cronstedt Min. 75 (1758). Berzelius Brev 9: 142 (1816; i individuell anv.). En slags talk kallas Chinesisk specksten och brukas till bildhuggarearbeten. Åkerman KemTechn. 1: 673 (1832). En tät varietet (av talk) är späcksten el. steatit, använd för eldfasta föremål, t. ex. gasbrännare, och som infodring i elektriska ugnar. BonnierLex. 14: 92 (1966).
Ssgr: späckstens-art. art av späcksten; äv. (numera mindre br.) om den art av mineral l. talk som späckstenen utgör. Rinman 2: 769 (1789). TLäk. 1834, s. 127.
-artad, p. adj. jfr arta V 3. Rinman 1: 647 (1788).
-brännare. (numera föga br.) gasbrännare av späcksten, steatitbrännare. UB 5: 340 (1874). SthmBelysn. 102 (1903).
-fläck. (numera föga br.) späckstenskörtel. Rinman 1: 591 (1788).
-jord. (†) om (jord- l. pulverformig) späcksten; jfr 8 d γ. Rinman 2: 769 (1789).
-körtel. (numera bl. tillf.) körtel (se d. o. 3) av späcksten. Rinman 1: 656 (1788; i granit).
-mandelsten. (numera föga br.) mandelsten innehållande späcksten. Retzius Min. 267 (1795).
-STRIMLA. i sht kok. jfr -remsa. Schulthess (1885). Randel KällKök 18 (1928).
-STYCKE. späckbit. Munsterhjelm 3PojkSpetsb. 90 (1931).
-SVIN. lant. svin med späckansättning, svin av späckras. Nordforss (1805). 2UB 4: 293 (1899). Det korta, lågbenta och djupa, tidigt mognande späcksvinet. LAHT 1933, s. 826.
Ssg (lant.): späcksvins-, äv. späcksvin-typ. SvGeogrÅb. 1945, s. 161.
-SVULST. [jfr t. speckgeschwulst] (numera bl. i skildring av ä. förh.) aterom (se d. o. 1), steatom; jfr -böld o. fett-, talg-svulst. Möller (1807). Tholander Ordl. (1872).
-SVÅL. (†) fläsksvål. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
-SYLTAD, p. adj. (i skildring av förh. bland eskimåer) om matvara: inlagd i l. tillagad med späck. Fries Grönl. 86 (1872; om kråkbär).
-TACKEL. [jfr t. specktakel] (i fackspr.) på valfångstfartyg: tackel (talja) varmed valspäck lyftes. Röding 2: 642 (1796).
-TJOCKLEK~02 l. ~20. tjocklek hos späcklager. LAHT 1931, s. 959 (hos svin). FoFl. 1933, s. 27 (hos säl).
-TUNNA. tunna med l. för späck. Quennerstedt Resa 214 (1867).
-TÄRNING. kok. av späck skuren tärning. Nordenskiöld Vega 2: 8 (1881).
B (†): SPÄCKE-BIT, -KNIV, -SOPPA, se A.
Avledn.: SPÄCKAKTIG, adj. späckliknande, späckartad. Alm(Ld) 1766, s. 35 (om sår).
Avledn.: späckaktighet, r. l. f. VetAH 1784, s. 36.
SPÄCKIG, adj. [jfr t. speckig]
1) till 1: som innehåller l. är rik på späck, späckrik; äv.: späckartad, späckliknande; i sht förr äv.: rik på fett. Schultze Ordb. 4729 (c. 1755). Ling As. 631 (1833; om valkropp). Körtlarna i tarmkäxet (hos djur med tvinsot) äro stora som walnötter, .. mjuka och späckiga. Lundberg HusdjSj. 127 (1868). Baggarne förefalla dock något öfvergödda, äro ”späckiga” och försedda med ”fettpuckel”. LAHT 1883, s. 210. 2NF 19: 1094 (1913; om utseende hos späcknjure). Viksten BortLag. 112 (1919; om fläsk). särsk.
a) (numera föga br.) om gödsel: kännetecknad av att dess innehåll sammansmält till en homogen, mjuk, till konsistens såp- l. späckliknande massa, brunnen. Den ladugårdsgödsel som anwändes bör wara wäl och jemt brunnen, wara späckig. SkånHushFHandl. 1858, nr 2, s. 54. Arrhenius Jordbr. 1: 85 (1859).
b) brygg. om maltkorn: glasig (se d. o. 3). TT 1895, Allm. s. 227. Reichard Brygg. 3 (1899).
2) (vard.) till 2, om person: fet, fläskig. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: späckighet, r. l. f. [jfr t. speckigkeit] IllSvOrdb. (1955).

 

Spalt S 10474 band 30, 1986

Webbansvarig