Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRAK stra4k, adj. -are. adv. -T.
rak (se RAK, adj. 1, särsk. 1 b) l. styv. l. stel; äv. om riktning o. d.: som går i rät linje, rak (se RAK, adj. 1 o); utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. dels, ss. enkelt ord, om ben: rak o. styv, dels i ssgrna STRAK-BEN, STRAK-BENT. Han .. hölt .. sitt straka hold fram. AAAngermannus VtlDan. 229 (1592); jfr HÅLL, sbst.1 VII 1 a. Straag .. (dvs.) strunk, styf. Spegel (1712). Strak och värdig än i gången, / lätt från ”folk som mest” att skilja. Olofsson Sägn. 25 (1933). Ett strakt ben. Östergren (1947).
-BENT, p. adj. styvbent; i sht: som har ett (permanent) rakt (se rak, adj. 1 b) o. styvt ben (som icke kan böjas i knäleden); äv. ss. adv. Tholander Ordl. (1872). (Lodjuret) har hetsats så hårt, att det börjat bli strakbent. Rosendahl Lojäg. 265 (1956). Sandgren Furst. 209 (1962; ss. adv.). DN(A) 29/1 1965, s. 8 (om person).
B (†): STRAKA-HÅLL. (straka- 1623. strake- 1623) i uttr. fara l. behålla sitt strakahåll, fara sin väg rakt fram resp. behålla sin en gång tagna riktning (jfr håll, sbst.1 VII 1 a); anträffat bl. bildl. L. Paulinus Gothus Pest. 11 b (1623: fara). Synden .. behaller sitt Strakehåld och Kosa på then Bredha Wäghen. Därs. 22 b.
C (†): STRAKE-HÅLL, se B.
Spalt S 12501 band 31, 1991