| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUCK suk4, r. l. m. (Börk Darius 23 (1688) osv.) ((†) n. (Wivallius Dikt. 86 (1632) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (Ps. 1695, 291: 4 osv.), ss. n. = (Wivallius Dikt. 86 (1632) osv.)) ((†) -er Skogekär Bärgbo Wijs. 37: 5 (1652, 1682), Swedberg SabbRo 2: 1154 (1691)).
1) (numera bl. ngn gg, i vitter stil) motsv. SUCKA 1: suckande; särsk. i förb. med ord ss. gråt, sorg o. klagan, förr äv. klag; av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. koll. anv. av 2. Sombliga måste nogh swälta, / Endock then arbeta skal, / Och stoor miseriam smälta, / Thet är such, stoor gråt och gnall. PolitVis. 351 (1650). 1Saml. 1: 126 (c. 1669: klag). O! milde Himmel är thet så din Willia / Så lät min Sorg ok Suck een ända få. Lucidor (SVS) 4 (c. 1670). Olycklige Adalrik, sade han då: Suck föll honom i talet, at han ei kunde säga mera. Mörk Ad. 1: 74 (1743). Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter. / Klagan och suck för en qvinnas skull! Tegnér (TegnS) 4: 108 (1820). Då sken de upp och ropte: Se, / än lyser björk och lunder. / Hvi sattes vi i suck och ve / för gamla kyrkofunder? Ferlin Goggl. 31 (1938). — jfr ÅNGEST-SUCK. — särsk. motsv. SUCKA 1 i, i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. Arnell Moore LR 1: 52 (1829). De ansträngde sin hörsel och tyckte sig förnimma .. tidvattnets stigande och fallande suck. Hallström Brilj. 198 (1896).
2) motsv. SUCKA 1: djupt, häftigt, hörbart andetag; utom i b numera nästan bl. ss. uttryck för mer l. mindre stark känsla (ss. missmod l. sorg l. besvikelse l. längtan o. ofta åtföljd av mimik l. åtbörder som understryker känslan). En suck av lättnad l. leda l. besvikelse l. uppgivenhet. Wivallius Dikt. 86 (1632). Suckar förqwäfde orden uti hans Mun. Ehrenadler Tel. 6: 225 (1723). En suck af vemod. Stagnelius (SVS) 440 (1821). Han fångade upp henne och pressade henne intill sig med en suck av otålighet och förtvivlan. Wägner Silv. 86 (1924). Frantzell drog en suck av befrielse. Hallström Händ. 103 (1927). Och regnet .. kom i sin ordning, alla gamla som tror på gamla märken drar en lättnadens suck. Martinson ArméHor. 274 (1942). Dens. BakSvenskv. 278 (1944). — jfr AVSKEDS-, AVUNDS-, HALV-, HJÄRTE-, KLAGO-, SAKNADS-, SNYT-, SORGE-, ÅNGEST-SUCK. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) [efter it. il ponte dei sospiri] suckarnas bro, förr äv. brygga, i Venedig, om den på 1590-talet byggda, övertäckta bron ledande ur Dogepalatset över den angränsande kanalen in i statsfängelset; äv. (skämts.) allmännare, om annan bro förknippad med suckar. Bremer GVerld. 6: 271 (1862: brygga). Suckarnas bro. Holm BevO 238 (1939). Suckarnas bro (dvs.) Trångsundsbron vid I 19. Langenfelt OffJarg. 288 (1947).
β) med anslutning till α, i sådana snarlika uttr. som suckarnas väg l. allé, om väg osv. som vandras o. d. under suckande. Den suckarnes väg, som förde (till Mamertinska fängelset i Rom). Rydberg Sägn. 59 (1874). Cederström Minn. 16 (1913: alléer).
b) motsv. SUCKA 1 f, närmande sig l. övergående i bet.: djupt l. häftigt, ofta hörbart andetag innefattande in- och utandning; numera bl. om döendes sista andetag, i sht i sådana uttr. som draga l. utandas, förr äv. uppgiva sin sista suck, förr äv. sina sista suckar, draga osv. sitt sista andetag osv. Nordforss (1805: uppgifwa). (Oskar I) utandades sina sista suckar med starka ljud, i hvilka man fullkomligt igenkände hans forna vanliga röst. De Geer Minn. 1: 187 (1892). Boye Ast. 100 (1931: drar). En suck hon drog / Och kramade hans hand och dog. Holm BevO 238 (1939). — särsk. (ngt skämts.) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. i uttr. ngts sista suck l. sista sucken av ngt, om den sista (lilla l. obetydliga) återstående resten av ngt; jfr d. Mina hårdt pröfvade skor drogo sin sista suck. Skottsberg Båtf. 300 (1909). Körvägens sista suck var en smal gångstig för en person på kanten av ett dike. Alving Mäl. 18 (1943). Olsson Mittåt 204 (1963).
c) motsv. SUCKA 1 d, om suck ss. uttryck för ömma känslor. En Jungfrw finnes som äj kan winnas / Medh tine sucker och medh dit qwal. Skogekär Bergbo Wijs. 37: 5 (1652, 1682). Kellgren (SVS) 5: 336 (1790).
d) motsv. SUCKA 1 i, i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr b slutet. Naturen skapat mig utur sitt hjerta: / Jag är en suck af hennes egen smärta. ESjöberg (SVS) 1: 102 (1819). En och annan suck och knakning i fartygets skrof gaf till känna, att detta .. icke undgick ganska hårda påkänningar (av isen). Nordenskiöld Vega 1: 450 (1880). Swahn Windelcr. 161 (1916). — särsk. motsv. SUCKA 1 i β, om ljud från rörelse av vind l. vatten o. d. Mellan gulnadt gräs man Vestans suckar hör. Lidner (SVS) 365 (1784). Dyningens suckar. Strindberg Hafsb. 226 (1890).
3) motsv. SUCKA 3: vid suck (i bet. 2) utstött (missmodigt l. sorgset l. besviket l. längtansfullt o. d.) utrop l. angivet yttrande; äv. mer l. mindre bildl. Eurén Kotzebue Cora 115 (1794). Jag tänkte först att .. (av poemet) göra en liten politisk suck öfwer fäderneslandets öden. Geijer Brev 99 (1811). (Dagboksskrivaren) Pepys molokna suck ekar genom seklen: ”Storstädning hemma och därför endast kall mat till middag”. Selander Pegas. 10 (1934, 1950). DN(A) 9⁄3 1964, s. 12. — jfr AVSKEDS-, BÖNE-, HJÄRTE-, VEMODS-SUCK. — särsk.: (under suckande framsagd) kort bön (se d. o. 2 b); utom i ordstäv o. ordstävsliknande talesätt numera bl. i högre stil. Ps. 1695, 82: 1. Lät wårt bröst sin suck uttrycka! Lefwe Kungahusets lycka Och hwar redlig Swensker Man!!! Bellman AllehDikt. 22 (1776). ”En suck till Gud, det är dj— i min själ rätta knepet att bli salig” — sa’ vestgöten. Holmström Sa’ han 28 (1876). Min suck, osäglig, innerlig, Skall dela skyn och hinna dig. Ps. 1937, 125: 2. jfr AFTON-, ANDAKTS-, BÖNE-, HJÄRTE-SUCK.
(3 slutet) -STÄLLE. (†) i bönbok, om (kort) textställe särskilt lämpat l. avsett att användas för bön. Eurén Kotzebue Orth. 2: 111 (1794). —
(2, 2 c) -VALS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om ett i valstakt skrivet, ss. dansmusik använt stycke, särskilt förknippat med (ömma) suckar. AB 1839, nr 260, s. 2.
Spalt S 14403 band 32, 1997