| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TAKT tak4t, r. l. m., om person (se 3 e) m.//ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. språk förekommer äv. den lat. formen tactus. Slagh eller Tactus är när een Vthi siungandhe moverar handen (eller dhet han i handen haffuer,) een gång nedföre, (eller een gång Vpföre:) är it halfft Slag, een gång nedhföre, och een gång Vpföre it helt slagh. Ratio canendi 3 b (1646).
1) († utom i c, d) berörande med tryck l. kraft l. slående; slag l. stöt som berör l. träffar, särsk. om slag för att ange takt (i bet. 3); äv.: ansättande av fot (med konstant tidsintervall) mot underlag, steg, stampning, särsk. dels: danssteg, dels i fråga om häst (se c). Achrelius Vitt. 343 (1690). (Lat.) Percussio directoris symphoniæ, (sv.) tackt. Dähnert 325 (1746). Figurer (i kontradanser): .. Den stötande eller trående Takten. Walcke MbDansk. 13 (1782). (En dresserad björns) tact och vändningar at härma och försöka, / Och villja gå som han, det var sin skam at öka. Bellman (BellmS) 19: 169 (1793). Takt .. (dvs.) slag med taktpinnen. Ekbohrn (1904). — särsk.
a) i konkret anv., på stränginstrument: stall (se STALL, sbst.3); jfr STEG, sbst.2 6. (Sv.) Tagt .. (t.) Steg auff der Fiedel. Schroderus Dict. 138 (c. 1635). Monochordium kallas ett Instrument, som har allenast en Sträng och förmedelst Stallens eller Tacternes åtskillige Distantier ger alla Toner och Semitoner, som til en Octav höra. Rålamb 1: 127 (1690).
b) [möjl. utvecklat ur bet.: ansättande av fot mot underlag] uppehåll, paus; särsk. i uttr. göra takt. Dähnert 217 (1746). Wij trenne Esquadroner satte oss åtskilliga gånger och giorde tact, och uppehölt fiendens Cavallerie, som wille änteligen in öfwer den grafwen der wi höllo. KKD 12: 389 (1748). Banan (vid fältrittklubbens tävling) gick .. hufvudsakligen genom skogen nästan rakt till Söderbrunn, der en takt gjordes, vidare fram till Laduviken. SD(L) 1898, nr 127, s. 2.
c) i sht hippol. i fråga om hästs rörelse: steg; äv.: gångart; äv. mer l. mindre bildl.; äv. i sådana uttr. som öka l. minska takten, dels: övergå från långsammare till hastigare gångart, resp. tvärtom, dels: öka resp. minska tempot i den använda gångarten, äv. närmande sig den allmännare bet.: öka osv. tempot (jfr 4); förr äv. pregnant, liktydigt med: passage (se d. o. 1); förr äv. i uttr. fyra takters galopp, fyrsprång, karriär. Ehrengranat HästRör. 63 (1818). Takt (Passage) är en afmätt hög action, alstrad af den starkaste graden samling och ett spänstigt hoppande fotskifte, der hästen likasom springer af den ena uppå den andra foten. Dens. Ridsk. I. 1: 59 (1836). Fyra takters galopp är egentligen ett rörelsesätt hästarne förvärfva genom dressur. Sjöstedt Husdj. 1: 108 (1859). Från det att .. (Dalins) pegas gått i den lugna passgång, som betecknas af den rimmade hexametern, blir takten allt mer ledig, lätt och behagfull. KJWarburg i 2SAH 59: 171 (1882). Vid helsning eller salut till häst minskas takten och samlas hästen. TjReglArm. 1889, s. 29. Skarpa takter i uppförslutningar anstränga hufvudsakligen lungorna (på hästen). IllMilRevy 1898, s. 160. Takten ökas till traf. Tingsten o. Hasselrot 61 (1902). Takt är den gångart — skritt, trav, galopp eller fyrsprång — i vilken hästen förflyttar sig. RidI 1914, s. 3. — jfr RÖRELSE-, SKOL-TAKT m. fl.
d) tekn. i fråga om kolvmotor, om varje sådant avsnitt av motorns arbetsprocess som begränsas av två av kolvens på varandra följande vändlägen, kolvslag (se d. o. 3). JernkA 1900, s. 391. Å alla benzinmotorvagnar .. användes fyrtaktmotorer, d. v. s. att i första takten sker explosionen, i andra utdrifningen af förbränningsprodukterna, i tredje insugning af ny gas och i fjärde kompression af gasen före antändningen och explosionen. TT 1901, Allm. s. 34. Med en takt menas en upp- eller nedgående rörelse av kolven .. i cylindern. Bergholm Fys. 2: 66 (1953). — jfr FYR-, TVÅ-TAKT.
2) om rytmisk enhet.
a) mus. om enhet för tidsliga regelbundenheter i musik- l. dans- l. sångstycke (i notskrift omfattande toner angivna mellan två vertikala taktstreck). Hel, halv takt. Dansningen i Mora, långdansen kallad, war at observera, det 4 steg gieck på hwar tact, af hwilka det sista stampades hårdt, til ett teckn, at tacten då slöts. Linné Dal. 42 (1734). Att lättare fatta Takten, afdelas ett musikstycke i Klasser, af hvilka hvar och en kallas en Takt. Mecklin BegTonk. 18 (1802). Minst 40 rader vers eller 60 rader prosa eller 32 takter musik böra dagligen inläras. ReglKTheat. 1834, s. 8. Igår hörde jag hur Hans stod i sitt ateljéfönster och visslade några takter ur en visa. Siwertz Tråd. 70 (1957). — jfr NED-, SLUT-, UPP-TAKT.
b) metr. om minsta prosodiska enhet i vers (räknat från betonad stavelse till nästa betonade), versfot, fot (se d. o. 7). Hwar takt innefattar .. sina wisza Stafwelser, som äro sinsemellan af ett olika mått .. I Latinska Versification kallas en sådan takt Pes (fot). Bergklint MSam. 1: 235 (1781). I vers af tvåstafviga takter (s. k. jambisk eller trokeisk vers). Kræmer EnstafvOrd 12 (1882). Takten skall .. innehålla den rytmiska växlingen och för uppfattningen hafva samma längd som öfriga takter. Brate SvSpr. 212 (1898). — jfr CESUR-, DAKTYL-, SPRÅK-, VERS-TAKT m. fl.
3) om regelbundet återkommande, till längden identiskt tidsparti av rytm l. puls i rörelse l. tal l. poesi l. musik o. d., särsk. om sådant tidsparti markerat av bestämd fördelning av stark o. svag betoning (särsk. mus. gm slående med pinne l. hand l. ansättande av fot o. d. mot underlag); äv. närmande sig bet. dels: önskvärd l. påfordrad l. rask l. energisk takt (i ovan angiven bet.), fart, tempo (jfr 4), dels: rörelse osv. markerande l. överensstämmande med takt, dels: sinne för l. förmåga till takt (jfr 6); äv. allmännare l. bildl. Räkna takt. Jämn, ojämn takt. Tre fjärdedels, sex åttondedels takt. Kolmodin QvSp. 1: 56 (c. 1710, 1732). De Joniska (versformerna hos Horatius) .. ha, för mitt öra åtminstone, ingen tact. Tegnér Brev 1: 332 (1817). Ditt språk / Har ingen eld och ingen tact i qväll. / Det krälar ju, som maskarna, på marken. Atterbom LÖ 1: 290 (1824). Takten (i polska) är långsam marschtakt och lika som i galopp 2 ⁄ 4. Hubendick FlickLek. 111 (1879). Då trupp öfvas i marsch, kan man genom att räkna ett, tu, underlätta taktens hållande. ExFältartill. 1: 34 (1893). När en mening .. uttrycksfullt återgifves i talet, så åstadkommas samtliga språkljuden i en lätt igenkänlig takt (omväxling i styrka, kraft, energi). Bergqvist Fråg. 91 (1898). Låt marschen gå med takt och kläm, så klackarna slå flisor / ur hällarna. Landfors Smältugn. 88 (1917, 1932). Nurmi springer oberörd i sin kända maskinmässiga takt. IdrBl. 11 ⁄ 7 1924, s. 2. I samma takt slå bådas våra hjärtan. Lidforss Skald. 8 (1925). Årbladen blänkte i snabb takt men de otympliga pråmarna rörde sig nästan inte. Jersild 50Fräls. 10 (1984). — jfr ALLEGRO-, C-, FYR-, MARSCH-, MENUETT-, O-, POLKA-, PROMENAD-, RUMBA-, SCHOTTIS-, VALS-TAKT m. fl. — särsk.
a) i uttr. betecknande att takten markeras, särsk. slå takten, förr äv. takterna (se SLÅ, v. I 16), stampa takten. Men Corpralen / Går i Salen, / Slår alt han kan, / Med glaset stampar takten. Bellman (BellmS) 1: 129 (c. 1771, 1790).
b) i förh. till en given, rådande takt, i sådana uttr. som hålla l. komma ur takt(en), följa, resp. misslyckas med att följa takten; äv. i förh. till partner l. följeslagare o. d., i sådana uttr. som hålla samma takt som l. (jämn) takt med ngn l. ngt, följa samma takt som ngn l. ngt; äv. i sådana uttr. som känna sig l. komma ur takt med tiden, känna sig l. bli förlegad. Rak i lifvet Ulla, / Ge nu hand, håll takten rätt. Bellman (BellmS) 1: 20 (c. 1768, 1790). Hans oaflåtliga, ehuru nästan omärkliga bemödande att hålla takt med sin följeslagares ojämna steg. De Geer VSkr. 1: 11 (1841, 1892). Om en enda af handtlangarna (vid ett bygge) kommer ur takten, så riskerar han, att de kastade stenarna träffa hans ben eller ramla ned på andra. Cederschiöld Rytm. 27 (1905). En stund höllo Fredriks snarkningar jämn takt med skåpklockans klara tickningar. Schildt Hemk. 232 (1919). Hallner PysGubb. 282 (1920: tappa). Den svenska banklagen har redan börjat komma ur takt med tiden. DN(A) 13 ⁄ 3 1964, s. 24. Diktaren (A. Österling) känner sig ur takt med samtiden. GVallquist i 3SAH XC. 1: 31 (1982).
c) med särskild betoning, i sådana uttr. som i, förr äv. efter takt, förr äv. takten, angivande att ngt pågår i överensstämmelse med en given, rådande takt (i den i huvudmom. angivna bet.); äv. i sådana uttr. som i l. ur takt med ngt, angivande att ngt pågår l. inte pågår i den takt som fordras l. är nödvändig. Hela then tiden .. har mig icke warit efterlåtit at tala, vtan alt efter tackten, han gaf mig min tabulaturbook. Österling Ter. 3: 231 (1708). Hurra! hvad Båtsmän och Systrar i takt / Dansa på vår gröna trakt. Bellman (BellmS) 1: 181 (c. 1775, 1790). Envallsson Kopparsl. 41 (1781: efter tact). Sjunga, spela, dansa .. i takten. Weste (1807). (Han) dansade in i takt till musiken. Tavaststjerna Inföd. 39 (1887). Barnen böra .. icke få läsa alltför mycket ”i takt” (skandera, framhålla versschemat). Cederschiöld o. Olander Riktl. 38 (1916). Omsättningen hade visserligen ökats betydligt, men inte i takt med min skuldsättning. Jahnsson GuldsmBer. 46 (1941).
d) (numera föga br.) i det interjektionella uttr. takt (och) tu, ss. beledsagande tillrop till ngn l. upplivande skanderande av marscherande tropp för att markera takten; äv. i allmännare l. utvidgad anv., om (ljudet av) taktfast marsch (under tillrop l. skanderande). Han ser det — han hör hur i takt och tu / De blå bataljonerna skrida. Snoilsky 3: 25 (1883). Tänk att jag kan höra .. (dalkarlarnas) tramp ända hit när de marschera genom tullen .. Hör Du! takt å tu! — takt å tu! Strindberg GVasa 205 (1899). Takt … tu! markerade .. (kaptenen) och nickade faderligt åt soldaterna. — Takt … tu! Vänster … Höger! Janson Segr. 200 (1913). Östergren (1954).
e) [möjl. utlöst ur ssgn takt-man l. takt-åra; jfr motsv. anv. av eng. stroke, strokesman, stroke-oar; jfr äv. eng. to keep stroke, att hålla takten i rodd] (†) i fråga om kapprodd, metonymiskt: stroke (se d. o. 1). (Det visar sig) att Oxford torde få i sitt båtlag räkna både styrman och fem roddare, deribland sin takt, från fjorårets segrande båtlag. TIdr. 1895, s. 75. 2NF 23: 578 (1915).
4) [jfr 3] (grad l. mått av) hastighet i utförande av rörelse, tempo; arbetstakt; särsk. i det adverbiella uttr. i en takt av, i en hastighet av; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. Öka takten. En långsam ock jämn takt bör hållas, på det Divisions Commendeuren må kunna efterse Riktningen. ExFlott. § 56 (c. 1740). Gymnasiikursen, blef ej heller grundlig, af orsak att de dåvarande lärarene vid Borgå Gymnasium .. voro slappa i sin takt. ASScF 5: Minnestal 3 (1858). Livet sjönk tillbaka i samma lugna takt som på en vanlig gård. Lagerlöf Top. 23 (1920). Omstöpningen av bygd och obygd fortsätter .. alltjämt i ständigt accelererad takt. Selander LevLandsk. 9 (1955). I den takt som de unga författarna fick råd till det övergick de från bohemkaféet med palmen till Pax, som .. hade tre stjärnor i Baedeker. Lo-Johansson Förf. 49 (1957). (Efter hjärtinfarkten) råder (han) alla medelålders att slå av på takten. DN 13 ⁄ 4 1984, s. 1. Arbetet 9 ⁄ 2 1995, s. 7 (: i en takt av). — jfr ANLOPPS-, ARBETS-, SNIGEL-, STORM-, STORMMARSCH-, STUDIE-TAKT m. fl.
5) [med anslutning till 3 o. 4] (ngt vard.) företrädesvis i pl.: beteende l. attityd l. sinnesinriktning l. sätt att vara, särsk. i förb. med andra l. riktiga, i uttr. betecknande kontrasterande gott l. föredömligt beteende osv.; äv. utan bestämning o. med stark betoning, pregnant: utmärkt prestation, rejäla l. friska tag, särsk. i sådana uttr. som det är l. var takter det; äv. (numera knappast br.) i uttr. vara i takten, vara i tagen. De gamla takterna sitter i. ÖoL (1852: Wara i takten). En flink pojke .. en grabb me takter i. Koch GudVV 1: 228 (1916). Det var takter, det! Lieberath PojkHornb. 119 (1929). Det är rätta takten, dundrade Sam och gnuggade händerna. Geijerstam Canning Pol. 271 (1936). Det är takter i tant, för när tant säger till, så begriper man, att man måste lyda. Widegren RaggUng. 202 (1938). (Han) förbannade sig på, att han skulle lära henne andra takter, därest hon inte ögonblickligen bättrade sig. Tillhagen Taikon 127 (1946). Det är inga riktiga takter i honom, han är .. tveksam och ängslig, kan inte ens ta sig en sup som en karl. Lundkvist Snapph. 200 (1968). — jfr STORSPELAR-TAKTER.
6) [jfr 1] vanl. i sg.: (känsloförnimmelse vid) beröring; känsel; känslighet; äv. (i anslutning till 3) närmande sig l. övergående i bet.: ordning l. hållning o. d.; äv. (o. numera bl.) dels i utvidgad anv.: förmåga att uppfatta, känsla, sinne (särsk. i uttr. takt för ngt, känsla l. sinne för ngt), intuitiv känslighet, intuition, dels allmännare, liktydigt med dels: sinne för det rätta o. passande, klokhet l. omdöme l. urskillning, dels: känslighet (se d. o. 2), sensitivitet, lyhördhet, dels: finkänslighet. Takt och ton. Brista i, visa takt. Directeuren känner af blotta tacten Canelens godhet, då han sönderbrytes: den gode är hård och skör, men den sämre seg. Björnståhl Resa 4: 291 (1782). Geniet (måste) vara det, att med kjänslor och aning något nära se vissa saker förut inan man lärt lära dem, och att man redan drar stora och allmänna slutsattser inan man kan rätt bevisa dem, Detta är .. tact. CAEhrensvärd Brev 2: 35 (1795). Denna trupps militäriska takt, sådan den alltid i ett rörligt artilleri borde vara rådande. KrigVAH 1810, s. 182. Underligt är, att Förf. med så mycket poetiskt snille ibland röjer så osäker tact för det natur-enliga i personernas sätt att tala och skrifva. SvLittFT 1836, sp. 317. Vid fullgörande av sitt uppdrag bör övervakaren (av omhändertagen person) förfara med allvar och nit, men också med takt och finkänslighet. SFS 1934, s. 1101. (S. Hedin) ägde en grundlig kunskap om kinesiskt psyke och om den diplomatiska takt, utan vilken ingen kan vinna framgång hos kineserna. NFMånKr. 1938, s. 359. Sten hade den goda takten att i tid avtroppa och låta Britta samla sig. Siwertz Pagoden 253 (1954). — jfr HOV-TAKT.
-ART.
1) mus. till 2 a, 3: regelbundet mönster av starkt o. mindre starkt betonade pulsslag, bestående i en följd av lika långa takter (som i notskrift kan anges gm ett bråk, vars nämnare anger taktslagets notvärde o. vars täljare hur många pulsslag som utgör en takt). Enkla l. sammansatta taktarter, dvs. tvåtakt l. tretakt, resp. t. ex. fyrtakt, sextakt. Regelbundna l. oregelbundna taktarter, t. ex. fyrtakt, resp. femtakt. Mecklin BegTonk. 19 (1802). SohlmanMusiklex. (1952).
2) metr. till 2 b, om slag av takt i vers. ”Körerna” (i ”Kantaten” av Kellgren) äro affattade på daktyler, som på ett par ställen närma sig blandad vers, men växlingen af taktart blir aldrig helt fri. Sylwan Kellgren 154 (1912).
Ssgr: taktarts-beteckning. mus. till -art 1; jfr takt-företecken, takt-företeckning, takt-förteckning, takt-tecken. Synkoper .. förändra någon gång ett tonstyckes taktart, utan att detta behöfver antydas genom ny taktartsbeteckning. Bergenson Mus. 57 (1903).
-växling. särsk. metr. till -art 2. Rader vilkas taktartsväxling inte går utöver vad t. ex. hexameter medger (växling mellan två- och trestavig takt) är t. ex. de rytmiskt likartade: måsarna svärma / dykande tätt. SMalmström i 3SAH LXXV. 3: 123 (1967). —
-BETECKNING. mus. taktartsbeteckning. Formella oriktigheter (i musiken), såsom en orätt taktbeteckning (osv.). Frey 1850, s. 228. Taktbeteckningen ställes vid tonstyckets början. Möller LbMus. 13 (1880). —
(2) -DEL. (i fackspr.) om del av takt; rytmisk enhet. Mankell Lb. 26 (1835). För att underlätta läsningen .. har jag .. i trycket .. ryckt in de med stark taktdel börjande verserna. Risberg Aisch. VI (1890). Skrälåts-steg likna trestegen men med djup knäböjning på första taktdelen i varje takt. Folkdans. 16 (1923). Östergren (1954). —
(2 b) -FALL. (numera föga br.) särsk. om fallande takt. (En viss versarts) företräde framför vår vanliga Alexandrin .. skall erkännas af hvart öra, som kan behagas af annat än det gamla Dalinska tacktfallet. 2Saml. 12: 129 (1795). Dikten var skriven på alexandriner .. själva taktfallet var ett minne från Gustavs dar. Belfrage Väg. (1918). —
-FAST. [jfr t. taktfest]
1) till 3, 4: som (noga) rättar sig efter l. håller gällande takt; äv.: kännetecknad av takt, taktsäker; äv. allmännare: regelbunden l. disciplinerad. Weste (1807). De fyndiga, koncisa uttrycken jämte versens harmoni och taktfasta rytm ställa detta arbete (dvs. ”Essay on man”) bland Popes främsta. NF 13: 10 (1889). Jämna taktfasta årtag. Idun 1890, s. 162. (År) 1800 utgaf .. (J. H. Voss) en samling af 18 smärre idyller ur folklifvet, med samma fina och taktfasta behandling af hexametern (som i ett tidigare epos). 2NF 32: 1099 (1921). Det var mej en taktfast liten fröken! (om pianist som ackompanjerar stråkkvartett). HågkLivsintr. 8: 168 (1927). Så småningom artikulerade sig sorlet i ett taktfast rop. LundagKron. 3: 161 (1955).
2) (†) till 6: som i tanke o. handling med fasthet håller sig till det goda l. måttfulla l. passande o. d. Folket (i Cambridge, USA) är särdeles klokt och taktfast och förnuftigt. AFSoldan (1851) hos Aho Soldan 237.
Avledn.: taktfasthet, r. l. f. särsk. till -fast 1: egenskapen l. förhållandet att vara taktfast. Schulthess (1885). För taktfastheten fordras en så att säga medfödd egenskap, taktsinne. KrigVAT 1892, s. 470. —
-FULL.
1) (†) till 3: taktfast. Möller (1790). Man hörde fjerran ifrån .. dansen af de muntra taktfulla slagorna. Bremer Pres. 443 (1834). På skeppen re’n de börja ankar häfva / Med taktfull sång, allt efter sjömäns vana. Lovén Cam. 43 (1839). Schulthess (1885).
2) till 6: som har l. visar takt, finkänslig, hänsynsfull, sensitiv; äv. i överförd anv.; förr äv.: som kännetecknas av det goda l. måttfulla l. passande. Den taktfulla säkerhet, som individer och folk hemta från den lugna insigten om sin ställning. BEMalmström 7: 411 (1845). Man .. medgifver, att skollifvet (i samskolorna) .. blifvit naturligare, jemnare och taktfullare, nästan såsom syskonlifvet i ett godt familjehem. Verd. 1891, s. 220. (V. Rydberg) var god och varmhjärtad, anspråkslös och taktfull. Zetterström Dag. 84 (1946).
Avledn.: taktfullhet, r. l. f.
1) (†) till -full 1: taktfasthet. (A. Nicanders hexameter utmärker sig) genom välljud och tactfullhet. Hammarsköld SvVitt. 1: 298 (1818).
2) till -full 2: egenskapen l. förhållandet att vara taktfull. Björkman (1889). Han såg icke en gång på pengarna jag gav honom — en taktfullhet som jag uppskattade. Lagergren Minn. 4: 25 (1925). —
(2, 3) -FÖRETECKEN. (†) taktartsbeteckning. Taktföretecken .. (dvs.) Det genom tecken eller siffror framställda tidmått, som, vid ett tonstyckes början anbringas näst efter clavtecknet. Höijer (1864). WoJ (1891). —
(2, 3) -FÖRETECKNING. (†) taktartsbeteckning. Taktföreteckning .. (dvs.) Tecken, hvarigenom i början af ett musikstycke takten utmärkes. Dalin (1854). 2NF 28: 318 (1918). —
-FÖRHÅLLANDE.
(2, 3) -FÖRTECKNING. (†) taktartsbeteckning. Saknar en komposition taktförteckning slår man vanligtvis efter ordrytmen med ett slag för varje stavelse. Anrep-Nordin HbKördir. 17 (1920). —
-INDELNING~020.
1) (†) till 1 c, i fråga om ridning, om indelning av tid i olika gångarter. Under den .. stora distansridten var taktindelningen 1 timmes traf (osv.). GHT 8 ⁄ 10 1895, s. 3.
2) mus. till 2 a, abstr. o. konkret: indelning av tonföljd enl. taktart. En tonföljds taktindelning efter tvåtalet kallas jemn taktart. Bauck 1Musikl. 1: 61 (1864). Till sist lemnades .. (barnen att sjunga) en tryckt solfeggio i notskrift, för att utröna deras förmåga i notläsning och taktindelning. Beyer Sång. 35 (1887). —
-KÄNSLA. känsla för takt.
1) till 3. Ingen ting är mera sårande för örat och taktkänslan, än detta slitande hit och dit af en bestämd takt. Euterpe 1: 8 (1823). SvLittFT 1838, sp. 184 (i fråga om musik). Det ligger i rytmens äller taktkänslans natur, att en .. påbörjad, rytmisk period vill, liksom, ”fortsätta sig till punkt”. Wulff Värsb. 20 (1896).
2) till 6. (Var gränsen ska dras) måste .. mera än på stadgar och regler bli beroende af de personers taktkänsla, som äro föreningens ledare. Norrl. 2: 30 (1906). De saker, hon lockat honom till, öfverskredo mer än en gång gränsen för .. (fästmannens) taktkänsla. Ullman FlickÄra 148 (1909). —
-LIKMÄTIG. (†) i uttr. göra ngt taktlikmätigt, med pluralt subj.: göra ngt i samma takt, i takt. Oldendorp 1: 28 (1786; i fråga om dansande indianer). —
(2) -LÄNGD. tidslängd hos takt. Undantagsvis fylles en taktlängd af en enda stafvelse. Beckman SvSpr. 265 (1904). IllSvOrdb. (1955; i fråga om musik). —
-LÖS. [jfr t. taktlos] som saknar takt.
1) till 3; äv. i utvidgad anv., om sätt: som kännetecknar ngn som saknar takt; särsk. om vers(mått): som saknar energisk l. spänstig takt; entonig l. sömnig. Alexandrinens cadence, som på hvarje annat språk än det Franska, är det mest taktlösa och sömniga af alla. Phosph. 1810, s. 175. Knorring Ståndsp. 2: 143 (1838; om sätt). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 99 (1856; om rörelse).
2) till 6; äv. i överförd anv. Kan man tänka sig någonting mera taktlöst än att D:r G. på den supé han anställde om aftonen för W. hade ett Brännvinsbord. AnderssonBrevväxl. 1: 65 (1840). Buddisten .. har svårt att förstå européernas taktlösa iver att påtvinga andra vad de själva anse bäst och lyckligast. Mörne Elef. 71 (1931).
Avledn.: taktlöshet, r. l. f. till -lös 2: egenskapen l. förhållandet att vara taktlös; äv. konkret, om utslag av sådan egenskap osv., ofinkänslighet, indiskretion. Cavallin (1876). (Boken) vittnar .. om en respektlöshet och en taktlöshet, som man hedrar genom att kalla cynism. Böök 4Sekl. 174 (1925, 1928). Till och med Tage förstod, att han begått en taktlöshet. Boye Ast. 60 (1931). Hedberg DockDans. 256 (1955). —
(3 e) -MAN. [sannol. efter eng. stroke-oarsman, strokesman] (†) stroke (se d. o. 1). TIdr. 1895, s. 341. 2:a starten (vid kapprodd), manskap lottade vid tillfället, takt-männen (strokerna) förut gifna. SD(L) 1900, nr 313, s. 2. —
-MARKERA. [jfr -markering] utföra taktmarkering; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Med fiolen under hakan och hela kroppen i taktmarkerande gungning. Vi 1956, nr 25—26, s. 6. —
-MASKIN. om apparat l. instrument fungerande som taktmätare; förr äv.: metronom; jfr -mätare. En förtekning på alla af Herr Polhem inventerade machiner .. Takt machine. VetAP 1: 63 (1739). Musiken strålar fortfarande ur högtalarna — den känner vi igen — men nu talar man ett annat språk. Skottsalvor träffar i takt med taktmaskinen. DN 12 ⁄ 1 1996, s. A20. —
-MÅTT.
1) (numera föga br.) till 2 a: taktart. Mesure .. betyder hela takten eller taktmåttet. Envallsson 320 (1802). Det härskande taktmåttet under 1100- och hela 1200-talet är tredelat eller ”perfekt”, motsvarande troké och jamb. Jeanson o. Rabe 1: 45 (1927).
2) (†) till 2 b, om versmått. Poësin har icke flera slags takt-mått än desse (uppräknade) utmärka och tillåta. 2VittAH 7: 375 (1797, 1802). Vissa dikter kunna uppläsas med vidt skilda taktmått, och man skall ej alltid kunna afgöra, hvilketdera författaren åsyftat. PedT 1894, s. 45. —
-MÄSSIG. [jfr t. taktmässig]
1) hippol. till 1 c, om hästs gång: i korrekt överensstämmelse med vedertagen gångart. (För lättridning) bör om möjligt väljas hästar med kraftiga, taktmässiga rörelser. RidI 1914, s. 183.
2) till 3: taktfast; rytmisk; äv. efter bestämt mönster regelbundet återkommande. Broocman TyUnd. 2: 172 (1808; om skanderande). Så snart trumman slog an den långsamma paradmarschen, fattade han genast takt derefter .. och då fanan fäldes, aftog han taktmessigt sin trekantiga hatt. Hultin Minn. 43 (1872). Till årornas taktmässiga slag gnolade de sakta sången om Arethusas flykt. Lagerlöf Drottn. 26 (1899).
Avledn.: taktmässighet, r. l. f.
1) hippol. till -mässig 1: (grad av) korrekt överensstämmelse med vedertagen gångart. Jämnheten och taktmässigheten hos galoppen är mycket beroende av, att fattningen sker lugnt utan hetsighet. Hästen skall liksom flyta in i galoppen. RidI 1914, s. 79.
2) till -mässig 2: taktfasthet; förhållandet l. egenskapen att vara regelbundet återkommande l. rytmisk. Satsbyggnaden eger vederbörlig fasthet och konstnärlig afrundning, liksom hela föredraget fördelaktigt utmärker sig genom taktmessighet och jemnmått, utan att derigenom blifva tvunget och stelt. TWisén i 2SAH 54: 86 (1878). (Sv.) Taktmässighet (t.) taktmässige Bewegung. Klint (1906). —
-MÄTARE. apparat för bestämning av tempo l. intervall, metronom; jfr -maskin. Botto .. hans apparat består af en sådan på midten upphängd pendel, som man har i taktmätare (metronomer). Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 43. Sedan afläses på kontrollmätaren brännarens konsumtion. För detta ändamål sättes metronomen eller taktmätaren i gång, hvilken bör göra 60 knäpp på jemt en minut. TT 1876, s. 29. —
(2 a) -NOT. (numera föga br.) mindre del av en taktdel; äv. om helnot; jfr bidel c. Höijer (1864). —
-PAUS.
2) (numera bl. tillf.) till 2 b: cesur, taktvila. I orytmiska värser .. är rimmet .. omistligt och nästan i lika hög grad konstitutivt som taktpauserna (”cesurerna”). Wulff Värsb. 64 (1896). —
(1, 3) -PINNE. mus. pinne l. stav varmed dirigent markerar takten (urspr. gm slag mot bord l. pulpet) o. dirigerar (se dirigera 4 d), dirigentstav; äv. mer l. mindre bildl., i uttr. föra l. nedlägga taktpinnen, anföra o. leda, resp. frånträda uppgiften att anföra osv. orkester o. d.; jfr -stav. Dalin (1854). (Från Dresden) kallades .. (Schumann) till Düsseldorf, för att anföra dervarande musikförenings koncerter, men ansträngningen var för stor för hans aftagande kroppskrafter, och han nedlade inom kort sin taktpinne för att icke vidare upptaga den. Samtiden 1873, s. 525. (Den danske kompositören) Lumbye förde som bekant taktpinnen i Köpenhamns Tivoli. Linder Tid. 92 (1924). Dirigering med taktpinne infördes i svenska hovkapellet på 1780-talet. 3NF 5: 483 (1926). —
(1 c) -RIDNING. hippol. ridning i det för varje särskild gångart gällande, reglementerade tempot; särsk., vid utbildning, om sådan ridning längs bana med markeringar utvisande var varje särskild gångart skall användas. RidI 1914, s. 144. Taktridning avser att lära ryttaren att rida och hästen att röra sig i reglementerat tempo under varje takt. Därs. s. 150. —
-RINGNING. särsk. (föga br.) i fråga om kyrkklockor: ringning av två l. flera klockor i takt med varandra. En nackdel, som ej kunnat övervinnas med något elringningssystem, har däremot på många håll ansetts vara, att taktringning och variation av ringningshastigheten är omöjlig. Bringéus Klockringn. 42 (1958). SvKyrkT 1960, s. 516. —
(2 a, 3) -RÄKNING. i sht mus. räkning (o. därigm markering) av takt; räkning av taktdelarna i varje takt alltefter musikens förlopp för att säkerställa att avsedd takt hålls. Nybörjaren må .. icke föreställa sig, att takträkningen är någonting riktigt konstigt och svårt. Hedlund Fiolsp. 5 (1899). Som hjälp vid takträkningen har man stundom brukat kimningsramsor. Bringéus Klockringn. 60 (1958). —
-RÖRELSE.
1) mus. till 2 a, om förändring med avs. på takt l. rytm l. tempo. Envallsson 200 (1802). Stundom skall taktrörelsen småningom tilltaga i hastighet, hvilket antydes genom ordet accelerando. Mankell Lb. 81 (1835).
2) (i sht i ä. fackspr.) till 2 b: i vers, om prosodisk (stigande l. fallande) rörelse. Stigande kallas taktrörelsen, om tesis går före arsis .. fallande kallas taktrörelsen, om arsis går före tesis. Wulff Värsb. 20 (1896). Därs. 47.
3) (†) till 3: i ä. pedagogik, om kroppsrörelser i takt. Dessa s. k. ordningsrörelser verka i hög grad uppryckande, när hållning och uppmärksamhet börja slappas. De kallas äfven taktrörelser, derföre att de verkställas i och åstadkomma en viss takt. PedT 1893, s. 125. —
-SINNE.
1) till 3: sinne för takt. IGymnInf. 1872, s. 35. Gymnastiken är .. icke utan betydelse för taktsinnets utveckling. Santesson Nat. 144 (1880).
2) (numera mindre br.) till 6, om sinne l. känsla för takt, taktkänsla. Ett findanadt kynne, hvars säkra taktsinne kunde förvisa de styfvare och mer ceremoniösa former, hvari sällskapslifvet förut rört sig, till den skräpvrå, dit (osv.). Rydberg RomD 59 (1877). —
-SJUKA. (†) om danssjuka (se d. o. 1, 2). Haartman SciagrMorb. 258 (1781). Taktsjuka .. (dvs.) tarantism. Tholander Ordl. (1872). —
-SLAG. [jfr t. taktschlag]
1) mus. till 1, 2 a, 3, om slag (se slag, sbst.1 1) l. tecken (med hand l. taktpinne) för att markera takt, förr äv. paus, i framförande av musik för att markera takt; äv. bildl. Schultze Ordb. 4487 (c. 1755). Man har upfunnit en slags Chronometer bestående af en perpendicel, hvars långsammare eller hastigare rörelse efter behag kan determineras för at utmärka tact-slagen. Vogler Clavérsch. 10 (1798). Forssell Stud. 1: 73 (1871, 1875; bildl.). Östergren (1954).
2) (numera föga br.) till 2 b: om betonad stavelse i takt l. versfot, stark taktdel; äv. om (olika) slag av metrisk regel. Fallande och stigande vers är två taktslag. Gifven akt till Lesbiska fotens taktslag, / Akt till min tummes! Adlerbeth HorOd. 151 (1817). I taktslagets (mer eller mindre regelbundet) väntade återkomst ligger det en omedelbar tillfredsställelse. Wrangel Dikten 141 (1912). Schück AllmLittH 1: 82 (1919). —
-SLAGNING. i sht mus. särsk. slående av taktslag (se d. o. 1); äv. i utvidgad anv., om sätt l. teknik för sådant slående. SvTyHlex. (1851). Hans taktslagning är stillsam, lätt och elegant. 2NF 19: 1352 (1913). —
-STAV. [jfr t. taktstab] (numera knappast br.) taktpinne, dirigentstav. Taktstaf .. (dvs.) En liten Jacobi-stock, föga öfver et qvarters längd, hvilken somlige anförare i en koncert eller opera bruka för at slå takten. Envallsson 28 (1802). SAOL (1973). —
(1) -STEG. (†) = appell II 4 b. Leopold af Dessau hade infört jernladdstaken och taktsteget. KrigVAH 1859, s. 85. Marsch med taktsteg, appeller, hvarvid man afräknar ett visst antal steg och på ett eller flere af dem med en lätt stampning lägger en appell. Verd. 1891, s. 109. —
-STRECK. [jfr t. taktstrich] mus. i notskrift, om vart o. ett av de streck tvärs igenom o. vinkelrätt mot linjesystemet som anger varje takts början o. slut. Att lättare fatta Takten, afdelas ett Musikstycke i Klasser, af hvilka hvar och en kallas en Takt, och streket, som afdelar den, Taktstrek. Mecklin BegTonk. 18 (1802). —
-SÄKER.
1) i sht mus. som har säkert taktsinne; förr äv.: taktfast. Berndtson (1880). Hofslagen genljödo taktsäkert. Benedictsson Peng. 225 (1885). Det upptäcktes .. att Wilhelm hade någon sångröst .. Öra hade han dessutom, och var taktsäker. Dahlbäck Åb. 93 (1914).
2) metr. särsk. om versform: som väl överensstämmer med visst givet versmått. De större tyska skådebanorna behärskades under ett årtionde af .. (den tyske dramatikern A. Müllners) sorgespel Die schuld .. tack vare dess dystert fängslande stämning i taktsäker versform. 2NF 19: 35 (1913). —
(2 a, 3) -TECKEN. [jfr t. taktzeichen] (numera knappast br.) taktartsbeteckning. Noter och Pauser i hvar afdelning (dvs. takt) utgöra så mycket tillsammans, som Taktteknet vid början af Stycket ger tillkänna. Mecklin BegTonk. 18 (1802). SAOL (1973). —
-VILA.
1) till 2 a, i fråga om musik. I hvarje Takt är en Takthvila, som liknar cæsuren i Skalde-Konsten, och bestämmer Taktarten. Mecklin BegTonk. 19 (1802).
2) (i sht i ä. fackspr.) till 2 b: cesur. Att icke i tredje versmåttet intaga en spondé (eller troké) såsnart ej en takthvila der föregår. Phosph. 1810, s. 374. (Hexameterns) lag fordrar .. tydlig utmärkning af afskärningarna (eller af hvad man kallar cäsurer, incisioner, takthvilor). Atterbom PoesH 2: 66 (1848). —
(3 e) -ÅRA. [sannol. efter eng. stroke-oar, aktersta åran på roddbåt, roddare som sköter denna åra] (numera bl. tillf.) på roddbåt: aktersta åran, vars årtag anger takten för övriga roddare; förr äv. metonymiskt, i bet.: roddare som sköter denna åra, stroke; jfr -man. TIdr. 1887, s. 121. Den äldste roddaren i båtlaget, vanligen ”taktåran” (stroken), för befälet och kommenderar manövern vid båtarnes transport. Balck Idr. 2: 568 (1887).
TAKTERA, se d. o. —
TAKTISK, adj.1 (†) till 3: som sker med regelbunden takt l. taktfast l. i takt; äv.: som hänför sig till takt; särsk. i uttr. taktisk figur. Taktisk figur .. (dvs.) Den tonfigur, hvars toners accentuering är regelmessig. Höijer (1864). Santesson Nat. 146 (1880; om rörelser). Ljodahattr, som .. i taktiskt afseende skulle sammanfalla med kviduhattr. NordT 1895, s. 556. Sin fulla utbildning har den rytmiska principen erhållit hos de författare, som sammanställa taktiska rörelser med arbetet. Norlind SvFolkl. 14 (1911).
Spalt T 225 band 33, 2002