| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UPPÅ up3å2 l. 40 l. 04 l. up3~på2, i sht förr äv. OPPÅ op3å2 l. 40 l. op3~på2, prep. o. adv.
Anm. Ordet användes i ä. sv. i stort sett på motsv. sätt som PÅ (se d. o.). Det förekommer numera nästan bl. i vissa uttr. samt i ä. texter som tillhör det levande språkarvet (ofta i vers).
I. ss. prep. med det styrda ordet utsatt (l. med det styrda ordet bestående av ett utelämnat rel. pron.).
A. i rumslig bet., angivande befintlighet l. rörelse o. i därav nära avhängig anv.
1) för att ange att ngt (l. ngn) befinner sig över o. i direkt beröring med ngt annat, på (se d. o. I 1), ovanpå, uppe på; äv. allmännare, särsk. dels för att ange befintlighet inom ett geografiskt område o. d. (se a), dels för att ange att ngt (l. ngn) befinner sig på en yta l. på utsidan av ngt l. utgör en övre l. yttre del av ngt (se särsk. d); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr PÅ I 1–3. En altare sten wpa helge kors altare. SthmSkotteb. 3: 242 (1524). Uppå Petri huffwud som är utharbetat aff trädh ther stödier sigh predikestolen. Bolinus Dagb. 15 (1666). Den svåra bördan fattigdom, mig städze uppå halsen legat. VDAkt. 1697, nr 273. Nymphen, se hvar hon klifver, / Och så beställsam i sin ifver, / Än Ägg och än Oliver, / Uppå en rosig tallrik bär. Bellman (BellmS) 1: 273 (1790). I blida stjernor alla uppå den höga stig. BEMalmström 6: 36 (c. 1839). Det arfvet (efter K. XI) var trohet hos stora och små, / Var styrka, välmagt och fred / Och lydiga skuldror att hvila uppå. Snoilsky 2: 73 (1881). Uppå tröskeln till sitt hus / står i väntan vår Far. Ps. 1986, 630: 1. — särsk.
a) styrande ord (appellativ l. ortnamn o. d.) som betecknar geografiskt område l. annan lokalitet, särsk. lokalitet i naturen l. ort, gård, väg o. d.: på (se d. o. I 1 b–h), förr äv. (särsk. styrande ord som betecknar skog): i; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Effther thet menniskian vpåå thesse werldenne är stadd j stoor farligheet. OPetri 1: 52 (1526). Åboo Slott ther Jungkar Thommos war Höffwitzman vppå. Svart G1 49 (1561). Opå landzbygden haffver ingen synnerligh siuka varitt, allenest inn vidh stadhen. OxBr. 5: 261 (1623). Uppå desse skogar blef mången ärlig swänsk soldat nedstoppad ock giömd i jorden. KKD 2: 62 (1708). Mitt uppå detta torget borde et koppar-Lejon stå såsom i Venedig. VittArbSamhSthm 1: 159 (1759). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord. VSvFolksång. 2 (1845).
b) (†) i utvidgad anv., styrande ord som betecknar byggnad l. lokal o. d. med särskild tanke på dess användning för viss verksamhet l. av viss institution o. d.; äv. styrande ord som betecknar institution l. grupp av personer o. d.; jfr PÅ I 1 i, o. Huilke som witnade at the eÿ hørdt haffde the ordt aff olaff erics(on) som ho(nom) lagd(es) til ha(n) skulle haffua saght wpa radit. OPetri Tb. 82 (1525). Att ther hadhe bliffvit ett stort rumor (dvs. bråk) upå tinget, hvar .. (en) knecht icke hade loss bleffvett. G1R 21: 354 (1550). Dedt gevähr, som opå regementerne i landzänderne äre uttdeelte. RP 6: 112 (1636). Jag kommer nu ifrån en löjlig middag uppå Helins med Björnram och Nordin. MoB 6: 54 (1782).
c) (†) styrande ord som betecknar den del av person l. djur l. föremål som uppbär l. utgör stöd för personen osv.; äv. allmännare, för att ange att ngn l. ngt använder ngt som stöd l. underlag o. d.; särsk. i uttr. stå uppå en sådan l. sådan fot l. sådana l. sådana fötter (se STÅ, v. I 1 a ζ γ’); äv. bildl.; jfr PÅ I 2. OPetri 1: 104 (1526). (Tillrättavisningen) räkte hela dagen .. (.) Mädan stod heele hopen af almogen vppå knää. Svart G1 172 (1561). Een starck armeé stod vppå Beenen. Brask Pufendorf Hist. 12 (1680). (Musen omtalar) Hur skrämd hon blifwit af ett fasligt diwr som galar, / Hur thet stog vppå tå, och slog sin wingar hop, / Och gasta sedan til ett longt och knorlut rop. Hesselius FruentSp. 141 (c. 1710). Hvilken är denna man med krona på hufvudet? .. Hvilken är den han stöder sig uppå? Rosenstein 3: 230 (c. 1790). En enslig Skräfva uppå långa vingar, / Flög surrande förbi. Nicander 1: 194 (1827).
d) (†) allmännare, i fråga om annat läge; särsk. dels för att ange att ngt (l. ngn) befinner sig invid ngt annat (på l. mot vilket det (resp. denne) kan vara fäst l. upphängt (resp. upphängd) o. d.), dels för att ange att ngt är beläget (l. visar sig o. d.) i en yttre del av l. omsluter ngt l. ngn: på (se d. o. I 3); äv. försvagat, angivande att ngt är en del av ngt l. ngn; äv. bildl. Att besinne, huru menige rigit, I sielfve .. och alles våres velfart .. hafver hengt sa gott som uppå en silkes trådh. RA I. 1: 240 (1538). Hårda berghet .. är vppå alla sidhor afftelgt och brant giordt. Schroderus Liv. 428 (1626). Winter-blommor opå din kinn .. / Groo, och gråna med hast. Stiernhielm Herc. 511 (c. 1654, 1668). Han spände om halsen uppå diuret medh bägge armarne. Peringskiöld Wilk. 334 (1715). Det mindre Rabandet kallades Rosarium Mariæ, och bestod af 55. kulor, som hängde efter hwar andra uppå et snöre. Bælter Cerem. 435 (1760). — särsk. för att ange att ngn är klädd i l. prydd med ngt. 1Sam. 17: 5 (Bib. 1541). Een klädningh och een siorta, som han uppå sigh hadhe. VDAkt. 1679, nr 305. Tapper han är: / Stjernor han bär, / Stjernor och band uppå rocken. Stagnelius (SVS) 1: 98 (c. 1815).
2) i fråga om mer l. mindre klart framträdande riktning l. slutpunkt för rörelse, för att ange att ngn l. ngt förflyttas l. förflyttar l. rör sig till en plats över l. ovanpå ngt: på (se d. o. I 13); äv. allmännare (se särsk. a, c); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr PÅ I 13–15. (Han) kastade en hørnisk gyllene (dvs. ett mynt) wpa disken (i rätten). OPetri Tb. 34 (1524). Fucktige rätter / Som sätz tätt uti radh upå finest dukade borden. 2Saml. 35: 221 (1662). En sådan är olärd. / Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget. Stiernhielm Herc. 440 (1668). Och uppå ett skepp sig räddat, / Som ej långt från striden syntes. Geijer Skald. 146 (1815, 1835). Lägges dig korset uppå, så tänk på Honom .. som för dig bar sitt kors tungt. Wallin 1Pred. 3: 372 (c. 1830). — särsk.
a) (†) styrande ord som betecknar geografiskt område l. annan lokalitet: på (se d. o. I 13 a–h); äv.: till. Han sprang vt egenom fenstret .. (o.) föll nid vppå iordenne, så hans lårbeen brast. Svart G1 152 (1561). Således äro wii sedermehra skepsbrutna hiit uppå Eder Maijt:s stränder kastade. 2Saml. 1: 112 (c. 1669). När .. (ressällskapet) vppå Leipzig kommo, fogade Lyckan eller Olyckan sig, at the i thet samma en anständig Lägenhet, ända til Amsterdam antreffade. Weise 395 (1697). Reste .. jag uti Februario 1656 ifrån Laukko och tog min resa först uppå Viborg. Kurck Lefn. 84 (1705).
b) (†) styrande ord som betecknar den kroppsdel hos person l. djur som efter en rörelses avslutande kommer att uppbära l. utgöra stöd för kroppen: på (se d. o. I 14). (Paulus) föl .. vppå sin knää, och badh. Apg. 20: 36 (NT 1526). Tu menniskio barn statt vppå tina fötter. Hes. 2: 1 (Bib. 1541). När the rende tillhope gick Henningz hest baak vppå haasarne om kull. Svart G1 40 (1561). Sätter sigh .. Ogierningzmannen neder .. på Jorden uppå sine i Kors slagne Been. RelCur. 281 (1682). (Turkarna) falla .. uppå knee. KKD 3: 238 (1711).
c) allmännare, för att ange att ngt (l. ngn) förflyttas till ett läge mot l. intill l. vid l. omslutande ngt annat (l. fästes l. anbringas l. upphängs o. d. där); äv. i fråga om verksamhet l. skeende varvid ngt (l. ngn) förflyttas fram till (o. berör l. tränger in i) ngt annat: på (se d. o. I 15); stundom äv.: mot l. i l. upp; äv. mer l. mindre bildl. OPetri Tb. 4 (1524). (Svenskarna) hade .. hugget ett stort hohl vppå porten. Svart G1 33 (1561). Tag denna sol-fiädren, och fläckta så här sackteligen väder uppå denne Flickan. Österling Ter. 1: 323 (1699). Blifve .. (pristagarens) namn .. upsatt uppå en tafla i thet offenteliga Samlingsrummet. 1SAH 1: 38 (1786). Var viss (svenska folk), det (dvs. våldet) klappar ock uppå din fjällport snart. 2SAH 6: 163 (1811). Bäst du svor, så oförtöfvadt / Flög du uppå dörren ut. Sehlstedt 1: 126 (1853, 1861). — särsk. för att ange att ngn kläds l. kläder sig i ngt: på (se d. o. I 15 a); äv. bildl. (Herren) haffuer migh vthiklädt medh salighetennes klädher, och draghet vppå migh rettferdighetennes kiortel. Jes. 61: 10 (Bib. 1541). Schall han lathe landbo söner, han udi tiänisten annamett haffver, bekomme någett grofftt cläde opå sigh. G1R 28: 37 (1558). Skallot medh krwsadt Håår .. (dvs.) om dhen som sielff intet duger, och tager ens annars hambn vppå sigh. Grubb 720 (1665). En af .. (aporna) drog uppå sig stöflarna. Topelius Lb. 1: 31 (1860).
3) i vissa från 1 o. 2 utgående anv.
a) i utvidgad l. bildl. anv. av 1; särsk. (motsv. på l. å) i sådana uttr. som uppå ngns (l. sin) sida, uppå köpet (jfr KÖP 1 f), vara uppå färde, föreligga o. d. (jfr FÄRD 2 a) o. (numera i sht) makt ligger uppå ngt, det ligger makt uppå att osv. (se LIGGA 2 b ζ); jfr PÅ I 4–12. Betÿgade wpa ther(es) helgeand(es) eed at the haffde nær warit nær regi(n)skape(n) war giordt .. at brek (dvs. obalans) war wpa ffærdom. OPetri Tb. 49 (1525). Köpmennene upå theris side skole och så göre. RA I. 1: 512 (1547). Att Mårte(n) skenchte Christiern Matzsso(n) 3 alna dubbelt ståål i sin hand opå köpett. VadstÄTb. 133 (1588). Dee stå fast uppå, särdeeles, att köphandelen aff dem Danske skall må drifves i upstäderne. OxBr. 1: 239 (1624). Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom. Stiernhielm Herc. 412 (1668). Säg hvad som du hafver uppå hiertat. Lagerström Bunyan 2: 57 (1727).
b) (†) i utvidgad l. bildl. anv. av 2; särsk. styrande ord som betecknar ngn l. ngt mot vilken (vilket) ngt (ss. blick l. tanke l. tal o. d.) riktas: på; äv. dels: mot, dels: över (särsk. i förb. med sådana verb som segra l. vinna l. vaka); äv. styrande ord som betecknar handling l. verksamhet o. d. som ngn påbörjar l. griper sig an med o. d.: på (i förb. börja uppå äv. styrande inf. utan att); jfr PÅ I 16–25. Hungren gåår vppå tich, biwd til at göra brödh aff tesse stenanar tich til födho. OPetri 3: 126 (1530). The ropade och skrijade vp i himmelen vppå Måns Nilson, at han så skendeligen skulle förråda them. Svart G1 172 (1561). Min hustro kom uppå stoora bööter för huuserööte. VDAkt. 1696, nr 316. Jag hade mer ej tänckt, at börja uppå gråta; / Men nu så måste jag på nytt få ögon wåta. Hesselius Zaletta 41 (1740). Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’. BEMalmström 6: 35 (1839). Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra / Uppå dess onda böjelser och tankar. Wecksell SDikt. 19 (1862). I hvarje tanke låg / .. skaldens .. snille. / Ett sken af verklighet uppå det hela, / som bör slå an. Tavaststjerna Morg. 80 (1884).
c) (ålderdomligt) i vissa anv. där sambandet med den lokala bet. är mer l. mindre fullständigt försvunnet (jfr PÅ I 26–35); särsk. styrande ord som utgör villkor l. anledning l. skäl till ngt l. utgör det förhållande o. d. som möjliggör viss handling o. d.: på (se d. o. I 34); äv. i uttr. som anger att ngn är l. beter sig på ett visst sätt, särsk. stor uppå sig (se STOR, adj. I 9 b; jfr PÅ I 34 v). Mestar wij haffua arbetat alla nattena och fååt intit, Men vppå thin oordh vil iach leggia vth näten. Luk. 5: 5 (NT 1526). Håppes dogh, att E. H:tt .. upå min gode villie inthedh tvifler. OxBr. 8: 6 (1625). Betydandes kar .. en mann, en karl, som är rask och käck uppå sig. Rudbeck d. y. Samolad 24 (1701). Att iagh ähr eller skall vahra obligerat att lembna bor och bänkar uthj hvart rum, dhett skall de visa migh Kongl. Reglemente uppå. KKD 7: 52 (1703). De hafwa icke tjänt uppå Guds ewiga nåd, utan uppå deras betingade lön. Borg Luther 1: 353 (1753). Man (bör) läsa kommiterades svar uppå de anmärkningar som blifvit framställde. Oscar I Straff 25 (1840). Du (dvs. Gud) danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller hur som helst. Lindgren OrmVäg 8 (1982).
B.
4) († utom i b) angivande tid l. tids- l. ordningsföljd l. (grad av) exakthet l. omfattning.
a) (†) i tidsuttr. l. andra beteckningar för tid (jfr b); jfr PÅ I 36–43.
α) för att beteckna tidpunkt: på; äv.: i l. vid; äv. i anv. utan motsvarighet i nutida spr. Oppo samma tidh. JönkTb. 115 (1526). Uppå den 5. Aprilis lät Konung Eric gå någre Mandater ut på tryck. Tegel E14 148 (1612). Uppå närwarande stund, skal .. blifwa korteligen handlat, om thet sidsta Påskalambets ätande af Christo med sina lärjungar. Spegel Pass. 44 (c. 1680). Och vppå then sidsta dagen / Skolom wij alle vpstånda. Ps. 1695, 4: 3.
β) för att beteckna tidsrymd: på; äv.: under. Ath vi .. hafve medt nogre flere gode män af adelen nu uppå thenne bestymmede tidt varit her udi Linköping. RA I. 1: 413 (1544). (Biskopen höll) en predikningh .. uppå 3 timmarsz rum. Bolinus Dagb. 49 (1670). Emedlertid ber jag, ni vil så gunstig vara, / Och mig den Summan ge til låns uppå ett år. Bellman (BellmS) 19: 152 (1793).
b) (fullt br.) för att ange tids- l. ordningsföljd: på (se d. o. I 44–46); äv.: efter. Sagde (skrivaren) at han wille æn nw gøra sijn regi(n)skap klar, th(et) han giorde wpaa en fforhalni(n)g som wel merkiend(es) war. OPetri Tb. 49 (1525). (Om ngn utsprider villfarande lära) och uppå föregången alfwarlig Förmaning, sig icke rättar, ware .. räknad för en Affälling. Kyrkol. 1: 2 (1686). Om Mazurkan uppå maten jag Er ber. Jolin Kom. 24 (1845). Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut / Liksom för döda komma fick och vandra. Runeberg (SVS) V. 2: 88 (1860). Figur uppå figur / I blinken syns. Snoilsky 4: 68 (1887).
c) (†) för att ange en uppgifts (grad av) exakthet: på (se d. o. I 47); äv.: av; särsk. i uttr. uppå så l. så mycket när (jfr NÄR, adv.2 o. adj. 9 a γ). Jtem .. haffuer jac vndffonget ider rekinskap oc ffinner henne klar vppo nogre parseler ner. BtFinlH 3: 134 (1541). Huad de 23 soldaterna belangar, så ere de upå 5 när hitt komna. OxBr. 6: 11 (1627). Så at dhet fattadhes 1/4 timma uppå 4 timmar, som wij kiördhe emellan Strengnes och Stocholm. Carl XI AlmAnt. 287 (1694).
d) (†) i uttr. som anger att ngt l. ngn har viss omfattning l. storlek o. d.: på (se d. o. I 54–55); äv.: (uppgående) till; särsk. i uttr. uppå allt, totalt sett, äv. i distributiv anv. i uttr. som avser fördelning l. proportion o. d. Till fördelning mellan, för .. räkning är giffuitt opå en(a) Sölffkiöpare, (en) Skantz mestare och enn skantzmestare drengh (följande tyger). KlädkamRSthm 1567–69, s. 21 a. Dee 20 karlar, som .. här .. arbeta, skole få kleder, hvar oppå två richsdaler. RP 5: 184 (1635). Een vexell opå 60,000 richsdaler. RP 6: 42 (1636). Åfuan bemelte byggningh ähr uppå breden 9 allnar. BoupptSthm 16/8 1672, Bil. Hela (sv.) armeen .. (som) bestod inalles utj 5000 man till fots, och 3000 man dragoner till häst sampt 37 fältstycken. Att summan är så liten uppå alt, war o[r]saken att folcken öfwer mottan mycket skiuknade. KKD 3: 6 (c. 1705).
C. i annan anv.
5) i uttr. med modal l. final l. instrumentell innebörd: på (se d. o. I 48–51); äv.: för; särsk. dels i uttr. som anger sätt l. form l. omständighet o. d., dels styrande ord l. uttr. som anger avsikt l. syfte med en handling l. verksamhet o. d. Och wardher then deelen icke alleenast gellandes wort handwerck vppå ath thet nedherlägs, vtan jemwäl och then stora gudhi(n)nonas Diane tempel wardher om intit hollet. Apg. 19: 27 (NT 1526). Effter här .. oppå all händelse gott folk behöffves. OxBr. 5: 9 (1612). Hon war klädd vppå Fransk, där-å alt war brokot och krokot. Stiernhielm Herc. 33 (1668). Jag denna händelse på prosa hört berättas, / Som nu för mera smak skal uppå vers bli gjord. Lenngren (SVS) 1: 356 (1783). Från minnets näktergal din saga / Här mystiskt återljuda hör / Och lär af bönens dufva klaga / Uppå det språk, som himlen rör! Stagnelius (SVS) 2: 146 (1821). — särsk. [fsv. upa thät at, upa thät] (†) i uttr. uppå det att l. uppå det, inledande final bisats: på det att, för att; jfr PÅ I 51 c. Oppo tet ath riket skal blifwe weth bætre macth. G1R 1: 65 (1523). Altså wille H. R. komma .. hit in, uppå det jag finge öfwerlägga denna saken med H. R. HC11H 1: 120 (1685).
6) (†) i uttr. som anger att ett förhållande l. en egenskap l. en verksamhet o. d. hänför sig till ngt l. ngn: på (se d. o. I 52–53); i fråga om, rörande, beträffande; med hänsyn till; med avseende på; över; äv. i uttr. som anger att ngn har (l. att det finns) litet l. mycket av ngt o. d. Effter e. kon:e Ma:tz scrifftlig mandat och befalning upå the två artichler, som är köpenskapen och then ulidelige summa penningar. RA I. 1: 512 (1547). Dee privilegier dee haffva bekommit aff salig Kongl. Maij:tt opå itt gymnasium. RP 6: 136 (1636). Elliest så står thet och swåra illa en lärd Man, om han sitt Modersmål icke grundeligen förstår, och om han vppå thes Poeterij okunnigh är. Arvidi 4 (1651). Vt-tydning opå någre gamble och sälsynt brukade Ord effter ABC. Stiernhielm Vt. (1658, 1668; titel). Helst Naturen ej varit gifmild emot Sverige uppå crystaller, och ännu mindre uppå ädla stenar. Fischerström Mäl. 309 (1785). (Prästerna) förpliktade sig .. att ingalunda vika från påfven, och ingen Lutters lära antaga, så länge de lefde. Uppå allt detta gjordes ett stort bref, hvilket de alla underskrefvo och beseglade. Fryxell Ber. 3: 99 (1828). Det händer / Att tiden, den tullnär’n, oss nöjet förment / Att tugga – af brist uppå tänder. Hedenstierna Kaleid. 1 (1884).
7) styrande ord som betecknar föremålet för en verbhandling l. ngt som handlingen utövas mot o. d.: på (se d. o. I 56). Tu jemrar tigh om Kurbitzen ther tu intet vppå arbetat haffuer. Jona 4: 10 (Bib. 1541). Valentin hade vid första ljudet af detta samtal ofrivilligt ryckt uppå armen. Snellman Gift. 2–3: 120 (1842). Ej förstår en sugga uppå muskot tugga. Granlund Ordspr. (c. 1880).
II. ss. prep. utan utsatt styrt ord (jfr I) l. ss. adv.; särsk. angivande läge: på (se d. o. II), ovanpå; upptill; särsk. dels i uttr. överst uppå, längst upp, dels i förb. med vara l. bliva l. varda (se äv. slutet). Ath takett skwlle bliffwa wpåå. BtFinlH 3: 383 (1558). Och slår honnom try slag wedh ögat m(ed) handen. Doch hanschen war vppå. HammarkDomb. 27/7 1597. Öreby drengiarne hwilke kommo vthur skogen körande och hade wed opå. UpplDomb. 1: 58 (1626). På .. (påven Symmachus) tijdh remnade Berget Vesuvius öfwerst vppå. Schroderus Os. 2: 13 (1635). (De sporbildande organen) blifva med tiden platta, uppå med uphöjda punkter besatte. VetAH 1801, s. 168. När, med sin korta pels uppå, / Från gård till gård han syntes gå. Runeberg (SVS) V. 1: 101 (1848). Talja kallas en björn-, ren- eller elghud, som har håren uppå. Ahlqvist Kult. 90 (1871). — särsk. (†) i uttr. vara l. varda uppå, vara tillgänglig l. på plats o. d.; ngn gg äv.: vara uppe; särsk. om hetta l. nöd o. d.: råda, vara för handen. Om alldrigh så stor nödh är oppå, så assisterade han alldrigh H. K. M:ts saker medh 50 d:r, med mindre han voro försäkrat till att vinna 100 d:r. OxBr. 11: 590 (1630). Sedan han tog förloff har han hafft 25 hundrade Rixdaler .. iffrån Suärie på thet at han skall warda uppå när som thet giäller. Bolinus Dagb. 33 (1668). Ähr och sinnadher i dhenne Weka låtha komma hans dödha lekammen till grafwa, effter som heetan ähr upå. BoupptSthm 1669, s. 1021, Bil. Arbetarne ifre i enig täflan, att, lika det andra Jerusalems tempels upprättare, vara tidigt uppå och bygga. Wingård 2: 85 (1822). Då såg han efter, hur flinkt de gått, / Hans kära wasagossar, / Hur när de voro uppå. Runeberg (SVS) V. 1: 39 (1848).
III. [specialanv. av I o. II] ss. prep. l. adv. i s. k. särskilda förbindelser (se PÅ III anm.). Anm. När det gäller särskilda förbindelser har förekomst av uppå vanl. redovisats tillsammans med på. Nedan ges endast några få exempel på sådana förbindelser; se för övr. PÅ III o. de enskilda verben.
1) (†) i förb. som anger befintlighet l. rörelse o. i därav avhängig anv.; särsk. i förb. med dels (jfr I 1, 3) sådana verb som hava, hålla, hänga, ligga, sitta, stå, dels (jfr I 2, 3) sådana verb som begynna, binda, blåsa, bringa, draga, driva, falla, gå, hitta, komma, kosta, lägga, slå, taga, dels (jfr I 3) sådana verb som hälsa, höra, minna, märka, se, tänka. Gudz oordh ther all wor salughet henger vpåå. OPetri 1: 33 (1526). Thet anstygdt är at höra vppå. Rondeletius 11 (1614). Taga i tw, så bakas bättre .. (dvs.) Slå intet alt för stoort vppå. Grubb 792 (1665). Vidare för at kunna säga något, nödgas Ni sjelf skapa Er en critique som aldrig granskaren tänkt uppå. Kellgren (SVS) 4: 29 (1779). Det kommer något olägligt uppå. Hagberg Shaksp. 9: 174 (1850).
2) (†) i annan anv., särsk. dels i förb. följa uppå, angivande tidsföljd o. d. (jfr I 4), dels i förb. som anger att ett förhållande l. en handling o. d. på ngt sätt hänför sig till ngn (jfr I 6), särsk. begripa sig uppå o. (i nutida spr. utan motsv. adv.) gälla uppå; äv. i uttr. flyta uppå, flyta ovanpå (jfr II). Saken geller tich medh vpåå. OPetri 1: 118 (1526). Lika förtryckte som Latinerne äro (bland turkarna på Chios), lika mycket häfva Grekerne opp sina hufvuden och flyta uppå till tårgs och kyrka. Eneman Resa 1: 94 (1712). Horatio .. jag kom att se er faders likfärd. Hamlet .. Du kom helt wiszt att se min moders bröllop. Horatio. I sanning, prins, det följde tätt uppå. Hagberg Shaksp. 1: 286 (1847). Att .. prosten inredt sin prestgård med mera lyx och mera smak, än en okunnig landsortsförsamling begrep sig uppå. Topelius Vint. I. 2: 22 (1867, 1880).
(I 3 b, III 1) -BEGYNNA. (†) påbörja (ngt); inleda; jfr på-begynna. Thet torppe stelle han opåbegynt haffver upbyggie. G1R 22: 170 (1551). Att för några åhr sädan var ett låffligett ächtenskap upåbegyntt af Magioren välborne Chrester Rålam och .. junfru Beata Kagg. OxBr. 9: 612 (1642). —
(I 3 b, III 1) -BJUDA. (†) befalla (ngt), påbjuda (se d. o. 2). J konu(n)g Christierns tijdt wart wpa budit wijd lijff och hals, at (osv.). OPetri Tb. 33 (1524). När Ståthollarne sådant uppåbjude. RP 2: 102 (1631). —
(I 3 b) -BUD. [fsv. upabudh] (†) befallning, påbud. Schall jach hielpe, handhafva, beskydda och fordra hans kon:e M:t[z] uprettede regiment, upåbudt och stadgar. RA I. 1: 285 (1540). VgFmT II. 6–7: 115 (1587). —
(I 3 b) -BÖRDA. (†)
1) (†) ålägga (ngn ngt), betunga med; påtvinga; äv. (med anslutning till uppå I 3 a): åligga (ngn), tynga; jfr på-börda, v. 1, 3, 4. Väll vettandes, hvadh för stoor last och besvär aff rijkssens höghvichtige saker E. Excell. elliest opåbyrder. OxBr. 8: 438 (1644). Ridderskapet och Adelen ankommer .. ett stort beswär här utaf, at många extraordinarie gärder .. therass frelssebönder uppåbördass uthan ordningh eller repræsenterade orsaker. RARP 7: 216 (1660). Hr Landtmarskalken tackade .. (de tillfrågade) för det dhe Ridderskapets och Adelens begiäran ville rum gifva och denne commission sigh uppåbörda låta. RARP 10: 452 (1668).
2) (†) beskylla (ngn) för (ngt), pådyvla; jfr -föra 1 o. på-börda, v. 2. Så emädan mina missgÿnnare som migh hafua osanferdeligen sina besuär wppåbördat, ähre (osv.). VDAkt. 1662, nr 233. —
(I 2 b, III 1) -DRAGA. (†) draga på (handskar o. d.); äv. bildl.: påtvinga (ngn ngt); jfr pådraga 3, 4. Uthan tviffvel hafver honom generallöjtenantsskapedh måst upå dragas. OxBr. 8: 130 (1633). (I handskarna var gift insytt,) at tå .. (Kejsar Otto III) them vppådrogh, bleff han ther aff dödh vthi Italien. Schroderus Os. 2: 556 (1635). —
(I 3 c) -FUND. (†) påfund, uppfinning. Therföre och effter thet sådant är ju ingen ny uppåfundh, uthan af Gudh .. och all den helige skrifft i så måtto funderat och stadhfäst, så (osv.). RA I. 1: 345 (1544). G1R 29: 539 (1560). —
(I 2, III 1) -FÖRA. [fsv. upa föra] (†) särsk.
1) (†) bildl.: åsamka (ngn ngt); äv.: pådyvla; jfr -börda 2 o. påföra 2 b. G1R 24: 383 (1554). Huruledes .. (Sigismund) både medh uppenbara wåldh såssom och listige stämplingar .. kan oss uppåföhra förderff och undergångh. RA II. 2: 134 (1617). Dett rychte såsom hans dötter Karin Måns dötter oppå fört ähr af Bengt Nilson at han henne besofuet hafuer. VRP 1651, s. 564.
2) (†) uppföra (ränta) på (ngn); jfr påföra 3. Åhrlige ränttan tilldeeles dem, som den opåfördt är. RP 6: 7 (1636). —
(I 3 b, III 1) -GÅ, äv. -GÅNGA. [fsv. upa ganga, upa gaa] (†) särsk.
1) (†) hålla sig till (ngt); jfr pågå 1. Syntes henne (dvs. människan) gudz bodh wara hard vpågå. OPetri 1: 11 (1526).
2) (†) drabba l. ansätta (ngn); äv.: drabbas av (ngt); jfr pågå 2 b. Dödhen (är) en merkeligh lekedom worden. Och än thå then läkedomen är bitter vppå gåå, är han oss doch nyttigh. OPetri Hb. G 3 a (1529). När eder någon orät, eller nöd opå går, dristeligen gifwe eder hijt vp til oss. G1R 14: 407 (1542). I min stora nödh och fattighdom som Ensörjande Enckior wppågår. VDAkt. 1662, nr 111.
3) (†) intr.: börja, ta sin början; jfr pågå 5. Plåghan war vppågången. 4Mos. 16: 47 (Bib. 1541). Ath I motte komme tilhope fiorten dager för än för:ne möthe opågå skall. G1R 24: 247 (1554). Swedberg Ordab. (1725). —
(I 6, III 2) -GÄLLA. (†) gälla l. angå l. röra (ngt l. ngn); särsk. i uttr. vart ut det uppågälla skulle, vart det skulle bära hän; jfr på-gälla 1, 2. Hvad then handel tigh utti Pålen opå geller och belanger, då kunne vij icke annat ther om säije, utan at tu må göre i then saak hvad som tigh sielf best synes. G1R 24: 441 (1554). Att ingen .. kunde rätteligen wetta, hwart vth thet vppågälla skulle. Tegel G1 1: 318 (1622). —
-HÅLLA. [fsv. upa halda] (†) särsk.
1) (†) till I 3 a: behöva (ngt); jfr på-hålla 1. Att the schole schaffe för:ne timbermen huad dell som the till förberörde båters bygning vpå holle schole. G1R 15: 453 (1543). BtFinlH 4: 299 (1565).
2) (†) till I 3 a, III 1: hålla på med (ngt); jfr på-hålla 3. Atth borgerne ther i landett, som nu opåholle atth flytie till Helsingeforss, haffve (osv.). G1R 22: 159 (1551). Chesnecopherus Skäl Xx 3 b (1607). —
(I 3 a, III 1 b) -HÄNGA. (†) betunga l. belasta (ngn l. ngt); äv.: vila tungt på. Th(et) oärlige rÿchte, som henne vpå hengde. 2SthmTb. 5: 227 (1577). RARP 7: 8 (1660). —
(I 3 b, III 1) -KOMMA. [fsv. upa koma] (†) särsk.
1) (†) komma l. falla över l. drabba o. d. (ngn); äv. dels: (gm arv) erhålla (ngt), dels: pådyvla (ngn ngt); jfr påkomma I 2 a. Och at them (dvs. Adam o. Eva) sådana straff vppå kom är jntit vndrandes, när thet rett besinnat warder. OPetri 3: 539 (c. 1535). Att för:ne her Lars och Hans Lom haffve honum (dvs. den anklagade) medh stoor lögn sådantt rychte (att han skulle tagit ett skrin) opåkommett. G1R 27: 185 (1557). Ther så händer att enom någon oförmodeligh fråssa uppå kommer .. drick tå .. 3 eller 5 droppar .. (enbärsolja) medh warmt wijn eller ettickio. OMartini Läk. 40 (c. 1600). Ingen Syn må nämnas vppå den ägo, som en kan med Lagom bewisa sig hafwa Vrminnes-häfd vppåkommit. Arnell Stadsl. 405 (1730).
2) (†) i abs. l. intr. anv.: inträffa; ofta i fråga om ngt oönskat l. skadligt. (Magnus Ladulås) hade giordt forbund med monga Tydzska förstar .. så at hwar skulle komma then andra til vndtsetning om noghet vppå komme. OPetri Kr. 92 (c. 1540). RARP 2: 138 (1684). —
(I 3 a) -LAGA. (†) pålaga (se d. o. 1). Då måge .. (handelsmännen) flyttie sig j Städerne Vppehollendis ther Stadtzens vppålager och twngå. G1R 18: 749 (1547). Tegel G1 2: 344 (1622). —
(I 3 a, III 1) -LIGGA. [fsv. upa liggia] (†) åligga (ngn); tynga; äv. i sådana uttr. som makt uppåligger ngt, ngt är mycket viktigt o. d. (jfr ligga 2 b ζ o. maktpåliggande). (Att du) må see, hvad lägenheter hann schriffver um .. hvilcketh och ingen ringe macth oppåligger ath beväge. G1R 28: 432 (1558). Att den tunga och åhoga, som Eder opåligger uthi denne anseenlige och högtreputerlige commissionshandel. OxBr. 10: 308 (1630). (Med döpelsen) är intet barnaspel, uthan itt ärende, som ganska stoor magt uppå ligger både för ungom och gamblom. KOF II. 2: 29 (c. 1655). —
-LÄGGA, -ning. [fsv. upa läggia] (†)
1) (†) till I 2, III 1: lägga på (ngt). Berchelt PestOrs. H 3 a (1589). Allahanda wärck som af Köld kommin ähr fördrifwer thenna ollia (dvs. enbärsolja) när hon warder blötatt uthi en linnenkluth och uppålagdt ther wärcken står. OMartini Läk. 46 (c. 1600).
2) (†) till I 3 b, III 1; i bildl. anv.
a) ålägga l. lägga på (ngn ngt); påbjuda; särsk. med avs. på skatt l. straff l. befallning o. d.; äv. utan personobj.; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare: pålaga o. d. All then sorg .. som han (dvs. Gud) henne (dvs. människan) til fooghar och vppålegger. OPetri 2: 487 (1535). Vij haffve .. förbudit sådane otilbörligh handel, som både adelen, fogter och andre driffve med skiudzfärder och andre oskeliige opålegninger med våre fatige undersåther. G1R 25: 27 (1555). RARP 1: 135 (1630; med avs. på skatt). Brobergen 245 (1707).
b) beskylla (ngn) för (ngt); särsk. ss. vbalsbst. -ning: beskyllning, tillvitelse. Szå kenne thenn alzmectige Gud, att oss medt sådanna dichtede opålegninger och förtaall, mere än wold och orett skeer. G1R 17: 627 (1545). (Man kan) bevijse, att thett, the danske osz svenske falskeligen opåläggie och förvijte, kommer them her egenom sielffve under ögenen. G1R 27: 210 (1557). —
(I 3 b, III 1) -MINNA, -ing. [fsv. upa minna] (†)
1) (†) få (ngn) att erinra sig (ngn l. ngt), påminna; äv.: få (ngn) att uppmärksamma l. utföra (ngt); påpeka (ngt) för (ngn); anmoda (ngn ngt); äv. med det direkta obj. ersatt av prep.-förb., i uttr. uppåminna ngn om ngt, påminna ngn om ngt; äv. i uttr. uppåminna ngn, anmärka på ngn; särsk. ss. vbalsbst. -ing: påminnelse, erinran. Efter thu ju nogsampt af oss om hans skalckestycker hafver varidt opåmint och förmanedt. G1R 23: 293 (1552). (Tänkeskriften) är en Calender, som uppåminner en, hwad förnemligast hwar Månad kan menigst skee heela Åhret igenom. Brahe Oec. 99 (c. 1580). Ty vtan någon wår vppåminning är E.F.N. själf noghsamliga witterligit, huru hugneligit .. thet är församlingene, at (osv.). Lundström LPGothus 1–2: Bil. 9 (1595). Att jag så åfftta upåminer en och anan i lansändarnar, som så bekoma krigxmansgårdha. OxBr. 9: 686 (1649).
2) (†) i refl. anv.: erinra sig l. komma ihåg (ngn l. ngt); dra sig till minnes. Ty oss wette wij vppåminna, at wij (osv.). Lundström LPGothus 1–2: Bil. 5 (1595). Richs-Drotzen opåminte sigh hvadh för detta var passerat in Senatu. RP 5: 232 (1635). Præses och Assessores skola sig uppå minna, at the äro Gudz ordz och församblingz tienare. KOF II. 2: 266 (c. 1655). —
(I 3 b, III 1) -SE, äv. -SI. (†) se på (ngt l. ngn); äv. bildl.: ha tillsyn över; särsk. dels i p. pr.: vid påseende, dels ss. vbalsbst. -ende: tillsyn. Quinnan sågh til at trädh war gott at äta aff, och liuffleghit vppå see. 1Mos. 3: 6 (Bib. 1541). Fyra hiwl stodho när Cherubim .. Och hiwlen woro vppåseende lijka som en Turchos. Hes. 10: 9 (Bib. 1541). Skötzl och Uppåseende. Paulinus Gothus Pest. 51 b (1623). Dee ährenden, som honom att anordna eller opå sij ähre pålagde. CivInstr. 315 (1626). —
(I 3 b) -SKINA. (†) komma till synes, visa sig; särsk. i uttr. låta ngt uppåskina, uppvisa ngt. Konungen sielff syntes allom wänligh .. vndfongandes en part medh skrymptachtigt kyssande, somblige med wänligit Fampntagande .. logh, och lät allahanda Wenligheetz Tekn vppåskijna. Stiernman Riksd. 9 (1523). Hure .. (prinsessan) nu seden haffver sig förseet, ath hon kom ifrå osz, och hure viisligen man haffver gåt um med sacherne, thett ähr nu opåskiinth och oppenbart vordet. G1R 29: 465 (1560). (En obotfärdig syndare) ställes för Prowestetinget. Låter han ej heller ther någon boot uppå skijna, skiutes hans saak till Consistorium. KOF II. 2: 94 (c. 1655). —
(I 3 b, III 1) -SLÅ. [fsv. upa sla] (†) särsk. till I 3 b: företa sig (ngt). Giffwendes granneligen acht vpå hwadt han vpå slår, eller om han haffwer någen hemmelig stämpling. G1R 16: 205 (1544). LPetri Sir. 4: 14 (1561). —
(I 1 c, III 1) -STÅ. (†)
1) (†) bildl., i fråga om att stå l. stödja sig på (ngt) (jfr påstå I 1); särsk. i uttr. hava (sådan l. sådan) rätt l. orätt uppåstå, ha (sådan l. sådan) rättslig resp. oriktig grund (för anspråk o. d.) (jfr påstå I 1 a resp. b); äv. närmande sig l. övergående i bet. dels: begära, framhärda, dels: påstå, hävda. (Tiggarordnarna) weta sich ingen godh rett haffua vppå ståå. OPetri Clost. D 4 a (1528). Nu bleff .. (Saulus vid Kristi uppenbarelse för honom) warse, at han hade oret vppå stå, och the Christne rett. LPetri 3Post. 44 b (1555). Fullmechtigen oppåstår des Patron icke wetat för än nu att han skulle hålla mer än een monderingh. GenMRulla 1684, s. 300. Ty skal Kneckten icke tilllåtit wara, at uppåstå eller begära mera boskap uti sin wärds eller Rotebondes hager få insläppa, än en Ko. LMil. 1: 599 (1685).
2) (†) intr.: fortgå, pågå. När wärken som hårdast vpåstår. BOlavi 82 b (1578). Dhen tijdh Feigden som häfftigast vppåstodh emellan Swerige och Dannemarck, då (osv.). Widekindi G2A 186 (c. 1676). —
(I 3 b) -SÄGA. (†) säga (ngt) som har avseende på l. riktar sig mot (ngn); jfr på-säga. Att båådhe wåre wenner, Fiender och affuundzmän .. icke annat med sanning oss opåå seije kunne. G1R 17: 619 (1545). UpplDomb. 3: 153 (1593). —
(I 2, 3 b, III 1) -TAGA. [fsv. upa taka, upa taka sik] (†) särsk. till I 3 b, III 1.
1) (†) i fråga om att inse l. komma underfund med ngt, i uttr. vara klar uppåtaga, vara uppenbar, vara lätt uppåtaga, vara lätt att klara o. d.; jfr påtaga 2. Clart nogh är vppå tagha, at Petrus och Andreas haffua warit Johannis Läriungar. LPetri 1Post. C 2 a (1555). (Att behärska sin tunga) är, ey lett vppåtaga. Bullernæsius Lögn. 79 (1619).
2) (†) ta itu med (ngt); äv. refl. (jfr 3): företa sig (ngt). Att han förstendiger K. M., hure med bygningen opå berget bliffver opåtaghet. G1R 22: 170 (1551). Formater woro Bewijs, at en Biskop hade aff een skäligh och ärligh Orsak sigh een .. Reesa vppåtaghit. Schroderus Os. 1: 547 (1635).
3) (†) refl. (jfr 2): åtaga sig (ngt), påtaga sig ansvaret för (ngn l. ngt); äv. utan refl. pron. Är fördenskuld vår ödmiuke .. begäran, att E. H. ville sigh detta kallet (dvs. universitetskanslerämbetet) uppåtaga. OxBr. 12: 11 (1613). Hwarföre han åter igen åhret effter bleff fodrat aff .. Greff Peder Brahe at komma til honom, hwilken ock hans Förmynderskap icke allenast vpåtogh, vthan (osv.). Prytz Gyllenstiärna D 1 b (1651). UUKonsP 22: 269 (1699). jfr själv-uppåtagen. —
(I 3 b, III 1) -TRÄNGA. (†) särsk.: tvinga på (ngn ngt l. ngn); påbörda; äv. i refl. anv.: tilltvinga sig (ngt); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr på-tränga 2 e). Stiernman Riksd. 545 (1604). På det han icke själf måtte synas sig vilja uppåtränga och eftertrakta officium præsidis. LPGothus hos Lundström LPGothus 1–2: 166 (1636). Ridderskapett och Adelen (ber Gud att han ville) omsijdher desse uppåträngde krigh förandra uthi en säker, reputerligh och uppå en fast foott wäll grundat fredh och roligheett. RARP 7: 35 (1660). Betalning (skall) ske medh reda Penningar och ingom någre Waror eller Perzeler til betalningh vppåträngias, vthan hans egen begäran, goda willie och samptyckie. Stiernman Com. 3: 702 (1668).
Spalt U 772 band 36, 2011