Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VISSLA vis3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. hv-)
Etymologi
[till VISSLA, v.]
1) akustisk signalanordning som kan ge l. ger ifrån sig visslande ljud (avsedd l. använd för att påkalla uppmärksamhet l. varna för l. meddela ngt); särsk. om visselpipa. ReglTjSJ 1858, s. 83. Alla hvisslor, siréner, misthorn och ringklockor böra noggrant pröfvas för att utröna att de äro i godt stånd och ega tillbörlig ljudstyrka. TSjöv. 1890, s. 187. Lokomotivföraren .. skall enligt signalordningen med lokomotivets hvissla gifva svar å afgångssignalen. SJ 4: 470 (1906). Det berättas att fabrikanterna voro mycket stolta över sina visslor, vilka stämdes i olika tonarter. Paulsson SvStad 1–2: 438 (1950). Det är en besviken klack som lyssnar till visslan som deklarerar att matchen är slut. AB 22/8 2002, s. 15. — jfr FABRIKS-, LOKOMOTIV-, POLIS-, SKORSTENS-, TÅG-VISSLA m. fl.
2) (†) om fågel med visslande lockrop, ss. senare led i ssgn RÖD-VISSLA.
Ssg (till 1): VISSEL-BLÅSARE. [efter eng. whistle blower] om person som slår l. slagit larm (till massmedia l. kontrollorgan o. d.) vid upptäckt av oegentligheter (hos myndighet l. företag o. d.). Alla visselblåsares pappa, Daniel Ellsberg, berättade hur han fattade sitt beslut att avslöja. DN 13/6 1988, s. 8.

 

Spalt V 1430 band 37, 2017

Webbansvarig