| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLIMMA glim3a2, v. -ade (Job 39: 26 (Bib. 1541) osv.) ((†) ipf. glimmde 2Saml. 26: 125 (c. 1630)). vbalsbst. -ANDE, GLIMNING (numera knappast br., LBÄ 25—26: 25 (1799), KrigVAH 1839, s. 26); jfr GLIM.
1) utstråla ljus, lysa; äv. (i sht i vitter stil) om ljus(fenomen): lysa, skina, stråla; numera i sht i fråga om relativt svagt (o. glimtvis utgående) ljus, ss. av svagt glödande l. fosforescerande föremål, svaga l. på avstånd sedda lampor o. d.; ofta närmande sig l. övergående i bet.: glöda (svagt); ss. vbalsbst. -ande förr äv. konkretare: sken. Hes. 1: 7 (Bib. 1541). Eelden gaff itt glemmande jfrå sigh. Därs. 13 (Därs.; Bib. 1917: gav ett sken ifrån sig). Rutit Wijdeträä som i mörkret .. blänker och glimmar. Hildebrand MagiaNat. 42 (1654). Ett stycke glimmande fnöske tänder sig (i syrgas) och brinner med låga. Berzelius Kemi 1: 93 (1808). En blick ut genom mitt fönster visade endast en glimmande fyr, för resten kolmörk natt. Wachtmeister Ind. 1: 15 (1894). Regnbågen glimmade över Hälsingland. Böök ResSv. 153 (1924). — särsk.
a) i sådana uttr. som det (l. kolen l. elden) glimma(r) under askan o. d.; vanl. bildl. (jfr d o. e). Schultze Ordb. 1543 (c. 1755). Under askan glimmar ännu ständigt den qväfda elden och söker alltjemt efter utvägar att å nyo bryta ut. Melin Pred. 3: 127 (1852). Auerbach (1908). — jfr (†): I Swerige glimmade allredo alt för många oenigheetz gnistor. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620).
b) (i sht i vitter stil) om stjärna: tindra; äv. (numera föga br.) om solen l. månen: skina, blänka, glänsa. Then Glimmande Soolen. Schroderus Comenius 34 (1639). Solen glimmar blank och trind. Bellman 3: 162 (1769, 1790). Midvinternattens köld är hård, / stjernorna gnistra och glimma. Rydberg Dikt. 1: 139 (1882). Wulff Leopardi 205 (1913).
c) (i sht i vitter stil) om öga: glänsa (mildt); äv.: gnistra (av förtrytelse); förr äv.: glöda. Balck Ridd. L 5 a (1599). Öghonen glimma såsom Eeldzlågha. Phrygius HimLif. 27 (1615). (Jungfru Marias) ögon (voro) glimmande och liuflige. Schroderus Os. 1: 9 (1635). Ögat tårfullt glimmar. Anderson Dikt. 142 (1889); jfr 2. Hennes ögon glimmade af förtrytelse. Wägner Pennsk. 82 (1910).
d) (†) sticka i ögonen, vara (alltför) stark (l. lysande); äv. i uttr. glimma i ögonen; äv. mer l. mindre bildl. (jfr a o. e). Thetta skenet är henne alt forclart och formykit glimmande. OPetri 2: 114 (1528). Rudbeckius Luther Cat. 57 (1667).
e) bildl. (jfr a o. d): framlysa, framglimma, framskimra; numera bl. (i vitter stil, föga br.) om ngt som kommer till synes i blicken; förr äv. med indirekt obj. När jagh är så godt som död, / Nytt lijf jagh seer migh glimma. Ps. 1695. 70: 10. Hielp mig at lära .. (min landtliga släkting) den tysta vältalighet, som bör glimma i hennes åtbörder. Kling Spect. X 3 a (1735). I blicken glimmar det morska modet. Bååth GrStig. 166 (1889).
2) (numera i sht i vitter stil; jfr dock a) i fråga om (starkare l. svagare) ljusreflexer å metall, glas, vatten, snö o. d.: glittra, glänsa, lysa, blänka; äv. opers. Nah. 3: 3 (Bib. 1541). Så droge the vth sinn godhe swerdh, / the glemmede som gullett thett röde. Visb. 1: 10 (1572). Tornens spetsar blänka re’n, / Kors och tuppar glimma. Bellman 3: 167 (1769, 1790). Telegrafstationens rutor glimmade som vid en eldsvåda. Lundegård Prins. 134 (1889). Heidenstam Svensk. 1: 57 (1908; opers.). Sundets glittrande vågor glimma och glänsa i fjärran. Klinckowström BlVulk. 1: 1 (1911). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. det är icke guld allt som glimmar o. d.; vanl. bildl.; jfr 3. Thet är icke alt guld som glimmar. LPetri 2Post. 168 a (1555). Ej allt som glimmar akte man för guld. Hagberg Shaksp. 1: 360 (1847). Melin Dikt. 2: 95 (1904).
b) (numera mindre br.) i uttr. glimma av ngt, glänsa l. lysa l. blänka av ngt. 1Mack. 6: 39 (Bib. 1541). Utställningen formligen glimmar af rika messings-, brons- och aluminiumföremål. TT 1895, Allm. s. 67.
c) (numera föga br.) om person. Stiernhielm Herc. 7 (1648, 1668). Hästen gnäggar, ryttarn glimmar, / Värjan blixtrar blank mot soln. Bellman 6: 164 (1780); jfr 3.
d) (numera mindre br.) i p. pr. ss. adverbiell bestämning till ett adj., i sådana uttr. som glimmande vit, blänkande vit; äv. (föga br.) bildl., i uttr. glimmande glad, glittrande glad. Glemmende huit. VocLib. adj. (c. 1580). (Hundarnas) hvassa tänder lyste glimmande hvita i eldljuset. Lagerlöf KristLeg. 6 (1904). Glimmande glad. Heidenstam Svensk. 1: 192 (1908).
3) (†) bildl.: te sig l. framträda på ett praktfullt l. glänsande sätt, lysa, glänsa; äv. om person. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 125. Glimmande aff fagerlek. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 b (1643). (Ärkebiskop Gustav Trolle började) prunka med et glimmande hof. Dalin Hist. III. 1: 131 (1761). Hon glimmar som en sol. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i uttr. glimma med ngt, pråla med ngt. Han kan på Græska rimma, / Han kan med phraser nog, Latin och gloser glimma. Dalin Arg. 1: 255 (1733, 1754).
b) i p. pr. om ordlek, infall, framställning o. d.: blixtrande; glänsande. Deras Mästares qvickhet ock glimmande infall. Tessin Bref 1: 82 (1751). För hvad eller för hvilka skulle detta glimmande koncept nu uppläsas? Almqvist Kap. 19 (1838). Blixtrande qvickheter, glimmande ordspel. Atterbom Siare 4: 16 (1847).
GLIMMA TILL10 4. (i sht i vitter stil) till 1 o. 2: blänka till, blixtra till, glänsa till; äv.: plötsligt börja glöda; äv. opers. Det glimmar till långt inne i tviflarens mörka ögon. Lundegård Ulla 221 (1894). Hans ögon glimmade till. Hallström El. 130 (1906). Nu glimmade alla barren till på en gång, och .. (tallen) fattade eld. Lagerlöf Holg. 2: 306 (1907). —
GLIMMA UPP10 4 l. OPP4. (i vitter stil, numera föga br.) till 1 o. 2: glimma till, glimma fram; äv. (om eld l. kol o. d.): börja lysa starkare, flamma upp; äv. bildl. VetAH 1795, s. 186. Endast några små svartnade kol glimmade då och då oroligt upp i spisen. Knorring Torp. 2: 138 (1843). (Han såg) en samling snöiga tak, mellan hvilka lyktorna glimmade upp i skymningen. Bergman Dröm. 59 (1904). jfr UPPGLIMMA.
-LJUS, n. [efter t. glimmlicht] fys. o. tekn. (svagt blåaktigt l., i vissa fall, rödgult) ljusskikt vid katoden i ett luftförtunnat rum vari elektrisk urladdning försiggår. FinT 1896, 1: 260. Grenander Radioakt. 6 (1909). —
-LJUS-LAMPA. fys. o. tekn. (för reklamändamål l. ss. signal- l. nattlampa o. d. använd) elektrisk gasglödlampa (fylld med förtunnad neongas) som grundar sig på utnyttjande av glimljus. 2NF 34: Suppl. 529 (1922). —
Spalt G 561 band 10, 1929