| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄRDE jæ3rde2 (Anm. Enligt Dalin uttalas ordet vanl. jä`le), n.; best. -et; pl. -en (TbLödöse 48 (1587: jerdena, best.)) ((†) = HA 7: 115 (1720: gälen, best.), Scherping Cober 1: 366 (1734)).
1) (numera i sht i vissa trakter, särsk. Finl. o. södra Sv.) stängsel, hägnad, gärdsgård. Den Äng som ligger brede widh åkeren innan ett gärde. Stiernhielm Fateb. B 4 a (1643). Vid 12 år red han (dvs. Karl XII) i sporrsträck öfver häckar och gärden. Topelius Lb. 2: 355 (1875). Suneson GGrund 22 (1926). Så snart en sedvänja visar drag, som icke låta sig hänföra till den kristna .. julens idékrets, sätter .. (författaren) med ett djärvt språng över gärdet in i den tyvärr föga kända vildmark, som kallas den nordiska hednatidens religion. Fatab. 1929, s. 55. — jfr FISK-, FLÄT-, LÖP-, RIS-, SKED-, SKI-, STEN-, VASA-GÄRDE. — särsk.
a) (tillf.) oeg.: skiljemur, skiljevägg; om mellangärdet. Nedanför hjärtat och lungan ligger ett tvärställdt gärde, som bildas af en stark hinna och utgör gränsen mellan prekordierna och buken. Odenius 2Celsus 208 (1906). — jfr MELLAN-GÄRDE.
b) [ombildning av uttr. uppgiva gärdet] (i vissa trakter, särsk. södra Sv.) bildl., i uttr. uppriva l. riva upp gärdet, uppgiva gärdet (se 3 b). Gärdet är upprifvet. Cavallin (1875). Det är i hvarje fall liktydigt med att upprifva gärdet och lämna allt till sköfling. Elkan Hall 387 (1899).
2) (i vissa trakter) om inhägnad l. fålla i vilken renar indrivas för sortering l. mjölkning. Så drevos de (dvs. renarna) in i gärdet. Wiklund NomadskLb. 1: 97 (1917). — jfr MJÖLKNINGS-, REN-, SKILJNINGS-GÄRDE.
3) [övergången från bet. ’inhägnad mark’ till bet. ’åkerjord’ o. d. beror på att åkrarna förr alltid voro inhägnade från sådden till skörden] eg.: inhägnad mark; numera bl. om större, sammanhängande stycke av odlad jord l. ängsmark, hörande till inägorna till en gård l. en by; särsk. om sammanhängande, till ett skifte hörande åkerjord. Domkirkiones oc dæchenens gerde med bæggis theris haga wijd siön. GR 4: 133 (1527). Enghen ligger i det giärde, som i säde ähr. VgFmT II. 1: 81 (c. 1670). Runestenen i Råby .., liggiande omkull på giärdet. Peringskiöld MonUpl. 254 (1710). Byns hela odlade område var (före storskiftet) deladt i gärden, och hvarje gärde fördeladt mellan samtliga byns jordägare. SDS 1909, nr 324, s. 5. — jfr KLÖVER-, LER-, PRÄSTGÅRDS-, ROV-, RÅG-, STUBB-, SÄDES-, TORP-, TRÄDES-, VÅRSÄDS-, ÅKER-, ÄNGS-, ÖDE-GÄRDE m. fl. — särsk.
a) i vissa städer benämning på det till staden hörande, utanför det eg. stadsområdet liggande, urspr. obebyggda området. Jordlotten N:o 67 i Halmstads västra gärde. PT 1909, nr 132 B, s. 2.
b) [anv. utgår sannol. från bet.: (efter grödans inbärgande) öppna ett gärde till bete för kreaturen] bildl., i uttr. uppgiva l. giva upp gärdet, lämna fältet fritt för vem som helst, rymma fältet, fly fältet, giva allt förlorat, avstå från allt motstånd l. all kamp (för ngt) o. d.; förr äv. med av prep. för inledd bestämning; oftast i uttr. gärdet är uppgivet, fältet är lämnat fritt för vem som helst, saken är tillspillogiven, allt motstånd är uppgivet; jfr uppriva gärdet (se 1 b). (När paschan rest sin kos) skall man tro, att gärdet blef uppgifvet för Araberne samt de begynte att spela fritt i deras land. Eneman Resa 2: 103 (1712). Öfverflöd i mat och dryck, brukades ej i hvardags laget (hos våra förfäder) .. Men vid vissa högtideliga tilfällen .. syntes däremot gärdet vara aldeles uppgifvit; ty fråsseriet stadnade uti öfverdåd. Kryger Svar 13 (1776, 1780). Gärdet var uppgifvet. Rådet med namnstämpeln regerade. Malmström Hist. 4: 268 (1874).
-STÖR, se D.
B (†): GÄRDE-FÅNG, -GLINDER, -LAG, se C.
C: (3) GÄRDES-BACKE. (gärdes- 1788 osv. gärds- c. 1645) (numera föga br.) inom en bys l. gårds odlingsmark belägen, icke odlad backe. JBureus (c. 1645) i 3SAH 23: 259. Hjelm PVetA 1788, s. 30. SFS 1919, s. 303. —
-BRÄKEN. (föga br.) ormbunke tillhörande släktet Dryopteris Adans. (Phegopteris Presl.). Lilja SkånFl. 770 (1870). PrisförtAlnarpTrädg. 1893, s. 76. —
(4) -FÅNG. (gärde- 1684—1740. gärdes- c. 1645—1846) (†) = GÄRDSEL-FÅNG; särsk. konkret, = GÄRDSEL-FÅNG 3. IErici Colerus 1: 48 (c. 1645). Palmblad Norige 131 (1846). —
(1 o. 3) -GLINDER. (gärde- 1581—1850. gärdes- 1882—1887) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glans l. skimmer från de av dagg täckta spindelnäten över gärdsgårdar o. fält; äv. om av sommarvärmen åstadkommen dallring i luften över hägnader o. gärden. Brahe Oec. 104 (1581). Gärdeglindret .. kallas det, när vid utsädestiden spindelnäten glänsa emot solen, öfver kokorne och emellan gärdesgårdsstörarne. Weckström Landth. (1850). De tända vaxljusen lyste icke alls, utan sågo endast ut som gula fläckar, öfver hvilka den uppvärmda luften dallrade som gärdesglindret om våren. Strindberg SvÖ 1: 173 (1882). —
-HAG, förr äv. -HAGE. (gärdes- 1897. gärds- (gerlss-) 1630—1642) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gärdsgård. ÅngermDomb. 23/8 1630. Haren håller god vexel till och från betesplatsen, hvarvid han gerna gör bestämda stiger och begagnar samma hål i gärdeshag. BiblJäg. 4: 137 (1897). —
-LAG, n. (gärde- 1541—1790. gärdes- c. 1543—c. 1888) (förr) sammanslutning av bönder l. hemman vilkas odlade marker gränsa till varandra o. ligga inom gemensam inhägnad. GR 13: 297 (1541). Landsm. XI. 10: 3 (c. 1888). —
-SMYG, se A. —
-VICKER. [jfr t. zaunwicke. Växten förekommer ofta vid gärdsgårdar o. d.] (mindre br.) växten Vicia sepium Lin., tranärter, tranvicker, häckvicker, gärdsgårdsvicker. Lilja SkånFl. 550 (1870). Svensson Kulturv. 368 (1893). —
(3) -VÄG. (föga br.) enskild, över en gårds o. d. odlade marker ledande väg. EkonS 1: 355 (1893). PT 1909, nr 95 B, s. 1.
D [hithörande ssgr torde, liksom ssgrna under A, eg. vara sammansatta med GÄRDSEL] († utom i -GÅRD): GÄRDS-BACKE, se C. —
-DIKE. till 3: dike på ett gärde. Stäkre .. växer på sanka ängar, vid ålaggar och i Gärdsdiken. Dahlman Humleg. 106 (1748). —
-GÅRD, se d. o. —
-HAG, se C. —
-SMYG, se A. —
-STÖR, r. l. m. (gärd- (gäl-) 1614—1795. gärds- (gells-) 1630—1905) gärdsgårdsstör. SoS 1909, s. 66 (1614). I ären väl så många att I kunnen slå dem (dvs. fienderna) ifrån eder, om icke annars så med gärdsstörar och klubbor. Schybergson FinlH 1: 355 (1887; möjl. efter handl. fr. 1596). FinKyrkohSP 5: 50 (1905; sannol. efter äldre källa).
Spalt G 1619 band 10, 1929