| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUNNIG kun3ig2, förr äv. KUNNOG, adj. -are. adv. -T.
I. som man vet (om), känd, bekant o. d.
1) (i sht i skriftspr.; ofta arkaiserande) om sakförhållande l. ngt som berättas l. meddelas l. bekantgöres: som man vet; (allmänt) känd l. bekant; bekantgjord; ofta i förb. med att- sats l. indirekt frågesats. Thet är intit lönlighit som icke skall warda oppenbarat, och intit fördöldt, thet icke skall konnogt wardha och opkomma skall j liwset. Luk. 8: 17 (NT 1526; Bib. 1917: känt). Alldenstund af förfarenheeten kunnogt är, att (osv.). RARP 1: 73 (1627). Blef then domen kunnog, som .. war feld öfwer RijksAmmiralen Steenbock. Spegel Dagb. 22 (1680). Det är bekant, att okynniga hustrur, som beherrska sina män, ogerna se att förhållandet är kunnigt utomhus. Boström Lag 87 (1845). Hvilka landstormsområden som komma att uppbådas .. är icke ännu kunnigt. SvD 1912, nr 246, s. 6. — jfr ALL-, LAND(S)-, O-, RIKS-, STADS-, VÄRLD(S)-KUNNIG. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. vara kunnig av ngn, vara känd av ngn. Såsom aff allom är nogsamt kunnigt, at (osv.). Rudbeck Atl. 2: 196 (1689). Kling Spect. R 1 a (1735).
b) i uttr. vara l. bliva ngn kunnig l. vara l. bliva kunnig för l. (i utpräglat högtidligt spr.) inför ngn, vara l. bliva känd l. bekant för ngn. Warer om ingen ting bekymbradhe, vtan idhra böner ware kunnogha jn för gudh, medh alle bön, förmaning och tacksäyelse. Filipp. 4: 6 (NT 1526; Bib. 1917: låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud). Huadh han (dvs. konung Kristiern) skaffat haffuer är Kong:e Ma:t til Suerige icke kunnogt. G1R 8: 15 (1532). Nu är det kunnigt för en hvar, som är lärd, att (osv.). Landsm. V. 6: 141 (1891). Om henne själf var mig intet kunnigt. Cavallin Storm FornTid. 141 (1897). — särsk. (numera bl. i starkt arkaiserande spr.) i uttr. vara (l. bliva) var man l. allom kunnig. LPetri Kyrkiost. 78 a (1566). (Skammen) blijr hwar man kunnig. Grubb 393 (1665). Allom är kunnigt, huru Carl (X) Gustaf .. bortrycktes midt i loppet af bragder och förslager. Atterbom Minnest. 1: 315 (1844). Det är hvar man kunnigt. SvTyHlex. (1851, 1872).
c) (†) i uttr. hava sig (ngt) kunnigt (jfr 2 c), hava sig (ngt) bekant. Högvyrdige Herr Doctor och Biskopen .. lärer sig nogsamt kunnigt hafva, huruledes (osv.). VDAkt. 1751, nr 250. Almqvist TreFr. 3: 157 (1843).
d) (numera bl. i utpräglat högtidligt spr.) i uttr. göra (förr äv. giva) kunnig(t), göra (ngt) uppenbart l. (allmänt) känt; bekantgöra, meddela; förr äv. med indirekt personobj.: upplysa (ngn) om (ngt). Gör mich wäghen kunnogh then iach gå schal, annars far iach wil. OPetri MenFall O 5 a (1526). Wij efterskrefne Sweriges Rijkes Råd &c. Göre her med kunnegtt och wetterligt ad (osv.). HSH 7: 26 (1589). Det högwördige Consistorio Wexionensi giffuer iag tienstligen kunnogdt, att .. VDAkt. 1659, nr 253. Han är den, som Herren rustat / Att sin vilja kunnig göra. Snoilsky 3: 117 (1883). 1Kor. 3: 13 (Bib. 1917).
2) (†) i annan anv.; särsk. dels: om vars existens l. beskaffenhet man l. ngn har kännedom, som man l. ngn känner närmare till, varmed man l. ngn gm vanan l. erfarenheten har större förtrogenhet, dels: (allmänt) omtalad, namnkunnig, ryktbar. Hans (dvs. Jesus’) nampn war reedho kunnokt. Mark. 6: 14 (NT 1526; Bib. 1917: känt). Swartmunkar och gråmunkar the ther j wor land mest kunnoge äre. OPetri Clost. E 3 b (1528). Effter som honom bäst äre samma saker kunnoge. RP 6: 180 (1636). Vår vitterlek blir (gm byte av svenska o. utländska arbeten) mera kunnig i den lärda verlden. Schück SvFörlBokhH 2: 96 (i handl. fr. 1746). Frucktan endast mig til namnet kunnig är. Lidner (SVS) 2: 324 (1784). — jfr NAMN-, O-KUNNIG. — särsk.
a) om geografiskt område, plats, flod o. d. Asia wore honom (dvs. konung Eumenes) .. myckit bättre kunnig, än såsom någhon vthi (romerska) Rådhet. Schroderus Liv. 624 (1626). Jorden anbelangandes, så kan hon fördeelas först vthi the kunige och okunnige deelar. Spole Alm. 1676, s. 7. (Kapernaum) var en kunnig handelsort. Kolmodin QvSp. 2: 430 (1750). Hela den kunniga (dvs. kända) verlden. Rosenstein 1: 145 (1790).
b) om ord, språk, psalm, melodi o. d. De allmänna runorna äro af två slag, det ena ”kunnigt och känsligt”, det andra ”platt okunnigt”. 3SAH 23: 281 (1602). Thet Grekiske Tungomålet war på then tidhen (dvs. på apostlarnas tid) vtöfwer Werlden så kunnigt och brukeligit, så at (osv.). Schroderus Os. 1: 28 (1635). Ähr .. godt, at .. (predikanterna) wänia sigh tala rätt Swenska och bruka the ord, som alment kunnogha äro. Rudbeckius Kyrkiost. 6 (c. 1635). Gudz tiensten begynnes medh en kunnigh Psalm. KOF II. 2: 10 (c. 1655). Kunnige melodier. HSpegel (c. 1691) i KyrkohÅ 1900, s. 149.
c) i uttr. hava sig (ngt) kunnigt (jfr 1 c), (väl) känna till (ngt). Att han haffver sigh den Tysche staten väl kunnigh. RP 8: 75 (1640). Hiärne Frih. B 3 a (1743).
d) i uttr. giva l. göra sig kunnig, giva sig till känna. Han haffuer förthenskuld intet welat göra sigh kunnogh, för än han wille försökia om j wele glädias emoot honom. Petreius Beskr. 2: 226 (1614). Telemach .. gaf sig kunnig hvem han var. Ehrenadler Tel. 360 (1723). 2RARP 4: 274 (1727).
II. underkunnig (om ngt); som har (goda) kunskaper l. vittnar om kunnighet.
1) (numera föga br.) som vet (ngt) l. har (närmare) kännedom l. besked (om ngt); underkunnig l. underrättad (om ngt); vanl. i förb. med prep. om. Ehuruwehl jag om hanss Persohn och qualiteter föga kunnogh är. VDAkt. 1681, nr 234. Han ville kunnog bli om husets skick och sed. Livin Kyrk. 74 (1781). På bråddjupets brant kan icke den, om faran kunnige, hvila. 2SAH 9: XXX (1819). Ryssarne, hvilka genom sin minister i Stockholm naturligtvis länge varit kunniga om det väntade kriget, hade (osv.). IllSvH 5: 91 (1878). De Geer Minn. 1: 17 (1892). — jfr O-, UNDER-KUNNIG. — särsk.
a) i uttr. göra ngn kunnig om ngt, underrätta ngn om ngt, giva ngn närmare upplysningar om ngt; göra sig kunnig om ngt, göra sig underrättad om ngt; äv. göra sig kunnig huruvida osv. Brefwijsare och Booktryckiare Petter von Selau .. hafwer nu waridt här och om sakerne här sammastädes giordt sigh kunnigh. BraheBrevväxl. 1: 9 (1639). (Han skall) giöra sig kunnig, huruvida den nya .. inrättningen .. kunnat practiceras. 2RA 3: 1155 (1734). O mina vänner! Borde jag ej väntat, / Att en af Er gjort, än i sista stunden, / Theano kunnig om sin oklokhet? Atterbom LÖ 2: 119 (1827). Östergren (1931; mindre vanl.).
b) (†) i uttr. kunnig ngt, underkunnig om ngt. Sedan E:rs H. Grefl. Excell. blef mina studier kunnig. Schück VittA 2: 191 (i handl. fr. 1683).
2) som har (goda) kunskaper (på ett visst område) l. stor (l. erforderlig) skicklighet l. färdighet (i ett visst slag av värksamhet); beläst; kunskapsrik; hemmastadd l. bevandrad (i ngt); skicklig, duglig; äv. i substantivisk anv. Kunnig i språk, musik, matlagning, vävnad. En kunnig yrkesman. Lagfaren, kunnig i Lagen. Verelius 150 (1681). Snillefoster, som .. spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun. Kellgren 3: 287 (1790). Utan god och kunnig Lots skulle ej Fienden gjerna vågat ingå genom denna krångliga Skärgården. Sundelius NorrköpMinne 162 (1798). Ehuru icke en lärd, var han en kunnig man och från gosseåren vetgirig och grubblande. Rydberg Vap. 63 (1891). En åttioårig trädgårdsmästare, som var kunnig i astrologi, ställde hans horoskop. Lagerlöf Top. 21 (1920). — jfr AFFÄRS-, ALL-, BIBEL-, BLOMSTER-, BOK-, DANS-, FACK-, FORN-, FÅ-, HALV-, HANDELS-, HANDTVÄRKS-, HÄX-, LÄS-, MARG-, MAT-, MÅNG-, NATUR-, O-, RÄTTS-, SAK-, SIM-, SJÖ-, SLÖJD-, SPRÅK-, SPÅ-, STJÄRN-, TROLL-, YRKES-, ÖRT-KUNNIG m. fl. — särsk.
a) (†) som är förtrogen med förhållandena (ngnstädes). J wette wäll sielffue atuj ecke haffue månge huarken Skippere, Styremen eller Båtzmen, som kunnoge äre i Öresund. G1R 9: 172 (1534). HH 20: 325 (c. 1640).
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i förb. med prep. på: som sitter inne med goda kunskaper i fråga om ngt. RP 10: 130 (1643). (Indianerna) Äro mechta kunnoge på allahanda örter och rötter. Swedberg Amer. 17 (1732). Nu skall jag själf profetera för dig .. / utan att vara en siare alls eller kunnig på fåglar. Lagerlöf HomOd. 5 (1908). — särsk. (†) i uttr. vara kunnig på ett språk, kunna ett språk; jfr d. Effter her icke ähre någre som på thet Finske språck ähre kunnoge. SUFinlH 1: 319 (1602).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i förb. med prep. med: kunnig i (ngt). Han sade sigh haffua haffdt misstanka till henne, att hon skulle wara kunnigh medh Löfwierij. ÅngermDomb. 1642, fol. 72. I annonser kan man esomoftast få se, att plats sökes af en piga, ”kunnig med matlagning”. Hjelmqvist Källa 59 (1893).
d) (†) i uttr. kunnig ett språk, som kan ett språk; jfr b slutet. Han är .. född i Jutland, och altså Swenska Språket fögo kunnig. VDAkt. 1676, nr 57.
3) i överförd anv., om (resultat av) värksamhet: som vittnar om l. är utförd med kunnighet. Wieselgren Samt. 186 (1880). Gustaf Lindens regi var som vanligt kunnig och klok. OoB 1931, s. 113.
KUNNIGHET, r. l. f. (kunnig- 1681 osv. kunnog- 1769—1802)
1) (†) till I 1 o. II 1: förhållandet att vara (allmänt) känd; vetskap l. kännedom (om ngt). Hvilket ock, till ytterligare kunnoghet, nästl. Söndag .. i bägge Församlingarnas Kyrkjor, genom särskilte Kundgjörelser tillkjänna gafs. VDAkt. 1781, nr 407. Skulle vi rimmeligen kunna misstänkas för någon kunnoghet om den utlossning (osv.). TörngrenMål. 342 (1802).
2) (†) till I 2: namnkunnighet, ryktbarhet. Till Rijcksens lustre och det swänska nampnetz ähra och kunnigheet. Schück VittA 3: 364 (i handl. fr. 1681).
3) till II 2: förhållandet att vara kunnig. Weste FörslSAOB (1823). Hans styrka har legat i hans juridiska kunnighet och administrativa förfarenhet. NDA(A) 1933, nr 251, s. 16.
Spalt K 3209 band 15, 1938