| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MINST min4st, adj. o. adv. superl.; ngn gg äv. (starkt vard., i bet. I 1 o. 2) MINSTASTE min3staste2, äv. 320, adj. superl. best.
I. adj. (äv. i substantivisk anv.).
1) som till storlek l. omfattning l. myckenhet l. mängd l. grad o. d. intager lägsta rummet l. är obetydligast l. ringast av två l. flera storheter; ofta i best. form, dels attributivt (ofta utan föregående artikel), dels substantiviskt. På så sätt blir besväret minst. Med minst(a) besvär. Hatten är i minsta laget. G1R 1: 36 (1522). Himmelrikit är lijkt it sinaps korn .., huilkit som är minst aff all fröö. Mat. 13: 32 (NT 1526). Minsta mödhan är altijd bäst. Grubb 528 (1665). (Olav Tryggvason) hade minsta delen af sin styrka med i slaget (vid Swolder). Geijer Skald. 141 (1815, 1835). Minsta belopp, som får insättas i Postsparbanken, utgör 1 krona. Döss o. Lannge 778 (1908). — särsk.
a) i sg. obest. i substantivisk anv.: obetydligaste kvantum l. obetydligaste mängden l. delen (av ngt som uttryckligen angives l. av ngt som framgår av sammanhanget l. situationen l. av ngt till sin art mera obestämt); i förb. med sbst. dels (o. vanl.) med omedelbar anslutning till sbst., dels med sbst. föregånget av prep. av. I vilka länder dricker man minst kaffe? Han var den bland syskonen som förbrukat minst av arvet. Hon har minst pängar att röra sig med. Det var minst folk längst framme i kyrkan. (Folket) samkadhe åkerhöns, och then som minst samkadhe han samkadhe tiyo Homor. 4Mos. 11: 32 (Bib. 1541). Thet bläcket .. / Hvari minst galläple är. Kolmodin QvSp. 1: 2 (1732). Den som vid en auktion bjuder minst. Östergren (1932).
c) om barn, övergående i bet.: yngst. Den lille minste. Samuel sadhe til Jsaj, Äro nu här piltanar alle? Han sadhe, Thet är än nu en then minste igen. 1Sam. 16: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: den yngste). Det var minsta flickan. Hallström Händ. 160 (1927). — särsk. (i vissa trakter, vard. o. skämts.) i uttr. mors minsta gris, om minsta barnet i en familj; äv. bildl., om mycket oerfaren person o. d.; jfr GRIS, sbst. 3 a. Iag är inte Mors minsta gris nu, när iag blir intagen i en sådan Galant Dams audenzgabinet. 2Saml. 13: 85 (c. 1690).
d) (vard., numera bl. tillf.) i uttr. vara minsta hönset i korgen, bildl. med anslutning till 6; jfr KORG I f. Han wil intet wara minsta Hönset i korgen. Grubb 306 (1665).
e) i förb. med genitiv l. possessivpron., för att angiva att ngt utgör det ringaste l. obetydligaste ngn har l. kan prestera av samma slag; övergående i 2 o. stundom närmande sig 6 b. Mitt minsta finger skal tiockare wara än mins fadhers lender. 1Kon. 12: 10 (Bib. 1541). Däri ligger hans icke minsta konst. 3SAH 28: 9 (1916).
f) (†) i utvidgad anv.: som sträcker sig till de obetydligaste delar l. förhållanden l. detaljer o. d., minutiös, ingående, noggrann. Jag har .. giort de minsta observationer och derigenom sökt grunda min mening på sådana rön, som (osv.). Linné Stenr. 44 (c. 1747).
2) i best. form, ofta utan föregående artikel: som är så liten (l. litet resp. som äro så små) som kan tänkas l. är möjligt, aldrig så liten (litet, små); utom i a i sht i l. efter nekande uttr. l. i villkorssats o. övergående i bet.: någon som helst; stundom närmande sig 6 b. Det är inte minsta tvivel om den saken. Jag hade inte (den) minsta aning om (l. tanke på) detta. Utan minsta svårighet, olägenhet, tvekan, fruktan, motstånd. Inte på minsta sätt. Till thes ath himmelen och jordhen förgåås, wardher ey förgången then minste bokstaffuen, ey heller en prik aff laghen. Mat. 5: 18 (NT 1526). Ingen ibland them wardt funnen, som honom (dvs. Jesus på korset) .. wille trösta medh minsta ord. LPetri ChrPina m 4 b (1572). Aldrig en Iris på dessa bleka fält / Minsta blomma plockat. Bellman (BellmS) 1: 183 (c. 1775, 1790). Vid minsta hviskning reste .. (magistern) uppå sig. CFDahlgren 4: 129 (1831). Jag kunde djupt gräma mig för de minsta småsaker. De Geer Minn. 1: 25 (1892). Lagerlöf Mårb. 42 (1922). — särsk.
a) substantiverat i n. sg. best., för att beteckna gränsen nedåt l. ett minimum. Det är det minsta man kan göra för honom, det minsta man kan begära. Gör vad du kan för oss; det minsta är att du befriar oss från alla ekonomiska bekymmer. Hallström Händ. 99 (1927).
b) substantiverat i n. sg. best., i nekande l. frågande sats l. i villkorssats: någonting alls l. överhuvudtaget. Har jag sagt det minsta om detta? Ingendera ville det minsta eftergifva. Dalin Hist. III. 2: 2 (1762). Fast icke af en karl / I skick och uppsyn hon det minsta har. Franzén Skald. 3: 21 (1824, 1829). Han fick icke det minsta. Hammar (1936).
3) substantiverat i sg. best. i vissa särskilda uttr. med adverbiell bet.
a) i uttr. det minsta.
α) i ringaste mån, aldrig så litet, (icke) alls, (icke) i någon mån; vanl. i l. efter nekande sats l. i frågande sats l. villkorssats. Han var inte det minsta rädd. Det tror jag inte det minsta på. Eurén Kotzebue Cora 101 (1794). (Prästerna i Ryssland) veta ej det minsta, hvad som händt och händer uti deras land. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 160. Var man det minsta rädd för fan, / Var man för honom (dvs. Kulneff) ock. Runeberg 2: 94 (1847). Jag kan icke finna. att jag haft det minsta nytta af min vistelse här (i Görlitz). Fröding Brev 84 (1889). Har du tänkt dig för det minsta? VLitt. 1: 390 (1902). Kär som en broder hvar gäst .. / hålles af redlig man, som det minsta har hjärta i bröstet. Lagerlöf HomOd. 97 (1908).
β) övergående i bet. av villkorskonjunktion: om — aldrig så litet. Det minsta det blir kallt, får hon snuva. Det minsta du säger emot, (så) går jag. Det minsta jag nämner därom, börjar hon gråta. Björkegren 2059 (1786). Östergren (1932).
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. det minsta ngn kan, för att beteckna lägsta graden av vad som är möjligt. Lagat szaa att Folkit thet Far j Land thet minste tw kanth Forty thet är befructandis om Folkit kommer mygit j Land (att). G1R 10: 236 (1535).
b) i uttr. i det minsta, förr äv. i minstone l. (anträffat bl. i α) i minsta l. (anträffat bl. i β) i minston.
α) (numera mindre br.) = d α. HT 1882, s. 265 (1707: i minstone). Jag ansåg .. (hästen) i det minsta wara wärd 16 plåtar. HovförtärSthm 1769, s. 1510. VDAkt. 1784, nr 134 (: i minsta). Söderwall 2: 44 (1890). Cannelin (1921).
β) (†) = d β. Ey kunde Odens Swärd, ey kund hans Brynia blå, / Moot Astrilds lilla Pijl i minstonne bestå. Lucidor (SVS) 209 (1672). Därs. 326 (1673: i minston). Oss, som alle i det minsta hafva någon historisk kunskap. Nohrborg 276 (c. 1765).
d) i uttr. till det minsta, förr äv. till minstone l. (anträffat bl. i α) till minsta (-e, -o) l. till minstan l. till det minston l. till (det l. dess) minstone l. enbart minste l. minstone.
α) (numera mindre br.) åtminstone, allra minst, i varje fall. Rääf Ydre 1: 292 (i handl. fr. 1544: till thet minste). Dödelige Synder, hwilka .. bortdriffua eller ock minste bedröffua then hugnelige Gudz helige Anda. Raumann Ryning 13 (1610). Grubb ACoyet B 4 a (1618: til minsto). Palmchron SundhSp. 179 (1642: til minstan). Ekeblad Bref 2: 340 (1662: till det minston). Minstone en pijga och en drängh. VDP 1670, s. 310. SvBrIt. 2: 22 (1690: til thes minstonne). VDAkt. 1707, nr 548 (: till minstonne). At han skal til thet minsta sex åhr i staden bo. HB 3: 1 (Lag 1734). 1SAH 1: 29 (1786, 1801: til thet minstone). Adlerbeth HorOd. 193 (1817: till minsta). Östergren (1932).
β) (†) i ringaste mån, (icke) på något sätt, (icke) i någon mån. Är och intet någed uttlåfvad .., thet tätta riket till thet minsta kan komma till skada äller afsaknadh. RA I. 3: 170 (1593). Oelreich 96 (1755). VDAkt. 1784, nr 503. Intet sir frihetsdrägten till minstone bättre ut efter konst reglor än kungsSkrå Drägten. CAEhrensvärd Brev 2: 345 (1799).
4) ss. bestämning till ett sbst. i pl., numera nästan bl. i pl. best., utan kollektiv bet.: som utgöra lägsta antalet. Han fick de minsta rösterna vid valet. Weste (1807). Auerbach (1911).
5) (†) i sg. obest. i substantivisk anv.: minsta antalet. Som nu hela armeen war tillsammans, och utj rätt läger under bara himmelen camperade .. effter minst sina tält med sig hade. KKD 3: 6 (c. 1705).
6) som till värde l. vikt l. betydelse l. anseende står lägst l. är obetydligast l. ringast.
a) (numera bl. i bibeln l. med anslutning till bibelspr.) om person, förr äv. släkt l. tjänstemannakår o. d., i fråga om social ställning l. rang l. anseende: ringast, oansenligast, obetydligast, lägst. Thet j haffuen giordt enom aff thesse minsta mina brödher, thet haffuen j giordt mich. Mat. 25: 40 (NT 1526). Mijn slecht är then minsta j Manasse. Dom. 6: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: oansenligaste). The minste i verldene äro förnögde med sin del. Scherping Cober 1: 343 (1734). (Lagen) hölls i sådan helighet och vördnad, at sielfva Öfverheten ej mer dristade sig giöra deremot, än minsta undersåte. Dalin Hist. 1: 218 (1747). Den minsta Krono-betjeningen. Schönberg ÅmVetA 1796, s. 33.
b) om sak: obetydligast, av lägst värde, av mest underordnad betydelse l. vikt; utom i γ numera nästan bl. substantiverat i n. sg. best.; ofta svårt att skilja från 1 o. 2 (jfr särsk. 1 d, e). Schultze Ordb. 3104 (c. 1755). Det var det minsta, att kärnan af den kejserliga hären var förstörd: men det vigtiga var, att (osv.). Tegnér (WB) 7: 125 (1832). Jag kan icke beskrifva, huru jag beundrade hennes skönhet från det största till det minsta. De Geer Minn. 1: 84 (1892). särsk.
β) (numera i sht i bibeln l. med anslutning till bibelspr.) i uttr. i det minsta, i de obetydligaste ting l. detaljer. Then ther troghen är j thet minsta han är och troghen j thz meer är. Luk. 16: 10 (NT 1526; äv. i Bib. 1917).
γ) om spelkort, mynt o. d., i fråga om valör: lägst. Här får du en tia; det är den minsta sedel jag har. ReglKortsp. 1: 4 (1809).
II. adv.
1) i ringaste l. lägsta grad; ofta övergående i bet.: framför allt icke, rakt icke; äv. i uttr. allra minst (ngn gg sammanskrivet) l. minst av allt; stundom i uttr. som minst. (Kristus) sägher at han komma skal, när man som minszt tenker ther vppå. FörsprHab. (Bib. 1541). Många Wänner, när minst tränger. Grubb 551 (1665). Blicka icke öfver Öresund / till Sverge icke, allraminst till Lund. Tegnér (WB) 5: 194 (c. 1825). Jag kände icke håg för något yrke och minst för ämbetsmannabanan. De Geer Minn. 1: 40 (1892). Minst av allt har Boström tänkt sig, att (osv.). SvTeolKv. 1936, s. 121. särsk.
a) i uttr. icke minst, närmande sig bet.: i synnerhet, särskilt; särsk. i uttr. sist, men icke minst [efter eng. last but not least; jfr eng. last not least (Shakspeare KingLear)], för att särskilt framhäva det som nämnes sist. Hos alla och icke minst hos mig lämnade den danska frågans snöpliga utgång kvar en vemodig känsla, som (osv.). De Geer Minn. 1: 258 (1892). Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 7 (1896: sist men ej minst). Nilsson FestdVard. 108 (1925).
b) ss. gradadv. framför adj. Spegel GW 31 (1685). Att mellan två onda ting välja det minst onda. De Geer Minn. 2: 32 (1892). (Jonas) hade .. lyckats skrämma just då han var som minst demonisk. Bergman JoH 18 (1926).
2) för att ange att ngt utgör ett minimum i förevarande fall; ofta: i varje fall, åtminstone; äv. i uttr. allra minst. Den kostar då allra minst en hundralapp. G1R 1: 124 (1523). Lucidor (SVS) 330 (1673). Ville man undvika korgar (av forntidens kvinnor), / Fick man minst ta’ in små borgar, / Dito några torn. Ödman UngdM 1: 91 (1862, 1881). Minst en timme hvarje dag. De Geer Minn. 1: 9 (1892). Likaså är det minst lika tänkbart, att (osv.). Schück VittA 1: 14 (1932). — särsk.
a) i uttr. minst sagt, förr äv. minst taget, för att ange att ngt är det lindrigaste möjliga uttrycket resp. lägsta möjliga antalet i förevarande fall. Under senaste 30 åren, minst taget. Laurén Minn. 331 (1877). Situationen var förarglig, minst sagt. Gripenberg DianV 43 (1925).
(jfr I 1 c) -DRÄNG. (minst- 1935. minste- 1916) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om den yngste drängen på en gård. LBl. 1916, nr 1, s. 6. Hellström Storm 353 (1935). —
-FORDRANDE, p. adj. [jfr t. mindestfordernd] (i skriftspr.) i best. form i substantivisk anv.: den som fordrar l. begär minst l. som har de minsta pretentionerna. HforsMorgBl. 1833, nr 61, s. 4. Östergren (1932). —
(jfr I 1 c) -PIGA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om den yngsta tjänsteflickan på en gård l. i en familj. FolkT 1903, nr 245, s. 4. —
(jfr I 1 c) -POJKE. (mera tillf., vard.) om yngste sonen i en familj; i sht i sg. best. Österling JordHed. 11 (1927).
C: MINSTE-DRÄNG, se A.
MINSTINGEN, sbst. best., om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. (ngt vard., föga br.) till I 1, = minsten. Forsslund Rymdsång. 64 (1909). Östergren (1932). jfr lill-minstingen. —
MINSTINGEN l. MINSTINGENS, adv. (-en 1887—1927. -ens 1911—1927) [sv. dial. minstingen(s), teminstingen] (i vissa trakter, starkt vard.) till II 2: åtminstone; ofta i uttr. till minstingen. Att tidningarne (i Paris) hade att inregistrera till minstingen ett par mystiska sjelfmord. SDS 1887, nr 220, s. 2. Lundgren Ibsen Gynt 14 (1927: minstingens).
Spalt M 1042 band 17, 1944