| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄTT ät4, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) om (helheten av en) släkt (se SLÄKT, sbst. 1) (vanl. med släktskap räknat på manssidan) (förr särsk. i uttr. till rygga i ätten (se RYGG 5 d)); särsk. (o. numera nästan bl.) i fråga om adlig l. framstående släkt; äv. närmande sig bet.: ursprung l. härstamning l. börd (jfr STÄMMA, sbst.4 2); förr äv. dels: avkomling (se c), dels närmande sig bet.: släktled. Mijn ätt warde vthrotat. Job. 31: 8 (Bib. 1541). Ach Noah wäl försökt! Ach Ålderbrutne Gubbe! / Jag är utaf tin Ätt, een Teelning af tin Stubbe. Spegel GW 85 (1685). Den båd’ af ätt och dygd hel äre-rika Mö. Runius (SVS) 1: 156 (1702). Ej må någor annar arf taga, så länge bröstarfwingar äro til, antingen the äro närmare eller fiärmare i rätt nederstigande ätt. FörarbSvLag 6: 111 (1731). Varje ätt i Sverige och Finland företräddes på riddarhuset av sin huvudman eller av dennes befullmäktigade ombud. SvFolket 6: 12 (1938). Han var .. oförmögen att kasta en lans eller hantera ett svärd så som en man av ätt med sköldemärke borde kunna. Guillou Jerusalem 120 (1998). Året 2018 var ett händelserikt år för ätten Bernadotte. Expressen 29/12 2018, TVBil. s. 10. — jfr ADELS-, ASA-, BONDE-, DEL-, FOLKUNGA-, FURSTE-, FÄDERNE-, HJÄLTE-, HÄRSKAR-, HÖVDINGA-, KOMMENDÖRS-, KONUNGA-, MÖDERNE-, RIKSRÅDS-, SAGO-, STAM-, STOR-, SÅNGAR-, TRÄL-, UPPKOMLINGS-, VASA-ÄTT m. fl. — särsk.
a) (i sht i skildring av ä. förh.) i sådana uttr. som av adlig l. förnäm ätt, förr äv. ädel av ätt (se ÄDEL 1 b), av stor ätt. Forsius Fosz 302 (1621). Om then brotzliga woro uti förnämbligit ämbete stadder, eller elliest af synnerligh myndighet och wärde, och af förnähm ätt ther iempte kommen .. kunde han blifwa förskont medh plichtebenken. KOF II. 2: 103 (c. 1655). Herr Doctor Johan Leche, hvars lefnads-ljus väl icke fladdrat af stor Ätt eller af många lyckans håfvor. Martin ÅmVetA 1765, s. 7. En äldre herre av adlig ätt söker person som med 1–2,000 kr. är villig att deltaga i en mycket vinstgivande rörelse. DN(A) 16/8 1924, s. 18.
b) (numera bl. ngn gg) i förb. med räkna, i fråga om utredning av l. redogörelse för släktskap l. härstamning; särsk. i sådana uttr. som räkna sin ätt från ngn l. ngt, räkna ätten ur ngt (se RÄKNA 2 a β). UpplDomb. 5: 186 (1599).
c) (†) avkomling l. ättling. Här dog hans far, i hopp att frukten af hans möda / I flera tidehvarf hans ätter skulle föda. JGOxenstierna 2: 91 (1796, 1806). (Lovisa Ulrika) nedlät sig .. här att vara qvinna, i jollret med sin unga ätt. Crusenstolpe Mor. 1: 102 (1840). Prestens rätt / Att äkta mö och att afla ätt. Wirsén Ton. 15 (1893). — jfr GUDA-ÄTT.
2) [eg. i utvidgad l. oeg. anv. av 1] († utom i b o. ss. senare led i ssgr) om ss. en enhet uppfattad (större) grupp varelser l. företeelser med gemensamt ursprung l. gemensamma egenskaper l. kännetecken; särsk. dels om folk l. folkslag l. om människosläktet i sin helhet, dels om personer som betraktas ss. en enhet på grund av gemensamma l. liknande intressen l. tankar o. d. (jfr SLÄKTE, sbst.2 3); äv. om grupp av människor (l. djur; se a) som lever under samma tid (i ett land l. en släkt o. d.), generation (se d. o. 2). (Ridderskapet har visat sig vara) af dhe framfarne Göters Ätt och efterkömmande. RARP 1: 129 (1630). Ja, egen kärlek .. Wil sig inblanda i the andeliga saker, / Ock platt förderfwa alt om man i bön ei waker. / Säg icke tig, min wänn, ei hafwa sådant lag, / Jag wet doch, at tu är af samma ätt som jag. Lybecker 168 (c. 1715). Emedan den största / Hopen af menskjornas ätt är af samma krämpa besvärad. Adlerbeth HorSat. 58 (1814). Den egna härdens ro och löjets rätt / .. (A. M. Lenngren) häfda vill för dagens mulna ätt. Snoilsky 4: 77 (1887). — jfr DVÄRG-, FOLK-, GUDA-, JÄTTE-, MÄNNISKO-, RESE-ÄTT m. fl. — särsk.
a) om (art l. släkte l. familj av) djur l. växter; äv. om generation (se d. o. 2 a α). Ty alt förgift som fins i alla ormars ätt, / Thet hafwer .. (Satan) i sigh. Spegel TPar. 156 (1705). Skulle menniskor kunna låfwa sig någon nytta af Björns styrka och andra beskaffenheter, wore det wäl ingen omöglighet at tämja honom om ej i första dock 2:dra eller 3:die ätten. Rothof 37 (1762). Alarnas ätt / Sköter lätt / Och kokett / Framför spegeln sin toilett. Topelius (SLS) 9: 132 (1846). Svanorna, som bodde där, voro mycket stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö. Lagerlöf Holg. 2: 173 (1907).
b) om grupp av inbördes besläktade språk, språkgrupp. Skilda språk inom den Indo-Europeiska ätten. Rydqvist SSL 4: 456 (1870). — jfr SPRÅK-ÄTT.
c) (fullt br., i fackspr.) om grupp av (åtta) runor i futharken; jfr RUN-GRUPP. (Av) att alla till hwarje ättafdelning hörande Runmärkestecken, i likhet med ättlingars härkomst från en ättanförare, woro ett mångfaldigande af första Runans tecken inom samma afdelning, inser man skälet till afdelningarnas benämning ätter. Liljegren Runl. 52 (1832). Till antalet äro Upsalarunorna sexton .. De indelades uti trenne klasser, eller såkallade ätter, .. och benämndes efter den första runans i hvarje namn, således Freys ätt, Hagls ätt och Tyrs ätt. Holmberg Nordb. 331 (1854). Första runan av de åtta i Hagals ätt. AB 21/2 1999, HemBlom. s. 37.
-BOREN, förr äv. -BUREN, p. adj. (ätt- 1672 osv. ätte- 1773–1970) [fsv. ätborin] (numera mindre br.) född l. härstammande (av resp. från viss ätt o. d.); särsk. pregnant: som är av ädel ätt, ädelboren (jfr -god); särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av till o. angivande ngt som ngn har bördsrätt till. Verelius Herv. 126 (1672). Alldenstund Waldemar var genom sin moder ätteboren af den siste konungens hus. 2SAH 41: 205 (1866). Att han höll handtverket och den mindre handeln för ”smutsiga” yrken, de där ej anstode en ättboren man. Hedin LatHerrav. 89 (1883). Ty din son är af konungastam och ättboren till riket. LfF 1914, s. 8. Östergren (1971). jfr hög-ättboren. —
-BOT, se D. —
-DIKT, -FADER, -FEJD, -FÖLJD, se D. —
-FÖRFATTNING. (ätt- 1840–1918. ätte- 1869–1886) (†) jfr författning 5. Nordström Samh. 2: 385 (1840). Den gamla ättförfattningen, då hvar och en biträddes af sin slägt i så väl försvar som utkräfvande af upprättelse för lidna oförrätter. BleklT 29/11 1873, s. 2. Flodström SvFolk 376 (1918). —
-GEMENSKAP~020 l. ~002. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) släktgemenskap. (De s. k. frillobarnen) torde hava ansetts som delaktiga i både faderns och moderns ättgemenskap och voro i det hela ganska gynnsamt ställda i rättsligt avseende. Minnesskr1734Lag 2: 10 (1934). —
-GOD. (ätt- 1814–1927. ätte- 1797–1905) (†) som är av god l. förnäm ätt l. härkomst; förnäm l. framstående; äv.: skicklig l. duglig o. d.; äv. i fråga om djur; jfr god 2 d o. -boren. En ätte-god eller välburen kalf, säger Virgilius, är altid raskare i täppan. Liljestråle Fid. 91 (1797). Hwi twista de kämpar i Konungens sal? / Hwad! – ättgode män wi äro ju alla? Ling Gylfe 24 (1814). Jag är ju tapper, ättgod, skön och vettig. Cygnæus 10: 237 (1854). SvD(A) 9/10 1927, Söndagsbil. s. 7. —
-GODS, -GRAV, -GREN, -GRIFT, se D. —
-GÄLD, se C. —
-HAGE, -HÄLL, -HÖG, -HÖVDING, -JORD, -KRIG, -KULLE, -KVÄDE, se D. —
-KÄNSLA. (ätt- 1879 osv. ätte- 1905 osv.) (numera bl. tillf.) jfr känsla 8 b o. släkt-känsla. Än idag (dröjer) ättkänslan qvar hos folket. Hildebrand Medelt. 1: 96 (1879). —
(2) -LAND. (†) om land varifrån ett folk härstammar, fosterland; äv. bildl. Dhe Runebärg och SteenKrönikor, som förmäla om Swea och götha folkets ifrån sitt nordiska ättland kring wida wärlden fordom giorda uthtåg och härfärder. Schück VittA 4: 63 (i handl. fr. 1696). Frihetens ättland i Norden. ÖresundP 21/10 1884, s. 3. —
-LED, se D. —
-LEDA, -ning. (ätt- 1729 osv. ätte- c. 1670 osv.) [fsv. ätleþa]
1) (numera föga br.) till 1, i fråga om genealogi av l. inom ätt: härleda (ngns härkomst) (från ngn l. ngt); nästan bl. ss. vbalsbst. -ning, särsk. mer l. mindre liktydigt med dels: härkomst l. härstamning, dels släktföljd; jfr leda, v.2 9. De wackre Folk, de Hielte-modde Siälar, / Hwars herkomst ätteleds från öfwer-werdske Wälar. Columbus (SVS) 2: 221 (c. 1670). Likväl satt på ingen af dessa throner en konungastam, som i oafbruten ättledning längre fört spiran, än det Oldenburgska huset i Danmark. Rosenstein 2: 68 (1813, 1838). Deszutom blef af denna slägt serdeles ryktbar Hans Georg Sparre, Swensk, men af okänd ättledning. Fryxell Ber. 6: 151 (1833). Antalet .. ätter .. hvars ättledning går så långt tillbaka som till 1500-talet, är .. litet. Fahlbeck Ad. 2: 80 (1902). Östergren (1971).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1: uppta (ngn) i en ätt l. släkt (jfr adoptera 1); förr äv. med avs. på ngt sakligt: tillägna sig, göra till sin egen. The så kallade Legister hafwa ock ättlett och antagit Rabulismum i theras hägn. Nehrman InlJurCiv. 18 (1729). För att nu få njuta friheten till godo, borde .. (frigivna trälar) upptagas uti någon fri mans ätt, (ättledas) antingen ägarens eller någon annans, och frigifvelsen och ättledningen ske offentligen på tingen. Nordström Samh. 1: 100 (1839). Enligt .. (Västgötalagen) skulle för lägrande av trälinna betalas en bot av 6 öre; var trälinnan frigiven och ättledd steg boten till tolv öre, alltså det dubbla. Rig 1942, s. 91.
3) (†) till 2, med avs. på dels folk l. folkgrupp l. människosläktet i sin helhet, dels ngt sakligt: härleda (till sitt ursprung); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are): generation (se d. o. 2 a) l. övergångsform. Körsbärsträden .. land ifrån land blefvet fortplantade, och således igenom många ättledningar .. med vår luft ändteligen så väne, at de nu hos os lyckeligen trifvas. Laurel ÅmVetA 1747, s. 26. Det lär tyvärr vara nödvändigt att säga och inskärpa .. till aporna för oss vår ättledning icke. Nordenstreng EurMänRas. 22 (1917). Denna tidiga arabiska version, till vilken alla dessa redaktioner .. kunna ättledas. Strömbäck FolklFilol. 74 (1970). —
-LEDARE. särsk. [jfr -leda] (om ä. förh.) om person som gm ättledning upptog ngn i sin ätt; jfr -leda 2. I denna sko skulle vid gästabudet stiga först ättledaren, så den, som skulle ättledas, och till slut de, hvilkas bifall till ättledningen fordrats af lagen. 2NF 33: 1277 (1922). —
-LEVE, äv. -LEV. (ätt- 1553 osv. ätte- 1589–1888) [fsv. ätleve, ätta(r)leve, ättalef; senare ledets former är sannol. sidoformer till leva, sbst.1] (förr) om (oskiftad) ättejord; äv. om bördsrätt till sådan jord; jfr odal, sbst. 1. Skall ingen, som till .. (vanvårdad) jord börd och ethleffve haffver, macht haffve att tale ther opå. G1R 24: 21 (1553). Sedan .. bostäderna började blifva mer fasta, inhasslade husfadern på den äldsta allmänningen ett stort jordområde, hvilket sedermera öfvergick till hans afkomlingar som ”ätte-lefve” eller oskiftad ätte-jord. Sundblad GBruk 271 (1888). —
-LINJE, se D. —
-LÄGG, se d. o. —
-LÄNGD, -MAN, -MEDLEM, -MODER, -MÄRKE, -NAMN, -NUMMER, -RÄKNARE, -RÄKNING, -SAGA, -SAMFUND, -SAMHÄLLE, -SKÖLD, -STAM, se D. —
-STAPEL. (ätt- 1664 osv. ätte- 1698–1958) [efter fvn. ætternisstapi] (numera bl. ngn gg) ättestupa; jfr stapel 1. Och heter hon derföre ättstapul, att wij thär ödom och minskom wår sleckt .. oc dö wåra Föräldrar thär uthan siukdom; oc fara til Ode(n)s. Verelius Gothr. 8 (1664). —
-STOLT, -STOLTHET, se D. —
-STOR. (ätt- 1716 osv. ätte- 1832 osv.) (numera mindre br.) som är av högboren l. högt ansedd ätt; högättad; äv. överfört, om ngt sakligt; jfr stor, adj. I 5. Swedberg Schibb. 408 (1716). Min röst vid Kungavalet får Sven Jarl; han tapper är och ättstor. Ling BlotSven 48 (1824). Denna lilla dam .. skall oskadd lefva på Stäkesborg bland män af hög ära och ättestort blod. Almqvist Herm. 76 (1833). På de så kallade Herredagarne afgjorde de ättstora slägterne och prelaterne rikets angelägenheter. Agardh o. Ljungberg III. 2: 104 (1857). Östergren (1971).
Avledn.: ättstorhet, r. l. f. (numera mindre br.) om egenskapen l. förhållandet att vara ättstor; jfr storhet 5. Deruti likna de Skandinaviska och Doriska stammarna hvarandra, att begge .. fästade mycket afseende på ättstorhet och börd. Strinnholm Hist. 1: 108 (1834). Cannelin (1939). —
(2 c) -STRECK. (i fackspr.) runstreck som betecknar ätt l. rungrupp; jfr ätte-märke 2, ätte-tecken. Liljegren Runl. 50 (1832). En runa i tredje ätten t, b, l, m, ᚱ åsyftas alltså, då ättstrecken äro tre. AntT X. 1: 180 (1887). —
-STUPA, -SÄGEN, se D. —
-TAVLA, se C. —
-TECKEN, -TRÄD, -VAPEN, se D.
B (†): ÄTTA-BACKE, -BOT, -GRAV, se D. —
-GÄLD, se C. —
-HAGE, -KLUBBA, se D.
C († utom i -bot, -gäld, -tal, -tavla): ÄTTAR-BOT, -GODS, se D. —
-GÄLD. (ätt- 1919 (: ättgäldspenningar). ätta- 1530 (: Ettageldzpeninga). ättar- 1776 osv. ätte- 1530 (: Ättegieldspen)–1941. ätter- 1760. ätto- 1530 (: Ettogelspeninga)) [fsv. ättargiäld] (förr) om skatt l. avgift som en släkt var skyldig att betala kronan; jfr gäld, sbst.1 1. Lagerbring 1Hist. 3: 47 (1776). I sitt första ursprung torde både Weitslo och Ättargälden ej hafva varit annat än tillfälliga sammanskott till Hofhållningen när Konungen besökte någon landsort; men med tiden blef denna skatt beständig. Rabenius Kam. § 304 (1825).
Ssg (förr): ättargälds-penningar, pl. i penningar utgående ättargäld. HH XI. 1: 51 (1530). Vinterhuvudskatten utgjordes enligt jordetal i penningar, varjämte ättgälds- och skeppstapenningar erlades. Almquist CivLokalförv. 2: 245 (1919). —
-KLUBBA, -LÄNGD, -SAL, se D. —
-TAL. (ättar- 1693 osv. ätte- 1741 osv.)
1) (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) till 1: ättelängd (se d. o. 1) (jfr tal, sbst.1 1 c); äv. övergående i bet.: börd (se börd, sbst.1 10) l. härstamning. Konungarnes och förnähme Slächters ättartahl. Schück VittA 4: 98 (i handl. fr. 1693). Tvenne folk, men med samma norræna tunga, / samma saga och samma ättartal. Sturzen-Becker 5: 188 (1862).
2) (†) till 2: stamträd över handskrifter, stemma (se d. o. 2); äv. allmännare, i fråga om historiskt släktskap mellan företeelser. Skandinavismen var .. icke någon ny sak. Dess ättartal sträckte sig genom sekler tillbaka för att nå sitt ursprung. Wennerberg 2: XXII (1882). Ett stemma eller ett ättartal måste då upprättas, hvaruti icke blott handskrifternas inbördes släktskap utan öfver hufvud deras relativa värde angifves. 3SAH 4: 241 (1889). 3SAH LXIV. 2: 79 (1954). —
-TAVLA. (ätt- 1783 osv. ättar- 1689 osv. ätte- 1729 osv.)
1) (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 1: stamtavla l. stamträd (se d. o. II 1) (över ätt); jfr ätte-längd 1, ätte-träd, ätt-leda 1. RARP 15: 430 (1689). Det är .. tämligen tydligt, att Brask genom abbedissan Anna Fickesdotter velat skaffa sig material till de adliga ättartavlor, som han bestämt sig för att utarbeta. HT 1954, s. 398.
2) (†) till 2 (l. i utvidgad anv. av -tavla 1), i fråga om historiskt släktskap mellan företeelser. Läsaren upprättar ogerna ordens ättetafla för att förstå dem. Linnerhielm 2Br. XIV (1805). 3SAH LVI. 2: 103 (1945). —
-TRÄD, se D.
D: ÄTTE-BACKE. (ätt- 1684–1933. ätta- 1775. ätte- 1666 osv.) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) ättehög; jfr backe, sbst.3 1 c. Schück VittA 1: 264 (i handl. fr. 1666). (Jaktfalkarna) räknades .. för den käraste ägendom en hade, så at de ock efter döden blefwo begrafna med sina ägare i deras Ätte-Backar. Botin Hem. 1: 7 (1755). —
-BAND. (ätt- 1888–1947. ätte- 1876 osv.) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om band (se band, sbst.1 2 b) som förenar en ätts medlemmar, släktband. HB III. 2: 4 (1876). Jag har ofwan nämt, huru kristendomen .. bidrog till ättbandens förswagande; konungamakten, worden stark, kunde först inskränka och sedan alldeles upphäfwa blodshämden. LfF 1888, 20: 176. —
-BARN. (†) ättling. Adlerbeth Æn. 162 (1804). När i de fjerran leder / ättebarnen tumla här, / anden än med dem sig gläder, / och jag midt ibland dem är. Scholander I. 1: 28 (1867). Svedelius SmSkr. II. 2: 44 (1888). —
-BLOD. (ätt- 1826–1865. ätte- 1760–1918) (†) om blod tänkt ss. bärare av släktskap; jfr blod 5. Bellman (BellmS) 15: 23 (1760). Gå dit och hör, om du har mod, / hur träden gny en höst? / Där susar sång om ätteblod, / där talar Abels röst. Karlfeldt FlBell. 114 (1918). —
-BOK. (ätt- c. 1730. ätte- 1698–1898) (†) jfr bok, sbst.2 1 a, o. -längd 1. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 129 (1698). En Ättebok öfwer Swea och Götha Rikes konunga slächter samt Ridderskap och adel. Schück VittA 4: 148 (i handl. fr. 1703). HärnösP 28/11 1898, s. 3. —
-BOREN, se A. —
-BOT. (ätt- 1840 osv. ätta- 1787. ättar- 1686 osv. ätte- 1789 osv.) [fsv. ättarbot] (förr) om böter som en dråpares ätt skulle betala till den dräptes (ss. försoning). Dijkman Obs. C 4 a (1686). Ätten .. (var) en förening till gemensamt försvar, såsom blodshämnden, ättarboten och edsgärdsmannainstitutionen bevisa. Fahlbeck Ad. 1: 36 (1898). —
-BUREN, se A. —
-DIKT. (ätt- 1917 osv. ätte- 1926 osv.) (numera bl. ngn gg) släktsaga (se d. o. 2) i diktform; jfr -kväde. Schück o. Warburg Huvuddr. 1: 14 (1917). Den fornsvenska ättdikt, som anses skymta bakom Ynglingatal. Fornv. 1921, s. 162. —
-FADER, äv. -FAR. (ätt- 1710 osv. ätte- 1704 osv.)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1, om manlig person som viss (adlig) ätt räknade sitt ursprung från (jfr stam-fader 1); förr äv. om var särskild av de män i tidigare släktled från vilka ngn härstammar i rätt uppstigande linje, förfader (se d. o. 2 (a)). Peringskiöld MonUpl. 48 (1710). Flere Thure Jönsons ättfäder hade före honom varit Lagmän i Westergöthland. Strinnholm Vas. 3: 54 (1823). I Nya Englands stater finnes en mängd familjer, som kunna uppräkna sina förfäder led för led ända till ättefadern, som med ”Majblomman” landade vid Amerikas kust. GHT 30/5 1871, s. 3. Med ättefader förstås här städse den förste, som adlades eller naturaliserades. Fahlbeck Ad. 1: 47 (1898).
2) (†) till 2, om manlig person som ett folk l. en folkstam l. människosläktet o. d. räknar sitt ursprung från (jfr stam-fader 2); i pl. äv. allmännare, om tidigare generationer (jfr förfader 2 b). Schück VittA 4: 133 (i handl. fr. 1704). Att ren han för dig och för verlden må träda, / och nordiskt om nordiska ättfädren qväda. Ling As. 4 (1833). Den obundna berättelsen var äfven hos våra ättfäder stegrad till konst. 2SAH 12: 312 (1827). Jensen BöhmDiktn. 165 (1894).
3) (†) i oeg. anv. av 1, 2, i fråga om släktskap mellan djur l. växter; jfr stam-fader 4. En vördig bock, / En hjordens ättfar. Arnell Scott Sjöfr. 83 (1829). Den gamla lagern .. Han härstammade, frö efter frö och rotskott efter rotskott, från den ättefader, som en gång i tiden beskuggat Virgilii panna. Topelius Vint. III. 2: 113 (1897). LundagKron. 2: 618 (1921).
4) (†) i bildl. anv. av 1, 2; jfr fader 3 b. Högättad är all kraft, ty Thor, / dess ättefar i Thrudvang bor. / Han väger börden ej, men värdet: / en väldig friare är svärdet. Tegnér (TegnS) 4: 14 (1822). Man har med rätta ansett Dante Alighieri vara den äkta Italienska skaldekonstens ättefader och patriark. Frey 1843, s. 32. 3SAH LVI. 1: 13 (1945). —
-FEJD. (ätt- 1840 osv. ätte- 1884 osv.) (förr) fejd mellan ätter l. inom ätt; jfr -krig. Nordström Samh. 2: 229 (1840). 1200-talets förra hälft är .. en enda våldsam ättefejd, varunder två konungasläkter förinta varandra. Ek SvFolkv. 124 (1924). —
-FÖLJD. (ätt- 1804–1898. ätte- 1828 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr följd 4 e. Adlerbeth Æn. 123 (1804). Heracliderna .. styrde uti fem och tjugu mansåldrar .. son efter fader i oafbruten ätteföljd. Carlstedt Her. 1: 17 (1832). —
-FÖRFATTNING, -GOD, se A. —
-GODS. (ätt- 1950–1964. ättar- 1921. ätte- 1852 osv.) (numera bl. ngn gg) arvegods (inom en ätt), i sht i fråga om jordegendom. AB 25/11 1852, s. 3. Inom sin förläning hade ädlingen sina ättegods. Forssell Hist. 1: 36 (1869). —
-GRAV. (ätt- 1752–1971. ätta- 1933. ätte- 1683 osv.) släktgrav; särsk. (o. numera nästan bl.) liktydigt med: ättehög l. ättekummel; jfr grav, sbst.1 3, o. -grift. SörmlH 5: 10 (1683). Då må man öppna mig vår ättegraf. / När Colma kommit, må dess ingång slutas! Atterbom Lyr. 3: 119 (1816). Från omkring år 2500 f. Kr. byggs i södra och västra Sveriges åkerbruksbygder de första dösarna, storbönders ättegravar. TurÅ 1946, s. 45. —
-GREN. (ätt- 1831 osv. ätte- 1688 osv.) om gren (se gren, sbst.1 4 b) av en ätt (jfr -linje, -längd); förr äv. om avkomling av ätt, ättling (äv. om djur; jfr ätt 2 a) (jfr gren, sbst.1 4 a); jfr släkt-gren. Swalan .. Du är .. en Neptuns Ätte-Gren, og Mattkers Härskerinna. Warnmark Epigr. E 1 a (1688). Gyllenklou .. Död (såsom then sidste Ätte-Grenen af sin Familie) Anno 1735. Rüdling Suppl. 196 (1740). Tre av Hildebrand Ugglas och Maria Ekeblads söner blevo stamfäder för var sin ännu levande ättegren. SkrSläktFUggla 1: 8 (1949). —
-GRIFT. (ätt- 1815–1860. ätte- 1669 osv.) (numera mindre br.) jfr grift, sbst.1 1, o. -grav, -hög. RannsaknAntikv. I. 1: 14 (1669). Här på gamla Tingzberget .. (finns) en hop Hedniska Ättegrifter. Peringskiöld MonUpl. 230 (1710). Arbetet 22/4 1953, s. 12. —
-GÅRD. (ätt- 1695 osv. ätte- 1703 osv.)
1) (numera bl. ngn gg) om gård (se gård, sbst.1 6) som (sedan flera generationer) tillhör en ätt l. släkt, släktgård. Peringskiöld MonUpl. 208 (1710). I kammarn hörs vinden, det är trohetens och trygghetens ljud för den som omsluts av ättegårdens väggar. SvLittTidskr. 1974, nr 4, s. 40.
-GÄLD, se C. —
-HAGE. (ätt- 1781–1798. ätta- c. 1540–1941. ätte- 1678 osv.) (förr) om gravplats som var avsedd för l. tillhörde viss ätt l. släkt; äv. om plats för ättehög(ar); jfr hage 5 o. -plats. OPetri Kr. 82 (c. 1540). På Kyrkogården har härtils hvart hemman i Soknen haft sin särskildta graf-plats, kallat ättehage. VetAH 1754, s. 139. Längre bort .. rundar sig marken mjukt i hög intill hög; det är Birkas ättehage. TurÅ 1949, s. 140. —
-HÄLL. (ätt- 1815–1832. ätte- 1828 osv.) (numera mindre br.) om (stående) gravsten på ättegrav; jfr häll, sbst.2 3, o. -sten. Ätthällen, en Bautasten öfverst på högen. Sjöborg Nomenkl. 37 (1815). GbgP 20/7 1966, s. 22. —
-HÖG. (ätt- 1789 osv. ätte- 1667 osv. ätter- 1725–1927) [fsv. ätta högher] om forntida gravhög (avsedd för l. använd av viss ätt); jfr hög, sbst.1 2 a, o. -backe, -kulle, -kummel, -plats. RannsaknAntikv. II. 1: 217 (1667). Brända lerkärl .. träffas .. i alla slags ätthögar från den äldsta tiden till den sista hedendomen. Nilsson Ur. I. 1: 48 (1839). —
-HÖVDING. (ätt- 1914–1966. ätte- 1819 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om ledare l. överhuvud inom ätt l. släkt; jfr hövding c o. -huvud, -man o. familje-hövding. Det blef honom icke förunnadt, att skåda ättehöfdingen för ett nytt konungahus, prydd med Skandinaviens tvenne kronor. Wingård 2: 168 (1819). —
-JORD. (ätt- 1691–1903. ätte- 1851 osv.) (förr) om ätts (arve)jord; jfr ätt-leve. Reenhielm OTryggw. 181 (1691). Den gamla uppfattningen om odaljordens egenskap av ättejord, vilken borde bibehållas oförminskad till släktens trygghet och bestånd, var djupt rotad hos folket. SvLantmät. 2: 80 (1928). —
-KEDJA. (numera mindre br.) jfr kedja, sbst. 3 a ε, o. släkt-kedja. 1VittAH 1: 63 (1755). Ättekedjan kan ej föras i oändlighet tillbaka; de äldsta leden glömmas i kulten liksom i sena generationers minne. Nilsson PrimRel. 110 (1911). SvD(A) 16/9 1952, s. 8. —
-KLUBBA. (ätta- 1868 osv. ättar- 1879. ätte- 1767 osv.)
1) om klubba varmed enl. ä. föreställning sjuk l. ålderssvag person (med eget samtycke) kunde dödas av släktingar; jfr -stupa o. släkt-klubba. VetAH 1767, s. 153. Farfar gick i stufvan, han blängde skyggt i vrån. / Där stod en ätteklubba / den tycktes vänta på’n. Henrikson Varv. 39 (1959).
2) (†) om pinne l. trästycke med (inristade) släktuppgifter; jfr klubba, sbst. 1 e, o. kass-pinne. En liten kafle .. hvilken upptager namninitialer, årtalen 1699, 1702 m. fl. intill 1731 och sades vara ätteklubba för en bondfamilj i Åsens kapell. Fatab. 1909, s. 101. SvKulturb. 11–12: 82 (1932). —
-KRIG. (ätt- 1840–1896. ätte- 1838 osv.) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) om krig mellan ätter l. inom ätt; jfr -fejd. Almqvist Urn. 3: 26 (1838). —
-KULLE. (ätt- 1858–1916. ätte- 1683 osv.) ättehög; jfr kulle, sbst.3 3 slutet. RannsaknAntikv. II. 1: 57 (1683). Nu för tiden äro desze Ättekullar icke särdeles höge, emedan nyfikna och giriga händer dem längst för detta, ifrån toppen neder til bottnen, genomgrafwit. Lenæus Delsbo 122 (1764). —
-KUMMEL. (numera mindre br.) om forntida gravröse (avsett för l. använt av viss ätt); jfr kummel, sbst.3 2, o. -grav, -hög. Ställ upp en fana på hvar ättekummel / Och slut af Svenska bröst en skölde-ring. SkånCorr. 25/5 1833, s. 3. Östergren (1971). —
-KVÄDE. (ätt- 1905–1957. ätte- 1849 osv.) (numera bl. ngn gg) ättedikt; jfr kväde, sbst.2 2. Munch FsvFnoSpr. XXIX (1849). Ynglingatal, det äldsta nordiska ättkvädet. Fornv. 1924, s. 236. —
-KÄNSLA, se A. —
-LED. (ätt- 1769 osv. ätte- 1745 osv.) om släktled (se d. o. 1) i ätt; äv. i utvidgad anv., om sammanfattningen av med varandra samtida personer, generation (se d. o. 2); jfr led, sbst.1 10 a. Juslenius 282 (1745). (Kvarnen Grotte) malde guldålderns glädje och lycka åt menniskornas första ätteled. Rydberg Dikt. 2: 57 (1891). Farbror Sams ärelystnad för min räkning, att jag skulle bli det fjärde ätteledets filosofie doktor i den stolta Lidhultsläkten hade blåsts bort. Lidman Lågan 212 (1952).
Ssg: ätteleds-räkning. (tillf.) jfr räkning 3 o. ätte-räkning. At .. Torfäus så uti sin Serie Regum Daniæ som Historia Norvegica begådt åtskilliga fel både uti Tide- och Ätteledsräkningen. SvMerc. 3: 903 (1758). —
-LEDA, -LEVE, se A. —
-LINJE. (ätt- 1858 osv. ätte- 1874 osv.) jfr linje 7 a, b slutet o. -gren o. släkt-linje. AB 6/12 1858, s. 1. Hans tankar ha kretsat kring frågan, om han hade rätt till tronen, trots att hans ättelinje ej var den legitima. HT 1932, s. 256. —
-LÄGG, se d. o. —
-LÄNGD. (ätt- 1672 osv. ättar- 1865–1935. ätte- 1750 osv.)
1) till 1: (kronologisk) förteckning över ätt (omfattande ättlingar som bär viss stamfaders familjenamn); släktregister l. stamtavla l. genealogi; äv. dels om (i sådan förteckning upptagen) ätt l. ättegren l. rad av ättlingar (jfr längd 7 o. -gren), dels övergående i bet.: börd (se börd, sbst.1 10) l. härstamning; jfr längd 8 b o. -bok o. ättar-tal 1, ättar-tavla 1. Lucidor (SVS) 240 (1672; uppl. 1997). Konung Adolph Friedrich föddes .. af Albertina Friederica, Marg-Grefwinna af Baden-Durlach, hwilken .. härstammade af de största Hus i Europa; .. Ättelängden finnes serskilt wid slutet bifogad. PH 9: 754 (1771). Bohag, egdt af en ättelängd. Rydberg Faust 23 (1878). Från denne Vilhelm, som därefter kallades Eröfraren, räkna Englands konungar ännu i dag sin ättelängd. LfF 1910, s. 183.
2) (†) till 2 (l. i utvidgad l. bildl. anv. av -längd 1), om (förteckning över) släktskapsförhållanden som berör dels folkslag, dels ngt sakligt. Undersökningar öfver folkslagens ättelängder, snille och sedliga kynne. 2SAH 13: 146 (1828). En annan omtykt situation – hvars ättelängd går till grekernas erotiska litteratur – är den, då älskaren öfverraskar den älskade sofvande. Castrén StormaktstDiktn. 45 (1907). Östergren (1971). —
-MAN. (ätt- 1586–1971. ätte- 1726 osv. ätts- 1650) (förr) om var o. en av männen i en (förnäm l. framstående) ätt l. släkt; särsk. om ätts ledare l. överhuvud (jfr -huvud); äv. mer l. mindre liktydigt med: anförvant l. släkting, förr särsk. om förfader (se d. o. 2) (i pl. äv. (med anslutning till ätt 2), allmännare, om tidigare generationer (jfr förfader 2 b)); jfr man, sbst.2 5 c. SörmlH 16: 82 (1586). (I kröningståget rider) hwart Caput Familiæ tillika medh sine Ättmän. RARP 4: 519 (1650). Bland mine ättemän hafva månge stridt uti Edre tappre krigares leder. Rääf Ydre 1: 5 (1856). De gåfvor, hvilka vid frierier, utdelades af fästemannen, icke blott till fästemön, utan ock till hennes föräldrar, syskon och närmaste ättemän. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 307 (1868). (Människans) tal går från bröst till bröst, från tanke till eftertanke, från ättman till ättling allt intill senaste eftertid. 3SAH 4: 10 (1889). Den skulle anses för caput familiæ eller ätteman, som härstammade från äldsta grenen i ätten. SvRiksd. 5: 219 (1934). —
-MEDLEM~02 l. ~20. (ätt- 1890 osv. ätte- 1851 osv.) jfr medlem 1. Den germaniska familjen var en förening med förpligtelse, .. till hämnd för oförrätter, föröfvade emot någon ättemedlem och till bistånd då någon af slägten var för brott anklagad. Olivecrona LagbGift. 21 (1851). —
-MODER, förr äv. -MOR. (ätt- 1844 osv. ätte- 1849 osv.)
1) (numera bl. mera tillf., i sht i skildring av ä. förh.) till 1; jfr moder, sbst. 2, o. stam-moder 1, 2. Atterbom Minnest. 1: 334 (1844). I Hervararsagans bägge varianter står denna Arna af Ymislandi såsom ättemoder för de till Bolmsön i Småland knutna tolv Arngrimsönerna. FoF 1930, s. 11.
2) (†) till 2 b l. bildl. till -moder 1, om språk varur ett annat språk utvecklats; jfr stam-moder 5. De nämnda språken höra alla till samma stam och hafva fått sitt feminintecken genom arf från en gemensam ättemoder. 3SAH 6: 344 (1891). —
-MÄRKE. (ätt- 1832–1938. ätte- 1844 osv.)
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, om ätts sköldemärke; jfr märke, sbst.1 3, o. -tecken 1. TSkand. 2/2 1844, s. 1. Så länge den med ättemärke prydda skölden och hjälmen utgjorde del af rustningen i strid eller tornering, så länge kunde heraldiken betraktas som lefvande. 2NF 36: Suppl. 364 (1924).
2) (†) till 2 c, om märke som betecknar ätt l. rungrupp; jfr ätt-streck. Liljegren Runl. 50 (1832). —
-NAMN. (ätt- 1807 osv. ätte- 1795 osv. ätts- 1632) (i sht i skildring av ä. förh.) om (på faderssidan) nedärvt namn som bärs av personer tillhörande samma ätt; jfr släkt-namn, sbst.1 RARP 1: 182 (1632). En friboren romersk man .. hade tre namn: förnamnet .. vidare ättnamnet och slutligen tillnamnet. Janzon Hor. 3 (1899). —
-NUMMER. (ätt- 1950–1973. ätte- 1847 osv. ätts- 1800) om adlig ätts nummer på Riddarhuset; äv. om säte o. stämma (se stämma, sbst.1 6 b) som tillkommer sådant nummer; jfr nummer 5 b. Derföre har alltifrån 1778 års Riksdag .. en Ätteman warit ansedd berättigad at intaga Ättsnummern, så snart han upnått 21 år. AdP 1800, s. 946. Uppvuxen i en uradlig familj, där släkten har ättenummer. AB 14/8 2022, Söndag s. 65. —
-PLATS. (†) om ätts gravplats; jfr plats, sbst.1 2, o. -hage, -hög. VDBötB 1636, s. 340. På denna åhs .. woro uti en hoop åtskilliga ätteplatsar uphögde h(vil)ka woro af sten componerade. Linné Skr. 5: 12 (1732). AntT 1: 99 (1864). —
-RÄKNARE. (ätt- 1776–1836. ätte- 1790–1814) (†) om person som utreder släktskap inom ätt l. mellan ätter; jfr räkna 2 a o. släkt-forskare. Alle wåre äldre Ätträknare anse således enhälligt Ingemund för Släktens Stamfader. Lagerbring 1Hist. 3: 809 (1776). Lindfors (1824). —
-RÄKNING. (ätt- 1769–1863. ätte- 1729–1926) [fsv. ätta räkning] (†) om utredning av släktskap inom ätt l. mellan ätter; jfr räkning 3 o. släkt-räkning, ätteleds-räkning. Computatio Canonica, eller then af Påfwen upfundne Ätteräkningen, räknar allenast then ena längsta sidan. Nehrman InlJurCiv. 180 (1729). SvD(A) 18/4 1926, s. 5. —
-RÄTTIGHET~102, äv. ~200. (numera bl. tillf., om ä. förh.) jfr rättighet 1. Obehörige att komma i fullt åtnjutande af arf, jemte öfrige ätterättigheter. Olivecrona LagbGift. 71 (1851). —
-SAGA. (ätt- 1877 osv. ätte- 1870 osv.) saga (se d. o. 3) om ätt; särsk. (o. i sht) motsv. saga 3 b, om (forntida) isländsk släktsaga. De isländska ättesagorna. AB 30/4 1870, s. 3. (S. Lagerlöf) hade en ättesaga färdig, som kunnat tjäna som stomme till denna berättelsesamling, men den bröt hon sönder. Wägner Lagerlöf 1: 149 (1942). —
-SAL. (ättar- 1844–1905. ätte- 1847 osv.) (numera mindre br.) sal (innehållande släktporträtt o. d.) som vittnar om en ätts historia. PT 12/7 1844, s. 3. (Amiral Klas Flemings) bedrifter framstäldes i stora vägg- och takmålningar i ättesalen på Villnäs kommande släkten till efterföljd. FinBiogrHb. 627 (1897). SundbSolnT 19/12 1906, s. 3. —
-SAMFUND~02 l. ~20. (ätt- 1918 osv. ätte- 1917 osv.) (numera bl. tillf.) jfr samfund 3 o. -samhälle. Nordenstreng EurMänRas. 275 (1917). —
-SAMHÄLLE~020. (ätt- 1899 osv. ätte- 1885 osv.) (om ä. l. utländska förh.) samhälle (se d. o. 3 a) uppbyggt kring tillhörighet till ätt (o. utan mer organiserad offentlig makt l. statsmakt); jfr -samfund. Svensén Jord. 140 (1885). Liksom alla germanska stater var det svenska samhället vid tiden för kristendomens införande ett ättsamhälle. Carlsson o. Rosén SvH 1: 124 (1962). —
-SKÖLD. (ätt- 1896–1911. ätte- 1753 osv.) om ätts vapensköld; förr äv. metonymiskt, om ätt; jfr sköld, sbst.2 2. Din Ättesköld förgår; men dubbel glans utbreder. Dalin Vitt. I. 3: 118 (1753). När Gustaf Eriksson af vase-ätten hade blifvit upphöjd till konung .. satte (han) sin ättsköld som hjertsköld öfver midten af en stor sköld. Hildebrand Medelt. 2: 541 (1896). —
-STAM. (ätt- 1816–1902. ätte- 1711 osv.) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om stam (se stam, sbst.3 II 1) i ätts stamträd. Spegel SalWijsh. 1 (1711). Skön drottning, vi fråga nu dig: Hvems ättstam är äldst här se’n länge? Norrlänn. 27/2 1902, s. 3. —
-STAPEL, se A. —
-STEN. (†) ätts minnessten (vid ättegrav); jfr sten 2 f o. -häll. Linné Gothl. 308 (1745). Vid hemmanet Stenbyn observerar man ett par gamla ättestenar, som nu tjänstgöra som vägstolpar. TurÅ 1907, s. 264. —
-STOLT. (ätt- 1870 osv. ätte- 1874 osv.) (numera bl. ngn gg) stolt (se d. o. 4) över sin (tillhörighet till viss) ätt; jfr släkt-stolt. GHT 31/5 1870, s. 1. Ett samfund af ättstolte, tappre och frihetsälskande män. 3SAH 4: 205 (1889). —
-STOLTHET~02 l. ~20. (ätt- 1883 osv. ätte- 1885 osv.) [jfr -stolt] (numera bl. ngn gg) om egenskapen l. förhållandet att vara stolt över sin (tillhörighet till viss) ätt; jfr stolthet 2 o. släkt-stolthet. Den aristokratiska ättstoltheten. Hildebrand Isl. 314 (1883). —
-STOR, se A. —
-STUP. ättestupa; jfr stup, sbst.1 2. Hur herrligt att wandra i skogens djup, / den willande skogen, bland ättestup! Corr. 27/8 1832, s. 1. När någon gamling blev så ålderstigen och orkeslös, att han var de anhöriga till besvär, samlades hela släkten och förde honom upp på ett berg, där de ställde sig vid ett ättestup, varpå hela släkten .. slog till den gamle i nacken, så att han störtade utför ”döberget”. Hagberg DödGäst. 21 (1937). —
-STUPA. (ätt- 1664 osv. ätte- 1745 osv.) [efter fvn. ætternisstapi, med anslutning till stupa, sbst.1] om stup utför vilket åldriga l. vanföra personer i forntiden enl. ä. föreställning skall ha kastat sig l. blivit kastade mot döden (o. Valhall) för att inte belasta sin ätt; äv. bildl.; jfr stupa, sbst.1 2, o. -stup o. ätt-stapel. I morgon ärna min Fader och Moder skifta arfwet emällan osz syskion; och medh trälen, häfwa sig ut för ättestupan, och fara til Valhall. Verelius Gothr. 9 (1664). Sörmland, det är inkarnationen av det svenska landskapet med ättestupor och blåa sjöar. SvNat. 1925, s. 41. Det var den bekanta Stripakonflikten, som blev regeringens ättestupa. SvFolket 12: 23 (1940). —
-SÄGEN. (ätt- 1892–1971. ätte- 1889 osv.) (numera mindre br.) om (inom en ätt traderad) sägen (se d. o. 3) rörande (viss ättemedlem inom) ätts historia o. d.; jfr släkt-sägen. Det är de efter gamla domböcker gjorda teckningarne af några slägt- och grannafejder. De påminna om de isländska ättesägnerna. VL 16/7 1889, s. 3. Östergren (1971). —
-TAL, -TAVLA, se C. —
-TECKEN. (ätt- 1832–1887. ätte- 1800 osv.)
1) (tillf.) till 1, om ätts sköldemärke; jfr -märke 1. En stålhjelm, försedd med fällgaller af koppar och öfverst ättetecknet: fem gröna vajande påfågelfjädrar mellan två försilfrade bockar. EngelhT 13/5 1899, s. 4.
2) (†) till 2 c: (run)tecken som betecknar ätt l. rungrupp; jfr ätt-streck. NyttGam. 1800, s. 58. Runan 5 måste hafva ättecknet till venster. AntT X. 1: 180 (1887). —
-TRÄD, förr äv. -TRÄ. (ätt- 1879. ättar- 1790–1948. ätte- 1737 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) stamträd (se d. o. II 1) (över ätt), ättartavla; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., om ätt; jfr träd, sbst.3 2, o. släkt-träd 2. Ett gammalt Slächt-Register, och ett wähl målat ätte-trä. Gyllenborg Sprätth. 99 (1737). Bekant är berättelsen om Linnés ätteträd, som dog ut med hans släkt. Nilsson FolklFest. 31 (1915). —
-VAPEN. (ätt- 1817 osv. ätte- 1749 osv.) ätts vapen (se d. o. 3); jfr släkt-vapen. Lind 1: 1458 (1749). Sorgfanor med ättevapen, ofta konstnärligt målade på svart siden .. buros i liktåget och uppställdes sedermera i gravkoret. Hembygden(Hfors) 1915, s. 110.
E (†): ÄTTER-GÄLD, se C. —
-HÖG, se D.
F (†): ÄTTO-GÄLD, se C.
G (†): ÄTTS-MAN, -NAMN, -NUMMER, se D.
ÄTTAS, v. dep. (†) till 1, 2: härstamma (från ngn l. ngt). Wij seem Många som vpsättias / för Dygd skuld, till högh ähra / Som doch aff Ringa folck Ättas. Paulinus Gothus MonPac. 398 (1628). De anor, på hvilka det nyare Sveriges hjeltelynne ättades. Atterbom Minnest. 1: 90 (1847). LoW (1911).
Spalt Ä 435 band 39, 2023