| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAPTEN kapte4n, förr äv. KAPITAN l. KAPITEN, m. l. (i bet. 5 d β) m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; förr äv. KAPITENARE, m.; best. -en l. -n; pl. =; förr äv. KAPITENER, m.; best. -n; pl. =.
A.
1) anförare, ledare.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) person som har överbefäl över (del av) krigsmakt till lands l. sjöss, hövitsman (se d. o. c); (över)befälhavare; äv. i uttr. överste kapten.
α) i fråga om krigsmakt till lands: (över)-befälhavare för större l. mindre truppförband, fästning o. d. HSH 1: 8 (1527). Hären, ther her Eric Nielsson war capitenere före. OPetri Kr. 247 (c. 1540). Kom .. Konung Cristierns breff .. till alle hans Capitenare her i Swerige wore. Svart G1 52 (1561). FinKyrkohSP 1: 54 (1709). Celsius Alm. 1718, s. 7. Lagerström Bunyan 1: 30 (1727; i bild). Schultze Ordb. 2215 (c. 1755).
β) i fråga om krigsmakt till sjöss: (över)-befälhavare för flotta l. flottavdelning l. på enstaka krigsfartyg. Keijserlige M:tz Öffuerste Capitenere for then skipzflota. G1R 8: 350 (1533). Oloff heet han som theröfver (dvs. över flottan) var Capitener. LPetri Kr. 43 (1559). MarkallN 2: 69 (1821). — jfr BRÄNNARE-KAPTEN.
b) i allmännare anv.: anförare, ledare, huvudman (se d. o. 1), styresman; numera bl. om anförare för förbrytarband o. d.; förr äv. i uttr. överste l. ypperste kapten. J thenna församblingene är Christus, en capitener, och regerar henne medh sin oordh. OPetri MenFall E 6 b (1526). (Två av djäknarna blevo straffade för stölden) th[e]n tridie dieknen som rette capitene[re]n haffde warit han war wndan ko[m]men. Dens. Tb. 107 (1526; uppl. 1929). Han war en Principal och en Öfwerste Capitenere till then bestempling och förräderij. G1R 11: 396 (1536). Chislar Aga, som är en Capitein för Snöpingarne. Dryselius Måne 424 (1694). Hagberg Shaksp. 2: 202 (1847; om hövding för rövarband). Lyckas infånga själva kaptenen för bandet. Östergren (1929). — särsk. (†) bildl.: (ngns) överman, mästare. (Se till) så ath .. (Klaus Bille) icke aldelis motte bliffue wor (dvs. G. I:s) Capitenere. G1R 11: 278 (1537).
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) (skicklig) strateg, härförare, fältherre. Piccolomini som een kloch Capiten .. sökte att derivera kriget ifrån sitt land. RP 8: 435 (1641). KKD 8: 221 (1706).
3) befälhavare på handelsfartyg; särsk.: befälhavare på (i sht större) handelsfartyg vilken innehar sjökaptensbrev l., under vissa förhållanden, styrmans- l. skepparbrev, sjökapten; jfr SKEPPARE. Kapten på, förr äv. av ett fartyg. Lagförsl. 280 (c. 1606). Capit: aff Skeppet Madonna dello Scarpello. OSPT 1687, nr 11, s. 4. Släps Sokns invånare äro mäst Skeppare och Capitainer; men Walda Sokns äro Styrmän och Matroser. Barchæus LandthHall. 26 (1773). Befälhafvare å ångslupar o. d. smärre farkoster benämnas .. vanligen kapten. 2NF 13: 884 (1910). Ångf(artyget) Lübeck, kapten Carlsson. GHT 1934, nr 223, s. 14. — jfr BETEL-, BOGSERAR-, KOFFERDI-, MOTORBÅTS-, POST-, SJÖ-, SLAV-KAPTEN m. fl. — särsk.
a) i utvidgad anv. ss. titel för vissa tjänstemän i chefsställning vilkas värksamhet sammanhänger med handelssjöfarten; i ssgrna EKIPAGE-, HAMN-KAPTEN.
b) (vard.) bildl. Det har kommit en ny kapten på skutan, företaget l. dyl. har fått en ny ledare. Grimberg SvH 441 (1908).
4) [efter motsv. anv. i eng.] sport. ledare för ett tävlande lag i idrott o. d. vilken representerar laget o. bär ansvaret för detsamma. Balck Idr. 1: 128 (1886; i fråga om fotbollslag). Nationsgruppens ”kapten”. Olympiad. 1912, Red. 133 (1913; i fråga om skyttetävling).
B.
5) officer med viss militär tjänsteställning.
a) kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid en armés olika truppslag (i Sv. m. fl. länder med undantag av kavalleriet), i Sv. med tjänsteställning mellan löjtnant o. major o. vanl. tjänstgörande ss. chef för ett kompani resp. batteri; stundom äv. om civilmilitär befattningshavare med samma tjänsteställning; äv. med bestämning inledd av prep. vid l. i, förr äv. av, betecknande regemente, truppslag o. d. Bataljonsläkare och musikdirektörer i armén ha stundom kaptens grad. AOxenstierna 2: 279 (1616). Ett godt förstånd fordras af en Capiteen, at wäl förestå sitt Compagnie. Isogæus Segersk. 708 (c. 1700). Capitaine af Gardet. Gustaf III 2: 66 (1783). Falkman HbSvArmOff. 51 (1909). jfr (†): 1711 .. ehrhöllt (jag) .. fullmackt på capitain wed Elfzborgz regementte. HH XVIII. 3: 24 (1717). — jfr ARTILLERI-, BATALJONS-, BONDE-, DAG-, FORTIFIKATIONS-, FYRVÄRKAR(E)-, FYRVÄRKS-, GRENADJÄR-, INFANTERI-, INFORMATIONS-, INGENJÖR-, INTENDENTUR-, LANDTVÄRNS-, MILIS-, MINÖR-, MUSIK-, PIONJÄR-, RESERV-, SEKUND-, SLOTTS-, STABS-, TRÄNG-, TYG-KAPTEN. — särsk. (förr) mil. i uttr. förste kapten, kapten som erhållit fullmakt på kompanichefsbeställning l. lön ss. kompanichef; andre kapten, kapten av lägre löneklass o. tjänsteställning än förste kapten. (Jag) avancerade .. til första capitaine vid Lif-compagniet. Dahlberg Lefn. 88 (c. 1755; uppl. 1911). Andre kaptenen .. förrättar kompanichefens tjenst under dennes frånvaro. TjReglArm. 1858, 1: 101. Oscar II V. 2: 9 (1861, 1892).
b) sjöofficer med viss tjänsteställning; ss. enkelt ord användt ss. titel för sjöofficer, till 1866 i rang jämställd med major i armén o. vanl. tjänstgörande ss. chef på fregatt (l. motsv. krigsfartyg), efter 1866 med tjänsteställning mellan löjtnant o. kommendörkapten av andra graden o. motsvarande kapten i armén, till sjöss numera vanl. tjänstgörande som chef för (förband av) mindre krigsfartyg l. ss. sekond, artilleri- l. navigeringsofficer o. d. på större krigsfartyg, i land bl. a. tjänstgörande ss. kompanichef; äv. titel för kompaniofficer med motsvarande tjänsteställning vid kustartilleriet (som i Sv. innefattas i marinen). Kapten vid l. i, förr äv. på flottan. Wardt Capitain Siöbladh .. hedrad med titul och commando som ammiral-lieutenant. Spegel Dagb. 7 (1680). Schmedeman Just. 903 (1685). Vid Ammiralitetet skola Commendeur-Capitainer föra Skepp, och Capitainer fregatter. Dalman 11 (1765). BtRStP 1865—66, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 15. Wrangel SvFlBok 270 (1898). RullaFlott. 1902, s. 34 (om officer vid kustartilleriet). — jfr AMIRALITETS-, FLAGG-, FREGATT-, HOLM-, KOMMENDÖR-, KORVETT-, MARIN-, SKEPPS-, VARVS-, ÖRLOGS-KAPTEN m. fl.
c) flygofficer med tjänsteställning mellan löjtnant o. major o. motsvarande kapten i armén. FlygvRulla 1927, s. 18.
d) i oeg. anv., ss. titel för viss överordnad befattningshavare inom vissa kårer som äro organiserade efter militärt mönster.
β) (manlig l. kvinnlig) officer i frälsningsarmén, i rang närmast över löjtnant o. ofta tjänstgörande ss. ledare för en kår. Stridsropet 1883, nr 1, s. 4 (om man). Därs. 1884, nr 2, s. 1 (om kvinna). — jfr FRÄLSNINGS-, STABS-KAPTEN.
Anm. Vard. o. skämts. förekommer kapten stundom i uttr. vara l. bliva kapten, förr i pl. äv. vara osv. kaptener (numera övergående i anv. ss. ett oböjligt predikativt adj.), vara osv. (i hög grad) berusad. En bischoffsbål man fick med glädje se, / Som bars af tusen man, som alla vor’ kaptener. Lannerstierna Vitt. 27 (1791). HBPalmær i AB 1834, nr 296, s. 3. Vi behöfva .. inte riskera att bli litet ”kapten”. NDA 1913, nr 125, s. 5.
(1) -GENERAL. [jfr holl. kapitein-generaal, eng. captain-general, fr. capitaine général, span. capitan general] (förr, i fråga om utländska förh.) högste befälhavare över armé l. flotta. Brask Pufendorf Hist. 271 (1680; i fråga om förh. i Nederländerna). OSPT 1687, nr 43, s. 4 (i fråga om italienska förh.). —
-INGENJÖR. (förr) ingenjörofficer med kaptens rang; jfr INGENJÖR-KAPTEN. 1. kapten-ingenjör. Munthe FortifH III. 2: 7 (i handl. fr. 1696). (Bladh o.) Hornstedt 104 (1783). jfr: Capitain Ingenieurs Eed i Stockholm wid Fortifications Contoiret. FortifOrdn. 1695, s. F 4 b (rubrik). —
-LÖJTNANT. [jfr d. kaptajnløjtnant, t. kapitänleutnant, ä. eng. captain lieutenant, fr. capitaine lieutenant] (förr o. i fråga om utländska förh.) officer tjänstgörande ss. kaptens ställföreträdare o. i rang närmast under kapten; särsk. (i fråga om ä. förh. i Sv.)
a) mil. till 5 a: officer av grad närmast under kapten o. närmast över löjtnant, vilken ss. ställföreträdare tjänstgjorde i kompanichefsbeställning som innehades ss. löneförmån av ngn regementsofficer; i Sv. efter 1750 ersatt av: stabskapten l. andre kapten. Mönsterrulla 14/6 1622. Oscar II V. 2: 9 (1861, 1892).
b) mil. i utvidgad anv.: officer som (under olika tid med olika rang) var befälhavare (under viss tid omedelbart under konungen) för det (den) ss. ett kompani organiserade livgardet l. livdrabantkåren l. som var chef för ngt av de kompanier vari livdrabantkåren senare var indelad. H. Erich Steinboch, Capiteinlieutenant öffuer H. K. M:ttz .. Lijffguardie. OxBr. 3: 464 (1633). Capitain Lieutenanterne af Drabanterne. LMil. 3: 24 (1692). Capitaine-Lieutenanter och Officerare vid Lif-Drabanterne .. (m. fl.) hafva förtroende syslor, hvarifrån Konungen må dem entlediga. RF 1809, § 35. Hofcal. 1821, s. 108. Kaptenlöjtnanten (vid K. XII:s drabantkår) .. hade generalmajors rang. 3NF 5: 1212 (1926).
c) sjömil. till 5 b: sjöofficer med tjänsteställning närmast under kapten; särsk.: (åren 1841—1866, inom reserven till 1875, existerande titel för) officer vid svenska flottan, i rang närmast över premiärlöjtnant o. närmast under kapten o. motsvarande nuvarande kapten vid flottan. VFl. 1918, s. 27 (1623). Dalman 11 (1765). Gyllengranat SvSjökr. 2: 118 (1840). SvStatskal. 1875, s. 207.
Avledn.: kaptenlöjtnantska, f. (förr) hustru till l. änka efter kaptenlöjtnant. VDAkt. 1700, nr 243. UrFinlH 431 (1739). —
-MAJOR. (förr) (högre) officer som förde befäl över i sht större truppförband. Mönsterrulla 21/6 1623. Hennes majestät låter upprätta ett nytt guarde af lutter officerer och adelsmän, som skola blifva under generalmajor Lindes commando under det namnet capitain major öfver dronningens lifgarde. Ekeblad Bref 1: 240 (1653). Hallenberg Hist. 5: 434 (1796). Sparre Findl. 2: 227 (1835). —
-MEKANIKUS. (förr vanl. skrivet ss. två ord) (förr) mil.
a) till 5 a, titel för lärare med kaptens tjänsteklass med uppgift att ombesörja den högre teoretiska undervisningen vid artilleriet l. fortifikationen; jfr ARTILLERIPROFESSOR. Munthe FortifH III. 2: 2 (i handl. fr. 1696). Därs. IV. 1: 1 (i handl. fr. 1720). KrigVAT 1848, s. 4. FinBiogrHb. 485 (1897).
-SÄTE, se B.
B: KAPTENS-BESTÄLLNING. (kapten- 1880. kaptens- 1734 osv.) mil. jfr BESTÄLLNING 1 a β γ’. Serenius (1734; under captain). SFS 1911, nr 44, s. 1. —
-BOSTÄLLE~020, äv. ~200. (förr) till kaptensbeställning anvisat löneboställe. Carl XI AlmAnt. 336 (1695). BtRiksdP 1877, I. 1: nr 20, s. 8. Östergren (1929). —
-CHARGE. (kapten- 1700. kaptens- 1700—1708) (†) kaptensbeställning. LMil. 4: 1229 (1700). KKD 6: 106 (1708). —
-INDELNING ~020. (förr) mil. indelt kaptenslön (jfr INDELA 4 slutet, INDELNING 2). Dahlberg Lefn. 122 (c. 1755; uppl. 1911). —
(3) -MIDDAG ~20 l. ~02. (i fråga om förh. på passagerarfartyg) särskilt högtidlig middagsmåltid som passagerarna under en längre sjöresa tillsammans intaga mot slutet av resan o. vid vilken kaptenen utövar värdskapet. Hellström Lekh. 7 (1927). —
-RÄTT, r. l. m. (förr) mil. underdomstol vid vissa regementen med uppgift att rannsaka o. ev. förlika (men icke döma) i vissa smärre mål. ReglLifgFot 1695, s. 173. RättegOrdn. 14/3 1791, s. A 2 a. —
-SÄTE. (kapten- 1694—1695. kaptens- 1689—1731) (†) kaptensboställe. Carl XI AlmAnt. 167 (1689). PH 2: 867 (1731). —
KAPTENSKAP, n. (kapten- 1621 osv. kaptens- 1682—1757)
1) (föga br.) till 3: ställning l. värdighet ss. befälhavare på ett fartyg. Stacpoole Freg. 37 (1920). Kaptenskapet på skutan. Östergren (1929).
3) (i fråga om ä. förh.) mil. till 5: kaptensbeställning; särsk. om det förhållande att regementsofficer uppbar den till en viss kaptensbeställning anslagna lönen. LMil. 1: 139 (1682). En Öfverste vid Regimentet hafver Capitainskapet vid Lifcompagniet. VDAkt. 1731, nr 701. 2NF 18: 917 (1913).
Spalt K 498 band 13, 1935