| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVÄVA kvä3va2, förr äv. KVÄVJA, v., pr. ind. sg. kväver (förr äv. kvävjer), pr. ind. sg. pass. kväves (förr äv. kvävjes) l. (i sht med intr. bet.) kvävs, ipf. ind. kvävde (förr äv. kvavde), sup. kvävt (förr äv. kvavt), p. pf. kvävd (förr äv. kvavd). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 108 (1738: förqväfjelse), Dens. (1749)), -NING (se avledn.); -ARE (tillf., Forsslund Arb. 12 (1902)).
1) hindra (ngn) att andas (o. därigm döda honom) gm tillslutning av hans näsa o. mun l. gm strypning; hämma andedräkten hos (ngn); äv. om giftig gas o. d.: hava skadlig l. dödlig invärkan på andedräkten hos (ngn); i pass. med intr. bet.: icke kunna andas, dö gm brist på luft l. gm inandning av giftig gas, äv.: dö på grund av hämmad hudandning; äv. oeg.: hava svårt att andas. Hon (har) stoppat gräs uti munnen på barnet, och qvafdt det. NoraskogArk. 4: 33 (1620). The som .. (en viss) siukdom hafwa, Hosta myckit, och thet qwäfier them, lijka som the skulla mista andan. Månsson Åderlåt. 25 (1642). Fisken bär sig rätt så til, som när han qwäfwies vnder ijsen. Hiärne 2Anl. 108 (1702). Om den minsta brödsmula slipper ner i lufthålet, .. så hostar man, och kan bli qväfd. Rosenstein Comp. 280 (1738). Då man först kommer i Stockholm äller Amsterdam om heta sommaren, må man qväfjas af privet lucht; när man varit där 14 dagar, kienner man intet. Linné Diet. 1: 47 (c. 1750). Andedrägten är så nödvändig för lifvet, att menniskor och djur dö (qväfvas), om de icke få andas. Berlin Lrb. 9 (1852). Kvävande gaser (framkalla) .. genom inverkan på andningssystemet .. hosta och kunna medföra döden genom kvävning. KrigVAT 1922, s. 344. Lämnad åt sig själv och ensamheten kände hon det som hon skulle kvävas. BonnierLittH 4: 9 (1930). — särsk.
a) (föga br.) refl.: ådraga sig kvävning, förorsaka att man kväves; i sht förr äv.: beröva sig livet gm kvävning. Herr Buisson .. beslöt .. att qväfva sig i ett ångbad. TLäk. 1834, s. 279. SD(L) 1896, nr 605, s. 2.
b) (†) övergående i bet.: nedsänka i vatten, dränka. FinKyrkohSP 2: 109 (1643). 5000. (man) omkommo (i ett slag under klubbekriget) .. man bandt dem i tölfter tilsammans och qvafde dem under isen. Dalin Hist. III. 2: 355 (1762). Här ser man dem (dvs. skeppen) mot himlen häfvas, / Der i en öpnad afgrund qväfvas / Och här mot klippan sönderslås. GFGyllenborg Vitt. 1: 230 (1786, 1795).
d) i oeg. anv. Eschenhorsts glada känsla qväfde hans bröst och förtog honom målet. Eurén Kotzebue Orth. 2: 89 (1794); jfr β nedan. Hvarför tycker jag att mamma är tråkig och känner mig kväfd (hemma) och längtar ut? Roos Skepp 52 (1896). (Hon) Bryter ett konvolut, slår samman händerna, kvävs av skratt. Heidenstam Dag. 114 (1897, 1909). — (†) När .. (halsens ådror) klämmas ser man huru .. hiärnan qväfves, Sinnen kunna icke giöra sin tiänst (osv.). Rosenstein Comp. 191 (1736). — särsk.
α) (†) i pass.: känna kväljningar. Hon hafwer klagat sigh at hon quäfdes j brystet och fick inthet nidh mathen. BtFinlH 2: 361 (1671).
β) (†) med avs. på kroppsdel i allm.: hopklämma l. hoptrycka (en kroppsdel) så att döden inträder l. skada uppstår liksom vid kvävning. När hiertat hastigt förmykit qweffues, eller ock för mykit widgas. BOlavi 44 b (1578). Han .. sade, att maran trådde honom. Hans män lupo till och ville hjelpa honom, men när de togo i uppe vid hufvudet, trådde hon fotläggarne ..; men när de då togo i fötterne, qvafde hon hufvudet, så att der dog han. Säve Yngl. 16 (1854).
γ) övergående i bet.: fästa (ngt) medelst rännknut; i förb. kväva fast (se särsk. förb. nedan).
e) i p. pr., om luft, hetta o. d.: som åstadkommer att man bl. med svårighet kan andas, som (nästan) förorsakar kvävning; äv. ss. adv. Bergman Jordkl. 2: 118 (1774). Dagens qväfvande hetta (i tropikerna) förslappar alla lifs-krafter. Ödmann MPark 10 (1800). Så kvävande varmt, som det var. Hallström Händ. 181 (1927). Vattnet rann så sakta, och luften var lika kvävande där (nere vid Strömmen), den var som stadd i förruttnelse. Hedberg Räkn. 66 (1932).
f) (†) i p. pf., i överförd anv., om luft l. rum: kvav, ”instängd”. (Källaren) är mycket qväfd. VDAkt. Syneprot. 1756, F III 7. Den qväfda luften (i valvet). Gustaf III 3: 148 (1789).
g) med avs. på växt l. växtlighet: taga livskraften från, döda, förkväva; äv.: hindra i utvecklingen; särsk. med subj. betecknande växt o. d.: taga livskraften från en annan växt osv. Förenämd Ogräs (kunna) qväfjas med Ljnagnar, ruten spåndonga (dvs. förmultnade spånor), etc. Broman Glys. 3: 54 (c. 1730). Hvart och et Landskap har sina egna ogräs, som qväfja säden, och göra Åkern mager och oren. Gedner Linné En fråga 22 (1753). Sandström NatArb. 1: 214 (1908).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr 1 g), ofta övergående i bet.: hindra (ngt) att komma fram l. att utveckla sig, undertrycka, hämma, hejda, hålla tillbaka; göra slut på (ngt). Stiernhielm Herc. 344 (1658, 1668). Det Lijff, som Wintren qwäwja sökt. Brobergen 31 (1693, 1708). Det (vore) intet altid .. skäligt eller billigt .. qväfja et godt påfund. VetAP 1: 137 (1739). (Hialte) uplifvar alla nyttiga konster och slögder, men qväfjer dem, som endast gifva lasterna ett ämne hvaraf de lefva. Mörk Ad. 1: 127 (1743). Ingenting är i sanning mera qväfvande för den inhemska litteraturens tillväxt i ett land, än (osv.). Leopold 6: 37 (1792). (Eneas) qväfde sin smärta. Adlerbeth Æn. 91 (1804). Det var dessa ord, som återväckte de qväfda ungdomsminnena hos Clara. Wetterbergh Sign. 252 (1843). Du ser ej huru jag qväfver mina tårar. Jolin Barnhusb. 165 (1849). Det skall dröja länge innan industrien kvävt idyllen helt och hållet i sin järnfamn. Engström 12Bok 259 (1919). Tjeckerna (i Sibirien) kvävde helt och hållet bolsjevismen. SvD(A) 1919, nr 40, s. 6. — särsk.
a) med avs. på person l. sinne l. själ o. d.: överväldiga, nedtrycka, krossa; äv., med avs. på person: undanskymma. Brenner Dikt. 1: 144 (1700, 1713). (Jag kan) få en hel Tropp af våre Lärde på halsen, som kunde qväfja mig med Syllogismer. Dalin Arg. 1: 13 (1732, 1754). Man skall inse och högakta de skäl, för hvilka medborgaren Leopold stundom tyckes qväfva skalden. 2SAH 35: 42 (1861). (Egron Lundgren) qväfver oss icke (i ”En målares anteckningar”) under tyngden af konstkritiker. Samtiden 1873, s. 42.
b) med avs. på känsla l. tanke o. d.: undertrycka, dämpa. När sachtmodigheten .. nedhertrycker och qwäffuar wreedhen. Balck Musæus Q 8 a (1596). (Fariséerna) bemödade sig på alt sätt at motvilligt qväfja sin öfvertygelse. Bælter JesuH 4: 55 (1757). Med en skärpt syn skall domaren .. qväfva den hårdes fräckhet. Rosenstein 1: 129 (1789). Sterners bröst genomträngdes av en underlig hetta. Kvävd stolthet vällde upp. Moberg Rosell 66 (1932).
c) med avs. på ljud, röst, tal o. d.: göra ohörbar, hindra att komma fram; undertrycka, hålla tillbaka. Då vokalen i anten mister sit liud eller ock aldeles försuinner, quäfves eller bortkastas. Salberg Gr. 68 (1696). Man tunga suckar hör som qväfja hennes röst. Creutz Atis E 3 b (1761). Olycklige! Qväfven er klagan. Gustaf III 2: 8 (c. 1785). Buller och larm .. kunna på en stund qväfva samvetets röst. Eurén Kotzebue Cora 31 (1794). Ett kväfdt skratt. Cederschiöld Riehl 1: 112 (1876). Bergman Mark. 189 (1919).
d) med avs. på uppror l. stridigheter o. d.: undertrycka, kuva. Den gudomlige Julius qväfde ett upplopp i sin här, med ett enda ord. Kolmodin TacAnn. 1: 57 (1833). Grimberg VärldH 5: 145 (1931).
e) (†) med avs. på sjukdom o. d.: hejda, hämma, göra slut på. At aldeles qwäfja siukdomen. SthmStadsord. 2: 219 (1710). At qväfva febern. VeckoskrLäk. 1: 56 (1781).
f) med avs. på eld l. värme l. brinnande ämne o. d.: släcka l. dämpa gm luftens avstängande; äv. bildl. Elden släck’s, då gnistan qväf’s. Frese AndelD 62 (1726). Lagerlöf Holg. 2: 308 (1907). — särsk. (mindre br.) skogsv. med avs. på kolmila: dämma (se DÄMMA, v.2 5). Uhr Koln. 54 (1814).
g) (mindre br.) med avs. på skriftligt arbete: hindra att komma fram, undertrycka, icke låta utkomma; jfr STRYPA. Iagh (har) många åhr .. sedt, att Islandica scripta (dvs. isländska skrifter) woro qwafde i Vpsala vnder S. Verelii hand. Schück VittA 2: 92 (i handl. fr. 1682). De strejkandes hopp att kunna kväva hela pressen utom landssekretariatets tidning Svaret visade sig .. fåfängt. Laurin 4Minn. 42 (1932).
h) (†) med avs. på mening l. åsikt: bringa ur världen, utrota, göra slut på. Alm(Sthm) 1802, s. 44. HA 9: 310 (1810).
i) med närmare anslutning till 1, i uttr. kväva (ngt) i lindan l. i sin början o. d. (Jag ämnade) lägga Pännan neder, med den Intention at låta .. (arbetet) uti Födelsen qwäfjas. Hoorn Jordg. 1: Dedik. 4 b (1697); jfr g. Lät thet skadeliga ogräs vti vexten blifva qvafdt, / Som förringar Jesu ähra. Kolmodin Rök. 102 (1728). (Tilltaget) qväfdes i sin början allvarligt. HSH 7: 284 (c. 1800). Vissa .. memorialer, dem man .. önskade qväfva i födselen. HH XXV. 2: 121 (1812); jfr g. Wennerberg 2: X (1882).
KVÄVA FAST10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisk. till 1 d γ: fästa (sänke) vid nät medelst rännknut. Fatab. 1914, s. 37. —
KVÄVA IHJÄL10 04. till 1; numera nästan bl. i pass. med intr. bet. Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 131. GbgMP 22/3 1929, Söndagsbil. s. 8. —
1) till 1 b: sänka ned. Vattnets gröna forsar häfvas / Och med dubbel fasa qväfvas / Ned i sina dolda rum. Bellman SkrNS 2: 280 (c. 1780).
3) till 2. Palmchron SundhSp. 136 (1642). Sitt raseri han qväfver alltså neder. Kullberg Tasso 1: 25 (1860).
(1 e) -LUFT. (†) kvävande l. kvalmig luft. Törneros Brev 1: 96 (1824; uppl. 1925). särsk. bildl.; jfr KVÄVA 1 d, 2. Den qväfluft, hvarmed man uppfyllt Dogmatikens förfallna byggnad. SvLitTidn. 1819, sp. 386. —
(1 d) -MATT. [jfr fr. mat étouffé] spelt. i schack. En matt, der kungen är inspärrad af sina egna pjeser, kallar man qväfmatt. Wilson Spelb. 18 (1888).
1) till 1: (hastigt) hämmande av andedräkten gm yttre l. inre hinder för luftens tillträde till lungorna; död gm dylikt hämmande av andedräkten l. gm oriktig sammansättning av den inandade luften. Linc. (1640). Barns vådeliga qväfning af Ammor eller Mödrar. VetAH 1775, s. 235. (Äkta strypsjuka fortskrider) om ej hjälp kan fås, ända tills död i kvävning följer. Petrén EpidSj. 72 (1926). särsk. med. i utvidgad anv., i uttr. yttre kvävning, om andningsrörelsernas avstannande, kvävning; inre kvävning, om cellernas oförmåga att förmedla gasutbytet. BonnierKL (1925). SvUppslB (1933).
Spalt K 3483 band 15, 1938