| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TUPP tup4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 2: 176 (c. 1645) osv.) ((†) -er CupVen. C 6 b (1669)); förr äv. TOPP, sbst.3, m., l. TOPPE, m., l. TUPPE, m.
1) hanfågel av släktet Gallus Lin., i sht av arten Gallus gallus domesticus (Lin.), hane av tamhöns; särsk. med anspelning på tuppens tidiga morgonvanor; äv. om (maträtt av) kött från tupp; jfr HANE, sbst.1 1, KAPUN 1, KOCK, sbst.2 Uppe med tuppen. Hon lagade tupp i vin. Schroderus Dict. 117 (c. 1635). Tuppar eller Hanar äre stridsamma Huusfoglar. IErici Colerus 2: 176 (c. 1645). Til thesz at toppen flagsar, / slår hårdt sin wingar hop och skriker ett kuckliku. Hesselius FruentSp. 141 (c. 1710). En god Tupp bör hafwa .. en kamb af liflig och röd färg, ett långt och nerhängande skägg. Dahlman Reddej. 112 (1743). En flock höns med tuppen i spetsen kommer ut från Långa raden, och poliskonstapeln tar ett bröd ur fickan och matar dem. 3SAH LXI. 2: 127 (1950). — jfr BANKIVA-, BOND-, FÄKT-, HUS-, HÖNS-, LEGHORNS-, MORGON-, STRIDS-TUPP m. fl. — särsk.
a) ss. figur l. avbildning, ofta symboliserande vakenhet l. mod l. ljus o. d. (jfr HANE, sbst.1 3); särsk. dels ss. prydnad (o. vindflöjel) på hustak l. kyrktorn o. d. (jfr HANE, sbst.1 4), dels (förr) om bild i abc-bok för barn ss. uppmuntran till lärande, ofta i sådana uttr. som tuppen värper (peng o. d.). Orgewercket .. är mycket skönt, ty när som en spelar på thet, så äro ther beläte som gifwa wackert liudh; ther effter galer en tåppe 3 resor. Bolinus Dagb. 47 (1670). Kusin Svenonius hade fått tag i ett qvartark papper, hvaraf han vek tuppar och kryddlådor till barnen. Topelius Fält. 2: 126 (1856). ABCboken. Jag hade redan gjort en grundlig bekantskap med denna och dess värpande tupp. Böttiger 6: 22 (c. 1875). Hur sken icke allt den dagen, hur lyste det icke af blått och sol .. kring tuppen på kyrktornet. Söderberg MBirck 49 (1901). Starkt stiliserade tuppar och vinrankor äro (i de från Egypten bevarade gobelängvävnaderna) placerade under arkader med flata rundbågar. Kulturen 1952, s. 38. — jfr JUL-, KYRK-, LER-, STEN-, TORN-TUPP.
b) i utvidgad anv., om hane av vissa större fåglar, i sht av ordningen Galliformes (hönsfåglar) l. fågelarter som till utseendet erinrar om hönsfåglar; jfr HANE, sbst.1 2. (I botaniska trädgården i Uppsala) war .. at se några Påfågel-hönor, med deras Tupp. SvSaml. 1: 25 (1763). Orrhönan är betydligt mindre än tuppen. Nilsson Fauna II. 2: 63 (1858). En tjäderlek, som fordom varit af betydenhet, men der nu om vårarne blott en eller ett par tuppar spela. Ekström Vandr. 14 (1871). Sandgren SkamsG 42 (1981; om ripa). — jfr DALRIP-, FASAN-, GALL-, GULDFASAN-, JÄRP-, KALKON-, ORR-, PÅFÅGEL-, RACKELHAN-, RIP-, SKOGS-, SPEL-, TJÄDER-TUPP m. fl.
2) i jämförelser l. oeg. l. bildl. anv.
a) i jämförelser, med tanke på egenskap(er) som utmärker l. anses kännetecknande för en tupp, i sht i fråga om högsta ledarskap l. stridslystenhet l. högfärd l. fåfänga o. d.; i uttr. som en tupp anslutet till adj. l. verb. Stolt som en tupp. (De) uttålka .. litet utaf Evangelio, men i fullt språng, hel hastigt det öfwerfara, som en tupp öfwer het glöd. Lundberg Paulson Erasmus 166 (1728). Ond som en tupp .. gick Majoren sin väg. Knorring Ståndsp. 1: 183 (1838). De radikala (hade) sprängts för meningskiljaktigheter och stodo som tuppar emot hvarandra. Strindberg TjqvS 5: 113 (1886, 1909). Han kråmar sig som en tupp. Hesslind Sista 99 (1974). — särsk. (numera bl. mera tillf.) i fråga om genomvåt person, särsk. i uttr. våt l. blöt som en tupp. Altså kom presten (ur brunnen) op / Heelskinnat; glad var han, men våter som en top. Rosenfeldt Vitt. 257 (c. 1690). Je ä’ blöt som e’ tupp! Je var ute i tornaskuren nyss kantänka. Jolin Mjölnarfr. 94 (1865). Där stod en av de våtaste människor jag någonsin sett, med avrinning som en tupp. Lo-Johansson Förf. 76 (1957).
b) bildl., om (dominant) högsta ledare l. stridslysten l. högfärdig l. fåfäng man; jfr HANE, sbst.1 1 c, SPRÄTT, sbst.2 Att han är sielf befallningzman i sitt huus .. det låter helt ylla när Honan gahl och Tuppen skall tiga. VRP 20 ⁄ 5 1734. Hör jag skal säga dig pauvre Ami, / Aldrig på Baler dra fram Jalousie; / Här äro tuppar med sporrar. Bellman (BellmS) 1: 32 (c. 1770, 1790). (De kom överens om) att i fredstid var guvernören, i krigstid kommendanten högsta tuppen i korgen. Ahrenberg Männ. 4: 37 (1909). — jfr ADELS-, FINN-, STRIDS-TUPP.
c) oeg., om oavsiktligt brott l. okontrollerad falsett l. falsk ton o. d. (påminnande om tupps galande) hos röst (i tal l. sång o. d.); särsk. i uttr. (få l. ha) en tupp i halsen; i sht förr äv. om slemklump i halsen (som orsakar att rösten bryts o. d.). Tholander Ordl. (1872; om slemklump). När lidelsen fick makt med honom, sjöng han falskt eller gjorde en tupp. Söderberg AllvLek. 14 (1912). Det är en rad av tuppar .. och ändå hör man på avstånd huru hans egna ögon tåras av rörelse över tonernas välljud. Hedin ScoutL 170 (1913). Första akten hade gått galant. Inte för aktörerna, som åstadkommit två tuppar och vid ett tillfälle kommit av sig, men för mig. Jersild 50Fräls. 69 (1984). ”Jag kan inte ha fattat dej rätt!” skrek rikspolischefen med rösten upp i tupp. Guillou Coq 89 (1986). Trots att sviterna efter halsinfektionen då och då gav honom en tupp i halsen bekräftade han att han mådde mycket bra. GT 18 ⁄ 5 2003, s. 4. — jfr MORGON-, RÖST-TUPP.
-BRINGA. (numera föga br.) hos häst: bringa med framskjutande bröstben (påminnande om en tupps); jfr svan-bröst 3. Sjöstedt Husdj. 1: 49 (1859). Hästen 64 (1938). —
-DRÄKT. särsk. (numera bl. mera tillf.) fjäderdräkt typisk för tupp; jfr dräkt II 2 b γ. FoFl. 1906, s. 220. Vi veta ju, att sterila hönor af åtskilliga hönsfåglar antaga mer eller mindre utpräglad tuppdräkt. FoFl. 1907, s. 30. —
-FJÄDER. fjäder (se d. o. I 1 (d)) av tupp, särsk. om stjärtfjäder (använd ss. prydnad); äv. bildl., förr särsk. i uttr. sätta tuppfjäder i hatten på ngn, göra ngn till hanrej (jfr hatt 1 j β β’); jfr hane-fjäder 1. Mång Hustru och sätter Tuppfiäder i Hatten / På Man(n)en, och hembligt gör Narr af then skratte(n). Törnewall B 1 a (1694). De adlige sprättarne fästade tuppfjädrar, köpta af bondpojkarne, i sina sammetshattar. Topelius Fält. 2: 165 (1856). —
-FJÄT.
1) (†) spår av tupp; anträffat bl. i ordböcker; jfr fjät, sbst.1 1. Sahlstedt (1773). Cannelin (1939).
2) i mer l. mindre bildl. anv.: mycket kort steg l. sträcka l. avstånd; jfr fjät, sbst.1 3, hane-fjät o. -steg 1. 3SAH XXXVII. 2: 76 (1842). Från Helsingör är det inte mer än ett tuppfjät till många av Nordsjällands vackraste sommartillflyktsorter. SvD(A) 14 ⁄ 7 1935, s. 9. Det är ju bara ett tuppfjät mellan acceptabelt självförtroende och löjligt skrävel. Hedberg Dan 297 (1948). —
-FOT.
1) jfr fot 1. (På dörrfältet) ses djefvulen med tuppfötter horn vingar yfvig svans .. och utsträckt tunga. Brunius GotlK 3: 219 (1866).
2) (†) växt av släktet Ranunculus Lin., smörblommor; jfr hane-fot. Ekblad 313 (1764). Tuppfot eller Ranunkel (Ranunculus), har ganska många arter, de flesta med gula, men några äfven med hvita blommor. Torén Rebau o. Hochstetter 107 (1851). —
-FÄKTA. [retrograd bildning till -fäktning] i sht bildl.: strida l. slåss som tuppar; utöva maktkamp. Expressen 19 ⁄ 9 1992, s. 38. För två år sedan .. tuppfäktades Akers VD Tom Ruud och Eurocs förre VD Finn Johnsson om vem som skulle köpa vem. SDS 3 ⁄ 10 1995, s. A1. —
-FÄKTERI1004 l. 0104. (numera bl. tillf.) tuppfäktning; äv. bildl. Linné Diet. 1: 124 (c. 1750). Väljarna förväntar sig konkret handling och inte politiskt tuppfäkteri. GbgP 5 ⁄ 3 2008, s. 2. —
-FÄKTNING. (tupp- 1734 osv. tuppe- 1760) hätsk strid l. kamp mellan (rivaliserande) tuppar; i sht (om ä. l. utländska förh.) om sådan kamp anordnad ss. vadslagningstävling med för ändamålet speciellt (avlade o.) tränade tuppar; äv. bildl.; jfr -fäkteri. Serenius H 2 a (1734). I England föder man upp stora tuppar och retar dem, så att de blifwa arga; sedan binder man hwasza knifblad wid sporrarne på deras ben och låter twå och twå strida .. tuppfäktningen slutas wanligen med den ena kämpens död. Berlin Lsb. 90 (1852). (Hönorna blev) charmerade av den nya tuppen, men vår tupp såg ej med blida ögon rivalen. Snart började en stor tuppfäktning. Henning HbgMinn. 1: 62 (1950). Din artikel är fylld av .. tom politisk retorik. Jag brukar inte delta i den typen av tuppfäktning men jag är förvånad över dina starka utfall. GbgP 6 ⁄ 10 1997, s. 4. —
-GAL. (tupp- 1839 osv. tuppe- c. 1710) (numera bl. mera tillf.) tupps galande; jfr -gäll, -rop, -skri o. hane-gal. Hesselius FruentSp. 33 (c. 1710). Vi tycker inte det är lämpligt med fjäderfähållning i .. (sommarstuge)området .. Redan har kommunen fått in klagomål på tuppgal. GbgP 1 ⁄ 6 2008, s. 2. —
-GÅNG. (numera bl. mera tillf.) i sht i fråga om sjukdomstillstånd (på grund av nervskada o. d. i ben) hos människa: gång med höga kliv (påminnande om tupps sätt att gå), steppargång. Wretlind Läk. 9–10: 166 (1902). Tuppgång .. typiskt sätt att gå där den sjuke på grund av förlamning av nervus peroneus .. lyfter hälen mer än tårna. Lindskog o. Zetterberg (1975). —
-GÄLL, äv. -GÄLD. (tupp- 1807–1889. tuppa- 1858) (†) tupps galande; äv. i överförd anv., om tidpunkt då tuppen vanl. börjar gala, gryning; jfr gäll, sbst.2, o. -gal o. hane-gäll. Weste (1807). De qvinnor, som gingo förbi mig .. liknade en procession af skuggor, återvändande till sina grafvar vid tuppgället. Sjöberg Irving BrMust. 93 (1827). Björkman (1889). —
-HUVUD. särsk. [jfr nl. rode hanekop] (†) växt av släktet Hedysarum Lin., särsk. arten H. coronarium Lin., rosenväppling (med röda blommor). HbTrädg. 6: 110 (1876). Törje Växtfört. 2: 107 (1938). —
-KAM. (tupp- 1690 osv. tuppe- 1690–1728)
1) jfr kam, sbst.2 2 o. han-kam 1; särsk. bildl., ss. uttryck för stolthet l. kaxighet o. d. (jfr kam, sbst.2 2 a). Rålamb 14: 115 (1690). Tuppkammar afskäras på slagtade tuppar och läggas i vatten, så att blodet drages ur. Langlet Husm. 323 (1884). De yfverborna österbottningarnas tuppkam svällde af själfkänsla. Ahrenberg Männ. 5: 157 (1910).
2) om ngt som till utseendet erinrar om l. liknar en tuppkam (i bet. 1). Linné FörelDjurr. 39 (1748). särsk.
a) om växt (jfr han-kam 2); särsk.: prydnadsväxten Celosia Lin., plymört (särsk. den rödfärgade varieteten C. argentea Lin.); förr äv. (i ä. botanisk systematik sammanförda under benämningen Rhinanthus crista galli Lin.) om R. minor Ehrh., liten höskallra, resp. R. major Ehrh., stor höskallra. PUgla PræfNæsg. 34 (1734; om Rhinanthus crista galli). C. cristata L., tuppkammen .. hvilken såsom prydnadsväxt odlas i kruka för sina egendomliga ax, hvilka äro platta, tuppkamlika, oftast röda. NF 3: 148 (1878). Bolin Åkerogräs 118 (1926; om Rhinanthus major Ehrh.).
b) [efter lat. christa galli] (†) upphöjning på silbensplatta. Florman Anat. 1: 139 (1823). Silbenet har endast en obetydlig del i hjärnskålen: tuppkammen och silbensplattan .. genom vilken senare luktnerverna gå ned i näsan. Svenson Sinnessj. 8 (1907).
c) om på visst sätt friserad, styv l. stärkt, från sidorna uppåtkammad o. långsträckt hårfrisyr. DN 13 ⁄ 2 1988, Bil. s. 14. Punken upplevde något av en renässans på Fryshuset .. folk har kängor, nitar, näsringar och välfriserade tuppkammar som skimrar i vackra färger i motljuset från scenen. DN 3 ⁄ 11 1992, s. B1. —
-KRÅS, sbst.1 (numera bl. tillf.) krås (se krås, sbst.2 1) av tupp; anträffat bl. i ordböcker. Dalin (1855). (Sv.) Tuppkrås .. (eng.) crop .. of a cock. Björkman (1889). —
-KRÅS, sbst.2 (†) tuppskägg; anträffat bl. i ordböcker; jfr krås, sbst.3 2, slör, sbst.2 (Sv.) Tupp-krås .. (lat.) Galli barba vel palear. Schultze Ordb. 2428 (c. 1755). Schulthess (1885). —
-KYCKLING. kyckling av hankön; äv. bildl., om ung o. kaxig man; jfr han-kyckling. De bästa Tup-kycklingar sökes til afwels, de andre Kapunas och utskäres. Salander Gårdzf. 46 (1727). (Den lugne lektorn kunde aldrig) höra någon uttala ordet ’säga’ med hårdt g utan att förlora jemnvigten .. Då kunde väl hända att någon tuppkyckling började disputera i ämnet. Hellberg Samtida 1: 24 (1870). —
-KÖTT. (tupp- 1941 osv. tuppe- 1664–c. 1740) kött av tupp; i sht ss. (ingrediens i) maträtt; jfr hane-kött. Soppa på fylte Rapphöns. Tagh vth Kroen och fyll dhet åter medh hackat Kalfve eller Toppe Kiött. Salé 13 (1664). —
-LUR. [jfr d. hønseblund, hønsesøvn, no. høneblund] kortare (o. lätt) sömn l. vila; jfr höns-sömn. Knorring Torp. 1: 118 (1843). En god tupplur på fem minuter är bättre än att vrida sig oroligt i fem timmar, än till vänster, än till höger. Lundquist Fontane EBr. 106 (1902). —
-ROP. (tupp- 1760–1855. tuppe- 1753–1772) (†) tupps galande; jfr rop 3 slutet o. -gal, -gäll o. hane-rop. Tuppe-rop, har af ålder gifwit tiden tilkiänna. Kiellberg KonstnHandtv. Urm. 2 (1753). Dalin (1855). —
-RÖD. (numera bl. tillf.) röd som en tuppkam o. d., intensivt röd; särsk. i fråga om hy l. hud (jfr röd, adj. 1 l δ). Roos Skepp 21 (1896). Den blonde var tuppröd i ansiktet, rösten stockade sig. Starfelt Nödh. 41 (1968). —
-RÖTT, n. särsk. (†) till 1 b, om rött färgämne i fläck (över ögonen) på tjäder- l. orrtupp; jfr röd, adj. 1 r α β’. Tupprödt eller tetronrythrin. Samtiden 1873, s. 240. —
-SKRI. (†) tupps galande; anträffat bl. i ordböcker; jfr skri, sbst.1 3, o. -gal, -gäll, -rop. Schultze Ordb. 4400 (c. 1755). Möller 1: 417 (1755). —
-SKÄGG. (numera bl. tillf.) om (rödfärgad o. veckad) hudremsa l. haklapp under näbben på halsen hos en tupp; jfr skägg 3 b o. -krås, sbst.2, o. slör, sbst.2 Tupp-skjägg eller röda lappen under näbben. Lind 1: 1075 (1749). Ahlman o. Forsman (1885). —
-SPATT. hippol., veter. i fråga om sjukdomstillstånd (på grund av nervskada o. d.) hos häst: rörelsestörning i bakhas (som ger upphov till höga lyft l. kliv med bakbenet (l. bakbenen) vid gång (påminnande om tupps sätt att gå)); jfr spatt, sbst.2 1, o. -gång, -steg 2. Tupp-spatt består deri, at hästen lyfter endera eller bägge bakfötterna mycket högt och hastigt, så rörelsen synes krampaktig. Florman HästKänned. 120 (1794). —
-STEG.
1) (numera bl. tillf.) högt o. kort steg av tupp; äv. (o. i sht) oeg. l. bildl.; jfr -fjät 1. Serenius H 2 a (1734). (De hinner knappt) somna, innan de äro vid ryska gränsen och därifrån till Petersburg är det endast ett tuppsteg. Ahrenberg Öst. 173 (1890). Hedersvakten (beger sig) in i slottet med höga, långsamma tuppsteg. Heidenstam Dag. 130 (1907, 1909).
2) (numera bl. tillf.) tuppspatt. (Anmärkning vid trav:) bakbenens höga och olika höga lyftningar, som få namn af tuppsteg. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 57 (1836). Schmidt HbVeter. 110 (1911). —
-STEN. (tupp- 1794–1906. tuppe- 1747–1775) (†) om ett slags sten som (enl. folktron) finns i kastrerad tupps mage l. lever; jfr hane-, kapun-sten. Tuppe-Stenar .. Finnas i de Capuner, hvilka capuneras då de äro 3 år gamble, och sedan fåt gå i 7 år; som berättas. Wallerius Min. 415 (1747). 2NF 5: 895 (1906). —
-STRID. (tupp- 1782 osv. tuppe- c. 1740) (numera bl. tillf.) strid mellan tuppar; förr äv.: tuppfäktning (anordnad ss. vadslagningstävling); äv. bildl. At här anställes någon Tuppestrid, såsom i Athen och på andra orter .. thet sker intet här. Broman Glys. 3: 372 (c. 1740). Hela förlikningen är blott lugnet efter en tuppstrid, hvari den ena parten förlorat stjertfjädrarne. Sparre Frisegl. 3: 112 (1832). —
(1, 2 c) -SUP. (förr) sup som togs på morgonen (särsk. ss. botemedel mot tupp i halsen). AP 28 ⁄ 12 1954, s. 7 (om förh. 1809). Det fanns karlar, som inte kunde tänka sig att börja en dag utan tuppsup och sluta den utan loppsup. Spong Kråkn. 80 (1963). —
-ÄGG. [jfr t. hahnenei, ä. eng. cock’s egg, fr. œuf de coq] (tupp- c. 1710 osv. tuppe- 1682–c. 1880) folklor. mycket litet ägg (som (ung) höna lägger i början l. i slutet av värpperiod); särsk. inom ä. folktro förknippat med basilisk (se d. o. 2). Dhet äre månge lärde Män som säya at een Baselisk kläckes aff ett Tuppeägg, ehuruwäl dhet och aff månge neekat warder. RelCur. 268 (1682). Fatab. 1912, s. 102 (om förkrympt ägg).
B (†): TUPPA-BLOD, -GÄLL, se A.
C (†): TUPPE-BLOD, -FÄKTNING, -GAL, -KAM, -KÖTT, -ROP, -STEN, -STRID, -ÄGG, se A.
1) till 2 b, refl., om man: stolt l. fåfängt kråma sig; äv.: vara kaxig l. övermodig o. d. Han tuppade sig mycket för fru Nyberg, som först föreföll smickrad men efter hand plågad. Hedberg Bekänna 143 (1947). Några av killarna tuppar sig, viftar med porrtidningar och drar råa skämt. SDS 30 ⁄ 5 1998, s. A9.
2) till 2 c, refl., om röst i tal l. sång o. d.: spricka l. brista (o. gå upp i falsett); äv. intr., om person: på grund av bristande kontroll över rösten inte träffa l. hålla avsedd ton. Hedberg Vild 194 (1949). Rösten tuppade sig i målbrottet. Edqvist MannHem 214 (1969). Pavarotti närmar sig de sextio och har redan börjat tuppa på en och annan hög ton. GbgP 15 ⁄ 9 1993, s. 30. —
TUPPAKTIG, adj. (numera bl. mera tillf.) till 1, 2 b: som liknar l. påminner om en tupp(s). Stockholms-Posten .. (äger) en hårdhet emot den svaga .. Vi få .. mer än en gång tillfälle att se prof på detta tuppaktiga öfversitteri. BEMalmström 2: 213 (c. 1860). Jag kände en tuppaktig manlig stolthet över att vara så uppmärksammad av henne. Lo-Johansson AstrHus. 210 (1966). —
TUPPIG, adj. till 1, 2 b: som har avseende på l. kännetecknar l. utmärker en tupp; särsk. dels: (lättretad o.) stridslysten, dels: stroppig l. fåfäng. Det har sina sidor att läsa vers, det är en kinkig sak att finna den rätta linjen mellan agitatorns tuppiga skri och den stilart som döpts till ”dagens snyft”. Hedberg SuckLeksaksl. 303 (1941). Juan såg med rätta ganska tuppig ut när han gick sin väg. Hedberg Sardin. 257 (1956). De bägge männen stod en stund tuppiga mot varann. Lo-Johansson Soc. 14 (1958).
Spalt T 3195 band 35, 2009