| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FARA fa3ra2, v.2 far fa4r, for fω4r, foro fω3rω2, farit fa3rit2, faren fa3ren2. vbalsbst. -ANDE; -ARE (numera knappast annat än ss. senare led i ssgr, Eneman Resa 2: 91 (1712)); jfr FAR, sbst.3, FART, FÄRD.
(pres. ind. sg. akt. far GR 1: 104 (1523: farr), Därs. 3: 40 (1526), OPetri Kr. 11 (c. 1540: faar) osv., fa(h)rer RA 3: 14 (1593), Girs G1 72 (c. 1630), Modée Dår. 45 (1741); pres. ind. sg. pass. fares VDAkt. 1735, nr 106 (: förfares) osv., fa(h)rs GR 6: 241 (1529), Girs G1 66 (c. 1630), KKD 5: 188 (1710);
ipf. ind. pl. foro Mat. 2: 9 (NT 1526) osv.; fåhro KKD 5: 193 (1710); furo Hasselquist Resa 128 (1751), Spiess Hohenstaufen I. 1: 102 (1799); ipf. konj. före [jfr isl. fǿri] GR 10: 46 (1535);
sup. farit GR 6: 132 (1529) osv.; furit Ehrenström Barclay 160 (1741), Montalembert Duménil 4: 137 (1816)).
1) färdas; begiva sig (ngnstädes hän); resa; förr med vidsträcktare anv., numera nästan bl. om färd l. resa i åkdon, på järnväg l. med fartyg o. d.; med denna inskränkning vanligare i norra o. mellersta än i södra Sv. Sweriges lag innehålla, at man skall niuta Tingzfred och Rådstugu fred till lag och rätta, tijt och tädan farande, som der warande. GR 6: 378 (1529). Läter migh fara til min herra. 1Mos. 24: 54 (Bib. 1541). Dhen wijdt faar, blijr mycket waar. Grubb 95 (1665). (Kristus) gifwer them (dvs. apostlarna) icke stoora werldslige welkor, Macht, Härligheet och medel, til at ståteligen fara medh wagnar och Hästar, vthan säger til them, gåår. Emporagrius Cat. Q 1 b (1669). Sämjer them ej; tå skola the til Tings fara, och dom taga. JB 13: 1 (Lag 1734). Han är faren til staden. Sahlstedt (1773). Fara på landet. Widegren (1788). Jag har .. furit som Båtkarl .. uti 4 år. Törngrenska målet 294 (1802). Kung Ring med sin drottning till gästebud far. Tegnér (WB) 5: 125 (1820). En betjänt (kom) ut och sade, att herrskapet nyss farit till staden. De Geer Minn. 2: 85 (1892). Bagaren Axel Lindgren härstädes, hvilken upplysts vara ur riket faren, varder härigenom förelagdt att .. inställa sig inför Rådstufvurätten. PT 1908, nr 14 B, s. 2. — särsk.
a) med innehållsobj. i förb. fara en färd l. resa, ett ärende o. d.; äv. bildl.; förr ofta i överförd anv., i uttr. fara en ond (l. elak) färd, råka i olycka, råka illa ut. Tigh borde wist fara, ena onda färd. TobCom. C 4 a (1550). Will klockaren af sochne fara sine ärender, bedhes tå lof af presten. Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635). Brasck Apg. I 3 a (1648). Han nu på vilda siön sin andra resa for. Wallenberg Gal. 189 (1771; uppl. 1921). Han vill fara pilgrimsfärd bort öfver hafvet. GCederschiöld i Landsm. V. 6: 48 (1885).
b) med innehållsobj. som betecknar väg o. d. på vilken ngn färdas. Han wille fara landwäghen tijt. Apg. 20: 13 (NT 1526). På faarnom stijgh är ingen dödh. Ordspr. 12: 28 (Bib. 1541). Genast .. hade varit att fara sjön, men någon båt fanns ej för tillfället. Blanche Tafl. 3: 15 (1857). — särsk. i uttr. fara sin väg l. kos l. sin(a) färde, begiva sig av l. i väg; äv. bildl.: försvinna; fara all världens väg, skiljas hädan, dö. Ps. 1536, s. 75. Tienaren .. foor sin wägh. 1Mos. 24: 61 (Bib. 1541). Iagh faar mina ferde. Dan. 10: 20 (Därs.). Snart kommer thet (timliga), och snart faar thet åter sin koos. Muræus Arndt 4: 101 (1648). Mina Föräldrar foro all Verldenes väg, då jag ännu var i min spädaste barndom. Ågren Gell. 5 (1757).
c) (†) tr.: befara, färdas på (väg o. d.). Allmenne wägarne (skulle) vprydias, så at the wordo beqwämma at fahras. Girs G1 207 (c. 1630). Rudbeck Atl. 1: 156 (1679).
d) (†) tr. med obj. betecknande fortskaffningsredskap. Den politiska Skutan, den far man så länge en planka, och köl äro qvar! Thorild Gransk. 1: 27 (1784).
e) (i sht i poesi o. högre stil) oeg. om ngt sakligt; ofta: gå; stundom ej tydligt skilt från 2. Tu weest ey huadhan thet (dvs. vädret) komber, eller hwart thet faar. Joh. 3: 8 (NT 1526). Två dar til ända fara. Dalin Arg. 1: 239 (1733, 1754). Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for. Tegnér (WB) 5: 122 (1820). Se, Axel, öfver månen far / ett moln. Dens. 4: 31 (1822). Hurra, hurra far öfver fält och kullar. Runeberg 2: 114 (1848). Om jag kunde komma i håg, hvad byn hette, namnet far mig för munnen! jo, Asmundtorp. Wigström Folkd. 1: 190 (1880). Ej vill mig ur sinnet fara / en saga ur forna dar. Rydberg Dikt. 2: 123 (1891). — (†) i uttr. vart far ..? vart tager .. vägen? var blir .. av? LPetri 2Post. 146 a (1555). Min fadher .. lefde efter sigh et exemplar af een Skrifvin Sv. biblia på permant .., men hvart thet for vet iagh ike. Bureus Suml. 75 (c. 1600).
f) (†) i uttr. farande post, åkande (l. ridande) post, körpost; motsatt: gångpost. Sverge och Island lära vara de enda land i Europa der ingen farande post finnes. Tegnér (WB) 4: 181 (1822). Beskow K12 1: 10 (1868).
g) (†) i uttr. på farande fot, på resande fot. Verelius 68 (1681). Stå på farande fot. Serenius (1741).
h) färdas l. resa l. draga l. flacka omkring (i ett land l. från ort till ort); särsk. (med avs. på ä. förh.) i uttr. farande sven o. d., kringvandrande student l. djäkne. Te mene farande köpmen. GR 1: 98 (1523). Vthi samfälte tije Åhr moste (Kristian Tyrann) fara och flyttia på åtskillige Ortar. Schroderus Os. III. 2: 78 (1635). Han faar och flackar en natt ther, den andra på annat ställe. VDAkt. 1709, nr 313. Med vaganter menas de farande klerkerna. Sylwan (o. Bing) 1: 40 (1910). jfr: En diktkonstens farande sven. Flensburg Sång. 30 (1904, 1915; om C. Snoilsky).
j) (numera föga br.) i drastiska uttr. för önskan att ngn skall avlägsna sig o. lämna den talande i fred: dra. Far till Blåkulla medh tin förähring. Chronander Surge 23 (1647). Faren på Fiällen (dvs. dran åt skogen) medh edher Christ. Brasck Apg. I 3 a (1648). Koch Timmerd. 323 (1913).
k) i överförd anv., i uttr. som beteckna att ngn skiljes hädan, lämnar detta jordiska. Herre nw lather tw thin tienare fara j fridh. Luk. 2: 29 (NT 1526; Bib. 1917: fara hädan i frid). Tu skalt fara til tina fädher medh fridh. 1Mos. 15: 15 (Bib. 1541). Haf, Jesu! der (dvs. i mitt bröst) din hvilostad, / Så far jag sist i grafven glad. Ps. 1819, 99: 6.
l) resa sin väg, draga sin(a) färde, avlägsna sig. Styrck titt hierta medh en beta brödh, sedhan må j fara. Dom. 19: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: mån I resa). — särsk. i oeg. o. överförd anv.
α) (i sht i högre stil) förgå; förrinna; försvinna. (Han sade) sig intet widare hwadh som faret och skedt är, skola påtänkia. VRP 1713, s. 436. Hans styrkas tid var faren. Tegnér (WB) 1: 180 (c. 1805). Lösa rykten komma och fara. Leopold (1808) i 2Saml. 9: 63. Dessa tider ha varit, ock farit. SvSpörsm. 3: 11 (1893). Brännvinet ger tröst, när hoppet far. Fröding NDikt. 68 (1894). jfr (†): Så hastigt blifwer Dät med fålkz förlustan farit (dvs. slut). LejonkDr. 224 (1688).
β) (i sht i högre stil) i förb. låta (ngn l. ngt) fara l. (numera bl. med ngt arkaistisk anstrykning) låta fara (ngn l. ngt), låta (ngn l. ngt) gå sin väg, släppa från sig l. göra sig av med (ngn l. ngt); lämna, ej längre befatta l. sysselsätta sig med (ngt); avstå från l. uppgiva (plan l. föresats, en förhoppning o. d.), slå (ngt) ur hågen; slå bort l. kasta från sig (sorg, bekymmer o. d.), kasta (tvekan, betänkligheter) över bord; lägga bort (ovana o. d.); bortse från (ngt); icke (längre) bry sig om l. fråga efter (ngt). Thå huggo krigxknecterna festona vthaff till skepbåten, och loto honom fara. Apg. 27: 32 (NT 1526). The stocke Flugerne, och Bijen lathe the fare. GR 16: 242 (1544; ordspr.). The (som gifta sig för pänningar) tagha och sin eghin wägh och låtha gudz ordh fara. LPetri Oec. 18 (1559). At han sin Sorgh vtöfwer sijne affsomnade Föräldrar skulle fara låta. Schroderus Os. 1: 567 (1635). All min vrede på honom lät jag fara. Serenius (1741). I, som inträden, låten hoppet fara! Lovén Dante 1: 14 (1856). Den smickrande tanken att vi .. bidragit till fästningens öfverlemnande måste vi låta fara. HLilljebjörn Hågk. 1: 73 (1865). Han lät .. sina betänkligheter fara. VL 1894, nr 83, s. 3. Peer Gynt .. låter fara prinsessan och riket. Larsson Stud. 6 (1899).
m) (†) i p. pr. för att beteckna ngt ss. rörligt l. lätt förgängligt l. flyktigt o. d.; särsk. i förb. farande gods, lösegendom; stundom kanske snarare anslutande sig till 2. Penningar .. voro .. både farande och kommande och kunde lätt förskingras. Hallenberg Hist. 3: 449 (efter handl. fr. 1616). Liggiande och farande Godz och Håfwor. Schroderus Os. III. 2: 48 (1635). Qwinnekiärleek är farande godz .. (dvs.) Obeständigt. Grubb 678 (1665). En Recommendation är bådhe kommandhe och farandhe. VDAkt. 1666, s. 95. Swedberg Schibb. 20 (1716). Hvar tionde man .. skulle lemna landet med hustrur och barn och allt farande gods. Strinnholm Hist. 2: 210 (1836).
2) i fråga om hastig l. plötslig rörelse: ila, störta, rusa, flyga o. d.; särsk. i uttr. fara i strupen l. håret på ngn l. ngn i strupen osv., störta sig över ngn, fara ngn i famnen, flyga i ngns famn, fara i kläderna, hastigt kasta på sig kläderna; äv. (i sht förr) i överförd anv. om ett oroligt l. rastlöst sysslande l. jäkt med ngt. (De) fara såsom eeldzloghe offuer strå. Vish. 3: 7 (Bib. 1541). SUFinlH 2: 168 (1605). Flättia faar hijt och tijt. Stiernhielm Herc. 111 (1648, 1668). (Föräldralösa barn nödgas ofta) at trääla och släpa för andra, och fara som Watn öfwer Steenar. Hasselqvist Thauvonius B 4 a (1684). Om dagen fijka och fara dhe (giriga) med stort och tungt arbete, att richta sig. Fernander Theatr. 171 (1695). Bössan (brann) af, men elden for i halmtaket på ett stall. Münchenberg Scriver Får. 277 (1725). På dörren han for. Bellman 4: 86 (1772). Doctorshatten / far för katten. Tegnér (WB) 3: 78 (1819). Albert for förskräckt åt sidan. Almqvist Går an 150 (1839). I nästa ögonblick for ett skalkaktigt leende öfver hennes vackra ansikte. De Geer VSkr. 1: 20 (1841, 1892). Oeniga makar .. (hade) midt under prestens förmedlingsförsök farit hvarandra i håret. BL 17: 259 (1849). I ett nu for det som en blixt genom hjernan på mig, att jag var lurad! Nyblom Hum. 19 (1874). Fara som ett torrt skinn. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Pojken som fick en örfil) for först mot ena väggen, sedan mot den andra. Lagerlöf Holg. 1: 14 (1906). Då far du mig i strupen. Hallström Legenddr. 73 (1908). Han rusade över gården, in i köket. .. — Så du kommer farande, sade .. (modern) förebrående. Sjödin StHjärt. 20 (1911). — särsk.
a) i uttr. fara med handen (stundom annan kroppsdel l. av handen fört redskap o. d.) över l. utmed, utefter, längs, äv. åt (ngt); ofta med försvagad bet. o. bl. angivande att handen osv. föres över l. utmed osv. ngt. Tu (skall) icke göra (altaret) .. aff huggen steen, För ty, om tu faar ther ått medh tin knijff, så gör tu thet oskärdt. 2Mos. 20: 25 (Bib. 1541). Du far med din hand så oroligt och häftigt öfver pannan. Almqvist DrJ 348 (1834). Cecilia .. for med pudervippan öfver sitt ansigte. Edgren Lifv. 1: 47 (1883). (Ormen) kröp fram till den dödade och for med tungan över det krossade huvudet. Lagerlöf Holg. 2: 18 (1907). Och här var soffan — han for med handen utefter spjälorna. Sjödin StHjärt. 6 (1911).
b) (numera nästan bl. arkaiserande) bildl., i uttr. fara (ngn) över näsan l. nosen, uppträda grovt o. förolämpande (i ord l. åthävor) mot (ngn); fara ut mot (ngn). Dhe blÿÿass platt intäth wädh .. fara dherass siälänherde öf(ve)r näsan och honom truga och undsäija. VDAkt. 1670, nr 171. Lind (1749). Mellin Nov. 1: 526 (1831, 1865).
3) i förb. fara efter (ngt), sträva efter; söka få tag i.
a) (numera nästan bl. i högre, särsk. religiös stil) sträva l. trakta l. stå efter (ngt), eftersträva, eftertrakta, söka nå l. vinna l. komma i besittning av (ngt); söka efter tillfälle (att göra ngt). Iudhanar foro effter at the wille dräpa honom. Joh. 7: 1 (NT 1526; Bib. 1917: stodo efter). Iagh faar effter thet gott är. Psalt. 38: 21 (Bib. 1541). Man skal fijka och fahra effter dygd och goda gärningar. Sylvius Mornay 626 (1674). Så vinner man hvad alla menniskor fara efter och som så få hinna till, jag menar den veritabla lycksaligheten. Bellman 5: 243 (1779). Genberg VSkr. 2: 19 (1872).
b) (vard.) i sitt minne söka l. leta efter l. i minnet söka återkalla (ngt); ofta närmande sig till l. övergående i bet.: tänka på, mena, åsyfta. Envallsson AllaNögda 23 (1782). Du far förmodligt efter religionen. Fahlcrantz 2: 162 (1826, 1864). Det måtte ändå inte vara han; .. den, jag far efter, var gift och hade flera barn. Zeipel Set. 3: 67 (1847).
4) (†) i uttr. hava ngt med (att) fara, föra med sig, medföra; komma med, förebringa o. d.; stundom övergående i bet.: hava, äga; äv.: dragas med (ngt). Få .. höra hwre rettfærdugh sack han haffuer med ath fara. GR 4: 161 (1527). (Det) vore rådeligit atti ville giffue them lösze med then fatigdom the haffua met at fara. Därs. 9: 315 (1534). Så lenge the Christne haffua kött och blodh medh fara, så lenge bliffuer ock wel synden hoos them. LPetri 4Post. 35 b (1555). (Karl IX) som een rätt och rättwijs saak hadhe medh at fara. Chesnecopherus Skäl Ddd 3 a (1607). Wordo Sendebuden .. anmodade, at låta see hwad för Ähringar the hade medh at fahra. Girs G1 231 (c. 1630).
5) i fråga om ngns uppträdande l. handlande.
a) i uttr. fara med (vidskepelse, trolldom o. d.; falskhet, bedrägeri, lögn o. d.; äv., numera nästan bl. i nekad sats l. indirekt frågesats, sanning): begagna, nyttja, bruka, använda; förr äv. allmännare: sysselsätta l. befatta sig med (ngt). Farom icke medh skalckheet, förfalskom ey heller Gudz ord. 2Kor. 4: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: gå icke illfundigt till väga). Fransosen .., som intett ståår till att troo uthan uthi alla sina actioner haffver faritt med bedrägerij. RP 8: 70 (1640). Alla .., som sig på läkarekonsten icke förstå och likväl dermed fara. Johansson Noraskog 3: 73 (efter handl. fr. 1660). Herr Kyrckioherdens Lundz attest vitnar at jag far med sanning. VDAkt. 1782, nr 602. Jag far aldrig med flärd ..; hvad jag sagt är sanning. Crusenstolpe Mor. 6: 610 (1844). Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att dermed bedrägeri öfva eller vinning sig förskaffa; straffes med böter eller fängelse. SFS 1864, nr 11, s. 87. Att han inte for med tomprat. Sjödin StHjärt. 158 (1911).
b) gå till väga, bete sig, handla, förfara (så l. så); numera bl. ngn gg i uttr. fara varligt l. vackert, fara med (dvs. bruka) lämpor o. d. (jfr äv. α). Gudz bodh lärer klokligha fara j all handel. Syr. 19: 18 (Bib. 1541). Borgmästarna foro ey heller medh alfwar. Schroderus Liv. 70 (1626). Du ett Qwinfolck äst som tyst och tågligt (dvs. fogligt, stillsamt) fahr. Brenner Dikt. 1: 255 (1713). Bäst är att fara med lämpor. Rydberg Vigg 9 (1875). Herr komissarie, sade .. galerslafven, far vackert, och låt oss nu ej vränga namn. Lidforss DQ 1: 239 (1889). — särsk.
α) i förb. fara (så l. så) med (ngn l. ngt), behandla, hantera, handskas med; förr äv.: bedriva (ngt så l. så); numera nästan bl. i uttr. fara väl l. illa med (ngn l. ngt), sköta väl om, omhulda l. vårda sig om, resp. misshandla l. missköta l. vanvårda o. d., fara varligt l. varsamt med (ngn l. ngt); jfr FARA MED 2. Farer migh sachta medh pilten Absalom. 2Sam. 18: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: Faren nu varligt med). Intet är bätre .. än at wara gladh, och fara wel medh sigh j sina daghar. Pred. 3: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: göra sig goda dagar). Opå thet man icke måtte fare så långsampt medt samme krigh, som her till skedt ähr. GR 26: 326 (1556). Menniskian .. låter Dieffuulen medh sigh fara, såsom honom synes. PPGothus Und. A 3 b (1590). Keysaren .. badh för Benedicto, at the icke wille fara medh honom för strängt. Schroderus Os. 2: 539 (1635). Han är dock artist; / Man måste fara varsamt med en sådan. Runeberg 6: 24 (1862). Med sina hvardagskläder fick man fara huru illa som helst. De Geer Minn. 1: 9 (1892).
β) (†) i uttr. fara sakta l. måtteligen o. d. med sig, gå hovsamt (o. icke brådstörtat) tillväga, uppträda med lämpor o. d. GR 6: 258 (1529). Därs. 15: 415 (1543). Faar sachta medh tigh war icke för hastigh. Balck Ridd. E 4 b (1599).
6) för att uttrycka hur det går för ngn l. ngt, hur ngn befinner sig o. d.
a) i uttr. ngn far illa o. d., det går illa l. olyckligt för ngn, ngn råkar illa ut, kommer i olycka l. till skada o. d.; numera nästan bl. i uttr. den illa gör han illa far; förr äv. (jfr c) ngn far väl, det går väl l. lyckligt för ngn. Förra än han (dvs. Kristus) wille wij skulle fara illa thå gick han j dödhen for oss. OPetri 2Post. 88 b (1530). TobCom. B 2 b (1550). (Föräldrar, lärare o. överhetspersoner) skola döma och straffa, hwar effter sinne befalning, och skola ther medh ingalunda wara försumelige, så framt the wilia wel fara. LPetri 2Post. 158 b (1555). Then illa skall fara han skal hielpa til med sielff. SvOrds. C 5 b (1604). Jag (föll) baklänges i en djup grop och stötte mig ett stort hål på min arm, och alla vore rädda, att jag skulle fara illa. Horn Lefv. 125 (c. 1657). Den illa gör, han illa far. Dalin Arg. 1: 245 (1733, 1754; ordspr.). Bevara dig, karl, att säga vad du kan få fara illa för! Högberg Frib. 5 (1910).
b) i förb. fara väl l. illa, ha det bra l. godt, må väl o. d., resp. ha det illa l. besvärligt, slita ondt, lida men o. d. Vppå thet at fodringen må tess bettre nå til och hesterna fara wel. GR 7: 183 (1530). Ther katten är krank oc hunden är mager, / Ther farer ey Dräng och pijga rätt wäl. Arvidi 185 (1651). Wij måste gå på arbet både dag och natt, och fore mycket illa. KKD 3: 112 (1710). Kläderna fara illa af damb. Widegren (1788). Bären (dvs. lingonen) fara bäst (då de transporteras) i öppna lådor. VL 1894, nr 207, s. 3.
c) (numera bl. i högre stil) i förb. fara väl, i (muntlig l. skriftlig) avskedsformel; förr ofta i uttr. bjuda l. bedja (ngn) fara väl, med önskan om välgång taga avsked (av ngn), skiljas från (ngn l. ngt), stundom: avstå från (ngt); jfr FARVÄL. Faren wäl. Apg. 15: 29 (NT 1526; kvarstående i Bib. 1917). Iag togh them i hand och böd them fara wäll. VDAkt. 1662, nr 90. Farer wäll till liff och siäll adieu. Därs. 1681, nr 123. Geisler Vitt. 387 (1714). När det galt för alfvar, bad han skiölden fara väl. Lagerbring HistLit. 364 (”363”) (1748). Så faren då väl, I min ungdoms drömmar! Wikner Vitt. 20 (1863). — (†) ironiskt: ge sig av, packa sig i väg, dra åt skogen. Thett tu wtan all skæel, / talar och begerer, / ty må tu farha weel. Visb. 1: 84 (1573).
d) i p. pf. mer l. mindre adjektiviskt, övergående i bet.: i (sådant l. sådant) skick, (så l. så) ställd; numera i sht i förb. illa (äv., numera knappast br., ynkligt, sorgligt o. d.) faren, illa medfaren, medtagen, vanskött, nött, (ut)sliten o. d., stundom: illa ställd, illa ute; äv. väl faren, i godt skick l. stånd, välvårdad o. d., stundom: gynnsamt ställd. Ängen är skogvoxt, hussenn nederrödthe och alt i enn önckeligh motthe farijdt. GR 20: 155 (1549). Hade vi ej kloka menniskor, som förmådde skydda oss olärde för mörkrets funder, så voro vi ofta illa farna. Wigström Folkd. 2: 104 (1881). Kunde andra undervisningsgrenar .. fägna sig åt ett lika lifligt deltagande (som främmande språk), så skulle de i sanning vara väl farna. Verd. 1892, s. 70. Jag tror, .. att jag aldrig har sett ett plagg så smutsigt och trasigt och illa faret. Lagerlöf Körk. 83 (1912). — (numera knappast br.) Alla krymplingar som så farne ärro at the hemman icke förrestå kunna. Gustaf II Adolf 36 (c. 1620).
e) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat l. arkaiserande) opers.: det går (så l. så med ngt). Håkan sade huru farit hade. Reenhielm OTryggv. 10 (1691; isl. sem farit hafdi). Mickel (vakade) den natten i undran, huru det for med bondens kvarnlass. Högberg Vred. 1: 18 (1906). Dens. Utböl. 1: 192 (1912).
7) (†) bruka, sköta (jord, skog, fiskevatten o. d.). The skola fara och bruka Cronones laxefiskie j indal. GR 5: 86 (1528). Ingen bonde schall bliffwe tillstadd, ath haffwe mere schatte Jordh vnnder sigh, änn han sielff kann fijke och fare. LReg. 9 (1563). Hvarest Byeskogarne äro så vidsträkte, at de icke kunna fikas eller faras. VetAH 1741, s. 11. Rabenius Kam. § 103 (1825).
2) (†) till 2: uppträda fientligt l. hotande mot (ngn). Jag menar honom nu skall blijffua achtsamere och icke så lätteligen fahra dig an. AOxenstierna Bref 1: 17 (1642). —
1) till 1: giva sig i väg (från en plats), resa sin kos, giva sig åstad, draga i väg l. åstad o. d. Schroderus Liv. 540 (1626). Almqvist Lad. 21 (1840: fara utaf). När de fem åren voro förbi, tog Skam sitt, fast han ej hade magt att fara af med mannen medan denne var lefvande. Wigström Folkd. 2: 236 (1881). särsk.
a) i förb. fara av och an, resa l. draga osv. fram o. tillbaka. Fäderna Abraham, Isac och Jacob .. foro af och ann, och bodde i tiell. Swedberg SabbRo 1229 (1697, 1712).
b) (numera knappast br.) begiva sig ifrån l. lämna (en plats). Min siäl nu nylig af mig for / Från hjertats vrår och vincklar. Odel Sincl. 28 (1739).
2) till 2: sätta i väg, rusa åstad o. d. I detsamma for han åf som ett urväder. Ristell Vis. 11 (1787). särsk.
a) i förb. fara av och an, stundom av och till, ila, rusa o. d. fram o. tillbaka. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). En pigosvärm far af och till i löfsal och kök. Karlfeldt FlPom. 18 (1906).
b) hastigt falla av (ngn l. ngt) o. d. En silkes-schalett far dammet straxt af, bara man slår honom ett par slag öfver handen. Almqvist Går an 97 (1839). Hättan for av honom. Melin VikSaga 90 (1910). —
1) till 1: resa l. draga osv. bort. Så foor han bort aff sidhes til skeps vthi ödhe marken. Mark. 6: 32 (NT 1526). särsk.
b) (†) till 1 l α: försvinna, förgå. All glädie är förswunnen, / Heela min Hyy, / Fahr bort som skyy. Wivallius Dikt. 55 (1630). Nordenflycht QT 1746 —47, s. 164.
2) till 2: störta l. rusa bort o. d. I ett huj var Tintomara uppe från stenen .. och for bort som en vind. Almqvist DrJ 287 (1834). —
1) till 1: resa l. draga osv. efter (ngn l. ngt); begiva sig åstad för att hämta (ngn l. ngt). Hennes man stoodh vp och foor effter henne (dvs. sin bortlupna hustru). Dom. 19: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: begav sig åstad efter). jfr (†): (Den rikes) herligheet faar intet effter honom (då han dör). Psalt. 49: 18 (Bib. 1541).
2) till 2: rusa l. störta l. jaga o. d. efter (ngn l. ngt). GR 4: 188 (1527). Kisse for efter med ett skutt. Sjödin StHjärt. 9 (1911). —
FARA EMOT10 04, äv. MOT4.
1) till 1: resa osv. (ngn) till mötes.
2) till 2: hastigt komma l. rusa emot (ngn); störta l. törna emot (ngn l. ngt). Fryxell Ber. 1: 36 (1826). Då for Alve emot mig med draget svärd. Lönnberg Sigtr. 93 (1892). —
FARA FORT10 4.
2) (numera bl. ngn gg med arkaistisk anstrykning) till 1 e (o. 2): fortfara, fortsätta; stundom: framhärda (i synd, villfarelse o. d.). GR 17: 116 (1545). Ryttarne begynte twyka om the skulle fahra fort medh Strijden. Schroderus Liv. 14 (1626). Han faar immer fort uthi sin galenskap. VDAkt. 1685, nr 148. Vändom om, for han fort, til Ithaca. Ehrenadler Tel. 23 (1723). När de börjat skrika få de ej / Upphöra strax, men fara fort att hojta. Hagberg Shaksp. 1: 199 (1847). Carlén Köpm. 1: 167 (1860). ”Far fort!” — han sade med en vänlig nick, / När Karolinen tycktes eftersinna. Bäckström Sång. 86 (1876). Melin Dikt. 1: 99 (1880, 1888). —
1) till 1: färdas l. resa l. draga l. tåga fram o. d. (ngnstädes). (De) röffuadhe på wäghenom alla the som foro ther fram. Dom. 9: 25 (Bib. 1541). (Smädeskrivaren var) ingen annen en greff Axsell, så få han skam, der han far fram. Carl IX Cal. 79 (1592). Jarlen .. far härjande fram genom Öresund. Svedelius Norge 54 (1866). särsk. (†) bildl.: gå l. skrida framåt; fortgå; fortsätta; framhärda. GR 18: 267 (1547). Att wij farom fram vthi Gvdz Kundskap. PJGothus Luther ScrSent. Z 2 a (1597). Judarna foro fram i sin synd och obotferdighet. Swedberg Dödst. 502 (1711).
2) till 2: rusa l. störta o. d. fram. Ulfven far fram med gapande mun. Strinnholm Hist. 1: 187 (1834).
3) uppträda, gå tillväga, bete sig (så l. så); handskas med (ngn l. ngt); husera; jfr FARA, v. 5 b. PJGothus Helg. I 4 a (1593). Lättia gör inte rumor; faar sachtliga fram. Stiernhielm Herc. 108 (1658, 1668). En femtio års man, med hvilken lifvet farit ganska omildt fram. PT 1916, nr 293 A, s. 3. —
FARA FÖR10 4, förr äv. FÖRE. i uttr. det far för mig osv., i bet. 1 förr äv. det far mig före (att l. som om).
1) (numera föga br.) det förekommer l. föresvävar mig, jag tycker mig vilja minnas (att). Dett fahr så för migh att när jagh hem kom samma sommar ex Germaniâ motte nogon hafua migh dett berättatt. JBaazius i VDAkt. 1667, s. 382. Det far mig dunkelt före liksom i den der natten roffade till er något? Carlén Rosen 733 (1842).
2) (vard.) den tanken l. föreställningen kommer för mig; jag kommer plötsligt att minnas l. tänka på (det l. det). Det for för honom, hvilket förakt han hyste för dem af sina kamrater, hvilka han tyckte klemade med sig själfva. Geijerstam FattFolk 2: 204 (1889). När jag öppnade dörren (till det främmande hemmet), for det för mig, att jag skulle komma in i vår egen stuga. Lagerlöf Saga 64 (1908). —
FARA HÄDAN10 32. (i högre stil) skiljas hädan, dö; jfr FARA, v.2 1 k. När een menniskia är j werdigheet, och haffuer icke förstånd, så faar hon hädhan såsom fää. Psalt. 49: 21 (Bib. 1541). —
FARA HÄN10 4. (numera bl. ngn gg i högre stil) till 1: begiva sig åstad l. i väg. Bergklint Vitt. 25 (1772). Tegnér (WB) 4: 9 (1822). särsk.
a) till 1 e: flyta l. glida o. d. fram(åt). Se den klara / Strömmen fara / Genom fält och skogar hän. Stagnelius (SVS) 2: 291 (1821).
b) till 1 l α: förrinna, försvinna. Glädjens vingade stunder foro / hän. Melin Dikt. 1: 21 (1879, 1888). —
FARA I10 4, äv. UTI04. (i sht vard.) till 2.
2) om ond ande, sinnesstämning, lynnesnyck o. d.: plötsligt intaga l. bemäktiga sig (ngn); ofta i uttr. vad har farit i honom o. d., vad har tagit på honom? vad är det med honom? Den ondhe .. skulle fhara uthi honom. BtHforsH 1: 178 (1631). Hvad hin har farit i min käre broder? / Han knapt mig ser. Wecksell DHjort 3 (1862). —
FARA IFRÅN10 04, stundom FRÅN4.
1) till 1: begiva sig bort ifrån l. lämna (ngn l. ngt). Hur kunde du fara ifrån hustru och barn?
2) till 2: ila l. störta o. d. från (ngn). Monsieur Lardière .. for genast från mig som en blixt. Sturzen-Becker 2: 64 (1861). —
FARA IGEN10 04.
1) till 1: färdas l. resa osv. igenom (ett land o. d.); förr äv. i utvidgad anv.: gå l. tränga igenom (en kropp, ett medium). Iagh haffuer farit genom landet alt om kring. Job 1: 7 (Bib. 1541). Såsom Solenes Strålar gå igenom ett Glas; altså kan och en förklarad Kropp fara igenom hwad han will. Fernander Theatr. 538 (1695).
2) till 2; särsk.
a) (†) i tankarna (hastigt) genomgå (ngt); hastigt genomläsa l. ögna igenom (ngt). Ther for han .. alt sitt Anslagh igenom med sitt egit betänckiande. Sylvius Curtius 531 (1682). Jag har farit (läst) igenom altsammans. Widegren (1788).
b) om tanke, föreställning, minnesbild o. d.: plötsligt framställa sig (för ngn); om förnimmelse l. känsla o. d.: hastigt genomila (ngn); ofta opers. En lycklig tanke for igenom mig. Bremer Grann. 2: 135 (1837). Stundom hände det .. att deras händer under nystningen lindrigt vidrördes, hvilket likväl alldeles icke var Augustas fel, och då for det som en elektrisk stöt genom dem båda. De Geer Hjertkl. 157 (1841). —
FARA IHOP10 04, stundom HOP4. till 2.
1) (i sht vard.) med subj. i pl. (l. med plural innebörd): hastigt rusa emot varandra l. tränga sig samman; ”ryka ihop” (till strid o. d.). De båda förträffliga .. människorna .. hålla .. uppriktigt af hvarann men fara beständigt ihop och strida i nästan alla ämnen. FBremer (1832) i Bremer 1: 110. Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans. Lagerlöf Holg. 1: 17 (1906).
2) plötsligt rycka till o. sjunka ihop (av skrämsel o. d.). Gumman .. for darrande i hop af förskräckelse. De Geer SHT 121 (1843). —
1) till 1: färdas l. resa l. draga o. d. in (ngnstädes). Folkit strödde palmqvister i veghen för Christo, när han for in til Hierusalem. RA 1: 120 (1529). Jag kommer ut, du lilla uppriktiga, jag skall rätta mig efter Mammas och din önskan och sedermera åter fara in (från landet till Stockholm). Almqvist DrJ 26 (1834).
2) till 2: rusa l. störta o. d. in (i ett rum o. d.); (snabbt) tränga in (i ngt). Han kom farande in i rummet som ett yrväder. Spiwtet foor in j wäggena. 1Sam. 19: 10 (Bib. 1541). —
FARA MED10 4.
1) till 1. Om tu faar med migh, så dragher iagh åstadh. Dom. 4: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: går med mig).
2) (vard.) behandla, hantera, handskas med (ngn l. ngt); i sht pregnant: behandla l. hantera osv. (ngn l. ngt) illa; jfr FARA, v.2 5 b α. Han for med den stackars hästkraken, så det var en synd och skam. Så du har farit med dina kläder! —
1) till 1. Jsrael (måste) fara nedher til the Philisteer, om någhor wille låta hwessa sin ploogh bill, hacke, yxe eller liya. 1Sam. 13: 20 (Bib. 1541). Grufarbetaren far ned i schaktet. UB 3: 122 (1873).
2) (i sht vard.) till 2: störta l. slinka l. kasta sig o. d. ned. Soldaten .. hade duktigt svalg, / En sup for ned så lätt som värjan i hans balg. Livin Kyrk. 72 (1781). SLagerlöf i TurÅ 1910, s. 110. —
FARA OM10 4.
1) till 1: resa förbi (ngn som färdas åt samma håll l. i samma riktning). Widegren (1788). De skådespelare hvilka vi foro om på vägen. Hagberg Shaksp. 1: 330 (1847). särsk. (†) i överförd anv.: förbigå (ngt l. ngn); (vid läsning l. skrivning) hoppa över (ngt). SvMerc. V. 4: 25 (i handl. fr. 1675). Widegren (1788). Hvad skrifver min resident från Hamburg? far om titlarne, och börja vid primo. Almqvist DrJ 392 (1834).
2) till 2: hastigt flyga l. svänga o. d. omkring. Derute gnydde stormen, / Gnisslande for flöjeln om. Öman LyrBl. 2: 22 (1868).
3) (†) uppträda (så l. så); jfr FARA, v.2 5 b. Aldenstund Galba .. intet wiste någhon miszhandling Emylio at föreläggia, fahr han om medh flåkerij och flärdachtigh förbrådelse. Schroderus Liv. 907 (1626). —
1) till 1: färdas l. resa l. draga o. d. omkring (på l. över ett visst område, i ett land osv.). Någre vtåff Rådhet och Capitlen wid Domkyrkerna skola fara vm kring utj huart sticte. GR 7: 243 (1531). Fara kring om landet. Därs. 16: 492 (1544). Comoedianter, hvilka fara landet kring. CGTessin (1738) i 2Saml. 4: 184. Om lördag skall jag med Chaptal fara ikring på lasaretterna. Berzelius Res. 192 (1819).
2) (i sht vard.) till 2: ila l. kila l. flyga o. d. omkring. (Satan) fnös / Så elden foor omkring. Spegel TPar. 92 (1705). Brinkman .. for omkring som ett torrt skinn. De Geer Minn. 1: 67 (1892). —
FARA OMKULL10 04, äv. KULL4. (i sht vard.) till 2: falla l. störta o. d. omkull, falla i golvet o. d. Kexél 2: 172 (c. 1780). Köksan snafvar, disken far omkull. Wennerberg 2: 185 (1849, 1882). —
FARA PÅ10 4.
1) till 1: (oavbrutet) fortsätta sin färd. Han .. for rakt på, tills han kom utom staden. PT 1903, nr 11, s. 2.
2) (i sht vard.) till 2: rusa l. kasta sig över, häftigt anfalla (ngn) o. d. (Då trollkonan tillfrågades, varför hon) skar kors j rumpan (på kon), swarade hon ..: ”Jnthet tordes trullen fahra på koen då”. BtFinlH 2: 322 (1670). särsk. om lynne l. ”sinne”: ”rinna på”, ”rinna till på” (ngn). Ibland far sinnet på författaren. NordT 1894, s. 686. —
FARA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till 2.
1) med subj. i pl. (l. med plural innebörd): rusa ihop o. d. (Korna) började .. stångas … De foro samman i en enda röra. SLagerlöf i TurÅ 1914, s. 13.
2) plötsligt sjunka samman (av skräck l. fasa). Hagberg Shaksp. 1: 278 (1847). Hon for tillsammans som en upptäckt förbrytare. Strindberg SvÖ 3: 199 (1890). —
FARA TILL10 4. till 2.
1) (†) rusa till; äv. i överförd o. bildl. anv. En part (av de inbjudna gästerna) foor än tå til, och togho fatt på bodhbärarenar, hädde och dråpo them. LPetri 2Post. 304 a (1555). SvMerc. 2: 11 (1756).
FARA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) till 1. När nu the fem Philisteers Förstar hadhe thetta seedt, foro the til baka igen .. til Ekron. 1Sam. 6: 16 (Bib. 1541).
2) till 2: hastigt rygga tillbaka (av skräck l. fasa). De Geer VSkr. 1: 20 (1841, 1892). Wigström Folkd. 2: 84 (1881). —
1) till 1: resa l. draga o. d. upp (ngnstädes hän). Han foor .. vp til fadren igen. Ps. 1536, s. 58. El-Kana foor vp medh hela sitt hws, til at offra Herranom offer. 1Sam. 1: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: begav sig upp). Att fara upp på börsen (på bal), nyårsdagen. Almqvist AMay 31 (1838).
2) till 2: rusa l. störta upp o. d.; äv.: kastas l. slängas upp o. d. Weise 1: 131 (1769). En jorduggla far upp framför oss. Rosenius Naturst. 30 (1897). Välkända steg (hördes) i farstun. Det blev ett ögonblick tyst. Dörren for upp — det var far. Sjödin StHjärt. 37 (1911). särsk.: spritta upp, plötsligt l. hastigt räta upp sig l. stiga upp. Wistrand Lafontaine Nålsög. 2: 78 (1800). När han .. vek om hörnet .., klappade honom en främmande man på axeln … Amos for upp liksom ur en dröm. Cederschiöld Riehl 1: 95 (1876). I en soffa låg en ung man och läste, men for vid hennes inträde upp som en raket. Lundquist Profil. 1: 45 (1884). —
1) till 1: resa l. draga o. d. ut. Faar vth och strijdh emoot Amaleck. 2Mos. 17: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: drag .. åstad till strid). Konungen far ut på siön. Nordberg C12 2: 472 (1740). Han for ut på jagt i morse. Stridsberg Friman 5 (1798).
2) till 2: ila l. störta l. rusa o. d. ut. Ther til foor en eeld vth jfrå Herranom, och vptärde the tw hundradhe och femtiyo män, som thet röökwercket offradhe. 4Mos. 16: 35 (Bib. 1541). Med ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan. Lagerlöf Holg. 2: 327 (1907).
3) till 2: bryta ut l. utbrista (i smädelser o. d. mot ngn l. ngt), häftigt angripa l. anfalla (ngn l. ngt i ord); i sht i uttr. fara ut i (förr äv. med) hårda ord, smädelser o. d., mot (förr äv. på l. ngn gg med, över) ngn l. ngt; ngn gg: brista ut (i skratt). I .. haffva farit ut med försmedelige skelsord. RP 8: 122 (1640). (Hon började) att banna mig .. och for så ut med mig, att jag icke var vatten värt. Horn Lefv. 64 (c. 1657). Har man någonsin hört, huru hon for ut på oss, för ingen ting? Lagerström Tart. 11 (1730). Fara ut öfver en i hårda ord. Lind (1749). En Prest en gång, med mycken nit, / For ut mot högfärd hos de stora. Lenngren (SVS) 1: 376 (1788). En af gastarna .. for ut i gapskratt. Bergdahl Antip. 53 (1906). ”Du är då det största nöt jag nånsin har råkat på!” for Bataki ut mot pojken. Lagerlöf Holg. 2: 204 (1907).
4) (†) sväva ut (i ord l. åthävor, levnadssätt o. d.). At predika högt, diupsinnigt, skryta medh fåfängt prydt taal, fahra vt och roopa. Emporagrius Cat. A 3 b (1669). När den högmodige .. icke kan fara så stort ut som han vil, i härlighet, prakt och ståt på verldenes vis. Nohrborg 667 (c. 1765). —
FARA VILL, se under VILL. —
FARA ÅSTAD10 04, äv. (starkt vard.) STA4 ( STAD).
1) till 1: begiva sig i väg, avresa o. d. Thetta wårt brödh .. war än nu ferskt tå wij åstadh forom til idher. Jos. 9: 12 (Bib. 1541).
2) (i sht vard.) till 2: rusa åstad l. i väg o. d.; särsk. (vard.) i bildl. anv.: överilat o. förhastat ta sig för (att göra ngt). Brenner Dikt. 2: 114 (1717). Jag visste inte, hur galet jag hade farit sta (när jag sökte vinna den rika o. vackra flickan). Lagerlöf Sten. 37 (1914). —
FARA ÅT. (†) gå till väga l. förfara (så l. så med ngn l. ngt); tr. o. intr.; jfr FARA, v.2 5 b. Man skal fara medh alffuar åt honom (som ”illa gör”) och straffan. LPetri 3Post. 114 b (1555). (Abraham) foor såå sagta och thogliga åtth medh henne (dvs. Sara), som man faar medh itt råådhtt ägg, effter som plegar säias. Dens. Oec. 25 (1559). Stiernhielm Fateb. E 3 b (1643). —
1) till 1: färdas l. resa l. draga o. d. över (hav, sjö, flod, bärg o. d.); äv. abs. The skulle gå til skips och fara vthöffuer haffuit till Bethsaidam. Mark. 6: 45 (NT 1526). The twå männenar .. foro vthöffuer. Jos. 2: 23 (Bib. 1541).
2) till 1: färdas l. resa l. draga omkring i (ett land l. område). Biskopar fara öfver landet, och hålla ting med bönderna. Schlyter JurAfh. 2: 105 (1835, 1879).
3) oeg. o. bildl. till 1 e o. 2. Han faar offuer migh medh storm. Job 9: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: med storm hemsöker han mig). Fara öfver en ting med ögonen. Widegren (1788). Finskinnad för egen del och grofhudad, då det gäller att fara öfver andra med knytnäfvarne. GHT 1896, nr 250, s. 2. Blå ögon under guldpincené, som foro öfver mig nedifrån och upp, uppifrån och ned. Nyblom Golfstr. 102 (1911). särsk.
a) (knappast br.) överösa (ngn) med smädelser l. ovett o. d. Jag .. bad honom för Guds skull stilla sina ondsko, och icke så .. i andras åhöro, fara mig utöfver. VLBibl. 1740, fol. 146.
b) (numera föga br.) flyktigt halka över l. hoppa över l. förbigå (ngt). Thetta (bibel-)språk bör man intet fara hastigt öfwer, vtan thet med all flit öfwerwäga. Swedberg Cat. 66 (1709). Ni har farit öfver (om, förbi) ett blad. Moberg Gr. 294 (1815). Alla de svårigheter, hvilka den grundliga forskningen är underkastad, men hvilka det lätta tidningsresonnementet far öfver i sin ytliga färd. Claëson 2: 185 (c. 1859). Nyblom Twain 2: 104 (1874).
-DAG. (fare- 1701) [fsv. fardagher] jur. dag (numera för arrendator 14 mars, för hyresgäst 1 april l. 1 oktober, tidigare olika i olika landsändar) då den som med nyttjanderätt innehar fast egendom l. lägenhet däri efter laga uppsägning är skyldig att avträda densamma, flyttdag; förr äv. om flyttdag för tjänstfolk. Njuta (dvs. få sitta kvar till) laga fardag. OPetri Tb. 159 (1527). Laga Fardag .. räknas efter gammalt bruk och sädvänja i hvarje Landsort. Förkl. 17/10 1723, s. A 4 a. I staden är rätter fardag, om våren then sidsta dag i Mars månad, och om hösten sidsta September. JB 16: 10 (Lag 1734). (Tjänarna) hafva .. en, och på somliga orter två gånger om året sin fardag. Chydenius 7 (1765). Björling Civilr. 90 (1907). —
-DAGS-ÅR. jur. (före 1907 års lagstiftning) tid (minst 1 1/4 år) under vilken fastighetsinnehavare l. en sådans bo äger rätt att efter uppsägning, dödsfall l. dyl. kvarsitta å egendomen. GT 1788, nr 42, s. 4. Rabenius Kam. § 172 (1825). Kontrakt på uppsägning och med fardagsår. SLorS 6: 20 (1891). —
-ELD.
2) (i Finl.) till 2: hastigt framfarande eld, löpeld, skogseld; förr äv.: svedjeeld; äv. bildl. JGezelius (1714) i UrFinlH 713. Mullen afbrännes, sålunda: at man .. låter farelden löpa öfver den samma. HushBibl. 1755, s. 54. Denna andeliga fareld. FinKyrkohSP 5: 125 (c. 1778; om predikosjukan). Förebygga fareld. FFS 1886, nr 29, s. 12. —
-GILL. (i fackspr.) om allmän väg: i fullt farbart skick. FörordnAllmVäg. 13/9 1790, s. 3. SFS 1891, nr 68, s. 21. —
-HASTIGHET~002 l. ~200. i sht tekn. o. järnv. (tillåten) hastighet för järnvägståg, ångare, automobil m. m. TByggn. 1859, s. 41. Bantågens farhastighet. SFS 1864, nr 81, s. 1. 2UB 6: 304 (1904). —
-KONST. bärgv. för persontransport i gruva avsedd inrättning. JernkA 1863, s. 101. Farkonster bestå i allmänhet af tvenne med hvar sin rad fotbräden försedda trästänger, hvilka likt pumpstänger ega en oscillerande rörelse i motsatt riktning till hvarandra, så att då den ena stången vänder från sitt högsta läge, vänder den andra från sitt lägsta. Wetterdal Grufbr. 285 (1878). —
-KOST, se d. o. —
-LED, sbst.1, r. kommunikationsled; i allm.: vattenväg, segelled, äv.: segelränna; i fackspr. äv. om kommunikations- l. trafikled till lands; jfr SKÄRGÅRDS-, VATTEN-FARLED. Allmän farled. Ingen bygge så fiskevärk, at han ther med stänger Kongsådra, eller farled. BB 17: 4 (Lag 1734). Vägar kunna .. vara antingen vägar till lands eller vatten. De sednare kallar man dock oftare farleder eller farvatten. Schrevelius Civilr. 2: 168 (1847). Trånga farleder, der trafiken är relatift stor. TT 1879, s. 120 (om gator). Farlederna i den yttre skärgården. LAHT 1900, s. 154. —
-MAN, m. [fsv. farman] (†)
1) resande; person som far (ngnstädes). Ostindie och Guinesiske farmän. Rudbeck Atl. 1: 344 (1679). särsk.: köpman som plägar företaga handelsfärder. GR 6: 82 (1529).
-PLAN, r. [efter t. fahrplan] (i Finl.)
(2) -SOT. (fare- 1580) (starkt) smittosam, sig hastigt spridande, härjande sjukdom (hos människor, djur l. växter), epidemi; ofta i jämförelser o. bildl. Andliga farsoter. GR 18: 580 (1547). Hvad fä thet helst är, som af farsot dör. BB 22: 5 (Lag 1734). Man nämnde koppor, såsom en mycket härjande farsot. Ödmann MPark 160 (1800). Pestartadt härjar Christendomens farsot / I hydda och palatser. Stagnelius (SVS) 2: 388 (1821). Farsoter uppträda ibland växterna icke mindre förödande än bland djuren. BotN 1857, s. 136. Den teologiska smittan går som en farsot genom verlden. Rydberg Ath. 213 (1876; uppl. 1859, 1866: pest). —
-SCHAKT. bärgv. schakt i vilket gruvarbetarna färdas l. forslas upp o. ned; äv. tekn. om schakt l. trumma vari (person)hiss går upp o. ned. Rinman 2: 541 (1789). JernkA 1873, s. 107. TT 1901, Allm. s. 130. —
-TID. (fare- 1633. faro- 1689)
2) (inom kommunikationsväsendet) tid som (enl. fastställd plan) åtgår för resa mellan bestämda orter. Kræmer Span. 97 (1860). 2NF 13: 839 (1910). —
-TYG, se d. o. —
-UT, r.; pl. -er. [jfr FARA UT 2 a, c] (†) häftig utgjutelse, (vredes)utbrott o. d. Atterbom (1818) i 2Saml. 27: 46. (Aristofanes har) öfverlåtit sig åt sin fantasis flygt, nycker, faruter. Dens. PoesH 2: 252 (1848). —
-VATTEN. (fara- 1622. fare- 1558—c. 1640. faru- 1545—1552)
1) befaret hav, befaren vattenväg, farled, segelled; jfr HEMLANDS-, KUST-FARVATTEN. Han haffwer nogher iacther wthe paa farwathneth. GR 2: 142 (1525). På alle Fahrwatn, ther Ledsagare behöfwas eller brukas pläga, är hwar och een Skipare skyldigh them at bruka och antaga. Sjöl. 1667, Sjösk. 7. Farvatnen kring våra kuster. Dalin Hist. 1: 4 (1747). Sveriges sjöfart (började) .. utsträckas till aflägsnare farvatten. Odhner Lb. 200 (1869).
2) bildl.; särsk. i uttr. ngn l. ngt är i farvattnet, ngn är i närheten l. i antågande, ngt är i görningen; befinna sig l. känna sig på osäkert farvatten, känna sig osäker, ”på hal is” o. d. Du skaltt få både skam och skade, som altidt will swymme ij farvatten för oss. VgFmT II. 2—3: 104 (1587). Äktenskapets. Far-Vatten. är. Farligit. Wallenberg Gal. 192 (1771; uppl. 1921). Att någon stor förändring var i farvattnet, tog han för afgjordt. Crusenstolpe Mor. 3: 95 (1841). Ä’ farvattnet rent? Sara. Här är ingen utom husets folk. Jolin Barnhusb. 40 (1849). Herre Gud, Anna, svärmor är väl inte i farvattnet? Hedenstierna FruW 201 (1890). —
-VÄG. (fare- 1735) [fsv. farvägher] körväg, åkväg; äv. i utvidgad anv.: trafikled, stråkväg, farled o. d. GR 4: 136 (1527). Att rödie och tilpynte ther nidere i Landet hoss eder gode farwäger. Därs. 18: 713 (1547). Iag sitter här vth med een allmenn faahrvägh vthi dhenne oroolige och bullersamme krijgztijdher. VDAkt. 1679, nr 224. BB 4: 1 (Lag 1734). Et enda falskt steg från dygdens trånga gång, drifver et Fruentimmer .. ut på lastens almänna farväg. Ekelund Fielding 686 (1765). Schrevelius Civilr. 2: 170 (1847). Utboja farvägar till sjöss. VFl. 1905, s. 98. —
-ÄNGLA-DAG. (bygdemålsfärgat). Dagen efter trettondedagen, då julen lyktar, .. får namn af Far-ängladagen, emedan änglarne, som varit på besök, då fara sina färde. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 177 (1863).
B (†): FARA-VATTEN, se A.
C (†): FARE-DAG, se A. —
-SOT, -TID, -VATTEN, -VÄG, se A.
D (†): FARO-TID, se A.
E (†): FARU-VATTEN, se A.
FARBARHET, r. l. f. —
Spalt F 274 band 8, 1924