| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUND grun4d, vard. äv. grun4, sbst.1, r. l. m. (m. GR 1: 36 (1522), Lundell (1893)) ((†) n. OPetri Tb. 101 (1526; uppl. 1929), Reenhielm OTryggv. 251 (1691)); best. -en (GR 1: 36 (1522) osv.), vard. (utom i södra Sv.) äv. (uttalat grun4) = (Palmcron SundhSp. 364 (1642: grund’n)) (ss. n. -et OPetri Tb. 101 (1526; uppl. 1929), Reenhielm OTryggv. 251 (1691); -itt BtFinlH 3: 109 (1540)); pl. -er32 (GR 29: 545 (1560) osv.) ((†) = (Job 12: 22 (Bib. 1541)); -ar Schroderus Liv. 317 (1626), Bælter Christen 283 (1743, 1748)).
I. botten o. i därmed närmast sammanhängande bet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i vitter stil, i sht i poesi; jfr dock b) i allm.; det understa l. nedersta l. innersta av ngt, botten; i sht om botten av hav l. sjö l. vattendrag; ofta o. numera nästan alltid (jfr dock b) med obestämdare innebörd, övergående i bet.: djup, stundom: avgrund o. d.; numera bl. i sg., förr äv. i pl.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Han (dvs. Herren) öpnar the mörka grund, och förer mörkret vth j liwset. Job 12: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: djupen). Sandzkornen .. på haffsens grund. Holof. 7 (c. 1580). Stilla Watn haa diup grund. Grubb 401 (1665). Örat med förvirring hör / Skrålet ur Tartarens grunder. Bellman 6: 305 (1786). Ögat, / Ur hvars grund, af hoppet färgad, / Lätt du blickade i själen. Elgström (o. Ingelgren) 44 (1810). När allt är tyst, så fortfar han (dvs. bäcken) att brusa / Och omkringspela på sin rena grund. CFDahlgren 2: 127 (1840). Hafvet, upprördt i sin innersta grund. Melin Prins. 44 (1885). Auerbach (1909). — jfr ANKAR-, AV-, HAVS-, SJÖ-GRUND m. fl. — särsk.
a) i numera obr. anv. Socker munn haar gifft i grund. Grubb 747 (1665); jfr d. Öfwersta Delen (av livmodern) kallas Modrens Grund eller Botten. Hoorn Jordg. 1: 22 (1697). Grund .. (dvs.) den underste delen af buken (hos vissa snäckor). Marklin Illiger 320 (1818). Rejmers Koln. 31 (1868; i fråga om ugn).
b) sjöt. botten av hav l. sjö o. d.; särsk. i vissa uttr., ss. röra l. taga grund, beröra botten (om fartyg), i sht förr äv. få grund, nå botten (vid lodning). Vthi Remskierssund har man 30. fampner och ojämpn grund. Måsson Siöb. 6 (1644). Måndagen, d. 10, förmiddagen, fingo vi .. grund på 83 famnars djup. Landell Bligh 36 (1795). Innan .. (fartyget) tog grund på stapelblocken. KrigVAT 1840, s. 190. Grundklackar, .. hvaröfver .. äfven den grundgående torpedbåten ej kan våga sig af fruktan att under en ”sättning” .. ”röra grund”. IllMilRevy 1898, s. 97; jfr GRUND, sbst.2 Kurs öfver grund benämnes den riktning, hvari fartyget verkligen framkommer. UFlott. 2: 103 (1904).
c) i uttr. i l. till grund l. till grunden (jfr e β), förr äv. ngn gg på grund, till grunds, till botten, i sank, i kvav; äv. allmännare: i djupet.
α) (†) i eg. bem.; vanl. i fråga om fartyg o. d.; äv. i bild (jfr β). Theris fiender the (dvs. svenskarna) iagede j Öresund, / At monge suncke ther nedh j grund. Svart Gensv. H 5 b (1558). Tu och tiugu Skep .. gingo til grundz. Schroderus Liv. 231 (1626). Somblighe vthaff Proviantskeppen sencktes til grunden. Därs. 569. (Skeppet) ligger ännu på samma Ställe, ther thet har gådt til Grund. Rüdling Suppl. 306 (1740). (Ryssarna) vilja .. neka, at et deras skjepp skutits i grund i bataillen .. vid Cronstadt. MFvEngelhardt (1790) i HT 1916, s. 125. Femtio skepp borrades i grund. Emanuelsson Polyb. 1: 114 (1833). Hur mot armodsklippan nu hans farkost gått i grund. Sätherberg Blomsterk. 28 (1879).
β) [jfr d. gaa til grund(e), t. zu grunde gehen] bildl. (jfr d); numera bl. (föga br. utom i Finl.) i uttr. gå till grund(en), förr äv. gå i (ngn gg på) grund, gå under, förstöras, ruineras, förr äv.: störta omkull; förr äv.: taga slut; förr äv. i uttr. råka i grund, råka i förfall. Iach siunker i grund. Ps. 1536, s. 25 (efter fsv.). Så frampt land och rike icke skola gå .. til grund. RA 2: 339 (1569). Kyrkian bäffuadhe, Lijka som hon skulle gå j grund. PErici Musæus 6: 89 a (1582). När godzet gånger på grund, så bliffuer man inthet rundh. SvOrds. B 7 a (1604). Ett i grund råkad, och aldeles förfallit boställe. VDAkt. 1789, nr 77. Religioner gå till grund, andra vilja upphäfva sig. Geijer I. 7: 180 (1837). Blume har gjort konkurs, Blume har gått till grund. Ahrenberg Stockj. 191 (1892). Tenow Solidar 3: 47 (1907).
d) (numera föga br.; jfr dock nedan) i bildl. anv. (jfr c β). O diuphet, diuphet utan grund! Lybecker 67 (c. 1715). Utur det flyddas grund / Minnet uppstiger. CFDahlgren 2: 94 (1839). Vetenskapens sänklod har funnit grund, der den saknats under årtusenden. Beskow Minnesb. 2: 269 (1859, 1866). — särsk.
(fullt br., i sht i högre stil) i fråga om personlighet l. själ l. ”hjärta” o. d. l. ngt med en personlighet o. d. jämförligt: (ngns l. ngts) innersta l. innersta väsen; särsk. (numera stundom med ngt vard. anstrykning) i uttr. av hjärtans grund (förr äv. grunde), ur hjärtats djup, av hjärtat, uppriktigt, innerligt, äv.: gärna, villigt; äv. med allmännare förstärkande bet.: ”av hjärtans lust”, grundligt, ”ordentligt”, förr äv.: gruvligt, förskräckligt o. d. FörsprRom. 2 a (NT 1526). Till tigh aff hiartans grunde, / i min nödh ropar iagh. Visb. 1: 145 (c. 1620). Hwi låter (dvs. tjuter) tu så aff hiertans grund? Rudbeckius Starcke B 4 b (1624; om en hund). Nå, jag gratulerar af hjertans grunde! Stridsberg Friman 72 (1798). Jag ångrar mig af hjertans grund. Hedborn Minne 249 (1835). Själens grund är en dunkel afspegling af den gudomliga idén. Beskow i SAH 30: 195 (1857). Af hjertans grund, (dvs.) mycket gerna. Sundén (1885). Knektar, som mumsa och äta af hjertans grund. Quennerstedt IndSold. 48 (1887). (I G. II A:s skrifter) kunna vi blicka in till hans personlighets djupaste grund. KristendVårTid 1909, s. 154. jfr HJÄRTE-, SJÄLA-, UR-GRUND. — särsk. i numera obr. uttr. (Den som) lik en hund bär afwunden i grunden, och harmen i barmen. Runius Dud. 2: 49 (1713). Ty sku våra tungor bära / För Er fram vårt hjertas grund. Dalin Vitt. II. 4: 22 (1738).
e) i överförd anv., i vissa adverbiella uttr. (jfr c β samt III 1 b, c).
α) [jfr d. i (bund og) grund, t. in grund (und boden)] i uttr. i grund (förr äv. grunde), äv. i grund och botten (jfr β), äv. (tillf.) (ända) ned i grund o. d., förr äv. i grunden (jfr β, γ) l. till grund l. grunden o. d. (jfr γ), i botten, grundligt, helt o. hållet, alltigenom, fullständigt, noga; ss. bestämning till adj. äv.: grund-, genom-; numera i sht vid verb dels med bet.: förstå, känna, lära sig, undersöka o. d., dels med bet.: förändra, förstöra, fördärva, utrota o. d.; jfr III 1 b, c. Kunna sitt yrke i grund (och botten). Genomforska, studera ngt i grund. Bota ngt i grund. I grund ruinerad, förstörd. Fienden blev i grund slagen. GR 1: 36 (1522). Saa fram ath i ekkæ varde fördærfwade i grvnde. Därs. 50 (1523). Han förstodh then saak j grundh. Gevaliensis Jos. 6 (1601). Att iagh så till grundh skulle blifva ruinerader. VDAkt. 1667, nr 363. Kriget kan du lära dig / af dem i grund. Tegnér (WB) 4: 27 (1822). Jag hatar pessimismen ända ned i grund. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 367. Det nu i grund förändrade Vibyholm. Hahr ArkitH 440 (1902). En i grund dålig människa. Auerbach (1909).
β) [jfr t. im grunde] i uttr. i grunden l. i grund och botten (jfr α), stundom (i vitter stil) i innersta grunden, i grund och hjärta o. d., förr äv. i grund (jfr α), förr äv. på grunden, innerst inne, till sitt innersta väsen, ”på djupet”; i själva värket, i värkligheten, egentligen. I grund och botten är han en hederlig (hygglig) karl. Hennes hetlevrade, men i grunden präktige man. Vad tjänar allt detta i grunden (l. grund och botten) till? Stiernhielm VgL 106 (1663). Jag har en viss litterär Ovän; men som jag i grunden admirerar. Thorild Gransk. 1784, 1: 37. Nuvarande storhertigen (i Baden) skall .. på grunden vara de liberala idéerna tillgifven. Snellman Tyskl. 149 (1842). Dessutom är ni i grund för renhjertad och ädel att (osv.). Carlén Köpm. 2: 588 (1860). Huruvida du i innersta grunden var och förblef en troende. Rudin 1Evigh. 1: 19 (1870, 1878). (Valdemar) kände, att dessa stackare i grund och hjärta voro lika stora barn som han själf. Heidenstam Folkung. 2: 42 (1907). I grunden tror jag .., att (osv.). Nilsson FestdVard. 15 (1925).
γ) [jfr t. auf den grund gehen] i uttr. gå till grunden, förr äv. i grund(en) med ngt, gå l. tränga till botten med l. i ngt, undersöka ngt från grunden l. i grund (o. botten), grundligt utreda l. genomföra ngt. Det är nödvändigt att riktigt gå till grunden med denna fråga, innan vi kunna gå vidare. Jag smickrar mig att ha gått djupare i grund med Svenska Akademien, än de föregående skrifterna i samma ämne. Atterbom (1812) hos Ljunggren SVH 4: 355. (Förf.) har .. ej haft mod att .. gå i grunden med hans (dvs. familjens) mångahanda uselhet. NordT 1885, s. 363. Auerbach (1909).
2) (i fackspr., i sht geol.) om det undre l. nedersta (fastare) skikt l. lager varpå andra bärg- l. jordarter vila; bottenlager; fast bärg, bärggrund. Grunden, eller bärget består (i ”gorrstensklevan” av Kinnekulle) af en grof knylig kalksten. Linné Vg. 21 (1747). I Schweiz består hela tertiära grunden endast af sand, sandsten (osv.). JernkA 1828, Bih. s. 22. LB 1: 94 (1899). — jfr BÄRG-, GNEJS-, GRANIT-, JORD-, KALK-, LER-, SAND-, SKIFFER-, STEN-, TORV-, URBÄRGS-GRUND m. fl.
3) bottenyta, bottenfärg; bakgrund o. d.
a) i fråga om målning, vapenbild, mynt, skulptural dekoration o. d., förr äv. figurerad vävnad o. d.: botten, bottenyta, bottenfärg (på vilken figurer o. d. anbragts o. mot vilken dessa avteckna sig); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (jfr c). Målat (osv.) på, förr äv. i en sådan l. sådan grund. Enn stuffue (dvs. ”stuv”) rödt blomeret samet med en gyllene grund. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 55. (Handtvärksgillet fick) till gilles secret och insegel .. twenne nakota menniskjo armar .. stående vthj en blåå grundh. BtÅboH I. 10: 88 (1640). Det gifves äfven mynt, som äro formade och gjutna efter antika; men dessa förråda sig lättast genom den ojämna grunden. Norrmann Eschenburg 1: 90 (1817). Kistan .. / Målad məd eldröd grund och med mörkare blommor beskuggad. Runeberg 1: 10 (1832). Menniskosjälen, på hvilkens hemlighetsfulla grund eviga makter skrefvo sin stjerneskrift. Wikner Vitt. 33 (1869). Alla stjärnors skara / På fästets djupa grund. NPs. 1921, 668: 5. — jfr AZUR-, GULD-, PURPUR-GRUND m. fl.
b) (i fackspr.) (på särskilt sätt beredd l. iordningställd) yta l. massa l. tunt lager av ngt ämne o. d. som tjänar l. är avsedd (avsett) att tjäna som underlag för målning l. teckning, polering, förgyllning m. m.; äv. (numera föga br.) om folie i spegel; äv. om i visst syfte å metallyta o. d. anbragt överdrag. Målning på torr grund (al secco), på våt grund (al fresco). Mjuk grund, hård grund (i fråga om etsning). (Kvicksilver användes bl. a.) til folium, blad eller grund under speglar. Bromell Berg. 56 (1730). (Snällodet) fäster sig .. på den renskurade ytan (av bulten) och utgör hvad man kallar grund. Scheutz Bleckarb. 82 (1849). Hela grunden eller några fläckar derå sög åt sig färgerna föga eller intet, så att målningen betydligt försvårades. TT 1871, s. 349. Grunden (vid förgyllning) är af två slag, torr och våt. AHB 111: 61 (1882). Tallberg Etsn. 10 (1912). jfr ETS-, FRESKO-, KRIT-, PUTS-, TÄCK-, UNDER-, VAX-GRUND m. fl. — särsk.: färg som påstrykes ett föremål för att bilda underlag o. fäste för den egentliga målningen; första strykning, grundfärg, grundning. Rothof 453 (1762). Ju lösare och porösare träet är, desto starkarə måste grunden påstrykas. Eneberg Karmarsch 1: 214 (1858). AHB 131: 43 (1887).
c) (i sht i vitter l. högre stil) bakgrund, fond; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; ofta med starkare l. svagare anslutning till a. Lindfors (1815). Vi kunna (nu) gå till betraktandet af mellanrymderna och grunden af taflan. Geijer I. 5: 197 (1819; i bild). Det hvita sken, som fridfullt glimmade på skogens grund. Almqvist Törnr. 1: 124 (1839). Der i den bakre grunden / står åska. Sturzen-Becker 3: 131 (1861). Hos Wallin spelade den sällskapsglädje, som han både erfor och spred, på en mycket mörk grund af vemod. Wirsén i 3SAH 11: 230 (1896). Ute i den fria naturen .. teckna sig (blomstren) mot en grund af gräs eller buskar och träd. Abelin TrInomh. 138 (1904). — Jfr BAK-, FÖR-, MELLAN-GRUND.
II. mark, jord o. d.
1) (numera i sht i vitter stil) i allm.: jord, jordyta, mark, terräng; i sht förr särsk. (mest i fackspr.) med tanke på markens beskaffenhet l. på marken ss. bärare av växtlighet o. d., ofta övergående i bet.: jordmån; numera bl. i sg., förr äv. i pl.; äv. mer l. mindre bildl. Stå på fast, vacklande, osäker grund (ofta bildl.); jfr 2 samt III 1 d. Linc. (1640). En sandigh och mager Grund förhetar Lufften. Palmcron SundhSp. 22 (1642). Hundedynga är .. godh på nedrige kalle Grundar. Risingh Landb. 21 (1671). På en sliprig grund man halkar mycket snart. Ehrenadler Tel. 124 (1723). Det första träd, hvars rötter den fostrande grunden / Lemnade. Adlerbeth Æn. 55 (1804). I aftonskymningen uppnådde legionerne en öppen och säker grund. Kolmodin TacAnn. 1: 84 (1833). Vi .. närma oss historiens fastare grund. Strinnholm Hist. 1: 311 (1834). Den manliga uppfostran hos oss har sina rötter i klassisk grund. EHTegnér i Ydun 1870, s. 69. Det är lätt att komma ut på gungande grund i dylika jämförelser. AÖsterling i SvD(A) 1924, nr 257, s. 10. jfr KLIPP-, LAND-, MORAS-, SAND-, ÅKER-GRUND m. fl. — särsk. i numera obr. uttr. I Dag man är wäl Frisk och Sund, / I Morgon ligger man til Grund. Hasselqvist Thauvonius D 4 b (1684). Hvar finner jag flera välsignelser (än i Sverge) ofvan grund eller under! Wallenberg Gal. 131 (1771; uppl. 1921). Thore lät vattnet springa af grund. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 172 (1863; ur en gammal visa). På stund / Hermonides ur sadeln föll till grund. Kullberg Ariosto 2: 269 (1865). (Hästen) segnade ner mot grund. Snoilsky 2: 81 (1881).
2) om marken ss. underlag för byggnad(er): ”botten”; ofta med tanke på dess beskaffenhet ss. mer l. mindre lämplig för sitt ändamål; äv. i uttr. naturlig grund (motsatt III 1). Huset står på fast, god, hård, lös grund. Ath Staden (Nylödöse) motte fliitt bliffua vpå någen annen stedt, ther dog eth fastere, och bettre grund wore. GR 12: 221 (1539). Sahlstedt (1773). Utrönandet af den naturliga grundens fasthet, är en af de vigtigaste .. förrättningar som tillhöra Byggmästaren. Stål Byggn. 1: 309 (1834). Vid all husbyggnad är grundens beskaffenhet en ytterst vigtig sak. ArbB 109 (1887). — jfr HUS-, PÅL-, UNDER-GRUND m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] jordområde, mark, jord (som äges av ngn); jordegendom, ägor, gård; ofta i förb. gård och grund, i sht förr äv. jord och grund, hus och (eller) grund; förr äv. i uttr. liggande grund, fast egendom, fastighet; numera bl. (utom ngn gg i a) i sg.; förr äv. i pl.: jordegendomar, gårdar, gods. Sitta på egen grund. Driva ngn, gå ifrån gård och grund. Stå på egen grund, (bildl.) vara oberoende. At han kwnde selie ther(es) (dvs. barnens) ligiendes g(rv)nd th(e)m j ffraa. OPetri Tb. 26 (1524; uppl. 1929). Borgerskapet, som hade huus ock grund i Städerne. HSH 1: 52 (1594). Kiöper man thet, som å annars jord och grund i staden bygdt är. JB 4: 6 (Lag 1734); jfr a. Alla (till kyrkorna) .. hörande lägenheter, grunder och jord-ägor. Nordberg C12 1: 820 (1740). (J. III) förböd .. at fälla djur på Kronans grund. Dalin Hist. III. 2: 96 (1762). Bedröfvad, husvill på ärfda grunden / står Frithiof. Tegnér (WB) 5: 91 (1825). Du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet. Lagerlöf Jerus. 1: 309 (1901). Envar äger att .. råda över det vatten, som finnes å hans grund. SFS 1918, s. 1117. — jfr KRONO-, ODAL-GRUND. — särsk.
a) om markområde med tanke på detta ss. plats för byggnad(er) o. d., vanligen liktydigt med: tomt. Huset ligger på fri, ofri grund (dvs. på egen resp. l. annans tomt). OPetri Tb. 20 (1524; uppl. 1929). 1 Gård på Södremahlm widh Horns Gatan åth Santæ Mariæ Kiörkios Grundh. BoupptSthm 1/12 1676. Ett hus med gård och grund in vico serpentum i Paris. Peringskiöld MonUll. 190 (1719). Aldenstund grunden i Philipstad otvifvelacktigt är Crono. 2RARP 5: 149 (1727). Han letade efter tomtutstakningar och nya grunder. Siwertz Sel. 1: 195 (1920). — jfr HUS-, TOMT-GRUND.
b) (numera bl. i vitter stil) i utvidgad anv., om jord- l. landområde o. d. som tillhör ett samhälle, ett folk l. ett rike o. d.: mark, område, ”botten”; äv bildl. På främmande, utländsk grund. Huad thet (dvs. det strandade fartyget) ær fallith paa Suerigis eller danmarkis riikis grundt. GR 2: 238 (1525). Nu skola vi hålla oss på neutral grund (i vårt samtal). Carlén Skuggsp. 1: 405 (1861, 1865). Jag skrifver dessa rader på brittisk grund. Nyblom Hum. 26 (1874). Hedin NorgFolk 8 (1914).
III. fundament, grundval o. i därur utvecklade bet. o. anv.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] underlag varpå ngt är byggt l. vilar, fundament, bas, fotställning, sockel; särsk. (o. utom i fackspr. oftast) i fråga om byggnad o. d.: grundval, grundmur; jfr FOT 4 b α. Lägga, gräva grunden till (förr äv. på) en byggnad. Gjuten grund. Från grund till tak. Ebr. 11: 10 (NT 1526; Bib. 1917: grundvalarna). Foten eller grunden vnder pelaren. VarRerV 23 (1538). Folcket vphoff sijn röst til Herrans loff, at grunden på Herrans Hws lagd war. Esra 3: 11 (Bib. 1541). Basunadunder / .. ristar templets grunder. Bellman 6: 23 (1787). Någon särskild grund för denna (ång-)maskin är alldeles obehöflig. TT 1871, s. 258. Grunderna (till Alexanderbron i Paris) äro gjorda af beton inom plåtkasuner. 2NF 1: 537 (1903). (Arbetarna) schacktade, sprängde, lade grund, murade. Siwertz Sel. 2: 65 (1920). — jfr BYGGNADS-, CEMENT-, HUS-, KOLONN-, KYRKO-, PELAR-, STEN-, TEGEL-, VALV-GRUND m. fl. — särsk.
a) (i högre stil) i oeg. l. utvidgad anv.; särsk. om jordens l. himmelns l. världens ”grundvalar” o. d.; numera i sht i pl. Förra än werldennes grund lagder war. Ef. 1: 4 (NT 1526). Högt häfde (dvs. lyfte sig) jordens grunder. Stagnelius (SVS) 2: 168 (1821). Solar ramla från de fasta grunder. Runeberg 2: 212 (1830). Den samme som fästets grunder / och örternas vårtält byggt. Karlfeldt FlBell. 9 (1918).
b) [jfr d. fra (ä. d. äv. af) grunden, t. von grund aus] i uttr. (bygga l. uppbygga l. uppföra o. d. ngt) från, förr äv. (upp) av grunden o. d., förr äv. av l. från grund; ofta bildl., i sht vid verb med bet.: börja, lära, undersöka o. d., förändra o. d. samt: förstå, känna o. d., övergående i bet.: från början (till slut), grundligt, fullständigt; jfr I 1 e α. Uppföra, resa (en byggnad) från grunden. Jag känner saken från grunden. Undersöka ngt från grunden. (Vi) wilie .. begynnat (dvs. begynna redogörelsen för saken) vp aff grunden. OPetri 2Post. 170 a (1530). At han af grunden lät upbyggia Stockholms stad. LPetri Kr. 73 (1559). Sådanne Smeder .. som Hammarsmedz Embetet tilbörlighen och aff grunden Lärdt hafwe. PrivBergsbr. 1649, 6: I 1 b. Hilmer .. förstod rid-konsten af grund. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). (Skandinavers o. germaners) uppfattning af hemmet har ej behöft från grunden förändras. Wisén Tal 14 (1881). Ända från grunden. Auerbach (1909).
c) [i denna anv. föreligger möjl. urspr. delvis bet. II 1] i sådana uttr. som (ned)brinna, (ned)-bränna, riva, nedbryta (förr äv. skjuta o. d.) (ända) till grunden, i sht förr äv. i l. till grund, förr äv. i grunden; i uttr. i grund åtm. numera ofta fattat i oeg. l. överförd bet. (med anslutning till den anv. som omtalas under I 1 e α): fullständigt, helt o. hållet. Kyrkan revs (ända) till grunden. Mong hws brunno i grund. OPetri Kr. 298 (c. 1540). Slåår nedh, slåår nedh (staden) j grund. Psalt. 137: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ända till grunden). 2:ne Rundelar (av Nöteborgs slott) har fienden i grund skutit. HFinlÖ 1: 58 (1702). Tempelrund / förbränd till grund. Tegnér (WB) 5: 102 (1825). Borgen .. nedrefs ända i grund. Fryxell Ber. 2: 88 (1826). Ett af (N. N.) .. bebodt hus .. nedbrann till grunden (vid eldsvådan). VL 1894, nr 253, s. 2.
d) bildl. (jfr 2—5). Utgöra, bilda (o. d.) grunden för, förr äv. till ngt. Vila på en fast, säker, svag, osäker, vacklande grund; jfr II 1, 2. Lägga en fast grund för (l. till) ngt. Bygga vidare på den lagda grunden (t. ex. i en vetenskap). Reformarbete på det beståendes grund. Then faste gudz grund bliffuer ståndandes. 2Tim. 2: 19 (NT 1526; Bib. 1917: grundval). En god Lag är Grunden, och lijka som Wägwijsaren til all skickeligheet. Kyrkol. 28: 13 (1686). Alla Fördrag stå på en svag Grund. Nordberg C12 1: 415 (1740). De eviga grunderna för allt menskligt samhälle. Geijer I. 1: 4 (1818). Thronen hvilar ensamt på Lagens grund. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Ingen förlikning på författningens grund var möjlig. Malmström Hist. 4: 129 (1874). Några vigtiga hufvudpunkter, som lägga en grund för frågans belysning. Rudin BibEnh. 12 (1887); jfr α. Nilsson FestdVard. 77 (1925). — särsk.
α) i uttr. lägga grunden (stundom den första grunden o. d.), i sht förr äv. lägga grund, förr äv. sätta grund till ngt, påbörja inrättandet l. upprättandet l. skapandet av ngt, vara upphovsman till l. grundläggare av ngt, grundlägga ngt; äv. i överförd anv., med sakligt subj.: åstadkomma l. förorsaka (den första begynnelsen till) ngt, vara l. bliva ”fröet” till ngt. Redan vid 30 års ålder hade han lagt grunden till sin stora förmögenhet, till sitt rykte. Detta lade grund(en) till ett oförsonligt hat dem emellan. Lind (1749). Mina .. lärare vid Gymnasium i Borgå, .. hvilka .. satte grund til mina studier. HForsius (c. 1757) i BtHforsH 2: 5. Detta lägger grund till gikt. Weste 1: 1965 (1807). Grunden lades till dessa milda stiftelser, der (osv.). Hagberg Pred. 3: 168 (1817). CRNyblom hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 100 (1901). — jfr (†): Icke på nytt leggiandes grunden på bätring aff dödha gerningar. Ebr. 6: 1 (NT 1526).
β) i uttr. lägga, förr äv. taga ngt resp. ligga, förr äv. vara till grund (för, förr äv. i ngt), göra ngt till resp. utgöra grundval(en) (för ngt). Lägga ngt till grund för sin framställning, sina beräkningar. För denna berättelse ligger en värklig händelse till grund. The fleste Scriptores hafva tagit the Lagar til grund, som äro skiljachtige ifrån vår Lag. Nehrman JurCiv. Föret. 5 (1746). Denna visshet, som förut måste vara til grund för .. frögden. Nohrborg 630 (c. 1765). Då jag lägger et obestämdt begrep til grund, kan jag aldrig bevisa något. Höijer 1: 72 (1796). Denna tanke ligger till grund för utskottets hela arbete. Järta 1: 45 (1809). Det föreligger .. en stor sannolikhet för att en hednisk fest ligger till grund för epifaniefesten. Nilsson FestdVard. 163 (1925).
γ) (†) i uttr. hava (sin) grund av l. i ngt (jfr 2, 4), taga (sin) grund av l. på ngt o. d., ha stöd i ngt, grunda l. stödja sig på ngt. Saadane osidher .. the ther inghen grundt haffua wtaff hans (dvs. Guds) lagh. GR 2: 244 (1525). (Konstitutionen) har sin grund i vårt Folcks gamla redlighet och trohet för sin Konung och Herra. Nordberg C12 1: 157 (1740). Derpå (dvs. på stadgandena i Norrköpings beslut 1604) tog jag (dvs. reduktionsbeslutet 1655) min grund. Posten 1769, s. 409.
δ) (numera knappast br.) i uttr. på grund av (jfr 2 b), förr äv. i grund av (jfr 2 b), på grundval av. En fullständig Inledning til alla Bibliska Böcker bör .. utarbetas, i grund af den Heliga Skrift och Kyrko-Historien. InstrBibelkom. 1773, § 8. Brahe .. är framställd, på grund af enskilta anteckningar och muntliga berättelser. Crusenstolpe Mor. 4: 108 (1841). (Laurbecchius’) ingående studium af poesins väsen på grund af Aristoteles. Heikel Filol. 85 (1894).
ε) i fråga om kunskaper l. färdigheter, undervisning o. d.
α’) övergående i bet.: underbyggnad, grundläggande kunskap(er); särsk. (numera mindre br.) i uttr. ha l. äga l. få god grund l. goda grunder i ngt o. d. (Studenter) som finnas icke .. hafwa lagdt en god grund till sin Religion (dvs. religionskunskap). Thyselius HandlLärov. 2: 252 (1625). Äga nödig grund och öfning (i landtmäterikonsten). LandtmFörordn. 78 (1765). Lindfors (1815). I orgel- och klaverspel synes han .. hafva erhållit utmärkta grunder. Wegelius MusH 199 (1892). Hur lägges grunden? Cederschiöld (1900; boktitel). — särsk. i numera obr. uttr. At han .. vthi Theologiske saker hafwer medh fögha grund warit begåfwat. Schroderus Os. 1: 2 (1635). Tempelman har (som arkitekt) mer Grund och mer habilitet än jag. CAEhrensvärd Brev 1: 53 (1782).
β’) om de första o. enklaste (grundläggande) satserna l. grunddragen av en vetenskap l. konst, ett lärosystem l. kunskapsområde o. d.; numera bl. i pl.: elementer; förr äv. i sg. Lära, meddela ngn, inhämta (de första) grunderna (av l. i ngt). Serenius Q 4 a (1734). Höpken 1: 219 (1745; pl.). Han har rätt illa anlagt sina Fundamenta Philosophiæ (Grunden i Verldsliga Visheten). Weise 2: 51 (1771). Undervisa .. i sångens första grunder. Ödman VårD 1: 44 (1884, 1887). Ebr. 5: 12 (Bib. 1917). — jfr HUVUD-, SPRÅK-GRUND m. fl.
ζ) (föga br.) övergående i bet.: första början (till ngt), det varur ngt har vuxit upp l. utvecklats l. är avsett att växa upp l. utvecklas, ”frö”, ”kärna” (till ngt). VetAH 1751, s. 28. Alla menniskor hafva en grund till moralisk känsla, liksom en grund till förstånd. Leopold 3: 58 (1802, 1816). I slottstornets öfra våning är numera inrymdt grunden till ett museum. Ramsay VägvFinl. 267 (1895).
η) övergående i bet.: utgångspunkt, förutsättning (särsk. för ett omdöme, ett resonemang o. d.). Rudbeck Atl. 2: 438 (1689). Oeconomiens första ock förnämsta grund (är), at känna sit egit object eller Naturalierne. VetAH 1740, s. 412. För att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för tvistens bedömande, (böra de tvistande) .. giva honom del av räkenskaper och andra handlingar (osv.). SFS 1920, s. 566. — jfr BERÄKNINGS-, BESKATTNINGS-, BESTÄMNINGS-, DELNINGS-, FÖRKLARINGS-, INDELNINGS-, RÄTTS-, SKATTE-GRUND m. fl.
ϑ) i fråga om antagande, påstående, berättelse, rykte, beskyllning, förtal o. d.: stöd i faktiska förhållanden, värklighetsunderlag, närmande sig l. övergående i bet.: fakticitet, värklighet, riktighet, sanning; i sht i uttr. ha l. äga (sin) grund, icke ha ngn grund l. vara utan l. sakna (all) grund o. d., vila l. stödja sig på resp. sakna stöd i de värkliga förhållandena, vara grundad resp. grundlös, övergående i bet.: vara resp. icke vara riktig l. sann. Ryktet, meddelandet äger nog (sin) grund, har grund för sig, saknar l. är utan all grund. FörsprHab. (Bib. 1541). Hwilken beskyllning doch ingen grund hafwer. Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663). Baaktaal vthan grund. Grubb 37 (1665). Allt öfvertygar mig om grunden af mina misstankar. Gustaf III 3: 321 (1788). Rykten, hvilkas grund kan nu mera .. hvarken bestämdt nekas eller jakas. Fryxell Ber. 7: 64 (1838). Intet omdöme torde .. äga mindre grund än detta. De Geer Minn. 1: 238 (1892). — jfr O-GRUND.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; eg. specialanv. av 1 d] orsak, anledning; skäl, motiv; motivering; (i sht förr) ofta i (de tavtologiska) förb. grund och skäl, förr äv. grund och fog o. d. Reformerna hade i båda fallen samma grund(er). Ha sin grund i ngt (jfr 1 d γ o. 4). Anföra (skäl och) grunder för och emot ngt. Jag har god (all, ingen) grund att tro (osv.). Inre grunder. Hans fruktan saknade (all) grund. (Göra, påstå ngt o. d.) på goda grunder, i sht förr äv. på god grund, äv. (numera mindre br.) med god(a) grund(er), förr äv. med grund (och fog) o. d. Av l. på den grunden att (osv.). På vad grund antar du detta? På denna grund är min tanke den att (osv.). Utan (tillräcklig, all) grund. OPetri Kr. 173 (c. 1540). H. k. M:t (har) medh grundh och fogh thet i så måtto bestelt, att (osv.). RA 1: 346 (1544). Kortheten .. giffuer oss icke förloff, at införa flera starcke och oöffuerwinnerlighe grunder (för evighetshoppet). Phrygius HimLif. 49 (1615). Hvad hade han för grund och skiäl til en sådan mening. Lagerström Bunyan 2: 145 (1727). Dumt folk berömma et Godt hjerta af samma grund, som Tiggarn Frikostighet. Kellgren 3: 206 (1792). På god grund. Lindfors (1815). Ni drifver med mig, och ej utan grund. Strandberg Lustsp. 1: 74 (1865). Han har dock nu själf med god grund uppgifvit sin förra öfversättning. EHTegnér i UVTF 12: 110 (1875). Förnämsta grunden till att uppoffra sig eller bemöda sig för andra, är självaktning. Wulff Leopardi 166 (1913). — jfr BEVEKELSE-, BEVIS-, DOMS-, FRÄLSNINGS-, FÖRNUFTS-, HANDLINGS-, HUVUD-, MOT-, O-, SKEN-, TRÖSTE-, VÄRKNINGS-GRUND m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. (De) som sin sentenciam med betre skæl diupere grwnd .. oc Rette sanning beuiise kwnne. GR 4: 43 (1527). På lika grund njuta och Skattehemman tjenlig förmedling. LandtmFörordn. 4 (1765). Äfven som Kyrkoherden ur samma grund protesterade emot penningarnas uttagande. VDAkt. 1790, nr 235.
b) i uttr. på grund av (jfr 1 d δ), med anledning av, i l. till följd av; äv. (numera bl. i juridiskt fackspr.) i grund av (jfr 1 d δ), på grund av, i kraft av. (Jag) måste .., i grund af dina tankesätt, .. billiga din klagan öfver våra så få .. lyckliga giftermål. Posten 1769, s. 591. Bibelnämden föredrager antaga (framför ”gilla”, ”godkänna”) på grund af dess tyska förstafvelse. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 510. Förvärf af lifstids vård och underhåll i grund af fastighetsöfverlåtelse. Charpentier Sytn. 5 (1896). En hel del anmälda föredrag blevo på grund av bristande tid aldrig hållna. NordT 1925, s. 267.
3) [eg. specialanv. av 1 d] log. omdöme av vars sanning ett annat omdömes sanning beror o. inses (motsatt: följd); ideell princip; premiss; jfr GRUND-SATS 1. Philosophien .. iklädde sig en mathematisk dräkt; grunder söktes och fölgderne flöto derifrån med ordning och redighet. Höpken 1: 181 (1753). Grund och följd böra noga skiljas från orsak och verkan; de förra begreppen hafva afseende på tankarne och deras sammanhang; de sednare deremot på yttre ting och händelser. Lindblom Log. 18 (1836). Principium Rationis sufficientis eller den tillräckliga Grundens lag. Borelius Log. 6 (1863). BonnierKL (1924). — jfr KUNSKAPS-, LÄRO-GRUND.
4) [eg. specialanv. av 1 d] om det vari ngt har sitt upphov l. ursprung l. varur l. varifrån ngt härleder sig l. härstammar; ofta övergående i bet.: upphov, ursprung, ”källa”, ”rot”. Ha sin grund i (jfr 1 d γ o. 2), förr äv. av ngt. At han (dvs. Kristus) är rette grunden til wor saligheet. OPetri Clost. C 4 a (1528). Noghot kan thet wel haffua warit som ryktet och wijsorne haffua hafft sin grund vtåff. Dens. Kr. 7 (c. 1540). Harmonien är Skönhetens grund. Thorild 1: 40 (1781). Känna hastigt; och känna djupt: se der hela grunden til Skaldens, Oratorns, Artistens Snille. Kellgren 3: 204 (1792). Allt, som för medvetandet har absolut nödvändighet och allmängiltighet, måste hafva sin grund i sjelfva kunskapsförmågan. Boström 2: 96 (1838). Tron har .. sin grund i och består igenom Guds aktivitet. Aulén AllmTron 13 (1923). jfr URSPRUNGS-GRUND. — särsk. filos. ett värkligt av vars tillvaro ett annats tillvaro o. värklighet beror o. utan vilket det senare icke kan tänkas; tillvarelsegrund, realgrund. Möller (1790). Att bestämma det absoluta i dess renhet såsom alltings immanenta grund. Boström 2: 52 (1838). Till de ändliga väsendena har Gud det allmänna förhållande, att han utgör deras grund. Därs. 491 (1859). Filosofien är den vetenskap .. som genom det förnuftiga tänkandet söker tingens yttersta grunder. Rudin TillvProbl. 16 (1905).
5) [eg. specialanv. av 1 d] princip, grundsats, regel (för handlande l. tillvägagångssätt o. d.); numera nästan bl. i pl. Förfara enligt vissa grunder. Uppgöra grunderna för ngt. De som icke hafva någon fast grund til hvad de företaga. Ehrenadler Tel. 921 (1723; fr. orig.: principes). Grunderna för Sveriges tillkommande statsförfattning. Järta 1: 43 (1809). De allmänna grunderna för döfstummeundervisningens ordnande. BetDöfstUnd. 1878, s. 22. Distriktschefen .. åligger: .. att i enlighet med fastställda grunder bestämma ersättning för (vid järnvägstransport) skadadt eller förkommet gods. SFS 1905, nr 14, s. 2. Därs. 1923, s. 317. jfr BEFORDRINGS-, HUVUD-, ORGANISATIONS-, STAV(NINGS)-, STYRELSE-GRUND m. fl. — särsk. i numera obr. uttr. Bas Relief (kallas sådant bildhuggararbete), hvarest Bilderne efter grunden af Måhleriet äro giorde. Carlberg SthmArchitCont. E 2 a (1740). Böjningen af en oböjlig språkdel är emot all grammatisk grund. Rydqvist SSL 2: 100 (1857).
Ssgr (i allm. till III 1 d (o. 4); vanl. med motsv. i o. ofta bildade efter t. Anm. Av ssgrna till III 1 d (o. 4) med bet.: ”som bildar grundvalen l. ligger till grund (för ngt), grundläggande, väsentlig, förhärskande, främsta l. första, ur vilket ngt härledes” o. d., vilka mer l. mindre tillfälligt kunna bildas i mycket stort antal, medtages här endast ett begränsat urval).
-AKT. (numera knappast br.) grundläggande akt, huvudakt (i ett avtal, en samling av föreskrifter o. d.). AdP 1789, s. 441. Revidering af allmänna Postföreningens grundakt. FFS 1879, nr 24, s. 25. —
(III 1) -ANKARE. tekn. för en maskins l. maskindels fästande vid dess grund använd bult; ankarbult, förankringsbult; jfr -BULT. Zidbäck (1890). 2NF 1: 1047 (1903). —
-ANSLAG~02, äv. ~20. i sht statsv. till visst fixerat belopp bestämt anslag som för visst ändamål beviljas att under alla omständigheter utgå, men som på grund av särskilda förhållanden kan höjas enligt givna beräkningsgrunder. SFS 1912, s. 254. Därs. 1924, s. 221. —
-ANTAGANDE~0200, n. (i fackspr.) antagande som bildar grundvalen l. utgångspunkten för ett resonemang, grundläggande antagande, premiss. Bolin Statsl. 1: 228 (1869). Schéele Själsl. 163 (1895). —
-ARBETE~020, äv. ~200. särsk. till III 1: grundläggningsarbete. Brunius SkK 33 (1850). Om sommaren är jorden alltid torrare och vattenståndet lägre, hvarföre grundarbetena då äro lättare att utföra. AHB 83: 8 (1873). —
-ARTIKEL. grundläggande artikel, huvudartikel, grundsats, huvudsats; särsk. teol. Kätterier eller skadeliga meningar, angående våra grund-artiklar. Bælter Christen 248 (1743, 1748). Att staten borde vara ägare till allt, som kunde hänföras till kategorien stambanor, hade ju från början varit en grundartikel i statsmakternas järnvägspolitik. SJ 1: 205 (1906). —
-AVGIFT~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) till visst belopp fixerad avgift som under alla förhållanden utgår för ngt o. som sedan under olika omständigheter höjes efter fastställda beräkningsgrunder; ofta liktydigt med: minsta avgift. Telegramportot utgår med en grundafgift af 50 penni för telegram inom Finland. AtlFinl. 29: 3 (1899). SFS 1926, s. 1097. —
-BEGREPP. (i sht i fackspr.) begrepp ur vilket andra begrepp härledas, grundläggande begrepp; förr äv.: grundläggande sats, princip; äv. (o. numera vanl.): första begrepp (om ngt l. i en vetenskap l. på ett kunskapsområde o. d.), i pl.: elementer. Boëthius Sedol. 4 (1782). Ingen säkerhet i kunskaper kan erhållas utan vissa grundbegrepp. Rosenstein 2: 179 (1789). Första hufvudtanken .. är, att en lag är grundbegreppet både för Moralen och för Rättsläran. Biberg 2: 12 (c. 1820). De enkla grammatiska grundbegrepp, som meddelas i klass 1. SFS 1906, nr 10, s. 10. —
-BEGÄR. filos. jfr -DRIFT. Möller (1790). Menniskans grundbegär .. är lycksalighetsdriften. Lidbeck Anm. 147 (1808). Dalin (1852; med hänv. till grunddrift). —
-BEHOV. (i sht i fackspr.) väsentligt, i ngns natur l. ngts eget väsende grundat behov. LBÄ 42—43: 81 (1800). Det är ett af menniskans innersta grundbehof att philosophera. SvLitTidn. 1821, sp. 346. Samfundslifvets grundbehof. Bolin Statsl. 1: 195 (1869). —
-BELOPP. (i sht i fackspr.) i fråga om lön, avgift, skatt o. d.: belopp som i första hand skall erläggas l. som lägges till grund för beräkningen av en avgift osv.; minimibelopp. Lön för kyrkoherde och komminister delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp. SFS 1910, nr 141, s. 28. Den som önskar erhålla postgirokonto har att erlägga visst grundbelopp. Därs. 1926, s. 267. särsk.: belopp med vilket skatt av taxeringsnämnd påföres skattskyldig enligt lagstadgade skatteskalor. 2NF 36: 89 (1923). —
-BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. grundläggande, väsentlig beskaffenhet; (ngts) egentliga l. innersta väsen l. natur; jfr -EGENSKAP. LBÄ 7—8: 146 (1797). Den utsigt till ett klarare inblickande i tillvarons grundbeskaffenhet, som .. (medicinen) för framtiden synes lofva. CVAStrandberg 1: 354 (1862). Rein Psyk. 1: 389 (1876). —
(II 3) -BESKATTNING. kam. jordbeskattning. Björnstjerna Beskattn. 16 (1832). KrigVAT 1849, s. 451. —
-BESTÅNDSDEL~020 l. ~002. huvudsaklig l. väsentlig l. viktigaste beståndsdel (av l. i ngt). Grundbeståndsdelarna i författningen. Strinnholm Hist. 3: 585 (1848). 2UB 10: 319 (1907). —
-BESTÄMNING. (numera föga br.) filos. väsentlig bestämning. Leopold 4: 320 (c. 1820). Claëson 1: 143 (1857). —
-BETINGELSE. väsentlig(t) villkor l. betingelse, grundvillkor. Under .. olika ekonomiska grundbetingelser. LAHT 1892, s. 95. Ahnfelt Et. 2: 158 (1906). —
-BETYDELSE. i sht språkv. (uppvisad l. antagen) ursprunglig betydelse som ligger till grund för övriga betydelser hos ett ord (l. en stam l. rot); egentlig betydelse; ”etymologisk betydelse”. Claëson 1: 238 (1858). Isl. dyggr, hvars grundbetydelse synes vara ”fast”, ”hållbar”, ”solid”. Söderwall SedlBegr. 10 (1892, 1895). —
-BINDNING. vävn. grundläggande bindningssätt för vävnader. Andersson Väfn. 44 (1880). Alla bindemönster (för vävnader) kunna .. härledas ur någon af de tre grund-bindningarna lärft, kypert och atlas eller satin. 2UB 8: 298 (1900). —
(III 1) -BJÄLKE. byggn. underlagsbjälke, bottenstock. Wikforss 1: 714 (1804). Rothstein Byggn. 368 (1859). Ikonen (1889). —
-BOK; pl. -böcker.
1) [jfr t. grundbuch] jur. till II 3: fastighetsbok. Nordström Samh. 1: 301 (1839; i fråga om t. förhållanden). BtRiksdP 1875, I. 1: nr 27, Bil. s. 90. BonnierKL (1924).
2) till III 1 d: grundläggande, första bok; numera bl. handel. om de böcker vari vid bokföringen alla anteckningar i första hand göras (dvs. dagbok, kassabok o. memorial). Grundboken till allmän och enskild andagt, .. den Helga Skrift. Hallenberg Hist. 4: 853 (1794). (Hud-)Partiet bokföres i en partibok, som på samma gång bildar garfveriets grundbok. Hirsch LbGarfv. 96 (1898). 2NF (1908). —
-BOKSTAV. (†) ”bokstav” (dvs. ljud) som tillhör ett ords stam. Swedberg Schibb. 114 (1716). Dalin (1852). —
(I 1) -BORRA. (†) borra (ett fartyg) i sank. Fryxell Ber. 14: 70 (1846). Afzelius Sag. VIII. 2: 91 (1857). —
-BOTTEN.
1) (förr) metall. till I 1, om den (det) mellersta av de tre sulor l. bottenlager som instampades i schaktugnar av äldre konstruktion för blymalmssmältning. Rinman (1788).
2) byggn.
a) = GRUND, sbst.1 II 2. AHB 83: 5 (1873). Grundbotten består af fast, groft grus. TT 1900, Byggn. s. 43.
b) till III 1: grundval, grundmur. Enligt statiska grunder bör tyngdpunkten för hvarje mur komma lodrätt öfver grundbottnens midt. Stål Byggn. 2: 2 (1834). 2UB 9: 285 (1905). —
-BRIST. väsentlig brist, huvudbrist. PT 1896, nr 181, s. 3. Grundbristerna i kommittéförslaget. PedT 1903, s. 372. —
(III 1) -BYGGNAD. äv. konkret: (byggd) grund; äv. bildl. (Sanningens) eviga grundbyggnad. Leopold 3: 177 (1798, 1816). Grundbyggnaden är vid hvarje byggnadsarbete en vigtig sak, som erfordrar den största sorgfällighet. Rothstein Byggn. 522 (1859). —
(III 1) -BYGGNING. (†) grundläggning; äv. konkret: grundbyggnad, grund. Schroderus Liv. 46 (1626). Tessin Bref 1: 150 (1752; konkret). —
(III 1) -BÄDD. byggn. o. tekn. bädd (av betong, sten, grus, plankvärk o. d.) som tjänar till underlag för byggnad, gatubeläggning m. m.; äv. bildl.: grundval. Alla lifvets förhållanden .. hvilade på .. (kyrkan) såsom hela verldslifvets klippa och grundbädd. Strinnholm Hist. 3: 876 (1848). (Bolaget) använde .. såsom grundbädd (för gatubeläggning med träkubb) .. ett dubbelt planklager. TT 1879, s. 117. NF 5: 939 (1882). —
(I 2) -BÄRG. i sht geol. bärg som utgör ett områdes bottenlager, fast bärg. Rinman 1: 656 (1788). Ramsay GeolGr. 1: 2 (1912). —
-BÖJELSE. (föga br.) jfr -DRIFT. De köttsliga grundböjelsernas tilfridsställande. Wulf Köppen 2: V (1799). Atterbom Siare VI. 2: 226 (1855). —
(II 1) -DIKA, -ning. (i fackspr., numera föga br.) dränera, täckdika. LAH 1843, s. 51 (: -dikning). Intet hus får byggas förr än marken blifvit grunddikad. Palmberg Hels. 5 (1889). SkogsvT 1903, s. 29. —
(II 1) -DIKE.
2) (i fackspr., numera föga br.) dräneringsdike, täckdike. LAH 1844, s. 52. Nathorst Johnston 3: 17 (1849). TT 1880, s. 57. —
(I 1) -DJUP, adj. [fsv. grunddiuper] bottendjup, oändligt djup; anträffat bl. i bildl. anv. Leopold 3: 250 (1802, 1816). En grunddjup pessimism präglar hela arbetet. SDS 1905, nr 118 A, s. 1. —
-DOGM. i sht teol. grundläggande, väsentlig dogm. Rein Psyk. 1: 102 (1876). Den katolska kyrkans grunddogmer. VittAH XXXII. 4: 25 (1895). —
-DRAG.
1) i eg. bem., i fråga om skrift l. teckning: grundläggande skrift- resp. ritdrag; kontur; utkast, skiss. Upprita grunddragen till ngt (äv. bildl.; jfr 2 b). Första Grund-draget är Stafven. Beckman Skrifk. 6 (1794). WoH (1904).
2) bildl.
a) för ngn l. ngt grundläggande, väsentligt l. utmärkande drag; drag som tillhör ngns l. ngts innersta väsen l. natur. Grunddraget i ngns lynne, begåvning. Hasselroth Campe 104 (1794). Klarhet var det genomgående grunddraget i hans (dvs. F. F. Carlsons) ord. Rundgren i 3SAH 2: 16 (1887). Intresset för den historiska utvecklingen träder tillbaka för de allmänna grunddragen. Nilsson FestdVard. 17 (1925).
b) i pl.: viktigaste l. mest framträdande drag (hos ngt), huvuddrag (av ngt), grundlinjer; i fråga om kunskaper l. framställning av ett kunskapsområde l. en vetenskap o. d. ofta övergående i bet.: enklaste drag, elementer. Framställa ngt i dess grunddrag. Phosph. 1810, s. 230. (Läraren i svenska språket) skall .. meddela grunddragen af den svenska literaturhistorien. Claëson 1: 333 (1859). Så tedde sig i sina grunddrag en assyrisk härskares borg. Hahr ArkitH 21 (1902). —
-DRIFT. i sht filos. i människans egen natur grundad drift; förhärskande drift, huvudböjelse; jfr -BEGÄR, -BÖJELSE. Möller (1790). Dalin (1852). —
(II 3) -EGENDOM~002, äv. ~200. (numera föga br.) jordegendom. SC 1: 778 (1820). Grundegendomens ringa rentabilitet i industriländerna. LAHT 1882, s. 31. —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. grundläggande, väsentlig, för ngns l. ngts innersta väsen l. natur utmärkande l. däri grundad egenskap. Atterbom Minn. 216 (1817). Utom (dvs. utan) denna grundegenskap (dvs. fromheten) är .. (kvinnans) dygd ej annat än fåfänglighet. Wallin Rel. 3: 106 (1831). Det varande i naturen samt dess grundegenskaper. NEkholm i VetAÅrsb. 1914, s. 300. —
(jfr I 1 e α) -ELAK. ”bottenelak”, ”genomelak”.
a) (†) till ELAK 1, 3. Hvad för grundelaka påfölgder Favoriters smicker har hos unga Prinsar. SvMerc. 2: 101 (1756). Somlige (saker) äro i sig sjelfva grundillake, och hafva utvärtes sken af godhet. Weise 1: 296 (1769).
b) (numera föga br.) till ELAK 7, 8. Lamm Oxenst. 229 (cit. fr. 1773). Östergren (1925; angivet ss. mindre vanl.). —
-ELEMENT. (enklaste l. minsta) konstituerande l. väsentlig beståndsdel (av ngt) l. ämne l. form o. d. varur ngt uppstått; väsentlig företeelse l. egenskap o. d. (varpå ngt bygger l. varur ngt härledes); grundbeståndsdel; grunddrag. Vattnet ansågs (av våra nordiska förfäder) som grundelement. Ling Edd. 55 (1820). Ljuden (äro) .. grundelementer i phonetiskt hänseende. Suomi 1845, s. 337. Växtens olika delar äro (enl. Goethe) ’metamorfoser’, omdaningar av ett grundelement. Sylwan (o. Bing) 1: 518 (1910). —
-ENHET ~02 l. ~20. (i fackspr.) grundläggande enhet (för mått, vikt o. d. l. för indelning l. beräkning av ngt o. d.). Grundenheten i svenska vigtsystemet är skålpundet. Fock 1Fys. 29 (1853). Kavalleriets grund-enhet är sqvadronen. NF 8: 546 (1884). bonnierKL 1: 30 (1922). —
-FAKTUM. (i fackspr.) faktum som lägges till grund för en slutledning l. ett vetenskapligt resonemang o. d., grundläggande faktum. Rein Psyk. 1: 487 (1876). Det grundfaktum, som vi lagt till bas för åtskillnaden mellan etnografisk och folkloristisk vetenskap. Hembygden 1915, s. 3. —
(jfr I 1 e α) -FALSK. alltigenom, fullständigt falsk; alldeles ogrundad. Grundfalska meningar, teorier, påståenden. Det utspridde ryktet var grundfalskt. Loenbom Stenbock 4: 31 (1765). Det grundfalska i föreställningen, att (osv.). Heckscher EoH 75 (1922). —
(II 1, III 1) -FAST. [fsv. grundfaster (i bet. 2)]
1) i eg. bem.: som vilar på fast grund l. fasta grundvalar; stundom: jordfast; äv. i mer l. mindre genomförd bild (jfr 2). Lind (1749; under baufest). Till en grundfast ö de simmande lemmarne byttes. Adlerbeth Ov. 210 (1818). Stadens grundfasta vallar gäckade .. alla Tillys bemödanden. Fryxell Ber. 6: 292 (1833). Om det hade lyckats honom att mura Sveriges rike lika grundfast som denna borg. Sandström NatArb. 1: 288 (1908).
2) bildl.: fullkomligt fast l. säker l. pålitlig, orubblig, orubbligt säker l. pålitlig. Grundfasta kunskaper, principer, sanningar. En grundfast vänskap, övertygelse. RA 1: 343 (1544). (Se) Din ära .. stå grundfast som en klippa. Leopold 2: 468 (1815). Några farliga revolutionärer .. växa .. ej heller med ens, där friheten af gammalt är grundfast och verklig. Sander i 3SAH 4: 62 (1889). särsk. om person.
a) (numera nästan bl. i vitter stil) i allm.: säker, pålitlig, trofast; fast, orubblig (i sin tro). Sylvius Curtius 287 (1682). (De reformerta i Frankrike) äro .. så grundfaste, at man ser oftare en Svensk, än någon af dem ombyta sin lära. CGCederhielm (1738) i SvMerc. V. 4: 262. (Carlyles far) var .. alltid en hel och märklig man, grundfast i arbetet. Hallström Skepn. 192 (1910).
b) (†) i fråga om kunskaper o. d.: fullkomligt säker, grundligt kunnig l. hemma (i ngt). Uti wår rätta Christendom (dvs. kristendomskunskap) .. grundfast. Hermelin DuFour E 1 a (1683). Lanærus Försök 127 (1788). —
-FEL. väsentligt, konstitutivt fel. AdP 1800, s. 820. Det egentliga och i hela systemet genomgripande grundfelet i Feuerbachs deduktion är det, att (osv.). Schlyter JurAfh. 1: 240 (1837; uppl. 1891). Nilsson FestdVard. 30 (1925). —
(I 3 b) -FERNISSA, r. l. f. tekn. Ofta fästas (vid japansk lackering) färgade inläggningar (osv.) .. på den första grundfernissan. NF 9: 486 (1885). —
(jfr I 1 e α) -FIN. (†) mycket ”fin” (dvs. ”skarp”). Diupsinnige och Grund-fine hufvuden. Dalin Arg. 1: nr 22, s. 5 (1733; uppl. 1754: fina). —
-FOND.
1) (i sht i fackspr.) i fråga om pänninginstitut l. affärsföretag o. d.: till visst belopp uppgående, av inrättningen i fråga ägt (eget) kapital som är avsett att utgöra säkerhet för uppfyllande av inrättningens förbindelser till tredje man o. till personer som anförtro densamma pänningmedel i form av insättningar, försäkringspremier o. d. samt om vars fondering, storlek m. m. därför föreskrifter innehållas i lag; stundom allmännare: begynnelsekapital, grundkapital. Hypotheks-Cassans grundfond bildas genom actier. SFS 1833, s. 258. Bolagets grundfond skall .. vara uti bolagsordningen bestämdt angifven. Fliesberg HbKöpm. I. 2: 23 (1899). SFS 1911, nr 74, s. 57. (i sht i vitter stil) bildl. Allmänna menskliga förhållanden och passioner som i alla tider måste förblifva oförändrade, och kunna betraktas som poesiens grundfond. Tegnér (WB) 8: 337 (1839). BotN 1879, s. 156.
2) (förr) statsv. i uttr. statsvärkets grundfond, benämning på den nu s. k. kassaförlagsfonden. BtRiksdP 1879, 4: nr 63, s. 1. Därs. 1891, Saml. 1. I. 1: Finanspl. Bil. C, s. 3.
Ssgr (till -FOND 1; i fackspr.): grundfonds-förbindelse. av aktieägare given förbindelse att till ett aktiebolags grundfond inbetala visst belopp. Lille Försäkr. 42 (1882).
-hypotek. om vissa säkerheter som enligt särskilda föreskrifter deponeras ss. (del av) grundfond. AB 1865, nr 99, s. 3. Fliesberg HbKöpm. I. 2: 58 (1899).
-FORDRAN. (första o.) väsentlig(aste) fordran; grundläggande fordran; oundgänglig fordran. Leopold 3: 43 (1802, 1816). Historien, hvars obevekliga grundfordran är sanning. Atterbom Siare VI. 2: 13 (1855). SFS 1918, s. 2900. —
-FORDRING. = -FORDRAN; nästan bl. i pl. Leopold 5: 38 (c. 1820). Vårt tänkandes grundfordringar. 2NF 12: 207 (1909). —
1) (i fackspr., föga br.) ursprunglig, i ngts väsen grundad o. därifrån oskiljaktig form. Järta 1: 46 (1809). Sinnlighetens grundformer, Rymd och Tid. Leopold 4: 13 (c. 1820). ASScF 5: 247 (1855, 1858).
2) (i sht i fackspr.) form ur vilken andra utvecklat sig l. av vilken andra föreliggande kunna anses ss. modifikationer l. varianter; grundläggande form, huvudform. De .. Nordiska lärorna om .. Hjeltemod såsom Dygdens grundform. Atterbom i Phosph. 1811, s. 8. Alla dessa blomster äro obetydliga modifikationer af samma grundform. Agardh Bot. 1: 309 (1830). Läran om tänkandets elementer eller grundformer. Borelius Log. 5 (1863). CRNyblom hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). särsk. språkv.
a) äldre (uppvisad l. konstruerad) form från vilken ett ord (l. en ordstam osv.) utgår l. antages utgå. VFPalmblad i Svea 2: 14 (1819). Zend(iska) zjam, af en indoeuropeisk grundform ghjam. Richert Ljudlag. 286 (1866). Wisén i 3SAH 4: 347 (1889).
b) form inom ett paradigm vilken användes ss. utgångsform vid böjningen; stundom: stamform; särsk. i fråga om nysv., dels vid substantivet, om den oböjda sg.-formen (motsvarande de forna nom.-, dat.- o. ack.-formerna), dels vid adjektivet, om positivens oböjda form. AGSilverstolpe Språkl. 33 (1814). Positiven är adjektivets grundform. NF 13: 79 (1888). Svenska språket har blott två kasus, substantivets grundform .. och genitivus eller genitiv. Brate SvSpr. 68 (1898). Noreen VS 7: 85 (1906). —
-FRÅGA, r. l. f. grundläggande, väsentlig fråga; huvudfråga. Leopold 3: 19 (1802, 1816). Vår sociala fråga, denna nutidens dominerande grundfråga. Norström Masskult. 15 (1910). —
-FUNKTION. (i fackspr.) grundläggande, väsentlig funktion. Menniskosjälens Theoretiska Grundfunktion = Kunskapsförmågan. Trana Psych. 2: 3 (1847). Schéele Själsl. 331 (1895). —
-FÄRG.
1) till I 3.
a) bottenfärg; grund (se I 3 a, b). Serenius Uu 1 b (1734). Tygets grundfärg. UB 5: 482 (1874). Han målade upp hufvudfigurerna med mörka konturer på den tämligen ljusa, brungula grundfärgen. Sirén Pilo 193 (1902).
b) (i sht i fackspr.) färg som användes till grundning; grundningsfärg. Låt .. målaren grunda öfver sidan (av fartyget) ett par gånger med grå grundfärg. Oxenstierna Vanderdecken 79 (1865). SFS 1919, s. 336.
2) till III 1 d: huvudsaklig l. förhärskande färg; huvudfärg. Wallenberg Gal. 227 (1771; uppl. 1921). (Herefordboskapens) grundfärg är mörkt brun. LAHT 1901, s. 307. särsk.
a) (i fackspr.) om de viktigaste förekommande färgerna; särsk. om de enkla färger (elementarfärgerna) varur de övriga uppstå gm färgblandning. Ljunggren Est. 2: 307 (1860). Rödt, grönt och violett (eller enligt Maxwell rödt, grönt och blått) .. kallas .. de fysiologiska grundfärgerna. Rydberg FilosFörel. 3: 199 (1878). 2UB 10: 318 (1907).
b) bildl. Tegnér (WB) 9: 166 (1841). Tonmassans grundfärg är ett allvar, som lyfter hjertat till högre rymder. Brunius Metr. 425 (1854). Kjellén Storm. 2: 13 (1905). —
(III 1) -FÄSTA. lägga en säker grund för (ngt), fast grunda l. bygga (ngt); numera bl. (i högre l. vitter stil) bildl.: komma (ngt) att vinna fast fot l. rotfästa sig, göra (ngt) grundfast, giva (ngt) stadga l. fasthet, stadga, befästa (ngt); äv. refl.; i p. pf. ofta mer l. mindre adjektiviskt: grundfast. Tu som iordena grunfest haffuer på sinom botn. Psalt. 104: 5 (öv. 1536). En Skants har ock fordom varit söder ut .. med mycken ihopa-buren sten grundfästad. Hülphers Dal. 549 (1762). Den öfvertygelse är hos Riksens Ständer grundfästad, at (osv.). AdP 1800, s. 1444. En falsk filosofi, som vill grundfästa sig inom den lägre reflexionen. Geijer I. 5: 173 (1811). Noreen VS 1: 232 (1903; bildl.). (†) refl.: stödja sig, grunda sig (på ngt). VDAkt. 1676, nr 227. —
(III 1) -FÄSTE. (numera bl. i högre l. vitter stil) (fast) grund, grundval, grundmur; numera nästan bl. bildl.: grundval, stöd, fäste, värn. (Utgöra) grundfäste(t) för, förr äv. av l. till ngt. Jupiters Tempel .., sampt ther til lydande Grundfäste. Schroderus Liv. 34 (1626). Een stoor armeé .. hwar vppå hans Stat sitt grundfäste hade. Brask Pufendorf Hist. 165 (1680). Enigheten är sielfva grundfästet af all vår välfärd. 2RARP 4: 324 (1727). (Människan) känner behofvet af något grundfäste för sin tanke och sitt hopp. Leopold 3: 90 (1802, 1816). 1Tim. 3: 15 (Bib. 1917; bildl.). i numera obr. anv. Girigheten .. är grundfästet och Orsaken til all orättferdigheet. Voigt Alm. 1682, s. 19. Förledet Åhr giordes en Begynnelse till Grundfästen (dvs. grunddrag) af een .. Astrologie. Riddermarck Därs. 1696, s. 11. —
-FÖRBÄTTRING.
1) landt. till II 1. Arrhenius Jordbr. 1: 73 (1859). Grundförbättring, (dvs.) åtgärd, som för alltid eller för längre tid förbättrar jorden, ss. afdikning, påförning af sand, lera eller märgel. Juhlin-Dannfelt (1886). SFS 1926, s. 76.
2) byggn. o. tekn. till II 2 o. III 1. Rothstein Byggn. 378 (1859). Det urharpade gröfre (grus-)materialet kan användas till grundförbättring af vägen. 2NF 33: 74 (1921). —
(jfr I 1 e α) -FÖRDÄRVAD, p. adj. (mindre br.) i grund fördärvad, genomfördärvad. Strinnholm Hist. 3: 740 (1848). Atterbom Siare 5: 215 (1849). —
(jfr I 1 e α) -FÖRDÄRVLIG. (†) ytterst fördärvlig. Grundfördärfvelige olyckor. BtVLand 5: 57 (1723). GbgMag. 1759, s. 369. —
-FÖRESTÄLLNING~0020. (i fackspr.) föreställning som ligger till grund för andra; ursprunglig (apriorisk) föreställning. Grundföreställningarnas möjlighet förutsätter en Skapare, som meddelar dem. Höijer 1: 91 (1797). Primitiva (religiösa) grundföreställningar, som ej låta sig härledas ur animismen. Söderblom Gudstr. 11 (1914). —
-FÖRFATTNING. grundläggande författning. Nehrman InlJurCiv. 82 (1729). (Arvföreningen av år 1544) hörer än i dag til Svea Rikes Grund-Förfatningar. Schönberg Bref 1: 246 (1778). Schybergson FinlH 2: 372 (1889). —
-FÖRHÅLLANDE. särsk. (i sht i fackspr.) till III 1 d: grundläggande, väsentligt förhållande. Omdömenas inbördes Förhållande till hvarandra kan hänföras till fyra Grundförhållanden. Afzelius Log. 30 (1839). IllSvH 4: 1 (1878). —
-FÖRMÅGA. psykol. (i människans natur grundad) förmåga ur vilken andra förmögenheter leda sitt upphov l. av vilken dessa kunna anses som modifikationer, grundläggande förmåga, huvudförmåga. LittT 1797, s. 350. Att man vid försöken till uppgiftens lösning beräknar än den ena, än den andra af förnuftets grundförmågor allena. Atterbom PhilH 49 (1835). LfF 1875, s. 168. —
-FÖRMÖGENHET~0200 l. ~0102.
1) (i fackspr., föga br.) till II 3: förmögenhet bestående av fast egendom, realförmögenhet. Beskow i SAH 13: 57 (1828). Forsell Stat. 320 (1836). Jungberg (1873).
2) psykol. till III 1 d, = -FÖRMÅGA. Subjecter, hvilka väl hafva samma grundförmögenheter, men där dessa förmögenheter dock äro på olika sätt blandade. Biberg 1: 302 (c. 1820). Schéele Själsl. 108 (1894). —
(II 2, III 1) -FÖRSTÄRKNING. byggn. o. tekn. äv. konkret. Rothstein Byggn. 379 (1859). TT 1894, Byggn. s. 54. HbSkogstekn. 340 (1922). —
-FÖRUTSÄTTNING~0020. grundläggande, väsentlig l. nödvändig förutsättning; huvudförutsättning. Agardh BlSkr. 1: 186 (1857). Denna tro är grundförutsättningen för hans idealism. Rudin i 3SAH 11: 32 (1896). —
(jfr I 1 e α) -GOD. (numera knappast br.) fullkomligt, alltigenom god; genomgod. Itt sanskyllugt och grundgott wäsende. OPetri 2: 135 (1528). Den grundgode Guden. Wåhlin LbLandth. 98 (1804). Menniskan med det rättskaffens hjertat, den grundgoda viljan. Flensburg KyrklTal 170 (1873). —
(III 1) -GRAV. byggn. urschaktning som göres för grunden till en byggnad o. d. Brunius SkK 33 (1850). TT 1897, Byggn. s. 34. —
-GRÄVA, -ning.
1) (numera knappast br.) landt. o. trädg. till I 1: djupgräva; äv. (o. tidigast anträffat) i bildl. anv. De lärdas grundgräfning och rön. Tessin PVetA 1746, s. 4. Jorden i trädskolan bör .. grundgräfvas till förutnämnda djup af 8 tum. LAHT 1893, s. 124.
2) byggn. till III 1: värkställa urschaktning för grunden till en byggnad; gräva grund; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning (stundom konkret: grundgrav). Alm(Ld) 1801, s. 41. Grundgräfningens botten bör utgöra ett enda horizontalt plan. Stål Byggn. 1: 242 (1834). Man har vid grundgräfningar (i Söderköping) funnit kulturlager af 2—3 m. mäktighet. 2NF 28: 163 (1918).
-GRÄVARE. (grunds- 1685) person (arbetare) som har till uppgift l. sysselsättning att gräva grund (till en byggnad o. d.). Rudbeck Bref 262 (1685). —
(II 1, III 1) -HAFTIG. [jfr t. grundhaft] (†) säker, pålitlig. Löse meninger, .. utaff hvilcke vij inthet thet bestendigt eller grundhafftigt är förnimme kunne. GR 24: 378 (1554). —
-HASTIGHET~002 l. ~200. (i fackspr.) TT 1901, V. s. 90. Med ett tågs grundhastighet på viss bandel förstås en vid tidtabellens uppgörande antagen normal hastighet för tåget på rak och horisontell bana. 2NF 7: 1384 (1907). —
(jfr I 1 e α) -HUGSA. (†) grundligt fundera på (ngt), utgrunda. Som en halfförfaren Landt-Snickare, när han mellan hvart höflande grundhuxar, huru han bäst må passa ihop sitt värk. Dalin Arg. 2: nr 35, s. 2 (1734; uppl. 1754: utgrundar). —
(I 1) -HYVEL. [jfr t. grundhobel] tekn. kälhyvel (för hyvling av bottenytan på listskåror o. d.). BoupptSthm 7/12 1672. Stöckel o. Hertel 40 (1858). Grundhyfveln .. består af en träklots, vid hvars inre sida är fäst en i vinkel böjd tand, som fasthålles medelst en klämskruf. HbPedSnick. 98 (1890). —
(I 1) -HÅR. (i fackspr., i sht garv.) bottenhår; äv. om i överhuden sittande hårdelar, ss. hårrot, hårsäck o. d. Förr beskar man nästan alla bäfverskinn och bearbetade grundhåren till en fin filt (kastor). ArbB 88 (1887). Hirsch LbGarfv. 198 (1898). —
(I 1, III 1) -HÄLL, r. l. f. (i sht i fackspr.) stenhäll som tjänstgör ss. grund l. bas för ngt; bottenhäll. Rinman 1: 691 (1788; i fråga om masugn). Subbasementet eller grundhällen (till ånghammaren). JernkA 1850, s. 28. PT 1910, nr 226 A, s. 3. —
-IDÉ. grundläggande idé, grundtanke; huvudtanke. Förslagets grundidé är den att (osv.). Kristendomens grundidéer. SP 1809, nr 4, s. 2. De filosofiska forskningar, genom hvilka sjelfva grundideerna för all intellektuell bildning angifvas och utredas. Grubbe i SAH 16: 206 (1836). NutMusL 1922, s. 50. —
-INDELNING~020. grundläggande indelning, huvudindelning. Lindblom Log. 264 (1836). Cavaleriets grundindelning i tungt och lätt. KrigVAT 1836, s. 345. Schéele Själsl. 116 (1894). —
-INSTINKT~02. (i sht i fackspr.) i människans egen natur grundad instinkt; förhärskande instinkt, huvudinstinkt. Vi födas med en grundinstinkt, den idiopatiska. Larsson Id. 42 (1908). Siwertz Sel. 1: 129 (1920). —
(I 1) -IS, sbst.1 (sbst.2 se GRUND, sbst.3 ssgr). (föga br.) bottenis. (De hade) för grundisen skuldh icke konett komma öfver Visteln. AOxenstierna 1: 127 (1628). TT 1901, Allm. s. 202. —
-JORD. (†)
1) till I 2: bottenjord. Cederhielm PVetA 1740, s. A 7 b. Upkastas et dike så djupt, at man får Alf eller Grund-jord, förvandlas den i åkren til Mat-jord. HushBibl. 1755, s. 117. LAA 1813, s. 214.
2) till III 1 d: grundbeståndsdel i en jord- l. bärgart; i dylik ingående enkelt ämne l. mineral. Henckel .. ponerar grundjorden i Qvartzen vara mergelartig. Wallerius Min. 106 (1747). Retzius Min. 7 (1795). LittT 1797, s. 63. —
-KAPITAL.
1) (i fackspr.) till II 3; i fråga om jord- l. skogsegendom, om det värde som ligger i jord o. åbyggnader resp. den växande skogen; i fråga om jordegendom äv. i inskränktare anv., bl. om värdet av det på jorden i dess ursprungliga skick nedlagda kapitalet (jordförbättringar gm röjning, dikning m. m.). Thelaus Skog. 159 (1865). Grundkapital innefattar värdet af jorden, skog samt bygnader. Juhlin-Dannfelt (1886). Sommarin EkonL 1: 117 (1923).
2) (i sht i fackspr.) till III 1 d: kapital som utgör det ekonomiska underlaget för ett affärsföretag o. d.; jfr -FOND 1; äv. bildl. Cederborgh OT 4: 26 (1818). Grundkapitalet (i en bank) kan bestå af så väl fastigheter som guld (osv.). Nordström Cred. 104 (1853). Det är en god behållning, som landet lagt / Till sin urgamla äras grundkapitaler. CVAStrandberg 1: 317 (1870). —
-KARAKTÄR. grundläggande l. väsentlig egenskap l. beskaffenhet; grundegenskap; huvudkaraktär, huvudegenskap. Det gifves ej mer än trenne saker, som dana grundkarakteren hos en nation: lagstiftningen, sedeläran och religionen. Silverstolpe i SAH 2: 351 (1799). Den grekiska kulturens grundkaraktär kan sammanfattas i ordet Sofrosyne — måttfullhet och självbehärskning. Norlind AMusH 59 (1920). —
-KLANG. (i vitter stil) bildl.: grundton. Atterbom FB 271 (1818). Runebergs märkliga förmåga att träffa grundklangen i den unga flickans kärlekslif. Söderhjelm Runebg 2: 151 (1906). —
(I 1) -KLOSS l. -KLOTS. (-kloss 1880 osv. -klots 1912) tekn. = -HYVEL. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 37. AHB 117: 5 (1883). Landsm. XVIII. 1: 7 (1912). —
-KRAFT. till grund för ngn värkan (l. grupp av olika värkningar) liggande kraft; ursprunglig l. väsentlig l. förhärskande kraft; huvudkraft. Möller (1790). Samhällsorganismens grundkrafter. Grubbe i SAH 14: 13 (1830). Värme, ljus och kemisk verksamhet äro .. i sjelfva verket blott olika yttringar af en och samma grundkraft. Björling Sol. 97 (1869). Schéele Själsl. 51 (1894). —
(jfr I 1 e α) -KUGGA. (i sht vard.) grundligt kugga; i sht i p. pf. (Sander o.) Flodman 125 (1871). En grundkuggad sökande till inträde på seminarium. Bondeson Chronsch. 1: 181 (1897). —
-KUNSKAP~02 l. ~20. grundläggande kunskap, förkunskap; underbyggnad; ofta i pl. All grund-kunskap i krigskonsten höls onödig. Dalin Vitt. I. 3: 201 (1751). SthmBorgareskProsp. 1893. —
-KÄLLA. bildl.: ursprunglig, första källa (för ngt), urkälla; äv.: väsentlig källa, huvudkälla. Lind (1749; under urqvelle). (Den) Medicinska vetenskapens grundkällor (dvs. källskrifter). SvMerc. 6: 524 (1761). Dessa folks alphabeten leda sig från en gemensam grundkälla. Strinnholm Hist. 2: 451 (1836). Uppl. 2: 248 (1906). —
-KÄNSLA. känsla som är grundad i ngns natur l. i människonaturen i allm. (o. som bildar grundvalen för alla andra känslor); äv.: (hos ngn l. i ngt framträdande) förhärskande känsla. Menniskohjertats ädlaste grundkänsla, som kallar dig .. att tillbedja Gud. Lehnberg Pred. 1: 177 (c. 1800). En i ämnets uppfattning herrskande romantisk grundkänsla. Atterbom Siare VI. 1: 122 (1852). TT 1897, Byggn. s. 8. —
-LAG, sbst.1, n. [sannol. närmast efter d. grundlag; jfr äv. t. grundlage] (i sht i skriftspr.; ofta klandrat ss. danism) bildl.: grundval, grund, underlag, utgångspunkt; stundom: grundelement o. d. De förrsta historiska grundlagen til våra närvarande Statsförfattningar. LittT 1795, s. 20. (Det ryska) Skriftspråkets grundlag är .. kyrkoslaviskt. NF 9: 1314 (1885). Den tekniska elektrokemien .. är baserad på ett vetenskapligt grundlag. NordT 1897, s. 46. Visan har säkert ett gammalt grundlag. Nilsson FestdVard. 94 (1925). —
-LAG, sbst.2, se d. o. —
(I 2) -LAGER, n. (numera föga br.) geol. bottenlager. Hisinger Ant. 5: 1 (1831). Wachtmeister Ind. 1: 82 (1894). —
(II 3) -LEGA, r. l. f. kam. o. jur. tomtöre, jordskyld, landskyld, landgille. Œdman Bahusl. 25 (1746). SFS 1918, s. 3086. —
-LIDANDE, n. (i medicinskt fackspr.) grundsjukdom. NF 1: 833 (1876). (En läkemedelsvärkan som) ej träffar själfva grundlidandet, blott undanröjer en rad af svåra och farliga symtom. 2NF 6: 408 (1906). —
-LINJE.
1) (i fackspr.) till I 1: baslinje, bas. Trianglar af lika Basibus eller Grundlinier, och lika Högder .. äre lika stora. Rålamb 1: 27 (1690). Man tänker sig eller uppdrager (enligt Påhlmans skrivmetod) en s. k. grundlinie, hvarpå bokstafven skall stå. Verd. 1890, s. 322. Smärre fartygsgrupper (ordnade) på enkel, rät grundlinie. TSjöv. 1890, s. 268. särsk. bef. om var särskild sida i den månghörning som bestämmer en fästnings plan. Wärnskiöld Fortif. C 1 b (1673). Hvarje .. grundlinie säges upptaga en fästningsfront. Hazelius Bef. 266 (1836). 2NF 2: 1054 (1904).
2) (i fackspr.) till III 1 d: linje som lägges till grund vid avmätning l. konstruktion av ngt o. d.; grundläggande linje; huvudlinje. Till wårt (båtbyggnads-)Arbete är nu den första Linean A. som här kallas Grund-Linean, och är under kant aff Kölen, aff hwilket sedan alt det andra tages. Rålamb 10: 1 (1691). Kathedralens grundlinea sträcker sig mellan nordvest till vesten, och sydost till osten. Brunius Metr. 47 (1836). NF (1882).
3) till III 1 d; i pl., i fråga om ritning l. teckning o. d.: första l. väsentligaste linjer, skisserande linjer, konturer, huvuddrag, huvudlinjer; ofta bildl., i sht i fråga om skildring l. vetenskaplig framställning o. d.: grunddrag, utkast. Uppdraga grundlinjerna till ngt (äv. bildl.). Grundlinjerna av en lära, ett system. Grundlinjer till (populära) föreläsningar. (Eng.) To Chalk a picture, (sv.) lägga grundlinierna för et conterfey. Serenius F 3 b (1734). De stora grundlinjer (i kulturhistorien), som det allmänna, jämförande betraktelsesättet giver. Nilsson FestdVard. 31 (1925). —
-LJUD.
1) (numera föga br.) språkv. ursprungligt ljud varur ett annat l. andra utvecklats; äv. om vart enskilt av de ljud varav ett ord l. ett språk osv. består; äv.: väsentligt l. huvudsakligt ljud (i ett ord l. ett språk), huvudljud. LLaurel (1751) hos Hernlund Laurel 29. Ett enkelt ords grundljud. Moberg Gr. 15 (1815). Ur de första enkla grundljuden hafva (i isländskan) .. utvecklat sig konstigare föreningar. Liffman Petersen 17 (1837). Pipon SvSpr. 78 (1878).
2) (†) grundton; äv. bildl. Den större Terzen till grundljudet. Mecklin BegTonk. 14 (1802). Atterbom Minnest. 1: 275 (1848; bildl.). —
-LOGE ~lå2ʃ. i fråga om godtemplarorden: lokal loge (motsatt: storloge). GHT 1896, nr 212 A, s. 1. —
(II 1) -LUFT. (i fackspr.) Grundluft kallar man den luft eller samling af gaser, som träffas i jordytans porösa lager. NF (1882). Arcadius Folksk. 17 (1903). —
(jfr I 1 e α) -LURA. (vard.) grundligt lura (ngn); nästan bl. i p. pf. Han kommer allt att mera än en gång bli grundlurad. Roos Son 140 (1904). —
-LYNNE. förhärskande lynne l. karaktärsdrag (hos ngn l. ngt); grundkaraktär. Det nordiska allvaret var grundlynnet hos hans (dvs. A. G. Silverstolpes) sångmö. ACafKullberg i SAH 8: 169 (1817). Hvarje konstnär är beroende af sin tids allmänna grundlynne. SvTidskr. 1875, s. 411. HHjärne i Julbok 1906, s. 130. —
-LYTE. väsentligt, konstitutivt lyte; jfr -FEL. Filosofiens gamla grundlyten. Leopold 4: 27 (c. 1820). Nyström DöfstUndUtv. 48 (1900). —
-LÄGGA, se d. o. —
-LÄRA, r. l. f. grundläggande lärosats, främsta o. viktigaste lära (i ett system o. d.); förr äv.: grundsats, maxim. Det är en vacker grundlära, at man måste fatta undervisning och nytta utaf andras skada. Österling Ter. 2: 37 (1700). Vår Gudomliga Religions grundläror. Lyceum I. 2: 96 (1810). PedT 1893, s. 86. —
(jfr I 1 e α) -LÄRD, p. adj. grundligt lärd, utomordentligt lärd; äv. substantiverat; om sak l. förhållande: som vittnar om l. innebär osv. grundlig lärdom. En grundlärd teolog, språkman. Grundlärd i ngt. Swedberg Ungd. 481 (1709). En eller annan af våre sednare tiders grundlärde. Tessin Bref 2: 18 (1754). En grundlärd forskning. Svedelius i SAH 49: 150 (1873). GHT 1897, nr 30 B, s. 2. —
-LÖN. till visst belopp fastställd lön som under alla omständigheter skall utgå o. som sedan kan under vissa förhållanden ökas med ålders- l. dyrtids- l. dyrortstillägg o. d. FFS 1892, nr 24, s. 5. Med lön förstås .. stadgad grundlön jämte eventuella ålders- och lönetillägg. SFS 1914, s. 53. —
1) (†) till I 1: bottenlös; äv. bildl.: gränslös, outsäglig; om Gud: oändlig. (Guds) grundlösa barmhertigheet. OPetri 1: 354 (1528). Itt diwpt och grundlöst haffswalg. LPetri 1Post. H 1 a (1555). Gud vil krafteliga föremåla och låta se sina grundlösa nåd emot oss. Borg Luther 2: 166 (1753). Den grundlösa och nådiga Guden. Dahlberg Lefn. 68 (c. 1755; uppl. 1911). Det hafvet, / Som grundlöst svallar i mitt eget hjerta. Böttiger 1: 32 (1856).
2) (†) till III 1; ss. adv.: utan grundval(ar). Haar man Mestare seet som kan så konstelig bygga / At stoora Huus Grundlöst stå stadiga, fasta och trygga? Spegel GW 20 (1685).
3) till III 1 d ϑ: som saknar grund; ogrundad; falsk, sanningslös. Ett grundlöst påstående, rykte, en grundlös föreställning, inbillning, mening, beskyllning. Grundlosze tiende (dvs. tidender). GR 8: 84 (1532). Risberg Sof. 17 (1910).
4) (numera mindre br.) till III 2: som saknar skäl l. orsak l. anledning; obefogad. Dalin Arg. 2: 179 (1734, 1754). Ett tvifvel utan alla objektiva grunder, kallas grundlöst. Tuderus Kiesewetter 103 (1806). Hvad grundlöst smäddes, hvad förtjent berömdes. Leopold 2: 297 (1812, 1815). Alla dylika invändningar .. äro grundlösa. Dalsjö Platon 2: 203 (1872). Cannelin (1921). —
1) (†) till -LÖS 1. Gudz Allmachts grundlöszhet. Brenner Dikt. 1: 217 (1706, 1713). (Sv.) Grundlöshet .. (fr.) Immensité. Weste (1807).
2) till -LÖS 3. Påvisa grundlösheten av ngns påstående. Höpken 2: 334 (1761). Erkännande christendomens sanning och alla förnuftssystemers grundlöshet. Schlyter JurAfh. 1: 263 (1837; uppl. 1891). Cannelin (1921). —
-MASSA. (i sht i fackspr.) massa varav ngt huvudsakligen består; äv. allmännare: huvudsaklig l. förhärskande del l. mängd (av ngt), huvudmassa. Den stora grundmassan af ett språk består af ord, utan all annan betydelse än den, som vana och bruk fästat dervid. Leopold i SAH 17: 24 (1824). En tät eller kornig grundmassa (hos ett mineral). Bergstrand Geol. 130 (1868). Flodström Naturförh. 35 (1918). särsk. skogsv. om det å rot stående virkesförrådet inom ett visst skogsområde. JernkA 1851, s. 202. Juhlin-Dannfelt (1886). —
-MELODI. mus. (mindre br.) grundläggande melodi, (grund)tema; äv. bildl. Atterbom i Phosph. 1812, s. 53 (bildl.). Hvarje gång, då efter en mästerlig öfvergång grundmelodien återkommer, förnyas jublet. Snellman Tyskl. 293 (1842). Denna fosterlandskänsla, gående som en grundmelodi genom det sköna skaldestycket. CAKullberg i SAH 41: 74 (1866). Lundell (1893). —
-MENING.
1) (†) grundsats, princip. Lallerstedt Slutk. 18 (1739). Slaf af sin öfvertygelse, voro grundmeningar hos honom helige sanningar. Botin Utk. 402 (1761). Heinrich (1814).
2) (mindre br.) väsentlig l. egentlig mening, innersta mening. VDAkt. 1760, nr 451. Egentligen var denna skrifts hela grundmening .. blott den enkla: att (osv.). Atterbom Siare 5: 79 (1849). Östergren (1925). —
(I 1) -MORÄN. geol. bottenmorän. Nordenskjöld Polarv. 5 (1907). De vid isranden anhopade grusmassorna bilda nu ändmoränstråkens höjdkammar, medan därbakom grundmoränens småkulliga landskap utbreder sig. 2NF 32: 82 (1921). —
-MOTIV. väsentligt l. huvudsakligt motiv; huvudmotiv. Det förefaller ej alls osannolikt, att sydgermanerna lånat grundmotivet i Wielands-sagan från Dædalus-myten. Schück SvLitH 1: 53 (1885). PedT 1899, s. 57. —
-MOTSATS~02 l. ~20. grundläggande, väsentlig l. konstitutiv motsats. Atterbom i Phosph. 1812, s. 174. Lifvets stora grundmotsatser. Wirsén i 3SAH 13: 3 (1898). Noreen VS 1: 336 (1904). —
(III 1) -MUR. i sht byggn. undre, bredare mur varpå övriga murar (resp. träväggar osv.) i en byggnad vila; äv. om mur som tjänar till underlag l. fundament o. d. för ngt; äv. bildl. JB 7: 4 (Lag 1734). Grund- och Utanmuren (till ugnen) af Gråsten. Rinman 1: 39 (1788). Grundmur uppföres af sten, hälst af granit, eller, under gjutmur, af beton. Juhlin-Dannfelt (1886). Hans livsverk blir då bara .. grundmurar, på vilka ingen byggnad blivit rest. Cederschiöld Framtidssv. 14 (1917). 2NF 33: 394 (1921). —
(III 1) -MURA, -ning. lägga grundmurarna till (en byggnad), förse med grundmurar; nästan bl. ss. vbalsbst. -ning samt i p. pf. (ss. adj.): försedd med grundmurar, äv. övergående i bet.: murad från grunden, fast murad; äv. (i sht i vitter stil) oeg. o. bildl., särsk. i p. pf. (ss. adj.): grundfast, solid. En stor och grundmurad Ladugård. Linné Sk. 154 (1751). Gångaren gode / .. skrapar med gullhof / grundmurad graf. Tegnér (WB) 5: 137 (1822). Grundmurning sker vanligen med torr sten, d. v. s. utan murbruk. Stål Byggn. 1: 242 (1834). En grundmurad öfvertygelse om det mänskliga intellektets oförmåga. Böök 1Ess. 96 (1913). (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret. Här och där stod ett palmträd .. samt grundmurningar. Eneman Resa 2: 12 (1712). —
-MYNT. (i fackspr.) mynt(enhet) som lägges till grund för ett myntsystem; huvudmynt. SPF 1809, s. 56. I England .. (var) guldmyntet .. det egentliga grundmyntet. VittAH 19: 272 (1850). PT 1896, nr 79, s. 2. —
(I 3 b) -MÅLA, -ning. (i sht i fackspr.) förse med grundfärg, grunda; i sht i p. pf. samt ss. vbalsbst. -ning (äv. konkret: grundfärg, grund). PH 6: 4190 (1756). Rothof 255 (1762: grundmålningar, konkret). Dörrar, .. grundmålade, .. finnas .. til köps. GT 1788, nr 113, s. 4. För grundmålning (av järnkonstruktioner) skall användas färg av god, syrfri linolja och blymönja. SFS 1919, s. 336. —
-MÅTT. grundläggande mått; huvudmått. Stiernman Com. 3: 311 (1665). Korsbyggnadens midtqvadrat kan med skäl betraktas såsom ett grundmått för hela kyrkan. Brunius SkK 85 (1850). LAHT 1913, s. 94. —
(I 1) -MÄRLA, äv. -MÄRL, förr äv. -MJÄLA l. -MÄRGLA. (-mjäla 1783—1829. -märgla 1781—1814. -märl 1912. -märla 1835 osv.) (i vissa trakter) benämning på kräftdjuret Gammarus pulex (Lin.) De Geer som uppehåller sig på bottnen av älvar o. åar. VetAH 1781, s. 163. Nilsson Fauna II. 1: 249 (1835). 2NF 18: 318 (1912). —
(jfr I 1 e α) -OLIK~02, äv. ~20. i grund olik; väsensolik; alldeles, fullständigt olik. Nord och söder! Huru grundolika, / Ända in i sjelfva lynnets rot! Kræmer Sydfr. 109 (1853). Benedictsson FruM 87 (1887). —
(jfr I 1 e α) -OLIKHET~200 l. —00~2. väsentlig, konstitutiv olikhet; fullständig olikhet. ECTegnér (1889) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 79. Grundolikheten mellan den antikt-hedniska och kristliga åskådningen. Lundström LPGothus 1—2: 28 (1893). —
-ORD.
1) (†) ursprungligt ord; ord hörande till en grundtext. Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663). Ett fast betenckeligit språk, .. så lydande effter grundorden. Hwad hafwer (osv.). Swedberg Dödst. 501 (1711).
2) språkv.
a) ord av vilket (resp. av vars stam) ett annat (l. andra) är härledt (äro härledda) gm avledning l. sammansättning; stamord; äv.: ord som etymologiskt ligger till grund för ett annat. Tiällmann Gr. 37 (1696). Sammansatta ord, som hafva ett gemensamt grundord. Schiller SvSpr. 43 (1859). Det skandinaviska grundordet (till det ry. varjag). 2NF 31: 689 (1920).
b) (nyare anv.) enkelt ord som icke kan upplösas i smärre delar med självständig bet.; ”primitivum”. Noreen VS 7: 14 (1906). BonnierKL (1924). —
-ORGAN. naturv. grundläggande, ursprungligt organ (ur vilket andra utvecklats); huvudtyp bland organen under vilken ett visst organ kan inordnas. Dalin (1852). Organismerna äro bygde af några få grundorganer. Agardh Vextsyst. 24 (1858). Äfven för däggdjuren (äro) de tre fruktbladen .. grundorgan vid utvecklingen. VerdS 88—89: 48 (1900). —
-ORSAK~02, äv. ~20. grundläggande, väsentlig l. huvudsaklig l. innersta orsak; huvudorsak. UHiärne Vitt. 52 (1668). (Plato) tillbakaförde både Ideerne och deras objecter primitift till en och samma grundorsak, det gudomliga förståndet. Biberg 2: 384 (c. 1820). Auerbach (1909). —
(III 1) -PELARE. pelare som tjänar till grundval l. underlag l. fundament för ngt; ofta (o. tidigast anträffat) i bildl. anv.: stödjepelare, ”hörnpelare”, ”hörnsten”. Brask Pufendorf Hist. 394 (1680; bildl.). De Grundpelare .., hvaruppå Rikets styrka och välgång kan fotas. Alströmer PVetA 1745, s. 6. (Han) griper i / grundpelaren rotad i kryptan. Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1825). Husbondemakten var .. den grundpelare, hvarpå de familjrättsliga förhållandena hvilade. Wisén i 3SAH 4: 198 (1889). —
(I 1, III 1 d) -PLAN, sbst.1, r. l. m. plan(ritning), grundritning (av en byggnad l. ett bebyggt l. för bebyggelse l. trädgårdsanläggning o. d. avsett område); stundom bildl. Kathedralens .. grundplan är .. ett Latinskt kors. Brunius Metr. 47 (1836). Nilsson Ur. 1: 196 (1866). Den nuvarande grundplanen (för slottet i Kalmar) är troligen från tiden näst före år 1200. IllSv. 1: 482 (1873). Grundplanen (till sommarstället) bör .. icke allenast upptaga områdets gränser .. utan äfven angifva utsiktslinjer och större träd. Abelin VTr. 20 (1903). Själva grundplanen till .. (Tegnérs) reflexionsdikter. Mjöberg Stilstud. 46 (1911). —
(I 1) -PLAN, sbst.2, n. (i fackspr.) nedersta l. undre plan, bottenplan. Högkorets golfplan ligger 1 fot öfver tvärskeppets, och deröfver höjer sig åter högaltarets grundplan. Brunius SkK 75 (1850). Gaffelstiften, som passar i en öppning i pendelstången, hvilar med sitt breda grundplan mot ett messingsstycke. Ericsson Ur. 125 (1897). —
(III 1) -PLATTA, r. l. f. tekn. platta som tjänstgör ss. underlag för ngt, fundamentplatta. Grundplattor av betong. UB 1: 571 (1873). Två .. dubbelmaskiner .. uppställda på en gemensam grundplatta. TT 1897, M. s. 50. —
-PLÅT, sbst.1 pänningsumma som utgör första början till ett för ngt visst ändamål avsett kapital o. d.; jfr -PÄNNING 4; äv. oeg. o. bildl.; numera bl. i sg., förr äv. i pl. Grundplåten till en förmögenhet. Valerius 2: 126 (1811). Der (dvs. vid erövringen av Bregenz) samlades grundplåtarna till Skogklosters präktiga slott. Fryxell Ber. 8: 28 (1838). När .. (Warmholtz) från Holland flyttade hem till Sverige, medförde han .. endast ett par tiotal volymer såsom grundplåt för den svenska (bok-)afdelningen. Snoilsky i 3SAH 17: 185 (1902). —
-PRINCIP. (i sht i fackspr.; särsk. filos.) princip ur vilken ngt härledes; grundläggande, förnämsta l. viktigaste princip, huvudprincip. Den djupa frågan om grundprincipen för moralen. LBÄ 16—17: 39 (1798). Aristoteles härleder allt som är ur fyra grundprinciper: materie, form, rörande eller verkande orsak, ändamål. Rein Psyk. 1: 67 (1876). Den italienska barockens grundprinciper. Hahr ArkitH 386 (1902). —
-PRIS, n. grundläggande pris; pris som är bestämt att gälla under vissa förhållanden, men som kan på grund av särskilda omständigheter ökas (l. minskas) efter vissa grunder. AB 1890, nr 22, s. 2. JernkA 1892, s. 342. Grundpriset för köpvara (å apotek). SFS 1919, s. 2260. —
-PUNKT. (i fackspr., mindre br.) punkt som tages till utgångspunkt (fast punkt) vid mätning l. ritning o. d.; förr äv. bildl.: fast punkt, väsentlig punkt, grundläggande sats. Rålamb 1: 102 (1690; i fråga om mätning med visst astronomiskt instrument). Detta är grundpunkten i (Kants) system. Leopold 4: 51 (c. 1820). Att .. genom bestämmandet af grundpunkterna kunna utrita trappstegen. TT 1873, s. 79. —
(II 2, III 1) -PÅLE. byggn. i marken nedslagen påle som (jämte andra dylika) tjänar till underlag för byggnad o. d. Grundpålar under hus, som byggas på sumpig mark. Alm(Ld) 1784, s. 38. Klint (1906). —
(II 2, III 1) -PÅLNING. byggn. nedslående av pålar i dålig byggnadsgrund för att tjäna ss. underlag för byggnaden; äv. konkret, jfr -PÅLE. Ikonen (1889). Ett större antal pålar, som tillsamman bilda en sammanhängande grundpålning. TT 1902, V. s. 51. —
-PÄNNING.
1) (i sht förr) kam. till I 1 o. II 3; i pl. Grundpenningar, (dvs.) .. en gammal afgift i städerna, som på en del ställen var detsamma som grundrensningspenningar, på andra orter åter utgjorde och ännu finnes qvar såsom en afgift för rätt till upplag på stadens grund. NF (1882). 2NF (1908).
2) (i fackspr.) till II 3; i pl.: avgift för fartyg som begagna vissa lastageplatser där på grund av utskeppningens stora omfattning särskilda anstalter för sjöfartens trygghet o. bekvämlighet åvägabragts. BoupptSthm 1680, s. 376 a, Bil. (1679). SFS 1907, nr 137, s. 12. 2NF 38: 1125 (1926).
3) (†) kam. till II 3; i pl.: grundränta, jordskyld, tomtöre. Kalm Resa 2: 277 (1756). SFS 1827, s. 1190.
4) (mindre br.) till III 1 d, = -PLÅT, sbst.1 BtRiksdP 1895, Saml. 1. I. 1: 6 Hufvudt. s. 42. Östergren (1925). —
(II 3) -REGALE, förr äv. -REGAL, n. (förr) om den av kronan i anspråk tagna rätten till allmänningsskogar, större vattendrag o. strömfall, malmfyndigheter m. m. Rabenius Kam. § 154 (1825). Nordström Samh. 1: 119 (1839). VittAH 24: 229 (1860, 1864). BonnierKL (1924). —
-REGEL, förr äv. -REGLA, r. l. f. grundläggande (allmän) regel l. princip, väsentlig l. huvudsaklig regel; huvudregel, huvudprincip. Ha som l. till grundregel att (osv.). Handla efter, följa vissa grundregler. L. Paulinus Gothus MonPac. 599 (1628). Den som vil rätt döma om något måste hafva stadige begrep och faste grundreglor. Ehrenadler Tel. 977 (1723). Den gamla, bepröfvade grundregeln: principiis obsta. Rundgren i 3SAH 2: 18 (1887). EkonS 1: 456 (1894). särsk. (numera föga br.): statuter, stadgar. Projectet till Academiens GrundReglor justerades. VetAP 1: 5 (1739). Sthm 1: 557 (1897). —
(I 1) -RENSNINGS-PÄNNINGAR, pl. (förr) kam. jfr -PÄNNING 1. Gynther Förf. 2: 449 (1852; möjl. efter handl. fr. 1762). Grundrensningspenningar .. voro afgifter på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet och nyttjades till bestridande af kostnaden för mudderverk o. d. NF (1882). 2NF (1908). —
(III 1) -RESNING. (föga br.) grundstomme. Den enda återstående pelaren af grundresningen till detta Tempel. Tegnér (WB) 3: 195 (1819; i bild.). Thorell Zool. 1: 17 (1860). —
1) [jfr I 1 e α] (numera föga br.) ofantligt rik, bottenrik, ”stenrik”. The ogudhachtighe warda .. grundrijke. LPetri Job 21: 7 (1563). GHT 1897, nr 1 B, s. 1.
2) [jfr I 1 e α] (†) utomordentligt stor l. riklig l. ”djup”; outtömlig, oändlig; stundom: grundlig. Grundrijk och innerligh ödmiukheet. Muræus Arndt 1: 29 (1647). At fatta ständigt hopp / Til min (dvs. Guds) grundrijka nåde. Lindschöld Vitt. 183 (1686). The Fullmogna studier och grundrika lärdom .. Professoren .. inhemtade. Lange Norby 55 (1742).
3) (†) till III 2: som stöder sig på goda skäl, väl grundad. Gode förståndige herrar och mäns grundrika föreställningar. ÅgerupArk. Brev 3/11 1741. Heinrich (1814). —
-RIKTNING. bildl.: grundläggande, väsentlig l. huvudsaklig riktning; huvudriktning. I sitt lifs religiösa grundrigtning bråddes han närmast på sin moder. Atterbom Siare VI. 2: 178 (1855). Schéele Själsl. 23 (1894). —
(I 1, III 1 d) -RITNING.
1) (i fackspr.) vågrätt genomskärningsplan (av en byggnad o. d.), planritning, grundplan (i sht av byggnad l. bebyggt område o. d.); förr äv.: plankarta. AntecknSaml. 287 (1660). Jag skaffade mig .. en grundritning (av staden). KyrkohÅ 1906, s. 235 (1835). En fullständig ritning, hvilken noggrant visar indelningen af alla (byggnadens) .. våningar, .. kallas plan- eller grundritning. ArbB 108 (1887). bildl. Berg och vatten bilda ett lands naturliga grundritning. Geijer Häfd. 2 (1825).
2) summariskt (första) utkast till ritning (av ngt), konturteckning, grundlinjer; numera vanl. (i sht i vitter stil) bildl.: plan, utkast, skiss, grunddrag, grundlinjer. Grund-Ritning Til Första-Konsten. Hamrén (1738; boktitel). Målaren trädde sjelf fram i hans åsyn, såsom ville han redan studera .. på Grundritningen (av porträttet). Weise 1: 18 (1769). Sådan är den grundritning Jesus här sjelf gifver till sin Lära. Ödmann StrFörs. II. 2: 205 (1803). 2NF 23: 1101 (1916; bildl.). —
(II 3) -RÄNTA, r. l. f.
1) ekon. jordskyld, arrendeavgift, tomthyra, tomtöre. Serenius Aa 3 a (1734). Utom förenämde Äng Öster om Staden .. äger ock Kyrkan Grundränta, af en Qvarn vid Bergs-Bron. Sundelius NorrköpMinne 368 (1798). LfF 1912, s. 213.
2) (förr) kam. (numera gm statsmakternas beslut år 1892 avskriven) ursprungligen efter fastighetens normala avkastning beräknad skatt å fastighet, utgörande den ena av de två s. k. grundskatterna. VgFmT I. 6—7: 44 (1755). Rabenius Kam. § 300 (1825). SvH 10: 203 (1909). —
-RÄTTIGHET~002 l. ~200. (i förhållandenas egen natur grundad) grundläggande l. väsentlig l. allmän rättighet. Boström Statsl. 36 (1859). Fastställande i den skrifna konstitutionen af vissa grundrättigheter för det engelska folket. Stavenow EngRev. 134 (1895). —
-SANNING. sanning (ss. sann antagen sats) som ligger till grund för andra därur härledda slutsatser l. meningar; grundläggande l. väsentlig sanning; i sht förr äv.: sanning som icke kan bestridas l. betvivlas, apriorisk sanning, axiom. Celsius Alm. 1729, s. A 3 a. Religionens Grund-sanningar. Dalin Arg. 2: 17 (1734, 1754). Åtskilliga delar .. (av vetenskapernas stora kedja) hade deras grundsanningar, axiomer. Ehrenheim Phys. 1: 183 (1822). Det är en grundsanning, att en god uppläsning ej är möjlig utan en god uppfattning af det lästa. PedT 1902, s. 257. —
-SATS.
1) (i fackspr., i sht filos.) (allmän l. nödvändig l. ss. sann antagen) sats ur vilken en annan sats l. andra satser härledas; grundläggande sats, grundprincip; i sht förr äv.: sats som icke behöver bevisas, apriorisk sats, axiom; jfr -SANNING. Utgå från en falsk grundsats. Käre wis mig, huru många hafwa blifwit kloke af Paracelsi Philosophie och thes grundsatzer. Block Progn. 64 (1708). Omdömen .., hvilkas sanning inses, så snart man förstår dem, .. kallas Grundsatser (axiomata). Tuderus Kiesewetter 99 (1806). (Det fordras) en förklaring till allt, .. en grundsats till hvarje följdsats. Göransson UndersRel. 1: 26 (1904).
2) [jfr GRUND, sbst.1 III 5] regel (för handlande l. tänkande), princip, maxim. Religiösa, moraliska, politiska grundsatser. Goda, dåliga, fasta, orubbliga grundsatser. Antaga ngt ss. grundsats. Ha till l. för grundsats att (osv.). Vara sina grundsatser trogen l. otrogen. Vara utan grundsatser. Inom förvaltningen rådande (tillämpade) grundsatser. Handla efter (sina) grundsatser. Det strider mot mina grundsatser. Göra ngt av grundsats. Varer så god, och låter mig få veta, hvad han (dvs. Egenvillig) hade för Grund-Satzer. Lagerström Bunyan 2: 144 (1727). Ett samhälle, bygdt på grundsatsen af den fullkomligaste jemlikhet. ObjGästen 1829, nr 16, s. 4. Den kritiska samvetsgrannhet, som vunnit burskap såsom ledande grundsats vid bedömandet af våra egna förfäder. Hjärne K12 V (1902). (föga br.) i uttr. i grundsatsen, i princip. Almqvist GMim. 3: 213 (1842). Fri beskattningsrätt fanns till i grundsatsen. Svedelius StatsrAnsv. 73 (1856). jfr LAGSTIFTNINGS-, NATIONALITETS-, REGERINGS-, RÄTTS-, STYRELSE-, UPPFOSTRINGS-GRUNDSATS m. fl.
3) (†) i pl.: första l. enklaste l. huvudsakligaste satser (i ett lärosystem, på ett kunskapsområde o. d.); grunddrag, grundlinjer; elementer; äv. övergående i bet.: (teoretisk) underbyggnad. (Personer) som utan at nånsin hafva lärt eller fådt ringaste grundsatser och blott af medfödt snille, giöra Uhr. Dalin Hist. 1: 245 (1747). De första grundsatzerna i Medicinen. Möller 1: 105 (1755). Lindblom Cat. 4 (1821).
Ssgr (till -SATS 2): grundsats-enlig. Lysander Almqvist 34 (1878; adv.). Den gamla uppfattningen af .. (Tudorernas) grundsatsenliga despotism. Stavenow EngRev. 6 (1895).
-lös. Liljecrona RiksdKul. 101 (1840). Du känner min grundsatslösa, lätjefulla, lättsinniga karakter. Fröding Brev 5 (1878). —
-SCHEMA. (i fackspr.) grundläggande schema; huvudschema. Det geometriska grundschemat i figuren. Nyblom i 3SAH 8: 285 (1893). Petrarcas stråfiska grundschema. Wulff Petrarcab. 22 (1905). —
-SJUKDOM~02 l. ~20. med. om den ursprungliga sjukdomen (motsatt: följdsjukdom); jfr -LIDANDE. TLäk. 1833, s. 473. Såsom hufvuddödsorsak angifves den sjukdom, som .. är att anse som grundsjukdom. SFS 1911, Bih. nr 58, s. 1. —
(I 1 b) -SJÖ, sbst.1 (sbst.2 se under GRUND, adj.1). sjöt. våg som höjer sig (ur djupet) utan synbar orsak. VetAH 1803, s. 21. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Auerbach (1909). —
(jfr I 1 e α) -SKAKA. (föga br.) i grund skaka; äv. bildl. Brenner Pijn. 118 (1727). En grundskakad själs jublande: ”En menniska!”. Hedenstierna Marie 84 (1896). —
(II 3) -SKATT. i sht kam. o. hist. ständig skatt som åligger jordegendom (l. fast egendom i allm.); särsk. (förr) i fråga om förh. i Sv., om tionde o. grundränta (se d. o. 2), båda avskrivna gm statsmakternas beslut år 1892. Möller 1: 19 (1745). Den första grundskatt var den genom .. (de andliga) införda tionden. Geijer I. 6: 299 (1844). (Kollegierna) hafva .. förklarat, att, om aflösning af grundskatterna pröfvades ändamålsenlig, en fullständig aflösning af ränta och kronotionde vore att föredraga framför en partiel aflösning af endast räntan. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 20, s. 2. Heckscher EoH 311 (1922).
-avskrivning~020. Wieselgren Samt. 113 (1874, 1880). BtRiksdP 1890, Saml. 1. I. 1: Inkomstberäkn. s. 12.
(jfr I 1 e α) -SKILD, p. adj. i grund skild l. skiljaktig, väsensskild; fullständigt skild l. skiljaktig. SDS 1901, nr 67, s. 3. Människan var icke något från den övriga djurvärlden grundskilt väsen. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 29 (1918). —
(jfr I 1 e α) -SKILJAKTIG~020. jfr -SKILD. För Ridderstad tedde sig Almqvist som en sammansmältning af tvenne grundskiljaktiga väsenden. Lysander Almqvist 50 (1878). Steffen Lönarb. 166 (1900). —
(I 1 d, III 1 d) -SKILLNAD. skillnad som är grundad i de jämförda personernas l. tingens l. förhållandenas osv. egen natur; väsentlig l. grundläggande skillnad. Grundskillnaden mellan antik och modern Lyrik. Atterbom i Phosph. 1812, s. 54. Lamm Oxenst. 163 (1911). —
(jfr I 1 c) -SKJUTA. (föga br.) skjuta i sank; anträffat bl. i p. pf. i bildl. anv. Runeberg ESkr. 2: 286 (1861). I sjelfva verket var den förr så mäktige generalamiralens storhet grundskjuten. IllSvH 6: 94 (1881). —
(I 1) -SKORV l. -SKORVA. (†) om vissa arter av kräftdjur, av Linné förda till släktet Oniscus.
b) Idothea entomon Leach.; jfr SYR-MASK. Nemnich Naturg. 2: 766 (1795: -skorfva). Deleen 597 (1829: -skorfva; med hänv. till syrmask). —
(I 1) -SKOTT, sbst.1 (läcka åstadkommande) skott som träffar ett fartyg i l. under vattenlinjen (o. därigm sätter fartyget i fara att gå till botten); ofta bildl. PH 5: 3452 (1752). At linieskeppet Hedvig Elisabeth Charlotta .. blef skjutit redlöst och efter flera erhållna grundskott .. förolyckades. KrigVAH 1830, Tal s. 42. Respekten för kejsaren hade fått ett grundskott. Laurin Våld 184 (1910). —
(II 1) -SKOTT, sbst.2 bot. o. trädg. från en (vedartad) växts underjordiska delar uppskjutande skott, rotskott. BotN 1907, s. 22. —
-SKRIFT. (numera knappast br.) original(skrift), grundtext. Oxe Vitt. 15 (1711). Grundskriftens κληρονομεῶ .. motsvaras på dessa ställen (dvs. Mat. 5: 5 o. 25: 34) fullkomligt af det svenska ärfva. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 503. —
(I 1) -SLUSS. skogsv. bottensluss i flottningsdamm. Haller o. Julius 234 (1908). HbSkogstekn. 330 (1922). —
(I 1) -SOPPA. (†)
1) bottensats, bottenfällning, drägg; äv. bildl. (jfr 2). Han (dvs. Herren) delar hwariom och enom sitt mått til thet han lijdha skal, men grundsuppen bliffuer til the ogudactigha. GlPsalt. 75: 9 (öv. 1536). Then swarte (gallan) är .. icke annorlunda än som een Grundsuppa och Grumel aff det swarta Blodet. Lindh Huuszapot. 214 (1675). Deleen 597 (1829).
2) bildl.: det väsentliga av ngt; äv.: grunden (upphovet) till ngt. The Påweske munkar .. äro .. sielffua grundsoppan til allahanda ketterij. LPetri ChrPina r 4 b (1572). Desza höglärda männen .. (ha) intet utsupit grundsoppan af wåra förfäders lärdom. Rudbeck Atl. 1: 734 (1679). Swedberg Schibb. 269 (1716). —
-SPRÅK. språk på vilket ngt urspr. är skrivet, originalspråk; särsk. i fråga om bibelns böcker. På, förr äv. i grundspråket. KO II. 2: 24 (c. 1655). Han (dvs. den som tänker bli präst) bör .. förstå Grundspråken. Dalin Arg. 1: 31 (1733, 1754). Man måste nödvändigt studera sin Talmud i Grundspråket. Kellgren 2: 105 (1787). Öfverallt framsticker (i övers.) .. det latinska grundspråket. SKN 1842, s. 306. 2) (mindre br.) språkv. språk från vilket ett annat l. en grupp andra härstamma; moderspråk; urspråk. Schultze Ordb. 4808 (c. 1755). Det Germaniska grundspråket. Blomberg Omlj. 29 (1865). 2NF 1: 817 (1903). —
-SPÖRSMÅL ~02 l. ~20. = -FRÅGA. Filosofiens grundspörsmål. Tegnér FilosEstetSkr. 35 (1802). Lifvets stora grundspörsmål. GHT 1895, nr 238 A, s. 2. —
-STADGAR, pl. grundläggande stadgar, fundamentalstadgar; förr äv.: grundlag. Thet Polniska Rikets .. Grundstadgar. DaManif. 1710, s. 16. En af grundstadgarna vid Länegodsens återkallande. Schönberg Bref 3: 187 (1778). Grundstadgar för Stockholms Högskola, antagna och faststälda af Stockholms Högskoleförening den 25 maj 1877. (tryckt 1890; titel). —
-STAM.
1) (mindre br.) huvudstam (från vilken andra stammar utgrena sig); anträffat bl. i bildl. anv., stundom övergående i bet.: grundstomme. De trenne grundstammarne Creoler, Indianer och Negrer. Gosselman Col. 2: 311 (1828). Att grundstammen och den största delen af materialet i unionens folkstock är brittisk. Kleen YDoodle 1: 16 (1902).
2) trädg. stam på vilken vid förädling av fruktträd o. d. ett skott av ädlare sort inympas, kärnstam; äv. bildl. Eneroth Pom. 1: 152 (1864). Han ville vara grundstammen, på hvilken det svaga skottet skulle okuleras. Strindberg Hafsb. 104 (1890). 2NF 6: 1135 (1906). —
-STAVELSE. (numera mindre br.) språkv. rot- l. stamstavelse. Tiliander GenTy. 4 (1670). Imperfektet förändrar (i de starka verben) grundstafvelsens vokal. Enberg SvSpr. 175 (1836). Hagfors FolkskSpr. 1: 4 (1897). Östergren (1925). —
-STEN.
1) (föga br.) till II 1: i marken (under jordytan) befintlig sten. IErici Colerus 1: 87 (c. 1645). 90 qvadratrefvar å trädesjorden (ha) genom skaktning blifvit rensade från grundstenar. LAT 1870, s. 325.
2) till III 1.
a) (i sht byggn.; jfr dock nedan) sten som användes till grundval l. underlag för ngt l. som ingår i grundvalen (grundmuren, sockeln) till en byggnad o. d.; äv. koll. om material l. ämne; äv. (fullt br., i sht i vitter stil) i överförd anv., i uttr. lägga grundstenen till (en byggnad o. d.; jfr b), lägga grunden till, påbörja byggandet av (ngt). Jer. 51: 26 (Bib. 1541). Vi .. ville upsätta den förgylda knappen på tornet, innan vi ännu lagt grundstenen til sjelfva byggnaden. Hasselroth Campe 56 (1794; i bild). ”Stockholmsgranit” .. har en mycket vidsträckt användning såsom grund- och byggnadssten. Höjer Sv. 1: 27 (1873). Ekhoff StClem. 81 (1912).
b) bildl.; särsk. dels: grundval, (fast) grund, ”hörnsten”, dels: första början l. upphov (till ngt); i sht i uttr. lägga grundstenen till ngt (jfr a), påbörja utförandet av ngt o. d. Jes. 28: 16 (Bib. 1541). Tryckfriheten .. ansågs såsom en af frihetens säkraste grundstenar. HSH 16: 314 (1769). Det småkonungsliga regemente, som .. laggt grundstenen till inrättningar af blifvande historisk vigt. Strinnholm Hist. 1: 542 (1834). All vår kunskap hvilar på tvenne grundstenar: spekulation och erfarenhet. Fries LinnéSkr. 2: 68 (1906). —
-STOCK.
1) i sht byggn. till I 1, om var o. en av de understa horisontala stockarna i en byggnad, underlagsbjälke, syll. BoupptSthm 14/9 1681. Beklädnadsmurarnas grundstockar. Brunius Resa 1838 96 (1839). Ekman SkogstHb. 102 (1908). särsk. i fråga om dammbyggnad: tröskel. DA 1772, nr 186, s. 1. Vattnets höjd i dammen öfver grundstocken. JernkA 1834, s. 223. 1NJA 1906, s. 4.
2) [av t. grundstock] (mindre br.) till III 1 d: huvudsaklig l. väsentlig del l. mängd l. massa (av ngt); grundstomme. Cavallin (1875). Grundstocken i de bramanska myterna. 2NF 19: 155 (1913). —
(III 1) -STOLPE. (†) bildl.: stöd, grundval. RARP 7: 54 (1660). Encyclopedisterne .. frondera vissa Grundstolpar, som underhålla Lärdoms-bygnaden. Björnståhl Resa 1: 19 (1769). —
(III 1) -STOMME. bärande stomme (i en byggnad l. ngt därmed jämförligt); vanl. i bildl. l. överförd anv., dels: ”skelett”, utkast (till ngt) o. d., dels: första l. ursprunglig l. grundläggande l. huvudsaklig del l. mängd (av ngt) o. d., ”kärna” (i ngt). Grundstommen till en boksamling, ett tavelgalleri. Dessa olika bergarter .. (som utgöra) sjelfva Grönlands grundstomme. Fries Grönl. 47 (1872). Följande år sammanskref Fries grundstommen till svamparnes system. Nyblom i SAH 56: 47 (1879). En scen, som kan sägas vara själva kärnan och grundstommen i denna tragedi. Andersson GrDram. 24 (1890, 1910). —
-STRECK.
2) (föga br. utom i a o. b) till III 1 d, = -LINJE 3; äv. bildl. Swedberg Schibb. 282 (1716). Grundstreken på et skilleri. Serenius M 4 b (1734). Hasselroth Campe 71 (1794; bildl.). särsk. (fullt br.)
a) skrivk. om de (grövre) streck som bilda stommen av resp. bokstäver (motsatt: bindestreck); äv. om vissa streck som utgöra de grundläggande beståndsdelarna av bokstavsskriften överhuvud. (Olivier) förer denna konst (dvs. skrivkonsten) blott till 2:ne enkla grundstreck. Kullberg Soyaux 61 (1805). Högra ovalens öfre, venstra del och venstra ovalens nedre, högra del (bilda) grundstrecket. Funck Förskrift 8 (1880).
(I 3 b) -STRYKA, -ning. tekn. o. handtv. stryka grundfärgen på (ett föremål), grunda. Grundstrykning av dörrar och fönster. Schulthess (1885). Grundstrykningen är avsedd att fylla träets porer. Key Hjälp dig själv 34 (1917). —
(jfr I 1 e α) -STUKA, n. (vard.) grundligt stuka (ngn); i sht i p. pf. Den elegante sprätten såg ut, som om han blifvit grundstukad. Schwartz Pos. 100 (1863). Jensen Mickiewicz 115 (1898). —
-STYCKE. (†)
1) [jfr t. grundstück] till II 3: jordstycke, jordegendom. GT 1788, nr 127, s. 2. QLm. I. 4: 32 (1833).
2) till III 1: stycke som utgör l. ingår i grunden l. sockeln o. d. till ngt. Brunius Metr. 132 (1854). Grundstycket (av dopfunten) är hålkäladt. Dens. GotlK 2: 135 (1865).
3) till III 1 d: grundbeståndsdel, viktig l. integrerande beståndsdel (av ngt); grundämne. Hiärne Berghl. 448 (1687). Träens, Buskarnas åg Örternas principier äller Grundstycken. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 52.
4) till III 1 d: huvudstycke (i en lära o. d.). Eneman Resa 1: 181 (1712). Christendomens grundstycken. SynodA 1: 539 (1778).
5) till III 5: princip, grundregel, grundsats. Principium eller Grundstycke. Hiärne Watt. 18 (1683). Dens. Förb. 6 (1706). —
-STÄLLNING. särsk.
1) mil. äldre benämning på formering som en trupp intager vid samling; samlingsform. (Bataljonens) grundställning är sluten dubbel kolonn. KrigVAT 1844, s. 367. Nordensvan Mainfältt. 85 (1894).
2) gymn. o. fäkt. utgångsställning; ss. gymn. särsk. om den stående utgångsställningen (med sträckta armar o. fingrar o. sammanslutna ben). Ling Regl. 13 (1836). Angrepp sker (vid fäktning med huggvapen) från grundställningen eller gard. LednHandterHugg. 10 (1841). Den svenska gymnastiken upptager stående, sittande, liggande och hängande grundställning. Wide MedGymn. 12 (1895). —
-STÄMMA, r. l. f.
1) (†) grundton; äv. bildl. Lindfors (1815; med hänv. till grundton). Äfven i de andra brefven höra vi .. alla roligheterna öfverröstas af samma grundstämma. Atterbom Siare 5: 464 (1849).
2) mus. i fråga om orgel: dels om var o. en av de stämmor som ha ngt av fottalen 1, 2, 4, 8, 16 o. 32, dels i inskränktare anv., om var o. en av de stämmor som betecknas med namnen ”principal” l. ”oktava”. Lagergren Orgelsk. 1: 3 (1894). Hennerberg (o. Norlind) 1: 111 (1912). —
-STÄMNING. grundläggande stämning, starkast framträdande, förhärskande l. genomgående stämning (hos ngn l. ngt, i ngns lynne l. karaktär o. d.), grundton. Melin JesuL 1: 7 (1842). (Det koleriska temperamentets) grundstämning är Mod. Trana Psych. 2: 132 (1847). Rytmen bör helst smyga sig efter diktens halt och grundstämning. Wrangel Dikten 146 (1912). —
(III 1) -STÖD. (†) grundval; stöd, stötta; äv. bildl. (Scipio) allena wore thet Romerske Regimentetz Hufwudh, och grundstödh. Schroderus Liv. 673 (1626). AHB 108: 26 (1881). —
-SUBSTANS. (i fackspr.) grundläggande l. förhärskande substans (i ngt); ursubstans; huvudsubstans; särsk. anat. mellansubstans, intercellularsubstans. Intercellular- eller grundsubstansen visar merendels hos (vanlig bindvävnad) .. en skiktning af tunna lameller. Thorell Zool. 1: 17 (1860). Han (dvs. Buffon) .. anade .. det genetiska sambandet mellan alla organismer, i det att han i alla, växter och djur, förutsatte samma grundsubstans. 2NF 33: 839 (1922). —
-SYFTE. huvudsakligt l. väsentligt syfte(mål); huvudsyfte. Tessin Bref 2: 96 (1754). Författningen (har) till sitt grundsyfte att erbjuda individuel, personlig säkerhet. Bolin Statsl. 2: 349 (1871). —
-SYN.
1) (†) i människans väsen grundad (apriorisk) åskådnings- l. apperceptionsform. Dessa våra grundsyner (dvs. tid o. rum). Leopold 4: 54 (c. 1820). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
2) grundläggande, bestämmande l. förhärskande syn (på ngt) l. åskådning (rörande ngt). Bremer GVerld. 2: 267 (1860). Om grundsynen på lifvet laborerar med en fördold brist. Quennerstedt Agnost. 11 (1888). Samma grundsyn går igen i hela uppfattningen av medeltidens religiösa liv. Böök 4Sekl. 211 (1922, 1928). —
-SYRA, r. l. f.
1) (i fackspr.) till II 1: fuktighet som uppstiger ur marken. Efter den med grundsyra behäftade ugnens tillvärmning medelst eldning öfver dammen i 18 dygn gick malmökningen temligen fort. JernkA 1852, s. 283.
2) till III 1 d o. 4.
a) (†) kem. om vissa viktigare syror (som betraktades ss. upphov till andra); särsk. [jfr nylat. acidum primigenium] om svavelsyran. Hiärne Suurbr. 10 (1680). Ju skarpare Acidum eller grund-syra i Sulphure innehålles, ju mera värma och heta. Tiselius Vätter 2: 26 (1730). Bergman PVetA 1777, s. 22. Heinrich (1814).
b) (i fackspr.) ”modersyra”. Andra (mejerier) .. använda .. (vid gräddens syrsättning) en renkultur för att åvägabringa en passande ”grund- eller modersyra” och syra derefter med den erhållna kernmjölken, så länge den är god. TLandtm. 1897, s. 591. —
(III 1) -SÄTE. (i fackspr.) å sadel: stycke av läder l. trä som utgör underlag för sadelputan. KrigVAT 1846, s. 321. 45 st. halfva hudar råläder till grundsäten. TLev. 1911, nr 18, s. 1. —
(jfr I 1 e α) -SÖKA. (†) i grund utforska, utrannsaka. Anden han grundsöker all ting, ja och gudz diwpheet. 1Kor. 2: 10 (NT 1526; Bib. 1541: vthranszakar). —
(I 1) -TACKA, r. l. f. metall. i en masugns botten ovan korstrumman inlagd tackjärnshäll; jfr -HÄLL. NoraskogArk. 4: 122 (1661). JernkA 1860, s. 329. —
-TAL.
1) språkv. tal som betecknar ett visst antal, kardinaltal (motsatt: ordningstal). Möller (1790). Böjning ifrågakommer numera endast vid de två första grundtalen. Rydqvist SSL 2: 590 (1860). Danell SvSpr. 77 (1927). (knappast br.) i utvidgad anv., i uttr. obestämt grundtal, indefinit pronomen. Schiller SvSpr. 53 (1855). Brate SvSpr. 97 (1898).
2) tal som lägges l. ligger till grund för beräkning l. konstruktion l. fördelning av ngt o. d. (Vissa naturforskare) hafva trott sig i 3talet finna grundtalet för Naturens indelning. Agardh Bot. 1: 17 (1830). Dyrtidstillägget utgår .. i visst förhållande till ett grundtal, som av Kungl. Maj:t fastställes. SFS 1920, s. 860. särsk. mat. tal som utgör bas i ett talsystem. Björling Logar. 38 (1833). NF (1882). —
(I 1?) -TALJA. sjöt. benämning på taljor som äro ”huggna” mellan rorkulten l. rodrets akterkant o. fartygets sida o. avsedda som reservinrättning för styrningen. Pihlström SkeppAfl. 1: 310 (1796). I hårdt väder, eller om rorledningen skulle råka i olag, styres med grundtaljorna. UFlott. 1: 54 (1904). —
-TANKE. grundläggande l. väsentlig l. konstitutiv l. förhärskande tanke (i ngt), ledande tanke, huvudtanke. Grundtankarna i en framställning, ett lärosystem. Phosph. 1810, s. 312. Den grundtanke som genomgår .. naturforskningen. Hwasser VSkr. 1: 12 (1852). Maktens delning mellan konung och riksdag — se där i två ord grundtanken uti den svenska författningen. Fahlbeck Förf. 72 (1904). —
-TAXA. jfr -AVGIFT. IllSv. 1: 11 (1882). Grundtaxa för hvarje telegram (är) 50 öre. Cederborg Korresp. XI (1889). —
(I 1, III 1 d) -TECKNING.
1) (i fackspr., numera föga br.) = -RITNING 1. Rålamb 8: 160 (1691). I grundteckning påminde borgen närmast om formen af en hästsko. NF 13: 734 (1889). Björkman (1889).
2) (numera mindre br.) = -RITNING 2. LittT 1795, s. 150. Jag önskar blott, att genom denna lilla grundteckning kunna utbreda mera ljus öfver det, som jag framdeles här och der skulle kunna lätt vidröra. Stiernstolpe Arndt 2: 50 (1807). UB 4: 612 (1873). —
-TEMA. grundläggande l. förhärskande tema, huvudtema. SKN 1841, s. 273. (Personlighetsgrundsatsen) är grundthemat i mensklighetens historia. Därs. 1843, s. 98. Sylwan SvLit. 249 (1903). —
-TEXT. text från vilken ngt är översatt; originaltext, källskrift; särsk. i fråga om bibelns böcker; jfr -SKRIFT, -SPRÅK. Dhe Ord vthi wår Swenska Bibell, som .. ögonskeenl. aldeles gå ifrån Grund-Texten. Resol. 25/10 1688, s. A 2 b. Hon (dvs. bibelnämnden) framhåller betala och befalla i tid och otid, i tråkigaste långrandighet, och utan sinne för grundtextens skuggningar. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 507. De tyska (urkunderna) från reformationstiden .. (meddelas) i sin grundtext. PedT 1898, s. 630. —
-TON, r.
1) mus. om lägsta tonen i en tonart l. ett ackord (på vilken tonarten l. ackordet ”vilar”); huvudton. Envallsson MusLex. (1802). C är .. grundton i C-dur. Bauck 1Musikl. 1: 29 (1864). Treklangens lägsta ton kallas dess grundton. Wegelius Musikl. 1: 53 (1888).
2) fys. (o. mus.) om den lägsta ton som en ljudkälla avgiver, då den försättes i svängningar (motsatt: bi- l. överton); äv. om en ton vilken som helst, betraktad i förhållande till däremot svarande övertoner (oktaven osv.). Trendelenburg GrSpr. 67 (1801). Grundtonen uppkommer .. från strängens medlersta del, och oktaven från dess båda ändstycken. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 1. Om vi .. utgå från C såsom grundton, finna vi, att den dermed mest konsonerande är c eller oktaven. Fock 1Fys. 251 (1853). Hennerberg (o. Norlind) 1: 97 (1912).
3) bildl. (till 1); vanl.: ”ton” som ger karaktären åt ngt, förhärskande l. genomgående ”ton” l. stämning, grundstämning. (Tingens eviga värden) äro .. mitt harmoniska systems Grundtoner. Thorild 3: 296 (1794). Fasthet, redlighet, renhet voro de aldrig misstämda grundtonerna i hans (dvs. Erik Sjöbergs) väsende. Geijer I. 2: 88 (1828). Klagan .. utgör den romantiska poësiens grundton. Agardh i SAH 15: 313 (1834). Från hela hans väsen .. utströmmade något af den idealism, som var grundtonen i hans läror. MinnestGbgVS 1900—03, s. 8. särsk. i fråga om färger: grundläggande l. dominerande färgnyans. Atterbom Minn. 386 (1818). Hans färgskala har en varm gul eller brun grundton. NF 8: 1379 (1884). En kubistisk tavla i violetta grundtoner. Stjernstedt Liw. 76 (1925). —
(II 1) -TRUMMA, r. l. f. metall. Grundtrummor .. kallas de öpna murade dragrör, som anläggas under alla smältugnar och härdar til fuktighetens afhållande. Rinman (1788). JernkA 1821, s. 61. ÖoL (1852). —
-TYP. jfr -FORM 2. Phosph. 1811, s. 555. Fiskarna äro bildade efter samma grundtyp, som alla öfriga vertebrater. Nilsson Fauna 4: I (1855). Handmanglar, selbågar och lokträn, hvilka alla genom sin förvånansvärdt omväxlande, men påtagligen från jämförelsevis få grundtyper utgrenade ornamentik äro af mycket stort intresse. Sthm 1: 435 (1897). Erixon Möbl. 2: XXVIII (1926). —
(I 1) -TÅG. sjöt.
1) tåg som vid kölhalning av ett fartyg föres under dettas botten o. som användes till att under kullvindningen hålla fartyget på lämpligt avstånd från kölhalningsbron. Dalman (1765). VFl. 1907, s. 54.
-UNDERSÖKNING~0020. (i fackspr.)
1) till I 1 b. VFl. 1906, s. 113. Utsjölodning .. företages .. i regel som parallell-lodning .. samt åtföljes .. af särskilda grundundersökningar. 2NF 16: 959 (1911).
-UPPFATTNING ~020. grundläggande, för bedömandet av ngt konstituerande uppfattning. Bolin Statsl. 1: 31 (1868). Ett af de få ställen, der Oxenstierna .. visar sin grunduppfattning af historia och statslif. Wirsén i SAH 61: 135 (1884). Heckscher EoH 28 (1922). —
-VAL, se d. o. —
(II 1) -VATTEN, sbst.1 (sbst.2 se GRUND, adj.1 ssgr). (i sht i fackspr.) under jordytan befintligt vatten (som efter att ha genomträngt de lösare jordlagren blir stående på en viss nivå o. påträffas på större l. mindre djup); ofta motsatt: dag- l. ytvatten. Avleda grundvattnet (genom dikning). Naturligt grundvatten. Konstgjort grundvatten (dvs. som med konst bragts att samla sig). Hiärne 2Anl. 52 (1702). Grundvatten kallas uti grufvor det vatten, som kommer utur klyfter och källådror på djupet. Rinman (1788). (Tamariskens) rötter nådde tydligen ned till grundvattnet. Hedin GmAs. 1: 508 (1898). (Byggnadsplatsen för ett skolhus) bör vara fri från högt stående grundvatten. Arcadius Folksk. 15 (1903).
-brunn,
-lager, n.,
-nivå,
-ström,
-stånd,
-sänkning,
-yta m. fl. —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. (i fackspr.) vetenskap på vilken andra vetenskaper grunda l. stödja sig; grundläggande vetenskap. Lutteman Schulze 248 (1799; om metafysiken). Fysiken skulle kunna anses som hela den synliga verldens grundvetenskap. UB 2: 8 (1873). 2NF 22: 523 (1915). —
-VILJA, r. l. f. filos. i ngns väsende grundad o. därför hos ngn förhärskande vilja (viljeriktning); förr äv. om det högsta förnuftets vilja (”den allmänna viljan”) i motsats till den enskilda varelsens vilja. Samvetets röst, som ej är annat än den fordran hvarigenom den allmänna eller grundviljan .. för medvetandet framställer sig vid hvarje handling. Geijer I. 5: 179 (1811). Karaktären har .. åter fått en klar grundstämning och grundvilja. Larsson Psyk. 74 (1910). —
-VILLFARELSE~0200. villfarelse som ligger till grund för andra misstag; grundläggande l. väsentlig villfarelse, huvudvillfarelse. Afviker någor ifrån the nödvändiga Sanningarna, så faller han i Grund-vilfarelser, hvarigenom han förlorar Nåden. Rönigk Fresenius 147 (1753). Stödjer ett bevis sig på en rent af falsk grund eller på en villfarelse, .. (så kallas) den falska grunden .. grundvillfarelse. Lindblom Log. 300 (1836). Larsen (1884). —
-VILLKOR~02 l. ~20. väsentligt l. huvudsakligt l. nödvändigt l. oeftergivligt villkor, främsta villkor(et), huvudvillkor, grundbetingelse. Göra ngt till ett grundvillkor för ngt. Rätt och rättsidée hafva alltid varit ansedde såsom Statens grundvilkor. Biberg 1: 6 (c. 1814). Skönhetens grundvilkor är harmoni. Ljunggren i SAH 29: 22 (1856). EkonS 1: 4 (1891). —
(I 1) -VINKEL. bef. vinkel mellan tvenne grundlinjer (se -LINJE 1 slutet). Hazelius Bef. 265 (1836). 2NF (1908). —
-VOKAL, r. (föga br.) språkv. vokal som antages ligga till grund för en annan l. för andra vokaler, ursprunglig vokal; förr äv.: stam- l. rotvokal. (I imperfektum) förändras grundvokalen (i de verb som höra till tredje konjugationen). Fryxell SvSpr. 66 (1824). Bopp .. (utgick) från a, i, u såsom grundvokaler (i de indoeuropeiska språken). Rydqvist SSL 2: 4 (1857). Löfgren TySpr. 2 (1890). —
-VÄRDE.
2) till III 1 d: grundläggande l. väsentligt l. huvudsakligt värde, huvudvärde. Arrhenius Jordbr. 1: 185 (1859). Krisen (gäller) lifvets grundvärde, detta värde, som ligger bakom alla härledda värden och mäter dem. Norström Masskult. 54 (1910). —
-VÄRK, n.
1) (†) till I 1 o. II 1: arbete(n) för upprensning av flod- l. sjöbotten o. d. l. för dikning, stensättning av gator o. d.; äv. konkret, dels om inrättning som har hand om dylika arbeten, dels om muddervärk. Et grundvärk skal muddra up (i fartygsrännan). BtVLand 4: 48 (1754). 1 Byggningsskrifvare, .. hvars göromål .. (är), at .. hafva en noga tilsyn med alla Stadens Publiqve Byggnader, Reparationer och Grundvärk. Sundelius NorrköpMinne 496 (i handl. fr. 1790). Ett Uppbärgnings eller som det nu kallas Grundvärk inrättat, till Strömmens upränsande. Därs. 515 (1798).
2) tekn. till III 1: grund, fundament. UB 1: 450 (1873). Ankarbult .. den för en maskins eller konstruktionsdels fästande vid dess grund använda bult, hvars fyrkantiga, med hullingar försedda skaft fastgöres i grundverkets hål. 2NF 1: 1047 (1903).
Ssg (till -VÄRK 1): grundvärks-pänningar, pl. (förr) kam. = -RENSNINGS-PÄNNINGAR. Sundelius NorrköpMinne 81 (1798). 2NF 10: 415 (1908). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE.
1) till I 1 d: (ngns l. ngts) innersta l. egentliga väsen. Lantingshausen Young 2: 55 (1790). Rätt .. är Statens eviga och oföränderliga grundväsende. Biberg 1: 145 (c. 1820). Det varma deltagande, som utgjorde hans grundväsende. ASScF 3: Minnestal 3: 2 (1852). Rydberg Myt. 2: 204 (1889).
2) (mindre br.) filos. till III 4: ursprungligt väsen i vilket andra (l. alla existerande) väsen (l. ting) hava sitt upphov; tillvarelseprincip. Möller (1790). Af den fordna filosofien antogs ett ursprungligt grundväsende. Leopold 4: 160 (c. 1820). Claëson 1: 120 (1857). Berndtson (1880). —
(I 1 d, III 1 d) -VÄSENTLIG. som tillhör ngns l. ngts själva väsen (o. icke kan skiljas därifrån), konstitutiv; ofta allmännare: mycket väsentlig l. viktig, (obetingat) nödvändig. En grundväsentlig olikhet, skillnad. Grundväsentligt åtskild. Biberg 3: 420 (c. 1823). Hvarje persons köns-form uttrycker det allmänna grundväsendtliga af hans personlighet. Atterbom Siare 1: 187 (1841). Den grundväsentliga beståndsdel (i det sv. samhället) som bondeståndet utgör. Svedelius Repr. 234 (1889). Denna ångturbin skiljer sig grundväsentligt från den De Lavalska. 2NF 33: 1091 (1922). särsk. log. om kännetecken l. egenskap: som omedelbart tillkommer ett begrepp o. varur andra kännetecken l. egenskaper äro härledda, konstitutiv. De väsendtliga kännetecknen äro antingen grundväsendtliga (essentialia constitutiva), eller attributer (essentialia consecutiva). Tuderus Kiesewetter 19 (1806). Rein Log. 12 (1882). —
-VÄVNAD. bot. om den vävnad som utgör huvudmassan i en växtkropp (motsatt: hudvävnad o. kärlsträngsvävnad). Areschoug Blad. 5 (1878). (Stammarna av hampan rostas hastigt) hvarvid öfverhuden och grundväfnaden förstöras. Elfving Kul turv. 156 (1895). 2NF 25: 1031 (1917). —
-YTA.
1) (i sht i fackspr.) till I 1: basyta. Dähnert 103 (1746). Hvardera af de 2 största bipelarna upptager en grundyta af 55 qvadratfot. Brunius Metr. 71 (1836). (Tall-)busken (på heden) bildar en låg tjock pyramid med vid grundyta. Santesson Sv. 110 (1887). särsk. skogsv. om ett träds horisontala genomskärningsyta vid brösthöjd (1,3 meter över marken). Kinman Guttenberg 87 (1890). 2NF 29: 67 (1919).
2) (i fackspr.) till I 3 a: bottenyta. Framspringande byggnadsdelar, t. ex. fänsterbröstningar, dörrbeklädningar, taklister, pilastrar, o. d. håller man vanligen något ljusare än väggens grundyta. Stål Byggn. 1: 129 (1834). TT 1871, s. 281.
3) (i sht i fackspr.) till II 2, 3 a: yta(n) av en byggnadsgrund l. tomt o. d. Vid gynnsamma förhållanden kan det vara tillräckligt, att grundytan (under huset) belägges med hårdt stampad lera. Arcadius Folksk. 17 (1903). 2UB 9: 401 (1905). —
-ÅSIKT~02, äv. ~20. djupt rotad åsikt som ligger till grund för ngns tänkande l. handlande, grundläggande l. förhärskande åsikt; huvudåsikt; jfr -ÅSKÅDNING. En af likhet i grundåsigter fritt sammanbunden konstnärs-republik. Atterbom Minn. 285 (1818). Grundåsigterna af philosophiens väsende. Schlyter JurAfh. 1: 141 (1836). Almqvists religiösa grundåsigt. Lysander Almqvist 64 (1878). Sander i 3SAH 10: 185 (1895). —
-ÅSKÅDNING~020. jfr -ÅSIKT. Dessa diametralt motsatta grund-åskådningar (i fråga om förfarandet vid undersökningar). Rydqvist HistSpråkf. 5 (1851). Domarereglerna utmärka sig för en human anda, utsprungen från en religiös grundåskådning. NF 3: 1343 (1880). Så långt romantikens grundåskådning nådde, var ”Skapelsen” (av Haydn) själen och anden. Norlind AMusH 496 (1921). —
(I 1 d, III 1 d) -ÅTSKILLNAD~020. jfr -SKILLNAD. Biberg 1: 53 (c. 1814). Grundåtskilnaden mellan (den hedniska o. den kristna världsåskådningen) .. ligger i den olika betydelse, som tillerkännes åt personligheten i dess ställning till det gudomliga. SvTidskr. 1871, s. 136. —
(II 3) -ÄGARE. ägare till ett visst jord- l. markområde; förr äv. allmännare: jordägare, egendomsherre. (Den) stora sorg som grundegarne allestädes hafva at tilhålla deras arrendatorer (att plöja trädan) .. en gång hvart tredie år. Serenius EngÅkerm. 84 (1727). Ostronfisket anses vara grund- eller strandegaren tillhörigt. LAHT 1881, s. 140. Deltagarne i produktionen (vid ett småbruk) äro fyra: grundegare, kapitalegare, arbetare och företagare. LfF 1912, s. 214. —
-ÄMNE.
1) (numera mindre br.) i allm.: (ämne som utgör en) grundbeståndsdel (i ngt); ämne varur ngt uppkommit l. varav ngt beredes; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Biberg Linné Oec. 51 (1750). Bindjord .. förmodas vara et grundämne uti Leran. Rinman 1: 36 (1788). (Thales) gjorde .. vatten till grundämne för all ting. Ehrenheim Phys. 1: 18 (1822). En kunskap, hvartill grundämnena äro från annat håll gifna. Schlyter JurAfh. 1: 176 (1836). Vår tids teknik kan äfven af andra grundämnen än ull förfärdiga luckra tyger. 2NF 14: 366 (1910).
2) kem. om de enklaste (med vanliga kemiska hjälpmedel icke sönderdelbara) beståndsdelar varav alla ämnen l. kroppar äro sammansatta, enkelt ämne, element. Enkla grundämnen. Radioaktiva, inaktiva grundämnen. Grundämnenas antal antages vara 92, av vilka 2 hittills oupptäckta. VetAH 1750, s. 168. Chemiens egenteliga föremål är, at utleta kroppars grund-ämnen. Bergman PVetA 1777, s. 11. Rutherford’s upptäckter (ledde) till den .. slutsatsen, att ett kemiskt grundämne, i strid med hvad man hittills allmänt hållit före, kan omvandlas till andra grundämnen. Les prix Nobel 1908, s. 17. —
(jfr I 1 e α) -ÄRLIG. (numera mindre br.) bottenärlig, genomärlig. En grund-ärlig man. Dalin Arg. 1: 335 (1733, 1754). (Dikten) är djup som blott det grundärliga snillet kan vara det. Landquist Fröding 289 (1916).
B (†): GRUNDS-GRÄVARE, se A.
Spalt G 997 band 10, 1929