| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÖT grø4t, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 3 samt ngn gg i fråga om olika slag av gröt) -ar (AJHagströmer i Alm(Sthm) 1820, s. 40, osv.) ((†) -er Block Pest. 77, 78 (1711)).
1) maträtt av degliknande (mjuk, lös) beskaffenhet, vanl. bestående av i vatten l. mjölk kokt(a) gryn l. mjöl; äv. (i vissa trakter) om liknande maträtt av i vatten kokt(a) frukt (bär), avredd(a) med mjöl: kräm; stundom (i ssgr), övergående i 2, om mos av växtdelar m. m. Ett kok, ett fat, en portion gröt. Äta gröt till frukost. Nykokt, uppvärmd, stekt gröt. Rimma på (förr äv. för) gröten; jfr GRÖT-RIM. SvForns. 1: 71. VarRerV 27 (1538). När Gröten mon brännas widh / .. Betyder Regn och Wäder. Bondepract. C 2 b (1662). Gröt är (i Skåne) .. Bondens mästa föda. Linné Sk. 259 (1751). Gröten serveras varm eller kall med gräddmjölk. Hagdahl Kok. 198 (1879). Keyland Allmogekost 1: 156 (1919). — jfr BLÅBÄRS-, BOVETE-, BRUD-, BÄR-, DRÖM-, FLÖT-, GRYN-, GUBB-, HAVRE(GRYNS)-, JUL-, KORN(MJÖLS)-, KRUSBÄRS-, MANNAGRYNS-, MJÖL-, MÖ-, NÄV-, RABARBER-, RIS(GRYNS)-, ROV-, RÅGMJÖLS-, SJUSKINNS-, SMÖR-, SÖT-, VATT-, ÄPPEL-GRÖT m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspr. l. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Bättre blåsa på Gröten, än bränna sigh. Grubb 76 (1665). När den fattige skall koka gröt, blir det välling. Granlund Ordspr. (c. 1880). Gröt lägger sig som bomull kring hjärtat. Landsm. VIII. 2: 92 (1891). — särsk. (numera knappast br.)
α) Gif bondanom gröt, så vet han hvad han äter (dvs. var o. en förstår bäst att värdera det som han är van vid; man bör rätta sig efter vars o. ens bildningsgrad). Lind (1749); jfr Dalin (1852).
β) riv icke skinnet av gröten! tag icke munnen full, far varligt fram! jfr GRÖT-SKINN. Grubb 674 (1665). Kellgren (SVS) 6: 11 (1770). jfr Landsm. XI. 2: 36 (1896).
b) i vissa stående, bildl. uttr., t. ex.: (i sht vard.) gå (omkring ngt) som katten kring het gröt o. d., icke genast våga ge sig i kast med ngt (utan bruka omvägar); göra omsvep, då man talar om ngt, icke våga fram med vad man har på hjärtat. I gå som een katt kring om gröten. RP 8: 473 (1641). Högberg Vred. 2: 360 (1906). — (i sht vard.) het, förr äv. bråd på gröten, ivrig, alltför snar, ”het”. Lucidor (SVS) 445 (1674). Ack kära min Malin, var inte så brå på gröten. Dalin Vitt. 4: 40 (c. 1735). Het på gröten, (dvs.) öfverdrifvet lysten efter något; .. hetsig, hetlefrad. Dalin (1852). Kerrman blev allt hetare på gröten. Bergman Kerrm. 70 (1927). — [åsyftande gröt som grannkvinnor förr buro till en barnsängskvinna; jfr sv. dial. (Uppl.) hon drar i hop till gröts samt GRÖTE-MÅLTID] (†) laga till gröts, vara i grossess. Ullenius Ro § 278 (1730). — (vard.) tala som om man hade gröt i munnen, tala otydligt, grötigt; förr äv. i uttr. hava gröt i munnen (att vältra), icke våga ut med språket, icke våga sjunga ut. Här gäller (dvs. duger) icke, att man haffuer grööt i Munnen att weltra, och seya Mum Mum. PJGothus Fabricius I 6 b (1601). Han haar Gröth i Munnen .. (dvs.) Han tors intet vth medh sanningen. Grubb 306 (1665). Björkman (1889). jfr: Hans röst blef en enda gröt, han började gråta. Norlind Hell 1: 139 (1912).
2) (i sht i fackspr. l. vard.) i utvidgad anv., om (hoprörd) massa l. blandning som liknar gröt (i bet. 1), ”deg”, ”smet”, sörja. Vägen var en enda gröt. HC12H 4: 328 (c. 1700). Får .. varman .. taga öfverhanden (i det fuktiga höet), blir det gröt af alt ihop, som det plägar sägas. Dahlman Humleg. 131 (1748). Svafvelblomma sammanrifves med litet destilleradt vatten till en gröt. Nyblæus Pharm. 78 (1846). Under snösmältningen är hela (sydryska) steppen förvandlad till en tjock svart gröt. Verd. 1892, s. 269. jfr GIPS-, LER-GRÖT m. fl. — särsk. (vard.) bildl.: röra, mischmasch, smörja, virrvarr o. d. KKD 6: 130 (1708). Nu är det tjockt med springare om stäfven på Emmy, en gröt af springare, af vackra gröna, gråspräckliga, svarta färger. Engström Häckl. 28 (1913). (†) Utreda den gröten, som han har ihophvispat. Bark Bref 2: 91 (1705; i fråga om en ”libell” med falska påståenden ingiven under en process).
3) i sht med. mellan tygstycken inlagd gröt (i bet. 1) l. grötliknande massa (jfr 2) avsedd till värmande omslag å sjuk kroppsdel; kataplasma; jfr GRÖT-OMSLAG. Hoorn Jordg. 1: 90 (1697). Värme användes (vid inflammationer) i form av grötar (osv.). Svenson Sinnessj. 69 (1907). — jfr KRYDD-, LINFRÖ-, OMSLAGS-GRÖT.
-BUSKE. (förr) jfr -MARSCH. Montgomery-Silverstolpe Mem. 2: 168 (c. 1830; i fråga om förh. vid Sätra brunn 1809). —
(2) -BÖLD. (†) jfr -SÄCK, GUMMA, sbst.2 Somlige (veneriskt sjuka) få .. ilaka sår wid Ledarna eller annorstädes, som ibland kallas Atheromata eller Grötbölder (osv.). Lindestolpe Frans. 52 (1713). —
-DOPP, n. (i vissa trakter) om tillsammans med gröt förtärd (förtärt) mjölk, i sht förr äv. dricka, öl l. dyl., förr äv. (smält) smör. Til grötdopp kan äfven gifvas, i stället för dricka eller maltdryck, 2 1/4 lod smör. KrigVAH 1817, s. 22. Hofberg Skogsbyggarl. 25 (1881). jfr: Kjärnmjölk .. brukas ock vid gröt, som på Västgötska kallas grötadåpp. Rothof 241 (1762). —
-FAT. (gröt- 1614 osv. gröte- 1587—1665) fat med gröt; äv.: så mycket gröt som rymmes på ett fat. Helsingius N 2 a (1587). Hela måltiden bestod i et grötfat. Dalin Hist. 1: 353 (1747). Grotenfelt JordbrMet. 163 (1899). Många om grötfatet t. e. om en talrik familj där bärgningen är klen. Östergren (1926). —
-GRYTA. (gröt- c. 1755 osv. gröte- 1587) Helsingius N 2 a (1587). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 93. —
-KLOCKA. (†) vällingklocka. Hjerta JournFlSjöexp. 5 (1788). Grötklockans ljud. MarkallN 2: 70 (1821). —
-KOKARE, r. l. m. för ångkokning av gröt avsett kärl bestående av en mindre panna för gröten, nedsatt i en större med vatten. —
-KOKNINGS-APPARAT. —
-KROK. [elliptiskt för GRÖTGRYTSKROK?] (enst., †) grytkrok? Då tog han sig till att skrifva om nätterna. .. Men när bröstbenet stod som grötkrok på honom .., då tröttnade han en dag. Strindberg SvÖ 2: 341 (1883). —
-KRUKA. (gröt- 1587—1700. gröte- 1652) (numera bl. tillf.) kruka till förvaring av gröt. Helsingius N 2 a (1587). Hamb. (1700). —
-KRÄKLA. (gröt- 1738 osv. gröta- 1597) [fsv. grötakräkla] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i kult.-hist. fackspr.) till omrörning av gröt avsett redskap gjort av en avskalad tall- l. grantopp med kvarsittande, avkapade kvistar. Gadelius Tro 2: 169 (i handl. fr. 1597). Zilliacus Aho Panu 131 (1898). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LUNK. [sedvänjan vid Medevi har möjl. (vid 1800-talets midt) uppkommit i anslutning till ”grötmarschen” (se d. o.) vid Sätra; se Näsström Medevi 259 (1928)] benämning på av brunnsgästerna urspr. vid Medevi brunn, sedan äv. vid andra brunnar, efter kvällsmaten företagen, gemensam promenad l. kortare utflykt; ngn gg äv. (vard.) allmännare, om promenad efter kvällsmaten. Düben Medevi 104 (1867). —
-MARSCH. [benämningen beror möjl. på att ifrågavarande ”marsch” företogs efter kvällsmaten, vilken förr väsentligen bestod av gröt] om ett förr vid Sätra brunn förekommande bruk bestående i att traktens allmoge o. brunnsgästerna företrädda av en nyckelharpospelare varje söndagskväll under brunnstiden tågade ut till en grön plan i en skog ett stycke från brunnsplatsen, där allmogen kring en tät, sammanväxt granbuske, ”grötbusken”, dansade polska, vilket ansågs befordra årsväxten; jfr -LUNK. Kardell MinnFjällb. 57 (cit. fr. 1801). jfr Montgomery-Silverstolpe Mem. 2: 167 f. (c. 1830; i fråga om förh. 1809) o. NoK 29: 105 f. (1924). —
-MJÖL. (gröt- 1700 osv. gröte- 1625) mjöl till kokning av gröt. Rudbeckius MemQvot. 37 a (1625). Grotenfelt JordbrMet. 157 (1899). —
-MJÖLK. (i vissa trakter) (fet) mjölk att förtära till gröt. Linné Ungd. 2: 267 (1734). Larsson SbstVästerb. 73 (1929). —
-MYNDIG, se d. o. —
-MÄTT. (numera knappast br.) mätt l. stinn av gröt. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 3055 (c. 1755). —
(jfr 3) -OMSLAG~02, äv. ~20. (numera mindre br.) i sht med. gröt (se d. o. 3). Mognande grötomslag. Fischerström 4: 386 (c. 1795). Svenson Sinnessj. 69 (1907). —
-RIM. (i sht förr) benämning på enkla, vanl. tvåradiga, rimmande verser som man i tur o. ordning framsäger, under det att gröten ätes på julaftonen; jfr BORDS-, LEVER-, PÅSK-RIM; stundom allmännare: dåligt rim, ”karamellvers”. 150 splitternya julklapps-deviser och grötrim. (1852; boktitel). Östergren (1926). Celander NordJul 1: 183 (1928).
-RIVA, r. l. f. (i Finl., förr) ask l. skäppa av näver för kokning o. d. av gröt. Det dukade matbordet, hvarpå värdinnan uppradade den ena grötrifvan efter den andra, allt eftersom de gräddats på hällen framför ugnen. Zilliacus Aho Panu 185 (1898). —
-SIDA. [jfr sv. dial. (Södermanl.) sittä i grötsnutä, vara havande, ävensom uttr. laga till gröts (se GRÖT 1 b) samt -VRÅ] (†) i uttr. draga sig till grötsidan, bliva i grossess, ligga på grötsidan, ligga i barnsäng. Broman Glys. 3: 201 (c. 1720). Ullenius Ro § 278 (1730). —
-SJUKA. [efter isl. graut(ar)sótt] (numera knappast br.) sjukdom som kan botas gm förtärande av gröt. Verelius 98 (1681). Fryxell Ber. 1: 121 (1823, 1900). —
-VRÅ. [jfr sv. dial. (Dalarna) fara ned i vrån, komma i barnsäng, samt -SIDA] (†) i uttr. komma i grötvrån, komma i barnsäng? Columbus Ordesk. 19 (1678; angivet ss. vanl. i talspråk). —
-VÄTA, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ”grötdopp”. Lind (1749; under eintuncke). Molin ÅdalP 102 (c. 1895).
B (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): GRÖTA-KRÄKLA, se A.
C (†): GRÖTE-FAT, -GRYTA, se A. —
-KRUKA, se A. —
-MJÖL, se A. —
-MÅLTID. efter barns födelse hållen måltid varvid trakteringen i sht bestod av gröt som sändts till barnsängskvinnan; jfr -GÄSTABUD. Gyllenius Diar. 276 (c. 1670).
GRÖTAKTIG, adj.
1) till 1 (o. 2) = GRÖTIG 1. En grof poreuse och lik som grötachtig kalksten. Linné Öl. 55 (1745). Östergren (1926).
2) (ngt vard.) = GRÖTIG 2; jfr GRÖT 1 b slutet, 2. UCygnæus (1857) hos Aho Soldan 289. Han (hade) i sin röst någonting grötaktigt. Wikner (1886) hos Kjellberg Wikner 113 (uppl. 1912). Östergren (1926). —
GRÖTIG, adj.
1) till 1 (o. 2): grötliknande; mosig. En grötig massa. Lind (1749; under breyicht). De grötiga (hjortronen läggas) i ett kärl. Nordström Matlagn. 204 (1822). Vid smältningen i flamugn .. hålles godset .. i ett mer eller mindre halfsmält, grötigt tillstånd. UB 4: 229 (1873).
2) (ngt vard.) bildl.: oredig, gyttrig; otydlig, oklar; jfr GRÖT 1 b slutet, 2. Tala grötigt. VDAkt. 1767, nr 390. Grötiga kartor. Wingård Minn. 11: 80 (1849). Grötig röst. Bergman Chef. 262 (1924).
Spalt G 1228 band 10, 1929