| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RUGGIG rug3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. RUGGOG l. RUGGOT, adj.; superl. ruggost (SvOrds. A 2 a (1604: ruggosta folarne)); adv. RUGGOT (IErici Colerus 2: 89 (c. 1645)).
1) om (kroppsdel hos) djur l. (föremål av) skinn: raggig (se d. o. 1); lurvig; som har borstig l. tovig hårbeklädnad; vars hårbeklädnad är hoptovad (av väta l. svett l. smuts o. d.); stundom äv. om (kroppsdel hos) person: lurvig, som har tovigt hår l. skägg. Aff ruggosta folarne blifwe beste hestarne. SvOrds. A 2 a (1604). Ruggiga Silvaners slägt. Wallin (SVS) 1: 460 (c. 1806). Magra hästar, som .. hängde deras ruggiga hufvuden mot jorden. Bremer FamH 1: 153 (1831). Huskattan .. trampar försigtigt mellan narcisser och gula liljor, rädd att bli våt och ruggig af daggen. Strindberg Giftas 1: 48 (1884). En gammal ruggig päls och .. en än mer ruggig sälskinnsmössa. Lagerlöf Mårb. 179 (1922); jfr VI 2 a. En ruggig mula. Grimberg VärldH 4: 323 (1930). — särsk. (numera bl. mera tillf.) om insekt: vars hårbeklädnad är ojämn på grund av sjukdom l. ålder o. d.; äv. i fråga om insekts utseende: kännetecknad av sådan hårbeklädnad; jfr II, III. The Gambla (bina) see ruggot, skunkot och någorledz wanskapeligen uth, men the Unga äre blanka och påseende. IErici Colerus 2: 89 (c. 1645).
2) om hår(beklädnad) o. d.: raggig (se d. o. 2); lurvig; äv.: tovig l. hoptovad; äv. om människas ögonbryn: buskig. (Kungasönernas långa hår var) icke (efter turkars sed) okämbt, ruggot och oreent, såsom och icke häller med Iärn krwsat. Tempeus Messenius 186 (1612). En art apor, som hafva .. långa och ruggiga eller lurfviga hår. Möller 1: 269 (1755). Ögonbrynen, ruggiga och hvassa, / Tillhopa dragas öfver ögats grop. Runeberg (SVS) 2: 160 (1832). Håret stod i ruggiga testar kring huvudet. Östergren (1936).
3) om (föremål l. plagg av) tyg (i sht kläde): försedd med lugg (se LUGG, sbst.1 1 b) l. nock, (upp)ruggad, luggig, luddig; äv. om stickat plagg l. om tråd: luddig; äv. (om plagg o. d.): vars yta är tovig l. ojämn (till följd av väta l. smuts o. d.). TullbSthm 8/10 1560. 1. Tursnels Kofft Vnderfodrat medh ruggot Plÿs. BoupptSthm 1668, s. 1650. 3 paar rugguga strumpor. Därs. 1673, s. 733 b. Odenius 2Celsus 425 (1906; om tråd). Han tog mössan, som var våt och ruggig som en fågelunge. Asplund Stud. 40 (1912); jfr II. Ruggigt kläde. Östergren (1936). Det ståtliga ruggiga sängtäcket. Form 1942, s. 107. TeknOrdb. 434 (1951).
5) i utvidgad anv. (jfr VI).
a) om träd l. buske o. d.: risig. (Atlantikan lär) Att Adam här i Paradis / Åt rönnbär och sjöng Evas pris / I ruggigt skjul af Svenska granar. JGOxenstierna 2: 290 (1795, 1805). Ruggiga slokande granar. MarkallN 1: 37 (1820). Glest och stripigt gräs och ruggiga tamarisker. Rosenius Himmelstr. 293 (1903).
b) (numera bl. mera tillf.) om boksnitt: som har råkant; jfr III. Berndtson (1880). Böcker med ruggigt snitt. Östergren (1936). IllSvOrdb. (1955).
d) (mera tillf.) om moln: som har söndertrasad kant, ”riven”; jfr III. Ilskna, grådaskiga och ruggiga jaga molntapparna hvarandra under den blåa rymden. Stenfelt Skepp. 1 (1903).
e) i uttr. ruggig av ngt.
α) (numera bl. tillf.) om mark o. d.: ojämnt bevuxen med ngt; bevuxen med ruggar av ngt; jfr IV. I skygd utaf dessa lindars och almars blad, / djupt under feta torfven, ruggig af nässlor, / hvilar .. / .. stoftet af byens fäder. AGSilverstolpe Skald. 1: 69 (1798, 1801). Ett fält, ruggigt af växande gröda. Crusenstolpe CJ 1: 118 (1845).
β) (†) nedskräpad (av ngt som består av åt olika håll spretande strån). Sängiarna (som använts av bröllopsgästerna, äro) rugget aff halm. BrölBesw. 242 (c. 1670; enligt hskr. A).
Anm. till I 5 e β. Samma läsning som hskr. A har hskr. N. Andra (yngre) hskr. av BrölBesw. ha på detta ställe ruggat l. ruggad, vilka former sannol. bero på ombildning (gm anslutning till p. adj. på -ad). En hskr. har rugglote (se RUGGLIG 1).
II. motsv. RUGGA, v.3, om (kroppsdel hos) fågel: som har uppburrade fjädrar, burrig; som (till följd av sjukdom o. d.) har ojämn o. oordnad fjäderdräkt; som befinner sig i ruggning (se RUGGA, v.3 I); äv. om fjäder(dräkt): uppburrad, burrig, ojämn; äv. om fågels utseende: som kännetecknas av ojämn o. oordnad fjäderdräkt. Bureus Runa A 8 a (1644). Ruggiga fjädrar. Wahrman Manski o. Wolstein 291 (1807). Ruggig, .. (dvs.) Som ruggar. Sundén (1888). En gammal ruggig korp. Adelsköld Dagsv. 1: 136 (1899). Ett huvud med ruggig strupe. Rosenius SvFågl. 2: 380 (1926). Kycklingarna stå och kura med hängande vingar och med ruggigt, ofta utmärglat utseende. Träskman Fjäd. 97 (1948). — särsk. bildl., om person: som erinrar om en ruggande fågel. (Änkan) satt liten och ruggig som en åldrig fågel på sin höstliga gren. Lo-Johansson Stat. 2: 210 (1937).
III. motsv. RUGG, sbst.2 3, om yta o. d.: som har upphöjningar o. fördjupningar, ojämn, skrovlig; som icke är slät l. glatt; jfr RUG, adj. 1, RUGGAKTIG, RUGGLIG 2. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). Intet är Jorden så slät som en svarfvad Glob; utan hehl ruggot och knottrig. Triewald Förel. 1: 89 (1735). Friction härrörer af ytornes knaglighet och ojämnhet, då deras ruggiga delar falla emellan hvarandra. König Mec. 32 (1752). Är krutkornens yta ruggig eller porös, .. antyder sådant ett af fukt förderfvadt krut. Hazelius Artill. 26 (1833). Hjärtat är förstorat med ruggig yta. Jacobæus HjärtBlodSj. 136 (1935). (En putsyta var) ganska gropig och ruggig. Fornv. 1945, s. 154.
V. [jfr nor. dial. ruggeleg, ruggen, fuktig o. kall, råkall; sannol. till det ord som föreligger i nor. dial. rugga, känna rysningar, rysa, samhörigt med ryggja, rysa (se RYA, v.)] om väderlek o. d.: gråkall, ruskig, kulen (se d. o. 1); äv. i sådana uttr. som det är ruggigt, det är ruskigt l. kulet väder. Denne ortens ruggote wåhrwäderlek och dess långlige köld. SColumbus i 2Saml. 22: 104 (1679). En dag, då det var blåsigt och ruggigt väder. FoFl. 1915, s. 203. Vinden ven över kaserngården, det var kallt och ruggigt som i slutet på september. DN(A) 1929, nr 208. s. 18. — särsk. i överförd anv., dels om tid (årstid, dag osv.), dels om trakt av jorden o. d. med tanke på det rådande klimatet; jfr KULEN 1 a. Bååth NDikt. 37 (1881). England .. (är) ju ändå inte .. annat än ett ruggigt och kallt gammalt smutshål. Cavallin Sterenson Söderh. 33 (1897). En ruggig och grå höstkväll. SD 13/1 1929, Söndagsbil. s. 3.
VI. i utvidgad l. bildl. anv. av I—V (jfr I 5, II slutet).
1) [jfr II, V] om person (jfr 2 b, c): kall l. frusen l. kulen (se d. o. 2); äv. (särsk. i uttr. känna sig ruggig) övergående i bet.: krasslig, opasslig. Fastrar och tanter sutto ruggiga och inkrupna i sina mantillor på de röda bänkarne. Lundgren MålAnt. 1: 259 (1874); möjl. till II slutet. Man känner sig (före infektionssjukdomens utbrott) ”ruggig” eller frusen. Salén Infekt. 179 (1933). Jag satt och blev så ruggig i bilen. Gustaf-Janson ÖvOnd. 58 (1957). — jfr MORGON-RUGGIG.
2) (i sht vard.) som gör ett obehagligt l. otrevligt intryck, obehaglig. otrevlig; äv.: som väcker förskräckelse o. d., hemsk, kuslig, ruskig; om affärer o. d. äv.: dålig. (Hon) har för öfrigt så ruggiga affärer. Lengqvist Stud. 6 (1873). Det ruggiga äfventyr som hände D. Quijote. Lidforss DQ 2: 754 (1892). Det var ruggiga perspektiv, som öppnade sig. GHT 1934, nr 90, s. 11. Ruggig köld stiftade jag inte bekantskap med förr än under ett par februariveckor i — Stockholm. TurÅ 1937, s. 149; jfr V. Edström Mossgrönt 1: 76 (1950). — särsk.
a) om klädesplagg, fordon, byggnad, lokal o. d.: illa medfaren, sliten; förfallen; vanvårdad, sjaskig; ruskig. En karl, klädd i en ruggig hatt. Cavallin Stevenson Nichols. 18 (1897; eng. orig.: a very bad hat). En gammal ruggig landå. Siwertz Nov. 253 (1918). De kyffiga butikerna och de ruggiga barerna. Rogberg Två 135 (1929). Hon låg lam sen tio år i den ruggiga, oansade mangårdsbyggnadens bästa rum. Martinson Kvinn. 8 (1933).
b) om person (jfr c, 1) l. ss. personligt tänkt väsen l. om persons utseende o. d.: ovårdad, sjaskig, osnygg; äv. övergående i bet.: hemsk, kuslig. Vintern på oss frustar, / .. En bister, götiskt båld figur, / En raggig, ruggig, ruskig f-n. Wallin Vitt. 2: 182 (c. 1830); möjl. till I 1. Lundgren Res. 173 (1850). Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och sömnlöshet. Benedictsson o. Lundegård 8 (1888). Ruggiga ryska sågfilare. NDA(A) 1932, nr 182, s. 7.
c) om person (jfr b, 1): kuslig till mods, dyster, nedstämd; särsk. i uttr. ruggig till mods. Engström Äfv. 24 (1908).
d) (starkt vard.) med försvagad bet., ss. adv.: kolossalt, oerhört, ”ruskigt”. Och under det man stod där och bidade. började ett snöblandadt regn att falla och det höll i sig under hela aftonen. Därjämte var det ruggigt kallt. SDS 1914, nr 85, s. 6; jfr V. Östergren (1936). Jag tycker det här är ruggigt skojigt. Widegren Johanssons 82 (1939).
2) (numera bl. tillf.) till II. Hvarför sitte vi (kajor) ej i våra hål, med hufvudet mellan vingknotorna, i tålamod och ruggighet, hängande näbbarna. Runeberg ESkr. 1: 227 (c. 1825).
3) till III: skrovlighet, ojämnhet; äv. konkret(are). Triewald Förel. 1: 269 (1728, 1735). (Saunderson kunde trots sin blindhet) med yttersta noghet känna och märka den ringaste ruggighet, eller minsta fel i glathet på et ting. SvMerc. 1: 666 (1756). Fennia 36: 230 (1915).
4) till V: kulenhet, ruskighet. Luciakronornas ljus förjagade den ruggighet som brukar vila över en stad i gryningen. GHT 1947, nr 289, s. 15.
5) till VI 2: obehaglighet, otrevlighet, ruskighet; hemskhet, kuslighet; äv.: sjaskighet, osnygghet; äv. konkret(are). Högberg Utböl. 2: 9 (1912). Jensen Goldschmidt Mex. 80 (1926; konkret). (Däckspassagerarna driva) med sin egen tillvaros bittra ruggighet. DN(A) 1931, nr 91, s. 10; jfr 4.
Spalt R 2770 band 22, 1959