| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKAVA ska3va2, v. -er, -de, -t, -d l. (i sht i vissa trakter; jfr anm. nedan) skov skω4v, skovo skω3vω2, skavit ska3vit2, skaven ska3ven2 (Anm. Av de starka formerna användas numera nästan bl. sup. skavit o. p. pf. skaven) l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ade (pr. sg. skavar Schroderus Hoflefw. 277 (1629), Bergroth FinlSv. 72 (1928). skaver Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668) osv. — imper. skav OMartini Läk. 52 (c. 1600) osv. skava Salé 47 (1664), Rålamb 13: 148 (1690). — ipf. sg. o. pl. skavade Schroderus JMCr. 614 (1620), Östergren (1939; angivet ss. ”landsdelsord”). skavde Lind (1749) osv. ipf. sg. skov JönkTb. 134 (1538), Johansson HomIl. 11: 437 (1846), Linder Regl. 137 (1886; angivet ss. finländskt). ipf. pl. skovo Rudbeckius Dagb. 24 (1626), Johansson HomOd. 22: 456 (1845). — sup. skavat ÅboT 1772, s. 100, Östergren (1939; angivet ss. ”landsdelsord”). skavit (-et) ÄARäfst 151 (1596: skafuet), ÅngermDomb. 5/8 1628, fol. 8, osv. skavt Lohman Vitt. 391 (1725) osv. — p. pf. skavad Forsius Fosz 218 (1621: skafwat, n. sg.), Bergroth FinlSv. 72 (1928). skavd Weste (1807) osv. skaven (-in) Lemnius Pest. 25 (1572; uppl. 1917: skaffuet, n. sg.), Chesnecopherus RegIter C 2 b (1613: skaffin), IErici Colerus 2: 307 (c. 1645) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SKAV, sbst.2
A. utöva friktion mot ngt l. gnida l. skrapa o. dyl. o. i närstående bet.
1) (under upprepade rörelser) utöva friktion (mot ngn l. ngt), särsk. på ett sådant sätt att (i fråga om levande varelse l. kroppsdel) ett irriterande tryck l. smärta l. ytsår o. dyl. l. (i fråga om sak) viss skada (nötning av ytskiktet, hål o. d.) åstadkommes; ofta med obj. betecknande det l. den som utsättes för friktion, stundom äv. med obj. betecknande vad som lossnar l. avlägsnas gm friktionen (jfr a); företrädesvis med sakligt subj. Rosenfeldt Tourville 37 (1698). Wedh godt åkeföre kan wäl een öök draga .. (en dopfunt i tre delar), allenast halm eller höö wäl lägges emellan stenarna, att de intet skawa hwar andra. VDAkt. 1700, nr 58. Darii Gemåler hafwa förährat Democedi så många Gyllene käril, at ock Democedis Träl, när han bar hem kärilen i en Säck, samlade sig en stor hop Guld, som blifwit skafwet af kärilen i Säcken. Bliberg Acera 162 (1737). Vid afsadlandet befants, att tältsömmarne hade skafvit skinnet på ena renen, så att lappen misströstade om han skulle stå ut till norska strand. Forsström Dagb. 85 (1800). När ett skepp ligger och skafver mot en träbro. Strindberg SvÖ 1: 243 (1882). Siwertz Sel. 1: 193 (1920; abs., om båt). Draglinan (till en båt som drages mot strömmen) vilar på varparnas axlar som skyddas mot skavning genom ett stycke säckväv eller filt. SvGeogrÅb. 1949, s. 31. — jfr AN-, AV-, BORT-, REN-, SÖNDER-, UPP-SKAVA. — särsk.
a) med bestämning som anger resultatet; särsk. i uttr. skava loss ngt, skava mot ngt så att det lossnar, skava hål l. sår på ngt o. d., skava mot ngt så att hål l. sår uppkommer, ngn gg äv. skava tusch på ngt, (gm tuschpennans skavning mot ngt) lägga tusch på ngt. Det tidsfördrif jag plär på fria stunder hafva, / är spela, rita och på glaset touschet skafva. CFMennander (1764) i MoB 3: 22. Nordforss (1805: hål). De sår, som fångkedjorna skaft i .. (fångens) lemmar. Rydberg Sägn. 65 (1874). Där blef en vild brottning mellan .. (flottaren) och stockarna. .. I denna kamp sletos hans kläder till trasor, hans lemmar skafvades till blods. Ahrenberg Stockj. 205 (1892). (Trollkvinnan) räckte .. (kung Birger) litet fnas, som hade skavts loss mellan två sammanvuxna träd. Heidenstam Svensk. 1: 175 (1908).
b) om klädesplagg l. skodon o. d., med avs. på person l. kroppsdel; ofta abs. OMartini Läk. 28 (c. 1600). Dhet är en skratte som låter Skoon skafwa, Hustrun gnaga, och Kläderna trängia sigh. Grubb 726 (1665). Han .. hade köpt en ny vit krage och den skavde. Fogelström Minns 213 (1964).
c) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): vars ytlager l. ytbeklädnad nötts av l. som på annat sätt är skadad gm skavning. Boken var något skavd i ryggen. Efterse det nedre Tågwärcket .. om något wore skafwat eller begifwit sig. Siöregl. 1741, 4: B 1 a. Ericsson Ur. 212 (1897). särsk. (numera bl. tillf.) om häst: skadad gm (seldonens) skavning; jfr SEL-BRUTEN. IErici Colerus 2: 307 (c. 1645). Hästen, som står på stall för prakten skull, blir prydd och fodrad, men den, som plöjer åkren, blir utmagrad, skafwen och sehlbruten. Dalin Arg. 1: 104 (1733, 1754). Liljestråle Fid. P 4 b (1797).
d) mer l. mindre bildl. (jfr 7, 15); ss. vbalsbst. -ning äv.: friktion (se d. o. 2 b), gnissel (se d. o. slutet). Andans svärd är .. aldrig stilla, utan det skafver och gnager .. på .. (människornas) hjertan. Thomander 1: 383 (1830). Ingen skavning emellan dessa blad (dvs. ”Pietisten” o. ”Evangelisten”) gjorde sig märkbar, men icke heller någon yttring av ett närmare vapenbrödraskap. KyrkohÅ 1927, s. 124. Du måste komma ihåg, Hannelore, att det var alla dina sönderplockade leksaker som skräpade på min gård, halmdockor och barnvagnar, i mej skavde de förfarna, hur ringa de än noterades i ditt sinne. Oswald Privatm. 18 (1949). Vi går här och skaver mot varandra, kantiga, hårda. Fogelström Vakna 267 (1949).
2) om levande varelse, stundom äv. om ngt sakligt, med refl. obj. l. med obj. betecknande viss kroppsdel o. d. (jfr 3) resp. viss del: utsätta sig l. utsättas l. vara utsatt för skavning (i bet. 1) resp. för skavning av (viss (kropps)del osv.); i refl. anv. om person ofta liktydigt med: ådraga sig skavsår; äv. i uttr. skava huden o. d. av (en kroppsdel), utsätta sig för skavning (i bet. 1) av (en kroppsdel) så att huden osv. nötes av l. skadas. Han råkade skava (sig i) händerna mot l. på vassa stenar. Migh skade (vid olyckan) gudh ske lof inte mer, än at iag har skafwit lite hudan af then högra tiningen och iag inte kune väl röra then högra armen i några dagar. Horn Beskr. 29 (c. 1657). Man kan tänckia huru snelt Wahlfisken löper fort i dhet (att) Reepet som släppes effter honom (från valfångarnas julle) så skafwar sig emot Jullan, at den begynner brinna i full Låga. RelCur. 358 (1682). Han skafde sitt ben emot en sten. Widegren (1788). Där låg hans nya båt och skafvade relingen mot en klippa. Ahrenberg Hem. 173 (1887). Han skafde sig på benet. Björkman (1889). — jfr AV-, BORT-, SÖNDER-, UPP-SKAVA.
3) om levande varelse, med refl. obj. l. med obj. betecknande viss kroppsdel o. d. (jfr 2): gnida sig resp. gnida l. stryka (viss kroppsdel osv. mot ngt), särsk. för att åstadkomma lindring vid klåda l. smärta o. d.; äv. (med obj. betecknande kroppsdelar): gnida (kroppsdelar) mot varandra; äv. i uttr. skava skinnet o. d. av (en kroppsdel), avlägsna skinnet osv. från (en kroppsdel) gm att gnida (denna mot ngt). Så snart man finner, at Fåren begynna skafwa och rifwa sig emot något, eller bita sig med tänderna, är det et säkert tekn, at de hafwa skabben. Hastfer Får 114 (1752). (Älgens horn voro) ludna .. till Augusti, då han skafde skinnet af dem. VetAH 1819, s. 226. Ett par kor skafde hornen mot båsets väggar. Krusenstjerna Pahlen 1: 156 (1930). Sitta å skava sej mot stolsryggen, som om man fått smådjur på sej. Östergren (1939). (Pojken) bockade på nacken och skavde tår såsom anstår en hövisk supplikant. Nilsson BombiNick 247 (1946). — jfr AV-, BORT-, SÖNDER-, UPP-SKAVA.
4) bearbeta (ngt) gm att under visst tryck upprepade ggr föra ngt (särsk. ett med egg l. skarp(a) kant(er) försett föremål l. ett särskilt skrapverktyg) över det som bearbetas, i sht för att jämna l. på särskilt sätt forma dess yta l. polera l. rispa upp dess yta l. lösgöra o. avskilja (främmande) material l. partiklar från dess yta, skrapa o. d.; äv. utan obj. (särsk. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. på); äv. dels med bestämning som anger resultatet av bearbetningen, i sådana uttr. som skava ngt jämnt l. rent l. skava ngt fritt från ngt, dels med obj. betecknande ngt som gm skavning (i ovan angiven bet.) avlägsnas, särsk. i sådana uttr. som skava ngt av l. från ngt; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 10—15). Helsingius Dd 5 b (1587). (Med must av kräftor m. m.) skal man tungan skaffue och twätta, til thet beste man kan, och litet ther aff ingiffue til at dricka, ther medh bliffuer hon hulpin ifrån Bronnen (dvs. svedan). Berchelt PestOrs. G 6 a (1589); jfr j. Thet i Tig gott är, hon (dvs. Calumnia) förklenar, och bakdantar; / Hon gnijder, wrijdär, skafuer, jänckar alle kantar. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Skafwa (häst-)Hofwen wäl medh een krokot Knijf. Rålamb 13: 148 (1690). Egentliga skilnaden (mellan brun ingefära o. vit) rörer blott tilrednings-sättet; ty den senare förwälles aldrig, utan i desz ställe sköljes och skafwes med knif, tils den grofwa yttre huden afgått. GT 1787, nr 85, s. 3. Krukleran .. blir sedan den torkat ganska hård och tät. Skafver man med en knif derpå, blir stället glatt och kännes som det vore fett. Ström Skogsh. 68 (1822). Vätskan (som getingen hämtat) utgöts, på samma gång som leran med käkarna skafdes från marken. ArkZool. III. 17: 12 (1906). Tigerstedt MedUtv. 1: 83 (1923). — jfr AV-, BLANK-, BORT-, REN-, SÖNDER-, UPP-, UR-, UT-SKAVA.
a) i fråga om bearbetning av trä med skavverktyg l. med skavgräs o. d. 3SthmTb. 9: 222 (1617). Nytt golff lagdt in i bokestughan. 22. tilior(,) fyra karar ladhe them in och skoffuo them i 3 daghar. Rudbeckius Dagb. 24 (1626). Ståcken skafdes slät och jämndragen, såsom med hyfwel. NorrlS 1—6: 56 (c. 1770). Granlund Träkärl 123 (1940; med skavgräs). (Tallvirke klövs till) tunna skivor, lagom tjocka att göra sidor till mjölaskar av. Nästa moment var att skava dessa skivor, dvs. behandla dem med en handtagsförsedd skavare (skave), till dess ytan blev så jämn som möjligt. Levander DalBondek. 2: 145 (1944).
b) (numera bl. tillf.) (gm skavning) putsa l. korta av (nagel). Sigurd Orm i öga hade .. hållit i en knif, skafwande därmed sina naglar. Björner Lodbr. 54 (1737; fvn. orig.: skof nagl sinn). Sahlstedt (1773). Fryxell Ber. 1: 77 (1823).
c) i sht tekn. i fråga om bearbetning av ytor av metall o. d. med skärverktyg (som avskiljer tunna spån), i syfte att åstadkomma viss form l. större planhet l. jämnhet. Uti äldre tider, har i stället för Polering, Järnet allenast blifwit slätadt genom skafning med ett hwaszt Stål. Rinman JärnH 16 (1782). Silfverarbeten blifva, sedan de med filen äro fulländade, skafvade .., sedan slipade. Eneberg Karmarsch 2: 697 (1862). Axeltapparna (i svarvarna) äro noggrant slipade och alla glidytor skafda för hand. HufvudkatalSonesson 1: 82 (1920). HbVerkstTekn. 1: 413 (1944). — jfr IN-SKAVA.
d) bokb. i fråga om jämnande av ytan på skuret boksnitt medelst skavklinga vid framställning av guldsnitt o. d. Thon o. Kirsch 76 (1856). GrafUppslB (1951).
e) (i sht förr) i fråga om bearbetning av lin o. d. (medelst skavkniv l. skäktträ o. d.) för att därifrån avskilja efter bråkning kvarvarande veddelar (”skävor”); jfr SKÄKTA, v. Alm(Sthm) 1770, s. B 4 a. Linet skaves (i Westfalen) med skavkniv mot ett läderstycke som underlag. Rig 1934, s. 10. Det vanligaste sättet att skäkta lin ända upp i Medelpad och s. Jämtland har .. varit medelst en skäktkniv (skäktträ), ett träsvärd, varmed linet skavdes, under det att det hölls över en stolsrygg el. en särskild skäktstol. 2SvUppslB 18: 147 (1951).
f) garv. i fråga om avskiljande från hud av kvarsittande rester av kött o. bindväv. Kiellberg KonstnHandtv. Garfv. 4 (1753). 3UB 8: 636 (1939). — jfr URVEK-SKAVD.
g) i fråga om avlägsnande av bark o. d. från träd l. gren med hjälp av ett eggverktyg l. dyl. (För tandvärk) skall man tagha 9 handa slags trää, och skafwa barkken ther utaf .., skär then små tilsamman, siudh honom lyckt i gammalt ööl medh ättickio .., tagh ther utaf afton och morgon. OMartini Läk. 30 (c. 1600). Man hugger av kvistar .. (till foder åt kreatur), och dessa kvistar skavas hemma på gården, dvs. barkens inre skikt tillsammans med en bit av själva trädet tas av. Rig 1961, s. 62.
h) i fråga om avskrapning av spånor l. partiklar från föremål l. stycke av metall l. annat hårt ämne i syfte att tillägna sig (förr särsk. för magiskt bruk) l. undersöka en mindre kvantitet av det avskrapade ämnet. (Man) fan .. (det stulna silvret) hos Tore Gulsmed, thå han satth och skooff gullit (dvs. förgyllningen) aff thz. JönkTb. 134 (1538). Sades, att hon Skeretorsdagh hade warit i en klockestapell och skafuet en klocka. ÄARäfst 151 (1596). När .. (silver) controlleras, skafwes eller utstickes af hwart stycke .. med Skaf-jern eller Bol-stickel, få eller flere spånor. PH 7: 4960 (1760). Att kunna skjuta förtrollade djur. Man lägger till laddningen litet guld eller silfver, skafvet af en vigselring. BtSödKultH 8: 103 (1895). Sju hustrur .. (hade) anklagats för att de en påskmorgon skavit malm av Stavby kyrkklocka. KyrkohÅ 1930, s. 180. — jfr KLOCK-SKAVNING.
i) (numera föga br.) bergv. vid kolbrytning: hugga bort kol som sitta fast vid skifferstyckena. SvGeolU Ca 6: 164 (1915).
j) i fråga om rengöring av ngt gm bortskrapning av beläggning l. orenlighet o. d.; numera i sht i sådana uttr. som skava ngt rent l. fritt från ngt. Är .. (såret på en sadelbruten häst) in till Benet, så måste du öpnat, och see om Beenet är swart, då måste du skafwa det reent. Rålamb 13: 155 (1690). Skafwa baktroget. Lind (1749). Telemachos samt Philoitios jemte Eumaios / golfvet .. till ståtliga salen med skyfflar / skofvo; men smutsen trälinnorna buro och hofvo derute. Johansson HomOd. 22: 456 (1845). Vid brohällen syntes det, hur ett par stövlar skavts fria från bördighet (dvs. gödsel o. jord). Rosendahl Lojäg. 29 (1956). jfr (oeg.): Där nu Kebbe stod .. och trätte på .. Walther .., så utvecklade han enahanda seghet som hunden, när han skaver grytan. Högberg Frib. 4 (1910). — särsk. (†) övergående i bet.: polera (ngt). Ey blijr en Pärla fijn, om man dhen intet skafwar. Achrelius Hand A 3 b (1690). Skafva skedar. Björkman (1889).
k) i fråga om upprispning l. uppsplitsning o. d. av ngt gm skavning l. skrapning.
α) (numera bl. tillf.) med avs. på tyg; särsk.: (gm skavning med kniv l. på annat sätt) sönderdela l. rispa upp (linne); äv. gm sönderdelning l. upprispning (av linne) åstadkomma (charpi); jfr REPA, v.2 II 3. När ther är nw hol .. (på bölden), så renser man thet .. medh skaffuet lärfft. Lemnius Pest. 25 (1572; uppl. 1917). Charpie göres af nött lärft. .. Det plägar skafwas med en knif, hwarigenom det blir fint och ulligt som bomull. Hartman Husläk. 343 (1828). Vet du hvad det här (linneskavet) är skafvet af för ett linne? Almqvist GMim. 2: 26 (1842).
β) bokb. i fråga om bearbetning av ändarna av bind med ett falsben l. dyl. mot ett skavbleck för att splitsa upp o. tunna ut dessa. Key Amatörbokb. 39 (1916). GrafUppslB (1951).
γ) (numera bl. tillf.) i fråga om söndertrasande av sädeskorn till trådliknande strängar l. dyl. medelst skavning l. skrapning; anträffat bl. i förb. SKAVA SÖNDER o. ssgn SKAVNINGS-MASKIN.
l) (numera bl. tillf.) i fråga om skrapning på ngt med nagel l. ngt spetsigt l. skarpkantat föremål o. d. i syfte att undersöka det skrapades mjukhet l. beskaffenhet (särsk. för att se om smådelar kunna avlägsnas l. om repor uppstå). (Kalk-)Stenen (vid Bruchsal) är swartgrå, tät, men så lös at han lätt kan skafwas. VetAH 1740, s. 210. När .. de wilja undersöka om skinnen äro fullbette (dvs. färdigbetade), så skafwa de dem i Ljumskan med nagelen, går då håret af, så äro de fullbette. Bruno Gumm. 200 (1762). Selenium .. skafves lätt af knifven. VetAH 1818, s. 16.
m) (†) i p. pf. i överförd anv., om prov av lödigheten hos myntplatt(ar) av silver: företagen efter avskavning av den gm vitkokning uppkomna hinnan på platten (plattarna); jfr SKAV-PROV. NumismatMedd. 22: 180 (c. 1721). König LärdÖfn. 6: 132 (1747). jfr (sammanskrivet): Riktigt Skafwenprof. Därs. 142.
n) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som (skaves l.) skavts av från ngt (i form av spånor l. flisor o. d.), skav (se SKAV, sbst.2 3). Schulthess (1885). Klint (1906).
5) [jfr 4] (numera föga br.) finfördela l. pulverisera (ngt, särsk. (stycke av) ämne använt ss. krydda l. medikament) gm att undan för undan skrapa dess yta med en kniv l. annat redskap med skarp(a) kant(er), skrapa l. riva (se RIVA, v.2 V); särsk. dels i uttr. skava ngt i l. över l. på ngt, på sådant sätt pulverisera ngt o. därvid blanda det i resp. strö det över l. på ngt, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: på sådant sätt pulveriserad, riven; äv. med objektiv (l. i pass., subjektiv) predikatsfyllnad betecknande resultatet; jfr 4 h, k α, γ. Skaffuet helffenben. BOlavi 159 a (1578). Murenius AV 122 (c. 1644: i). Kockeb. D 2 b (1650: ther öfwer). Skörbjuggs fläckar .. och skörbjuggssår gnidas och betäckas med skafwen pepparrot. Darelli Sockenapot. 81 (1760). Skafva socker på maten. Möller (1790). Att borttaga rostfläckar ur linne. Ett stycke tvål skafves fin och kokas med regnvatten till en tjock gröt. Idun 1890, s. 512. — jfr BE-SKAVA.
6) (numera bl. ngt vard.) om levande varelse: gnaga (på ngt); stundom äv. med obj.: gnaga l. avgnaga (ngt); äv. abs.; äv. om betande djur, betecknande att betet avgnages ända ned till roten l. marken (ofta med tanke på att betet är magert); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 7, 12, 14, 15). Risingh LandB 45 (1671). Boskapen, i synerhet hästar, wil skafwa intil bara roten, där som gås-träcken legat. Serenius EngÅkerm. 143 (1727). (Människorna ha efter syndafallet) slitit mycket ondt .. / The gåt uppå en Ö och skafwit uppå barken; / Ha födt sig ut i swett och plåckat gräs af marken. Hiortzberg YttDom. 31 (1734). (Att en häst förstör betesmarken) är husbondens fel, som ej förser hästen med sådant bete, der han utan skafwande kan få sin föda. Gadd Landtsk. 2: 233 (1775). (Sv.) Skafva ben; (t.) die Knochen abnagen. Möller (1790). Ett fångadt vilddjur likt, som på sin boja skafver / Med gnisslande förfärlig tand. Kullberg Dikt. 207 (1850). Där geten är bunden, där skaver den. Suneson GGrund 155 (1926). jfr (oeg., med syftning på långvarigt arbete): (Med tröskningen) stod ingen brådska på — ty vintern är lång, och det är gott ha något att skava på, då man vaknar i otida otta. Därs. 63; jfr 12. — jfr AV-, BORT-SKAVA.
B. i vissa (mera fristående) oeg. l. bildl. anv.
7) [jfr 1, 6] med saksubj.: tära l. slita på (ngn); irritera l. plåga (ngn) o. d.; äv. abs. Ränta är en gnagande matk .. (dvs.) Interesse skafwer in på Skällereepet, så at man blijr tunn om bogarna. Grubb 703 (1665). Lifvet har så skaft henne (dvs. den sjuka) intill benet, att hon inte har någon förnimmelse kvar annat än trötthetskänslan och njutningen af att hvila. Wägner Norrt. 164 (1908). Långt mera nötta och trötta och skavda av lägerliv och umbäranden (än de turkiska studenterna) äro de statslösa judarna. SvD(B) 1945, nr 70, s. 5. (Ett visst uttalande) är representativt för det slags kristna förkunnelse som ofta skavt mig i kyrkbänken. DN(A) 1965, nr 7, s. 21.
8) [jfr 3] (vard., mera tillf.) refl.: under trängsel förflytta sig (till en plats). (Lottas) falkblick upptäckte väninnan Thilda på främsta bänken (i kyrkan), och hon skavde sig dit genom trängseln. MorgP 1950, nr 45, s. 6.
9) [jfr 3, 8] (vard. l. slangfärgat) intr.: dansa. Det .. (kan) vara roligt att skava ett tag. Fogelström Vakna 43 (1949). Ja har ju bara skavt i två bast (dvs. år), tänker han. Därs. 96.
10) (numera föga br.) uppträda (otillbörligt) hårt mot (ngn) i sina ekonomiska mellanhavanden med denne, av (ngn) kräva ut otillbörligt mycket av ekonomiska prestationer l. betalning o. d.; skaffa sig (otillbörlig) förtjänst på bekostnad av (ngn); skinna l. klå l. pungslå (ngn); äv. abs.; särsk. i (den tautologiska) förb. skinna och skava (jfr 11, 12), äv.: göra sig otillbörlig förtjänst vid handel (med ngt). När .. (människorna) then Christeliga kärleken öffua skola, medh låhn, gåffuo och tilbörligh handel, så ockra the skinna och skaffua. PErici Musæus 1: 178 b (1582). En hoop borgare och andre skinna och skaffva med dheres spannemål. RP 3: 181 (1633). (Från Rom) begaff .. (Konstans II) sigh vthi Sicilien, ther han medh sådan Snijkenheet skinnade och skafwade Vndersåterna, så at Barnen för Gäld skull toghos vthur Föräldrarnas Famn. Schroderus Os. 2: 307 (1635). Mitt Fädernesland tiente jag mindre än mig, ty jag sökte endast min winning och ähra. Efter Landsens Almenna Nöd frågade jag intet, allenast jag fick skafwa min Krona (dvs. min konung). Mörk Ad. 2: 162 (1744). Nu måste jag .. prässa och skafwa mine Skattebönder .., ända til at jag .. blifwer nödsakad at lagföra dem. Posten 1769, s. 1017. BtVLand 3: 99 (c. 1795). Schulthess (1885). — jfr UT-SKAVA. — särsk. i uttr. (skinna och) skava ngn in på (bara) l. ända till benen o. d., förr äv. skava ngn på bara benen l. till bens, skinna l. klå ngn o. d. till det yttersta, plocka av ngn allt vad han äger, klå ngn in på bara kroppen. Fattigt folck (blir) skinnat och skafwat in på Benen. Forsius Fosz 218 (1621). En stor del ockra, skinna och skafwa sin nästa på bara benen. Swedberg SabbRo 962 (1690, 1712). Stagnell Banquer. 65 (1753: in på bara benen). Hur skall man tygla .. (prästernas) grufvel(iga) snålhet att skafva Bonden in på benen? UrFinlH 197 (1812). CVAStrandberg 1: 149 (c. 1858: till bens). Fehr Und. 127 (1894: ända till benen). Cannelin (1939).
11) [jfr med avs. på bet. GNIDA I 3] (numera föga br.) i abs. l. intr. anv.: vara (överdrivet) sparsam l. gnidig, snåla, gnida; särsk. dels i sådana förb. som skava och hushålla l. skinna och skava (jfr 10, 12), dels i uttr. skava på ngt, snåla l. gnida på ngt (äv. i uttr. skava på skillingen, spara på pengarna, vara rädd att göra utgifter). Dhet skeer som offtast, at dhet som en kariger filtz dragher ihoop medh skinn- och skafwande, dhet förslösa hans Barn och Arfwingar. Grubb 569 (1665); jfr 10. Girugheten tog (hos mig, dvs. en läkare) öfwerhanden: Jag fann bättre räkning i skafwande, än läkande. Dalin Arg. 2: 193 (1734, 1754); jfr 10. (Stortingsmannen) Valstad lägger sig i allt, är hård, skafver på skillingen. Palmblad Norige Bih. 109 (1847). Hans mor nödsakades skafva och hushålla så mycket som möjligt för att tillgodogöra allt. Thackeray Pend. 1: 316 (1850). Auerbach (1913: skinna och skava). — särsk. med refl. obj. o. objektiv predikatsfyllnad. (Man försvarar spillet av säd med att säga) at den spiller, som något har, och, at den som icke äter, han skafwer sig ej eller mätt. SamlRönLandtbr. 2: 70 (1777).
12) (i sht i vissa trakter, vard.) betecknande att man samlar l. arbetar l. drar l. skrapar ihop l. skaffar sig ngt l. söker utvinna l. utvinner ngt ur ngt, ofta med särskild tanke på att detta sker med ett visst besvär l. bedrives på ett (otillbörligt) begärligt l. girigt sätt l. på att resultatet därav blir magert; särsk. dels i förb. skinna och skava (jfr 10, 11), dels (o. numera företrädesvis) i särsk. förb. (se SKAVA IHOP, IN, SAMMAN, ÅT SIG). Borgerne här i staden haffve deremot (dvs. mot en fri marknad) sine insagor, på dedt dee deste bättre må kunna skinna och skaffva. RP 6: 349 (1636); jfr 10. At slippa wara någons träl, / Och födan utaf andra skafwa; Hel få, men äkta wänner hafwa, / Det kallas Wällust rätt med skäl. Strand Tidsfördr. 2: 41 (1763). (Sv.) Skinna och skafva, (t.) durch Wucher und Prellerei Geld zusammenscharren. Heinrich (1814). Han var bonde till sin natur, men en bonde, som förstod att gnaga och skafva af jordtorfvan allt hvad hon kunde gifva. Sjöberg SthmHeml. 33 (1844); möjl. särsk. förb.
14) (ngt vard., mera tillf.) refl.: bit för bit sega sig l. ”äta sig” (i en riktning l. mot ett mål); särsk. i förb. SKAVA FRAM, UPP.
15) [jfr med avs. på bet. GNAGA 3] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gnata (på ngn), gräla; äv. tr.: gnata på (ngn), gräla på (ngn). Swedberg Lefv. 125 (1729). Thet är ei nog, at hon (dvs. en trätgirig hustru) sin man altstadigt skafwer: / Men han ock skam theraf för andra, stackar, hafwer. Kolmodin QvSp. 1: 113 (1732). Det ofta orättvisa i anfallen .. (mot regeringens män), det outtröttliga gnatandet och skafwandet på en enda eller ett par personer .., allt detta har förefallit oss erbarmeligt fegt. ÖgCorr. 1854, nr 38, s. 2.
16) (numera bl. mera tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ljud l. ljuds karaktär: som härrör från ngt som skaver (i bet. 1) mot ngt l. från ngt som skaves (i bet. 1, 4) l. som påminner om sådant ljud, skrapande. Vid venstra bröstvårtan (hos en hjärtsjuk patient) uppfattas, i stället för de normala hjertljuden, 2:ne skafvande ljud. Hygiea 1840, s. 476. Vanligen hafva dessa biljud (från hjärtat) en blåsande och brusande, sågande och skafvande karaktär. Petersson FysUnders. 251 (1908).
1) till 1—3; äv. i uttr. skava av sig ngt, gm att skava sig (mot ngt) nöta bort ngt. PH 3: 2361 (1746). Står inte kalven så högt i kätten så han har skavt åv sej ryggsköret emot taket? Engström Hemsp. 87 (1921).
2) till 4. Skaf en gammal Qwist, hwilken tera tu tå hälst wilt, then yttre Barcken vthaff. Hildebrand MagNat. 219 (1650). Tagh the tiockaste (sparrisstjälkarna), skafwa aff them widh rothan .., och (osv.). Salé 47 (1664). Den öfwersta fina hwitsiudningshinnan skafwes af med en skarp skafknijf. NumismatMedd. 22: 180 (c. 1721). Man blottar (vid spetsande av blyerts) grafiten till en utsträckning af c:a 3 cm, skafvar med en hvass knif försiktigt af en del och (osv.). Roosval Schmidt 183 (1896).
3) (numera bl. ngt vard.) till 6: gnaga av (ngt). (Getterna) äro nögde med liten beet, och skawa den af när Jorden. Rudbeck Atl. 3: 83 (1698). —
SKAVA BORT10 4. [fsv. skava bort] gm skavande komma (ngt) att avlägsnas l. lossna o. falla av o. d., skrapa l. gnida av (ngt); jfr bortskava; särsk.
2) till 4; äv. bildl. Rålamb 13: 148 (1690). ObjGästen 1829, nr 21, s. 1 (bildl., med avs. på rättighet). —
SKAVA FRAM10 4. (ngt vard., mera tillf.)
2) till 14; refl., i uttr. skava sig fram, bit för bit sega sig l. ”äta sig” fram (mot lovart). Palmqvist Winga 191 (1945). —
SKAVA IGENOM10 040 l. 032.
1) (numera bl. tillf.) till 1, 4, 6: skava o. därvid tränga igenom (ngt); äv. abs.; äv. refl., i uttr. skava sig igenom (ngt), gm skavande ta sig igenom (ngt). Meurman (1847; refl.). Klint (1906). —
SKAVA IHOP10 04, äv. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032. (i sht i vissa trakter, vard.) till 12: (med besvär l. på ett girigt sätt) skrapa ihop (ngt); äv. abs. När man länge har skafwit och krafsat tilhopa, då kommer broder Blåman (dvs. (sjö)rövaren) som säger: tag hit. Borg Luther 2: 223 (1753); möjl. icke särsk. förb. Wägner Sval. 155 (1929). (Klockan) var av .. nickel och hade kostat .. tolv (riksdaler banko) med kedjan. Det var allt vad fadern hade förmått skava ihop och spara åt sin son under sina fyrtio år som torpare. Moberg Invandr. 76 (1952). —
SKAVA IN10 4.
1) i sht tekn. till 4 c: gm skavning noggrant bearbeta (ngt) till finaste passform. Skava in ett lager säges man göra, om lagret med tillhjälp av ett skavstål ytterligt noga anpassas efter den axel, som lagras i detsamma. Nerén (1930). jfr inskava.
2) (i sht i vissa trakter, vard.) till 12: (med besvär l. på ett girigt sätt) skaffa sig (ngt). (Fosterländska förbundets) språkrör inom prässen .. skafver in en liten förtjänst på ”det nationella arbetets” bekostnad genom att taga sitt tryckpapper tullfritt från Norge! GHT 1896, nr 211, s. 2. —
SKAVA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. (i sht i vissa trakter, vard.) till 12, = skava ihop; i sht förr äv. i uttr. skinna och skava samman ngt, skava ihop ngt gm att skinna l. pungslå andra (jfr skava, v. 10). (Somliga) skinna och skafwa tilsammans med rätt och orätt alt hwad the åstad komma kunna. Lund Olofsson Bet. 57 (1739). —
1) till 1—3. Nordforss (1805). Jag hyr mig .. ett par vingar .. och (företar en flygtur från Kanton till Sthm). .. I brådskan skafver jag sönder knäskålen mot en af Alpernas spetsar. Blanche 1846—1946 48 (1847). Gartz Segelsport. 79 (1919).
2) (numera bl. tillf.) till 4; i sht förr äv. övergående i bet.: finfördela (ngt) gm skrapning l. rivning (jfr skava, v. 5). Tagh een halff Marker wälwägin feeth Ost, som ännu är blöth, men wäl vthkrammat, och skawa honom sönder öfwer itt Bordh. Salé 161 (1664). särsk. till 4 k γ. I fabriken .. (framställes) fina smala trådar af hvetekornets längd. Till sådana trådar skafves hvetet sönder genom behandlingen i hr Perkys qvarn. SDS 1904, nr 70 B, s. 3.
SKAVA UNDAN10 32, äv. 40. (numera bl. tillf.) till 4, 6; jfr skava bort 2. Weste (1807). Högberg Baggböl. 2: 19 (1911). —
SKAVA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1—4: gm skavande komma (ngt) att öppnas l. rispas upp o. d.; särsk. med avs. på sår: gm skavande åstadkomma (sår) l. komma ruvan på (sår) att gå av. Nordforss (1805). jfr uppskava. särsk.
a) (†) till 4, i uttr. skava upp öronen på ngn, oeg.: utdela en bestraffning till ngn (för att få honom att höra upp). Skam få mej ska jag icke så skafwa up öronen på dej at du aldrig ska glömma Juncker Torbiörn. Gyllenborg Sprätth. 68 (1737).
b) bokb. till 4 k β: splitsa upp (bind) med ett falsben l. dyl. mot skavbleck. Vid fastsättningen af permen går man till väga på följande sätt: först skafves segelgarnet upp .., sedan (osv.). MeddSlöjdF 1898, 2: 78. SvSlöjdFT 1908, s. 97.
2) (ngt vard., mera tillf.) till 14; refl., i uttr. skava sig upp, bit för bit sega sig l. ”äta sig” upp (mot lovart). Palmqvist SlutKryss 115 (1931). —
SKAVA ÅT SIG10 4 0. (i sht i vissa trakter, vard.) till 12: (girigt o. småsnålt) roffa åt sig (ngt); äv. abs.; i sht förr äv. i uttr. skinna och skava åt sig ngt, roffa åt sig ngt gm skinnande (jfr skava, v. 10). (Jösse Eriksson) skinnade och skafwade .. åt sigh alle Vndersåternars förmögenheet. Schroderus JMCr. 614 (1620). Crusenstolpe Mor. 4: 95 (1841; abs.). Moberg Utvandr. 329 (1949).
(4 k β) -BLECK. bokb. BokOrdl. (1899). Skavbleck, (dvs.) plåtbit med en skåra, avsedd att placera häftbinden i, då dessa skavas upp. GrafUppslB (1951). —
(4 f) -BOCK. [jfr d. skavebuk, t. schab(e)bock] (förr) (lutande) bock (se bock, sbst.1 II) varpå hudar upplades för skavning (o. liknande arbeten); jfr -bom. Lind 1: 1309 (1749). Levander DalBondek. 2: 229 (1944; om ä. förh.). —
(4 f) -BOM. [jfr d. skavebom, t. schab(e)baum] (förr) = -bock; jfr -bräde 2, -trä 2, -träd. Dalin (1854). 2SvKulturb. 7—8: 252 (1937). —
1) (numera bl. tillf.) till 1, 4, om bräde tjänande att skava mot ngt (o. därigm avlägsna lösa partiklar o. d. från detta) l. använt att skava ngt med; jfr skavare 1 b, schaber, sbst.1 1. UB 1: 467 (1873; om schaber av trä).
(4) -BULLE. [sv. dial. skavbulle] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bulle bakad av deg som fastnat på o. vid bakningens avslutande skrapas loss från bakbord l. baktråg; äv. bildl., om barn som fötts långt efter sina syskon, sladdbarn; jfr skrap-bulle, -kaka. Keyland Allmogekost 1: 49 (1919; från Uppl.). Thulin Boo ÄvTid. 12 (1932; bildl.). —
(4) -FISKE. fisk. fiske (av musslor, i sht blåmusslor o. ostron) varvid sjöbottnen skrapas med skav (se skav, sbst.1 2). Cederström Fiskodl. 118 (1857). —
(4) -GRÄS. (skav- 1683 osv. skave- 1628—1757) [jfr d. skavgræs, nor. skavgress, eng. shavegrass] bot. växten Equisetum hiemale Lin. (som har sträva stjälkar o. som i sht förr användes till slipning, polering o. renskrapning o. d.), skäfte; jfr -fräken, -rör. Månsson Ört. 320 (1628). Han hittade en rostig stekpanna och började genast göra ren den med skavgräs som han fann växa utanför. Martinson VägKlockrike 288 (1948). —
(1) -HOSTA. (†) om torrhosta (med ofta återkommande attacker som irritera luftvägarnas slemhinnor). Torr och ijlak Skaff-Hosta. Palmberg Ört. 4 (1684). Björkman (1889). —
(4 a) -HYVEL. [jfr t. schab(e)hobel] (i sht i fackspr.) om hyvel för skavning av trä; särsk. om sådan hyvel med handtag på sidorna, spånhyvel, spånskavare; jfr skav, sbst.1 1. Eneberg Karmarsch 1: 129 (1858; om böjd hyvel med ut till stockens sida gående hyveljärn). VaruhbTulltaxa 1: 420 (1931; om spånhyvel). —
(4) -JÄRN. (skav- 1538 osv. skava- 1556. skave- 1556—1765) [fsv. skafiärn; jfr d. skavejærn, t. schabeisen] (i sht i fackspr.) med egg l. skarp(a) kant(er) försett järnverktyg för skavning (av trä l. metall o. d., i sht förr äv. av hudar); särsk. dels om kniv- l. mejselliknande sådant verktyg, dels om rasp- l. filliknande sådant verktyg; äv. om en i en mekanisk inrättning ingående, av järn bestående del avsedd att (automatiskt) skava ngt; jfr -stål o. skav, sbst.1 1, skavare 1 b. VarRerV 39 (1538). BoupptSthm 1674, s. 1315 b (efter karduansmakare). När de Guld-Arbeten, som för Controll ej äro frikallade, förefalla, bör Guldsmeden .. Arbetet upwisa, och med Skaf-järn eller Bolstickel, deraf några rena spånor .. taga. PH 7: 4959 (1760). Raspar, Skrubbfilar, Skafjärn .. äro stora och grofwa Filar, som brukas til Horn och Träd. Orrelius 304 (1797). Hirsch LbGarfv. 89 (1893; om bågformigt, knivliknande verktyg för skavning av skinn); jfr -kniv. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 128 (om del av ventil). Det redskap, som .. användes (för putsning av laggkärl utvändigt), är ett skavjärn med två handtag, ett slags primitiv hyvel. Gruddbo 350 (1938). särsk. (tillf.) bildl., om kvinna: rivjärn (se d. o. 2 b). Högberg Utböl. 2: 22 (1912). —
(4) -KLINGA. [jfr d. skaveklinge, t. schab(e)klinge] eggförsett verktyg för skavning (av metall o. d.); särsk. bokb. till 4 d, om verktyg för skavning av boksnitt. BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. (bland kopparslagares verktyg). Thon o. Kirsch 76 (1856). GrafUppslB (1951). —
(4) -KNIV. (skav- 1672 osv. skave- 1640) [jfr d. skavekniv, t. schab(e)messer] (i sht i fackspr.) kniv l. knivliknande verktyg använt till skavning (av trä l. metall o. d., i sht förr äv. av hudar); jfr -järn, -stål. Linc. (1640; under ansarium). Skafknifven (för skavning av hudar) har två handtag och föres med båda händerna. ArbB 78 (1887). Bengtsson SvStilgjut. 48 (1956; om ä. förh.). särsk. (i sht förr) till 4 e; jfr skäkt-kniv. Ahlman (1865). Rig 1934, s. 10 (om tyska förh.). —
(4 h) -KRYCKA. [efter t. schab(e)krücke] (†) kryckliknande verktyg för skavning av metallyta. BoupptSthm 1683, s. 188 b, Bil. (: skaffkrükie; bland guldsmeds verktyg). Löfgren TenngjH I. 3: 150 (i handl. fr. 1883). —
(6) -LID. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. gå skavliden [sv. dial. gja skjavläira], om boskap: gå o. beta på backe med mycket magert l. väsentligen redan avbetat bete; äv. bildl., i uttr. gå skavliden efter ngt, gå ut o. söka få tag i ngt som börjar tryta (särsk. i fråga om brännvin). Carlsson GlestGård. 46 (1943; bildl.). —
(1, 4) -LJUD. ljud (liknande det ljud) som uppkommer vid skavning; jfr skava, v. 16. Hygiea 1846, s. 613. —
(4) -MASKIN. [jfr t. schab(e)maschine, eng. shaving machine] maskin för skavning (av metall l. hudar o. d.). SFS 1893, nr 101, s. 2 (för skavning av hudar). NordBoktrK 1909, s. 105 (för justering av klichéer till bestämd stilhöjd). TNCPubl. 16: 86 (1949; för skavning av metall). —
(4) -MESSER, m. (-meser) [efter t. schab(e)messer; jfr med avs. på senare ssgsleden kocke-mess o. messertygare] (†) = -kniv. BoupptSthm 1683, s. 188 b (bland guldsmeds verktyg). —
(4) -NÅL. konst. (nålliknande) verktyg för litografisk framställning på finkornig, polerad kalksten. HantvB I. 7: 312 (1939). —
(4) -PROV. (†) prov av lödigheten hos myntplatt(ar) av silver, företaget efter avskavning av den gm vitkokning uppkomna hinnan på platten (plattarna). König LärdÖfn. 6: 142 (1747). Rinman 2: 321 (1789). —
(4) -REDSKAP~02 l. ~20. redskap för skavning. Folkliv 1952, s. 41 (för skavning av lin); jfr skava, v. 4 e. —
(4) -RÖR. (numera föga br.) = -gräs. Linné Fl. s. 369 (1755; från Dalarna). Krook Handköpsben. 133 (1951). —
(1) -SIDES, adv. [jfr skavföttes (se skafföttes)] (föga br.) jämsides (o. tätt tillsammans); anträffat bl. i uttr. sitta skavsides. Nu frågar jag er, mina småttingar, hur vill ni sitta (här i båten)? Vill ni sitta skavsides eller mittemot varann? Bergman JoH 45 (1926). —
(4) -SPÅN l. -SPÅNA. [jfr t. schab(e)span] (i sht i fackspr.) spån bildad vid skavning (t. ex. av metall); ofta (i formen -spån) koll. l. ss. ämnesnamn. BoupptSthm 1674, s. 194 a. Rinman 1: 888 (1788: skafspånor, pl.). SFS 1918, s. 2433. —
(4) -STEN. [jfr t. schab(e)stein] sten avsedd för l. använd till skavning; företrädesvis (förr) till 4 f. Björkegren 2254 (1786). —
(4) -STICK. konst. avdrag från tryckplåt framställd i akvatintaskrapning (dvs. graverad på en grund som etsats med djup, likformig ton). 2NF 1: 450 (1903). —
(4) -STÅL. [jfr t. schab(e)stahl] (i fackspr.) eggförsett handverktyg av stål för skavning (av metall o. d.); jfr -järn o. skav, sbst.1 1, skavare 1 b. JernkA 1818, s. 115. —
(1) -SÅR. (yt)sår förorsakat av skavning (särsk. av skodon); äv. oeg. l. bildl. Få ett skavsår (på hälen). Gedner Linné En fråga 18 (1753). Liktornar och skafsår äro de vanligaste följderne af uthållig gång, i förening med olämplig skobonad. Svederus Jagt 60 (1831). De yttersta, halvdöda albuskarna (i skärgården) brukar vara avbarkade genom isskruvning, med stora skavsår där veden ligger naken. Selander LevLandsk. 136 (1955). Trångboddhet och vardagsnötning har ännu inte (hos den nygifta) hunnit ge några skavsår på själen. DN(A) 1964, nr 292, s. 5. —
-TRÄ.
(4 f) -TRÄD. [jfr t. schab(e)baum] (†) = -bock; jfr -trä 2. Wikforss 2: 462 (1804). Heinrich (1828). —
(4) -ULL. [jfr t. schab(e)wolle] (i sht i fackspr.) ull som i garveri avskaves av fårskinn; jfr kalk-ull. Heinrich (1814). 3NF 8: 411 (1928). —
(4) -VINKELHAKE~0020. boktr. vinkelhake i vilken man jämnar kanterna på typer l. stereotyper gm skavning. Nordin Boktr. 68 (1881). GrafUppslB 724 (1951).
B (†): SKAVA-JÄRN, se A.
C (†): SKAVE-GRÄS, -JÄRN, -KNIV, se A.
E: (1) SKAVNINGS-KÄNSLA. känsla (liknande den) man har, då en kroppsdel utsättes för skavning. Ögonhårens rivning mot ögat medför en pinsam skavningskänsla, tårflöde och ljusskygghet. 3NF 6: 894 (1927). —
(4) -MASKIN. (numera bl. tillf.) = skav-maskin. TT 1873, s. 184. särsk. till 4 k γ: maskin för upprispande o. sönderdelande av vetekorn. SDS 1904, nr 70 B, s. 3.
1) till 4.
a) person som (yrkesmässigt) utför skavning. Linc. (1640; under rasor). Skavbommen .. (hade) konvex översida, vars yta var glättad, och understöddes vid sin ena ända under användningen av en kryssfot, bomkrycka, i lagom höjd för skavaren. 2SvKulturb. 7—8: 258 (1937).
b) (i sht i fackspr.) med egg l. skarp(a) kant(er) försett verktyg l. med egg osv. försedd maskindel för skavning (av trä l. metall o. d.); jfr skav, sbst.1 1, skav-bräde 1, -järn, -stål. BoupptVäxjö 1778. Trädet måste förberedas till mottagandet af fernissan, genom borttagande af alla fläckar på ytan, medelst en skafvare af stål, samt göras fullkomligen slätt och jemnt. JournManuf. 1: 36 (1825). Äro (silver-)arbetena så långt arbetade, att prov medels avklippning ej kan tagas, må (vid kontrollstämpling) detsamma tagas medelst stickel eller skavare. FFS 1930, nr 60, s. 237. Fatab. 1941, s. 186 (för putsning av silverarbeten). TNCPubl. 29: 52 (1958; om schaber i pappersmaskin). jfr räffel-, spån-skavare.
3) (numera föga br.) till 10: person som skinnar l. klår l. pungslår folk l. gör sig otillbörlig förtjänst vid handel med ngt l. dyl.; särsk. i förb. skinnare och skavare; jfr 4. Her Clas Flemming (ansåg), att der man .. förordnade icke skinnare och skafvare uthan redelige och förståndige män till Directorer (för skeppskompaniet) skulle (sjöfarten ånyo komma i gång). RP 2: 117 (1631). GbgMag. 1759, s. 34. Hagberg Shaksp. 11: 79 (1851).
4) (numera föga br.) till 11: snål person, snåljåp, gnidare. Aldrig hörer man något annat namn på eder, än den Giruge, den Skabhalsen, den Skinnaren, den Skafwaren. Lagerström Molière Gir. 66 (1731); jfr 3. Schultze Ordb. 4223 (c. 1755). (Sv.) Skafware .. (Fr.) Grigou. Nordforss (1805).
SKAVBAR, adj. tekn. till 4 c: som kan bearbetas medelst skavning. HbVerkstTekn. 1: 266 (1944; om tryckmässing). —
SKAVEN, p. adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till (10 o.) 11: gnidig; jfr gniden. Weste (1807; angivet ss. ”fam.”). Dens. FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. ”populärt”). —
SKAVERI, n. [jfr t. schaberei] (†)
2) till 10, 11: skinnande l. pungslående av folk l. gnideri; äv. i förb. skinneri och skaveri. Sigfridi b 2 b (1619: skinderij och skaffuerij). Meurman (1847). —
Spalt S 3674 band 26, 1970