| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKORV skor4v, i bet. 1—4 o. 7 r. l. m. (Balck Es. 76 (1603) osv.), i bet. 1—4 äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) n. (Linné Skr. 5: 63 (1732; i bet. 3 c), Lind Fruktodl. 170 (1907: Fruktträdskorfvet)); best. -en, ss. n. -et; pl. (i bet. 7) -ar; i bet. 5 m. l. r. (Zetterstedt UmLappm. 253 (1833) osv.) ((†) n. Bureus Suml. 43 (c. 1600), Broman Glys. 3: 689 (c. 1740)); best. -en; pl. -ar (ss. n. =); i bet. 6 a m.||(ig.); best. -en; pl. -ar; i bet. 6 b n.; best. -et.
1) benämning på vissa hudsjukdomar hos en människa, som yttra sig ss. skrovliga utslag o. d.; särsk. dels om en av vissa svampar (särsk. svampen Achorion Schoenleini Remak) förorsakad hudsjukdom som yttrar sig ss. runda, svavelgula skorpor, företrädesvis på huvudets hårbetäckta partier (förr äv. benämnd ond skorv), ondskorv, ”favus”, dels om en hos spädbarn förekommande eksemartad hudsjukdom som yttrar sig ss. utslag i ansiktet, företrädesvis på kinderna, mjölkskorv; förr äv. med inbegrepp av l. liktydigt med: skabb; äv. om liknande hudsjukdomar hos djur; äv. om utslaget. Lida av, ha skorv. Blemor eller skorff på almbogar, knä eller hoffuud ther golt war är vthi. VarRerV 16 (1538). Den så kallade onda skårfven är .. mycket gängse (i Skåne). Axelson K12Tid 354 (i handl. fr. 1713). Lindestolpe Frans. 53 (1713; om veneriskt sår). För fårens skabb eller skårf tag ålandsrot, Romersk Eibisk och wintergrön. Broocman Hush. 3: 45 (1736). Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga .. skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla av skorv. Jes. 3: 17 (Bib. 1917). Strandberg HudSj. 37 (1924). — jfr ANSIKTS-, BARNA-, FUL-, HUVUD-, KALV-, LAMM-, MAN-, MJÖLK-, MUN-, OND-, SKADE-, STYGG-SKORV m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Thenna Fabel lärer, at man icke skal släppa lwsen j skorffuen eller j skinfällen, Ty hon kommer ther wäl eliest. Balck Es. 76 (1603). Skorfwen mins man intet länger än han swijder. Grubb 726 (1665). Bot hör till synd, likasom lus till skorf. SvOrdspråksb. 8 (1865). De är så sams som lössen i skorven. Landsm. XI. 2: 47 (1896).
b) (†) i allmännare l. oeg. anv.: sårskorpa l. ruva (särsk. sådan bildad vid skorv). Forsius Phys. 210 (1611). När skabb torkar blir derpå en skorf. Nordforss (1805). Klint (1906).
c) (†) i det bildl. uttr. gjuta l. hälla ngn köttsoppa över skorven, slå ngn blodig l. dyl. At en Karl .. intet skäms, at falla ett swagt Wärcktyg (dvs. sin käresta) til fota. Pfuy, at man icke skulle giuta tig kiötsoppa öfwer skorfwen. Weise 101 (1697; t. orig.: die Fleischsuppe über den Grind herab giessen). Dens. 1: 76 (1769: hålla; felaktigt för hälla).
2) benämning på vissa, av svampar, bakterier l. kvalster förorsakade växtsjukdomar som yttra sig däri att det på ytan av den angripna växtdelen (särsk. frukt l. potatis) bildas skrovliga, fjälliga l. fransiga, stundom förtjockade partier med en mörkare färg, stundom sammanväxande o. täckande hela växtdelen; äv. dels om sådant parti l. sådana partier, dels (i sht ss. senare led i ssgr) ss. benämning på svamp l. bakterie som framkallar sådan växtsjukdom. (Träd) bekomma ock Skårfwen ibland, då Barcken begynner blifwa skrynklog och grof. Rålamb 14: 43 (1690). Skorf är en sjukdom, som visar sig på potatesknölarna såsom ett brunaktigt eller svart utslag, hvilket i form af runda fläckar eller oregelbundna sprickor går igenom potäternas skal, mer eller mindre djupt in i köttet. Arrhenius Jordbr. 2: 242 (1860). Äpple, visande den största mängd skorv, som en till B-sortering hänförlig frukt får hava. Lind Fruktodl. 257 (1913; bildunderskrift). — jfr BET-, BLAD-, FRUKT-, FRUKT-TRÄDS-, GUL-, KÖRSBÄRS-, LACK-, POTATIS-, PÄRON-, ÄPPEL-SKORV m. fl.
3) i vissa bildl. anv. av 1 o. 2; jfr 4—7.
a) (i fackspr.) om vissa, om skorv (i bet. 1 l. 2) påminnande bildningar på metallytor; dels om skrovlig metallskorpa på ytan av ett gjutstycke, förorsakad av värmeverkan, dels om skrovlighet på plåt, förorsakad av invalsade, löst sittande partiklar. HbGjutgFel 63 (1953; på gjutstycke). TNCPubl. 27: 49 (1957; på plåt).
b) [jfr ä. t. schorf, om järnspån o. d. som vid slag med järnredskap avskiljas från redskapet] (†) om det yttersta partiet av en (med stål icke belagd) nacke av bergborr, där järnet gm slagen med borrsläggan trasats sönder; jfr SKURV. Rinman 1: 170 (1788). Dens. (1789).
c) (†) om bestånd av växter som satt sig på annan växt l. på marken o. där bilda en skorvliknande formation; jfr 4. Linné Skr. 5: 63 (1732). Ibland örter (som påträffades vid Hykjeberget) funnos Byssus terrestris eller ett hwitt skorf, som sätter sig på jorden. Dens. Dal. 46 (1734). Dens. Sk. 34 (1751; om vitmosslav).
4) bot. ss. namn på vissa växter som gm sitt växtsätt l. utseende ansetts likna skorv (i bet. 1 l. 2).
a) [jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. i vissa trakter) om växt av släktet Cuscuta Lin., särsk. arten C. europæa Lin., snarreva. Linné Sk. 277 (1751). Post Ogräsv. 30 (1891). jfr BINDSLE-, LIN-SKORV.
b) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] (numera bl. i vissa trakter) växten Spergula arvensis Lin., spergel. Bromelius Chl. 111 (1694). Bolin Åkerogräs. 140 (1926; från Närke). jfr LIN-, PIN-SKORV.
5) ss. benämning på vissa mindre djur.
a) [sv. dial. (Norrl.) skorv, om insekter o. larver på träd o. rotfrukter, särsk. skalbaggar] (i sht i Norrl., bygdemålsfärgat) om vissa insekter o. larver; särsk. dels om skalbagge, dels om (ss. lockmedel vid skorvfiske använd) larv av slända tillhörande ordningen Plecoptera (bäckslända, sjöslända); ofta koll. Vapnar (dvs. vapensköldar) .. Nora (socken i Ångermanl.) 3 Skorf å löfvet. Bureus Suml. 43 (c. 1600). (Biskopen) skref visst böcker, och så samla han skorf, det var en skorfskytt. Strindberg Kamm. 2: 12 (1907). Där låg han och sprätte som en skorv, som hamnat på rygg. Carlsson ÄlvTimm. 214 (1949). SvFiskelex. 512 (1955; koll., om larver av bäcksländor). — jfr SALAMANDER-, SJÖ-SKORV.
b) om vissa mindre kräftdjur; numera bl. (zool.) om arten Mesidothea entomon (Lin.), ishavsgråsugga; ofta koll. Skårf, besynerl(igen) af tu slag Grå- och Grön; lika thet, som kallas psylli, scolopendræ, etc. komma mäst fram om hösten när fisket stannar. Broman Glys. 3: 689 (c. 1740). SvRike I. 1: 195 (1899; om ishavsgråsugga). På skorven livnär sig bland annat torsken. DN(A) 1964, nr 266, s. 25. — jfr GRUND-, GRÖN-SKORV.
6) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. nedsättande benämning på person; jfr SKORVA, sbst. 1 a.
a) i individuell anv. Twi tigh, thin flepär (dvs. stackare), och tin skorff. PolitVis. 220 (c. 1602). Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Högberg Fåg. 79 (1912). jfr SKABB-SKORV.
b) koll., om folk av mindervärdigt slag, pack l. dyl. Gärna för henne fick han beblanda sig med en trollkona! När folket var hedningar i landet, var sådant skorv högt värderat. Moberg Rid 172 (1941).
7) (vard.) ss. benämning på olika slag av fordon; dels ss. beteckning för ett dåligt fordon, dels mer l. mindre skämts., ss. en allmänt nedsättande benämning (utan särskild tanke på fordonets beskaffenhet).
a) om fartyg. All right, grosshandlarn, ursäkta gubben, men jag misstog mig visst om hvem som har kommando på den här skorfven (dvs. en lustkutter). Strix 1904, nr 38, s. 3. Vårt livsmod steg genast när vi fick syn på en båt. Det var en gammal skranglig skorv som låg gömd inne i en vik. Dahl Forbes Kvinn. 90 (1935). Ni vet lika bra som jag att den gamla kölknäckta skorven (dvs. en segelbåt) inte är värd ett enda öre mer än 1800 piastrar. DN(A) 1957, nr 295, s. 12. jfr PLÅT-, SKABB-SKORV.
b) om bil l. cykel l. flygmaskin o. d. SvDÅb. 11: 75 (1934; om flygmaskin). SvFolket 13: 114 (1940; om cykel). DN(A) 1965, nr 5, s. 8 (om bil).
Anm. Det i Linc. (1640) förekommande -skorff, i SAOB upptaget under LIN-SKORV 2, med bet.: linneskav, är tryckfel för -skaaf l. -skaaff l. dyl.; jfr: (Lat.) Linamentum .. (sv.) Lijnskaaf. Därs. Tt 6 a. Den felaktiga formen återfinnes äv. i Hamb. 2: 154 (1700).
(1, 2) -ANGRIPEN~020, p. adj. angripen av skorv; särsk. till 2. Skorvangripen potatis. SvVäxtförädl. 1: 320 (1951). —
(1, 2) -BILDNING. abstr. o. konkret; särsk. till 2. Feilitzen Upps. 145 (1898). LAHT 1903, s. 60 (konkret). —
(1) -BLOMMA. [växten användes förr ss. medel mot skorv] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kabbelek. ÖgCorr. 1968, nr 208, s. 10. —
(1, 2) -DÖDANDE, p. adj. som botar skorv l. dödar sådana svampar l. bakterier l. kvalster som förorsaka skorv. LAHT 1914, s. 43. —
(5 a) -FISKE. (i Norrl., i sht förr) fiske varvid man för att locka fisken utsläpper larver av bäcksländor i fiskevattnet. SvFiskT 1937, s. 126. —
-FLÄCK. fläck bildad av skorv.
(1) -GRÄS. [jfr t. grindwurz] (†) växten Rumex hydrolapathum Huds. (förr använd ss. botemedel mot skorv), vattenskräppa. Schroderus Comenius 136 (1639; t. texten: Grindwurtz). Lind 2: 757 (1749). —
(1) -HUVA. oeg., ss. beteckning för person med skorvigt huvud l. osnygg l. orenlig l. ful person; jfr -luva 2, skorva, sbst. 1 a; i nedan anförda ordspr. Gull och grön tufva, gifter mången skorfhufva. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(1) -HUVUD. [jfr d. skurvhoved, t. grindkopf] (numera bl. tillf.) (person med) skorvigt huvud. Lind (1749). —
(1) -KAM. (†) kam (se kam, sbst.2 1) avsedd att användas av person med skorv. Serenius L 4 a (1734, 1757; om finkam). —
(1) -LUVA.
2) oeg., = -huva; numera bl. i nedan, i språkprovet från 1926 anförda ordspr. Per hansons son haffer kallat Her benct skorff luffua. VästeråsDP 24/11 1596. De ord, som ä sagt för gammalt, att jordtuva gifte bort skorvluva. Väring Frost. 316 (1926). —
(1) -LÄKARE. (i fråga om ä. förh.) läkare som sysslade med att bota skorv. Aken Reseap. A 5 a (1746). —
(1) -NACKE. [sv. dial. skornacke, ss. skällsord] (†) eg.: skorvig nacke l. skorvigt huvud; anträffat bl. ss. nedsättande beteckning för person. VDAkt. 1675, nr 78. —
(1) -NÄSA. (†) oeg., ss. nedsättande beteckning för person. Gumman suäran (dvs. svärmodern) beskyller thenna vng hustrun at hon heter inthet annat af henne än gammal diefuul och skorffnäsa. Murenius AV 178 (1648). —
(1) -SALVA. [jfr t. grindsalbe] (numera bl. tillf.) salva mot skorv. Roberg Beynon 244 (1697). Lindgren Läkem. (1902). —
-SJUK. angripen av skorv.
(5 a) -SKYTT. [sv. dial. skorvskytt] (numera knappast br.) om insektsamlare l. entomolog. Strindberg Kamm. 2: 12 (1907). —
(1, 2) -SVAMP. [jfr d. skurvsvamp] svamp som förorsakar skorv; särsk. till 2. Arrhenius Jordbr. 2: 242 (1860). jfr päron-skorvsvamp. —
(1) -TAL. (skorve- 1705) (tillf., skämts.) (lov)tal om skorv. Runius (SVS) 2: 43 (1705: skårfwetahl). —
(jfr 4) -TISTEL. (i vissa trakter)
B (†): SKORVE-TAL, se A.
1) till 1.
a) [sv. dial. skorva] kvinna som har skorv l. som är osnygg l. orenlig l. ful o. d.; anträffat bl. i nedan anförda ordspr., som ha den innebörden, att en kvinna som äger jord l. annan förmögenhet blir gift, även om hon har skorv l. är osnygg osv.; jfr skorv-huva, skorv-luva 2 samt lorva, sbst. (under lurver avledn.). Är det bruuket i Norge lijtet Beröm wärd, at när Bonden döör, måste den som Gården wil hafwa igen entligen, och endoch den käkkaste Dreng i Sochnen finnes, hafwa den halfrutne Safwe-Tallen (dvs. änkan) wedh, och giffter så torfwa Skorfwa, eller Gullet Trullet. Kempe Graanen 57 (1675). För torfwa skorfwa, och för gull får trållet man. Kolmodin QvSp. 1: 192 (1732). Torfwa gifter skorfwa. Scherping Cober 1: 35 (1734). Gull och torfva gifter skorfva. Granlund Ordspr. (c. 1880). Guld och torva gifter skorva. Holm Ordspr. 112 (1964).
b) [jfr nor. dial. skurva, nyisl. skurfa] (mera tillf.) om sårskorpa som bildats vid skorv; jfr skorv 1 b. SvUppslB 9: 157 (1932).
Spalt S 4649 band 26, 1972