| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPIRANT spiran4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
språkv. (gm artikulationsorganens hopträngande till en smal passage o. luftens frampressande genom denna bildat) språkljud kännetecknat av mer l. mindre starkt framträdande buller (i form av ett väsande l. sjudande l. visslande ljud) av hög frekvens (som växlar med vidden av den av artikulationsorganen bildade förträngningen), väsljud; vanl. liktydigt med: frikativa. Egendomlig för grekiska språket är dess afgjorda motvilja mot sådana ljud, som kallas spiranter (v, j, s). Richert Ljudlag. 103 (1866). (Språkforskaren J. A.) Lundell, hvars uppfattning väl här (med tvifvelaktig rätt) influerat på förf. (av en svensk språklära), kallar ej .. l för ”spirant”, utan för ”frikativa”, som inte är alldeles detsamma. PedT 1898, s. 380. Frikativor, gnid- eller väsljud .. även kallade ”spiranter”. Danell SvLjudl. 13 (1911). Tyskans båda för oss (svenskar) främmande spiranter ach- och ichljuden. PedT 1941, s. 115. Spiranterna indelas främst efter artikulationsstället (i dentala, alveolara, prepalatala, palatala osv.) men kunna liksom klusilerna grupperas i fortes (normalt tonlösa) och lenes (normalt tonande), ibland också efter formen hos den uppkomna förträngningen av luftvägen. Malmberg Fonet. 106 (1949). Uvulara och faryngala spiranter saknas i svenskan och i de större europeiska kulturspråken .. men träffas i åtskilliga utomeuropeiska språk. Därs. 114.
Spalt S 9787 band 29, 1985