| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPJÄLKA spjälk3a2, förr äv. SPJOLKA, v. -ade, äv. (numera i sht i Finl.) -er, -te, -t, -t, i ipf. förr äv. spalk. (pr. sg. akt. -ar Schroderus Albert. 1: 127 (1638) osv.; -er Schroderus Comenius 529 (1639), Borgåbl. 1977, nr 123, s. 8. — pr. sg. pass. -as Lind (1749) osv.; -es Strömborg Runebg IV. 1: 538 (i handl. fr. 1845), TMatFysKemi 1917, s. 23; -s Kihlman Idyll 67 (1936). — ipf. spalck Tidfördrijf C 4 a (c. 1695); -ade Schroderus Kors. 315 (1641) osv.; -te VetAH 1761, s. 37, Enckell Olivpar. 193 (1934). — sup. -at VRP 8/5 1736 osv.; -t Tavaststjerna Aho Folkl. 51 (1886), Kyrklund Sol. 114 (1951). — p. pf. -ad IErici Colerus 2: 313 (c. 1645: spiälkat, n.) osv.; -t ASScF 1: 484 (1842), Vasström BlKonstnFolk 133 (1951)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) sönderdela l. klyva (ngt) i jämförelsevis långa o. tunna stycken, särsk. med avs. på (stycke l. föremål av) trä: sönderdela l. klyva i fibrernas längdriktning; äv. med bestämning inledd av prep. i l. till, betecknande långa o. tunna stycken (t. ex. stickor); äv. med saksubj.; äv. abs.; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Schroderus Dict. 252 (c. 1635). Dens. Comenius 529 (1639; abs.). Tunna pärtor spjälktes till små, platta stickor. Ramsay Barnaår 4: 119 (1905). Utförselförbud (har) utfärdats för horn, oarbetat eller sågat, spjälkat, kluvet och raspat. PT 1917, nr 17 A, s. 2. (En till grundförstärkning använd påle bör) förses med .. en tät sko, som icke krossar eller spjälkar pålspetsen. TT 1941, V. s. 192. Han .. klöv .. (alnslånga längder av fur) i lämpliga klov, vilka sedan spjälkades i lagom tjocka takspånar. Bergfors Inland 133 (1942). — jfr SÖNDER-, UPP-SPJÄLKA. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med obj. betecknande resultat: gm klyvning åstadkomma, särsk.: spänta (stickor o. d.); äv. i uttr. spjälka ved, hugga ved. Spiälka ved. Schultze Ordb. 4781 (c. 1755). Aldrig såg man Bengt sysslolös. Om höst- och vinterqvällarne spjelkade han stickor. HLilljebjörn Hågk. 1: 129 (1865). SvHandordb. (1966). — jfr SMÅ-SPJÄLKAD.
b) (numera föga br.) övergående i bet.: splittra l. krossa l. slita flisor ur (ngt); äv.: knäcka (nöt o. d.). SvLantmät. 1: 627 (i handl. fr. 1691). Under det Magistraten med Borgerskapet woro .. samlade (på rådstugan), slog åskan in i Tornet och ned i rummet, spielkade Stolar och Bänkar. Hülphers SvStäd. 1: 38 (1778). Klackarna spjälkte golfvet (under dansen). Gogol DödSjäl. 178 (1895). Vi spjälkte nötter och mandlar mot terrassmuren. Enckell Olivpar. 193 (1934).
c) i pass. övergående i deponentiell anv., = 5 c; jfr e. Lind (1749). Hornkammar tåla icke ammoniak. Hornet vrider sig och spjälkas. Key Hemv. 95 (1939).
d) i utvidgad anv.
α) (†) hugga l. avverka (skog). Se, där, i dalarna, de oförtrutna slafvar, / som spjelka denna skog, som holka dessa grafvar. LBÄ 25—26: 5 (1799).
β) (†) trädg. abs.: föröka gm avläggare (varvid det skott som används delvis klyvs gm ett snitt i mitten). Förökandet (av cypressträdet) skjer på tre sätt, först igenom Fröets sående, sedan igenom spielckning, sist igenom qwistars insättjande i Dref-Cour. Lundberg Träg. 151 (1754).
e) mer l. mindre bildl., särsk.: (upp)dela (ngt i mindre enheter); äv. (motsv. c) i pass. övergående i deponentiell anv. Bullernæsius Lögn. f 8 a (1619). Med den ökade trygghet hos driften som följde genom maskinstyrkans spjälkning i från varandra skilda aggregat, bortföll det sista motivet för segelriggens bibehållande. Frosterus Jord. 151 (1930). Från början voro alla sjöar här i landet av den näringsfattiga typen. Från denna har utvecklingslinjen spjälkats så, att en grupp — skogsområdenas — blivit mer eller mindre tydliga humussjöar. TurÅ 1942, s. 279. — jfr RUT-SPJÄLKNING. — särsk. kem. med avs. på ngt sammansatt (i sht sammansatt ämne): sönderdela (i l. till enklare beståndsdelar), klyva (se KLYVA, v.2 4 c), spalta; vanl. med saksubj.; i pass. äv. (motsv. c) övergående i deponentiell anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild process varigm sönderdelning i enklare beståndsdelar sker; jfr 5 a slutet. Bioser .. benämnas de sockerarter, som kunna spjälkas under vattenupptagande (hydrolyseras) till tvenne enklare sockerartmolekyler. 2NF 3: 435 (1904). Hydrolyserande enzym, som spjälka sammansatta ämnen i enklare beståndsdelar under upptagande af vatten. Därs. 7: 670 (1907). Acetylengasen spjälkas och rikligt med kol avsätter sig på glasrörets väggar. Bolin OrgKem. 22 (1925). Genom kombinationer, spjälkningar, påbyggnader m. m. framställdes .. massor av organiska föreningar, som aldrig funnits i någon levande varelse. Dens. KemVerkst. 37 (1942). jfr dels STÄRKELSE- o. ÄGGVITE-SPJÄLKANDE, dels PEPTON-, STÄRKELSE-, SYRA- o. ÄGGVITE-SPJÄLKNING.
2) (med eggverktyg o. d.) avskilja (ett l. flera jämförelsevis långa o. tunna stycken från l. ur l. av ngt); äv. i uttr. spjälka loss (äv. oeg.: slita loss); äv. med saksubj., särsk. betecknande eggverktyg o. d.; äv. mer l. mindre bildl., särsk.: skilja (ngt från ngt). Järta 2: 393 (1824; bildl.). Ändtligen spjelkte yxan en spån ur taket. VexiöBl. 1825, nr 52, s. 3. (Pilen) snuddade vid insidan af gluggen, spjelkade en bit af träet (osv.). Topelius Fält. 2: 54 (1856). Enorma arealer sandjord med gräs och palmer spjälktes loss och rasade ner i .. floden. Mörne ÄventV 157 (1929). — jfr AV-, UR-, UT-SPJÄLKA. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret, om flisor o. d. som utgör avfall från tillhuggning av sten. På såmlige orter brukar man osläkt kalk att göda mäd, .. Så bruka och såmlige spiälkningen aff huggen sten. Rosenhane Oec. 55 (1662).
3) (†) brädfodra (ngt); äv. abs.; jfr SPJÄLA, v. 2. Till Bÿgningen i Gamble gårdenn .. Tenlikor 1700 st til at Spielcke med. GripshR 1593, s. 123. Schenberg (1747).
4) motsv. SPJÄLKA, sbst. 1 a, = SPJÄLA, v. 2 slutet; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om spjälförband. IErici Colerus 1: 294 (c. 1645). Spjelkning .. (dvs.) Ombundna spjelkar el. spjälar på benbrott. Weste FörslSAOB (c. 1817). Den spjälkade armen artade sig bra. Spong Näv. 32 (1942). Spjälka ett brutet ben. SvHandordb. (1966).
5) refl.
a) [jfr 1] i uttr. låta spjälka sig, om ämne: kunna delas i jämförelsevis långa o. tunna stycken, vara spjälkbar. Trä, som lätt låter spjelka sig. ÖoL (1852). särsk. [jfr 1 e slutet] kem. om sammansatt ämne: kunna sönderdelas (i enklare beståndsdelar). Det är för fetterna karakteristiskt, att de under upptagande av vatten låta uppdela sig (spjälka sig) i fria syror och glycerin. Starck Kemi 252 (1931).
b) (numera föga br.) om häst: ådra sig (horn)spricka l. (horn)sprickor (i hov l. hovar). När en Häst spielkar sigh i Hofen. Rålamb 13: 135 (1690).
c) få en l. flera sprickor (o. gå sönder, i sht i jämförelsevis långa o. tunna stycken); särsk. om (stycke l. föremål av) trä: spricka i fibrernas längdriktning; jfr 1 c, 6 a (slutet). Serenius (1741). Vid sträckpåkänning (finns) tendens hos materialet (dvs. trä) att spjälka sig. TT 1900, M. s. 47. Benpipan var av, och benet hade spjälkat sig i brottet. Östergren (1944). särsk. bildl.: dela sig (i delar); äv. med subj. betecknande par av personer: dela på sig. Hytterna voro till trängsel besatta och konstruerade antingen för tre eller för en .. Och så kom det sig att de tre unga paren fingo lof att spjälka sig. Mattsson StrResebref 55 (1906). I öster, där den ryska angreppsvågen mot den vitryska huvudstaden Minsk rullar vidare, har offensiven spjälkat sig i tre huvudangrepp. SvD(B) 1944, nr 175, s. 6.
6) intr., med saksubj., i fråga om att spricka l. lossna.
a) (numera i sht i fackspr.) = 5 c. Hofwen spalck. Tidfördrijf C 4 a (c. 1695). Murbruket deraf (dvs. en blandning av kalk och sand) spjelkar aldrig, och erhåller med tiden en sådan stenhårdnad, att teglet förr låter sönderbryta sig än murningen. JournManuf. 1: 32 (1825). (Plasten) spjälker lätt. Borgåbl. 1977, nr 123, s. 8. särsk. [äv. till 5 c] ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkret, om spricka i trä som går i fibrernas längdriktning. Besta tiden .. (för plöjning av lindor) är, när jorden är wåt, efter torfwen då är miuk, och tål at wändas utan spielkning. Serenius EngÅkerm. 83 (1727). Godt sågtimmer skall vara vinterhugget, friskt, rakt, fritt från yxhugg och spjälkningar. 2NF 29: 82 (1919). Spjälkning .. (dvs.) stambrott som delvis följer fiberriktningen. Spjälkning förekommer ibland vid oskicklig fällning av träd. TNCPubl. 71: 497 (1978).
b) lossna från sitt underlag (o. falla av i flagor o. d.), flagna (av); äv. i uttr. spjälka lös; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera företrädesvis (i fackspr.) om (skikt av) färg l. puts o. d.: lossna från underliggande skikt (o. falla av). Tror han att en sku ha natur te gå i brudsäng me honom såsom han ser ut — de ä rakt så lorten spjälker å honom. Rönnberg Brovakt. 133 (1904). (Sv.) Spjälka lös (t.) abblättern. Auerbach Tillägg (1918). En tjock s. k. täckande kalkfärg spjälkar gärna och faller av, under det att strykning med tunna, laserande färger konserverar putsytan och ger bättre färg. HantvB I. 4: 264 (1936). TNCPubl. 42: 98 (1968). jfr AV-SPJÄLKA.
7) (†) om ungfågel: (börja) få fjädrar. När .. (gåsungarna) bli så gamla, at de börja spiolka, bör man gie dem korn-malt om man hafwer, ty de äro swagast under spiolketiden. Dahlman Reddej. 111 (1743; uppl. 1772: spielka). Leijonflycht (1827).
1) till 2. (Fin.) Laistoan, -ota. (Lat.) segmentum facio. (Sv.) spielckar af. Juslenius 172 (1745); möjl. icke särsk. förb. Almqvist 56 (1842). särsk. (i fackspr.) i pass. övergående i deponentiell anv., om (skikt av) färg l. puts o. d., = 2. Putsen på skorstensstockarna i de hus (på Skansen), som äro öppna endast några timmar under söndagarna, (har) vittrat och spjälkats av. Fatab. 1946, s. 211.
2) (i fackspr.) till 6 b, om (skikt av) färg l. puts o. d.: flagna av; jfr 1 slutet. Sirén DaVinci 73 (1911). —
SPJÄLKA IHOP10 04. till 4: gm spjälning få (bruten kroppsdel) att läkas. Landsm. XI. 4: 30 (1896). —
1) till 1; äv. bildl. (motsv. spjälka, v. 1 e). SvMerc. 3: 962 (1758). Hans tid spjelkas sönder i idel smulor utan gagn. Strömborg Runebg IV. 1: 538 (i handl. fr. 1845). särsk. (mera tillf.) kem. motsv. spjälka, v. 1 e slutet. TMatFysKemi 1917, s. 23.
SPJÄLKA UPP10 4. till 1: gm att spjälka sönderdela l. öppna; äv. (motsv. spjälka, v. 1 e) mer l. mindre bildl. Dalin 2: 621 (1855). Plankorna (i gjutformen till en bro, som rasat,) torde så småningom ha spjälkats upp på översidorna vid ändarna. TT 1942, Allm. s. 390. Ymer 1953, s. 91 (bildl.). jfr uppspjälka. särsk. (mera tillf.) kem. motsv. spjälka, v. 1 e slutet. Selander LevLandsk. 183 (1955). —
SPJÄLKA UR10 4. till 2: komma (ngt) att lossna (i form av jämförelsevis långa o. tunna stycken). Grenarna böra afhuggas med veden, så att de ej spjälka ur delar af stammen. 2NF 25: 1049 (1917). jfr urspjälka. —
1) (numera föga br.) till 2, i pass. övergående i deponentiell anv.
a) om stycke av föremål: (till följd av hugg o. d. avskiljas o.) falla ut. H:r Lectoren (hade) .. slagit och hugget i bord bänckar och stolar, så at stycken deraf spielckats ut. VRP 8/5 1736.
b) i utvidgad anv., om föremål: spricka sönder o. förlora stycken som faller ut (i flagor o. d.). När fuktigheten har trängt in i tegelmassan, har den ene muren (i Kärnan) spjelkats ut efter den andre. Hildebrand Medelt. 2: 753 (1897).
2) till 6 a: få en l. flera sprickor o. gå sönder; äv. i uttr. spjälka ut från ngt, lossna från ngt (i form av en l. flera jämförelsevis långa o. tunna stycken). Bottnen (i en ria) måste intet wara af Jord, den är för tung, Wäggarne kunna deraf taga skada och spiälcka ut. Salander Gårdzf. 115 (1727). Han .. gick till knuten, der han kört fast. Också derifrån hade en bit spjelkt ut. Tavaststjerna Aho Folkl. 51 (1886).
B (†): (7) SPJÄLKE-TID. tid då ungfågel börjar få fjädrar. Dahlman Reddej. 111 (1743: spiolketiden; uppl. 1772: spielke-tiden).
Avledn.: spjälkbarhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara spjälkbar. Svenonius Stenr. 28 (1887). —
SPJÄLKIG, se d. o.
Spalt S 9857 band 29, 1985