| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FAT fa4t, n.; best. -et; pl. =.
1) (i allm. större) tunna; kärl (i sht laggkärl) av samma form som en tunna. Öl (tappat direkt) från fat. GR 3: 319 (1526). Alt thet iærn han får i affradt i bergslaghen skal han låta slo i fath och sända til Stocholm. Därs. 4: 391 (1527). Diogenes, som i sitt Faat uppå Torget alt slätt förachtade. Columbus BiblV Q 3 b (1670). 2UB 8: 65 (1900). — jfr BRÄNNVINS-, HALV-, HEL-, JÄRN-, OSMUNDS-, PORTVINS-, TOM-, TRAN-, VATTEN-, VIN-, ÖL-FAT m. fl. — särsk. ss. rymdmått; särsk. (förr) betecknande viss bestämd mängd (olika för olika varor). (Två) fath iern .. eth fath traan. GR 3: 230 (1526). Tunnan (säd bör innehålla) .. trettio två Fat eller Kappor. FörordnMåttVigt 1733, s. A 4 a. En åhm eller fat (skall) hålla sextio (kannor). FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. A 3 a.
Anm. till 1 slutet. Rörande den växlande storleken av fat i äldre tid se närmare Forssell Hist. II. 2: 101 (1872, 1875) o. Falkman Mått I. 2: 427, 428 (1884).
2) bärgv. visst slags för förvaring l. forsling av kol o. d. avsett kärl av annan form än en tunna. Fat, Fyllfat, eller Kimfat .. är en art af tråg, som göres hälst af små bukige tunnkimbar, hvilka med tvenne krokige narar sammanspikas. De brukas så väl vid grufvor .. som ock vid smälthyttor. Rinman (1788). — jfr FYLL-, KOL-FAT.
3) (oftast mer l. mindre flat) skål l. tallrik (av växlande form, storlek o. material) i allm. avsedd att därpå (l. däri) lägga l. förvara ngt (i sht matvaror) l. att användas ss. underlag; särsk. om större, flat dyl. avsedd för uppläggning o. servering av mat o. d. Djupt, flatt, rundt, avlångt fat. Fat under blomkrukor. Koppar och fat. GR 2: 267 (1525). Giff mich här på it faat Iohannis baptiste huffwudh. Mat. 14: 8 (NT 1526). Reedhscapen på bordet, faat, skedhar, kannor och skålar. 2Mos. 37: 16 (Bib. 1541). Rör stedigt vthi itt fatt til thes .. (smöret) hwijtnar. BOlavi 139 b (1578). Jämnt på faten / Rågad ligger maten. Wadman Saml. 1: 182 (1830). — jfr BLOM-, BORDS-, FISK-, GRÖT-, HAND-, KAK-, PORSLINS-, SILVER-, STEK-, STEN-, TE-, TENN-, TVÄTT-, TÅRT-FAT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Dhen som träter medh Maatmodhren, han finner dhet igen i Faatet. Grubb 141 (1665). Ösa Wälling på söndrigt faath .. (dvs.) Förtroo någon hemligheet, som intet kan tijga. Dens. 914.
b) (†) i uttr. äta l. taga (l. hava sin hand) i fat med ngn o. d., äta ur samma fat som ngn, äta tillsammans med ngn. Ingen wil taga i faat medh (den avundsjuke). Wallius JEriksson A 4 a (1620). Äta i Faat medh them. Kiöping Resa 86 (1667). Bättre at gå vtan mat til sängs, än hafva sin hand i fatet med en elak menniskio. Scherping Cober 1: 301 (1734). — särsk. bildl. i uttr. hava handen med i fatet o. d., hava sin hand med i spelet, hava medinflytande. The .. wilia haffua sina hand til lika j fattet medh Gudh, och regera vthgången. PErici Musæus 4: 28 a (1582). Mars wil ock gärna hafwa Handen med i Faatet och regera. Schwartz Alm. 1656, s. 37.
c) övergående i bet.: så mycket (av ngt) som får plats i l. på ett fat. Ett fat mjölk. Tha man schiuther sigh en fogell om helge dagen eller tagher sygh eth fath fysk (dvs. fisk). GR 3: 163 (1526).
d) om fat med inbegrepp av den därpå upplagda l. framsatta maten; förr ofta övergående i bet.: (mat)rätt. Hos de förnämste åt man (på Gustav Vasas tid) .. aldrig mer, än två fat förutan soppan. Dalin Hist. III. 1: 513 (1761). Vi passerade en ganska agreabel och nätt middag af 6 fat utom konfektyrer. Tersmeden Mem. 1: 201 (c. 1780). Hans nåd vid dukadt bord / Satt och besåg de fat, som läckrast skulle smaka. Stenhammar 138 (1795). — (†) utan tanke på själva fatet: maträtt, anrättning. Kokade hund-valpar .. (äro) et värderat fat bland Egyptiske Fruntimbren. FHasselquist i VetAH 1752, s. 128.
e) i mer l. mindre bildl. anv.
α) [jfr liknande anv. av KÄRL] (i bibliskt spr., numera knappast br.) om människa. 2Tim. 2: 21 (NT 1526). Hwilken en elende förachtat och fördriffuin man är doch Iechania, itt wanwyrdt och vselt faat. Jer. 22: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett värdelöst kärl).
β) (företrädesvis i bibliskt spr. l. med anspelning på 1Tess. 4: 4) i uttr. bevara sitt fat i helgelse o. d., bevara sig ren o. obefläckad. Thetta är gudz wilie .., ath j haffue återhåld vthaff bolerij, och ath hwar och en vthaff idher wete beholla sitt faat j helogheet, och hedher. 1Tess. 4: 4 (NT 1526). Jag har, oaktadt dageliga calas, så vida bevarat mit fat i helgelse, at jag ingen gång varit drucken. Agrell Maroco 1: 530 (1796). Karen är .. en stackars krogjungfru borta på Jylland, som, sedan hon länge bevarat sitt fat i helgelse och ära, slutligen faller. NordT 1883, s. 543.
γ) (†) i uttr. hava många år i fatet, hava många år kvar (eg.: ouppätna, oförbrukade). Vnge Personer .. skola .. icke meena sig haffua många Åhr i Faatet, vthan heller tenckia sig wara lijka som itt Blomster som idagh står, och i morghon .. förwisnar. Elimæus POlai B 1 b (1618). Bullernæsius Lögn. 366 (1619).
δ) [jfr t. er hat noch etwas bei mir im fass (liegen)] i uttr. ligga (förr äv. stå) i fatet för ngn l. (numera vanl.) ngn i fatet.
α’) (†) (ligga kvar o.) vänta på ngn, förestå ngn. LPetri DialMess. 83 b (1542). The .. borde lenge sedan hafwe bekommit en förrädere lön, huilken dem ännu skall stå i fathet. Carl IX (1599) i HB 2: 346. (Sv.) Thet ligger i Fatet för dig, (t.) es wartet deiner oder bevorstehet. Lind (1738). Möller (1790).
β’) [jfr uttr. få äta upp ngt, få lida följderna av ngt] (numera bl. vard.) vara ngn till skada l. hinder (för framtiden), invärka menligt på ngns ställning l. utsikter; särsk. (förr) i uttr. ngt skall stå honom i fatet o. d., han skall få umgälla ngt, få ”äta upp” ngt. ConsAcAboP 2: 103 (1658). Så framt i icke tage eder till uara skall alt stå eder i fatett både nytt och gammalt. ConsEcclAboP 431 (1660). Detta .. (Göran Perssons) tal (dvs. hans avstyrkande av konung Erik XIV:s giftermål med Svante Stures dotter) kom fram för Sture-Slägten och låg honom i fatet. HSH 3: 26 (c. 1750). Lindberg Hârûn 14 (1900). jfr (†): Sparer detta til sidsta rätten, som skal liggia för honom i fatet i ställe för amper oost. Hiärne Orth. 133 (1717).
-BUR, se d. o. —
(1) -DRÄNG. (fat- 1570. fate- 1568) (†) källarsven? BtFinlH 4: 352 (1568; i förteckning över hertig Johans hovfolk). Därs. 441 (1570). —
(3) -FOT. (†) ställning avsedd till underlag för (varma) fat o. d. på matbordet; jfr -KRANS. BoupptVäxiö 1743. Lind 1: 1392 (1749). —
(1) -GODS. gods som förvaras i tunnor. SFS 1848, nr 8, s. 9. Däckslasten .. bestod af fatgods. SD 1900, nr 136, s. 4. —
(1) -HOLTS. (†) tunnstav; äv. koll. Stiernman Com. 1: 516 (1606). NederlagsOrdinantzie 1667, s. A 2 b. —
(3) -HYLLA. (fat- 1738 osv. fata- 1654. fate- 1652) hylla att ställa fat på. Wollimhaus Ind. (1652). —
(3) -KNALLE, m. (†) ”skålknalle”. Fatknallar, eller Landtmän, som svarfva skålar, tappar, askar, finnas mäst i Torpa och Aspere sokner. Linné Vg. 111 (1747). —
(3) -KRANS. (fat- 1563. fata- 1549—1637. fate- 1550) (†) ring (i allm. av metall) till underlag för (varma) fat o. d. på matbordet; jfr -FOT, -RING o. BORD-KRANS. NorrlS 270 (efter handl. fr. 1550). BoupptVäxiö 1765. jfr: Tre messingx fata kransar. BtFinlH 3: 235 (1549). —
(3) -LAG, n. (numera knappast br.) i sht sjöt. lag l. grupp av personer som äta ur samma fat; backlag (se d. o. 2). Wara uti Faatlaag. Rosenfeldt Tourville 120 (1698). Weste (1807; med hänv. till disklag). Hahnsson (1888). jfr (†): The wela foräldrarna skola äta uthur itt faatlag. Murenius AV 518 (1662). —
(1) -LÄNGA, r. l. f. sjöt. tåg l. kätting som användes vid hissning l. firning av tunnor o. d. Stjerncreutz (1863). —
(1) -MAKARE. (numera bl. ngn gg arkaiserande) person som tillvärkar fat, tunnbindare. Stiernman Com. 1: 323 (1583). Skinnare och fatmakare, gulddrifvare (osv.), .. alla hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Heidenstam Folkung. 2: 346 (1907). —
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (fat- 1903. fate- 1550—1882) (förr) avgift l. ersättning för fatning av järn. Stocholms borgere (skola) .. fathe penninger udi hvar köpstadh, ther the jernn fathe vele, utgiffve. GR 21: 265 (1550). Fatepenningar erlades i regeln med 1 1/4 öre för hvarje fat jern, som utgjordes i skatt eller afrad. Denna penningeersättning skulle antagligen motsvara kostnaden för inköp af tomfat till jernets transporterande. Johansson Noraskog 2: 205 (1882). —
(3) -RING. (fat- 1699—1814. fata- 1642) (†) = -KRANS; jfr BORD-RING. ÅngermDomb. 26/7 1642, fol. 202. Heinrich (1814). —
(3) -SLICKARE. (fat- 1804—1851. fate- 1640) (†) tallriksslickare, snyltgäst. Linc. M 2 a (1640). Dalin (1851; med hänv. till tallrikslickare). —
(1) -SVAGDRICKA~020. fatdricka; jfr -ÖL. Lindberg Svagdr. 62 (1892). Den vigtigaste af öfverjästa maltdrycker är hos oss fatsvagdrickat, med en ursprunglig extrakthalt af 3—7 proc. NF 18: 633 (1894). —
(1) -TALS, adv. (fat- 1747—1870. fate- 1617) (numera föga br.) fatvis. Incköpa .. jern vthi skippund och fatetals. Gustaf II Adolf 234 (1617). Han säljer dricka fat-tals. Lind 1: 1385 (1749). Kindblad (1870). —
(3) -VIKT. (†) våg med viktskålar; jfr SKÅL-VIKT. PlacatMåttWicht 1665, s. B 1 a. I stället för Betsmän .. (böra) Fat och Skålvigter med tilhörige Justerade och Krönte Lödjor brukas. FörordnMåttVigt 1733, s. C 2 a. —
(1) -VIS, adv. jfr -TALS. SvT 1852, nr 176, s. 3. Vin .. försäljes fat-, kann- och butelj-vis. NerAlleh. 1871, nr 41, s. 4. —
(1) -ÖL. AHB 1: 8 (1859). Det för konsumtion färdiga ölet tappas från lagerfatet genom dess tapphål antingen på mindre försändningsfat (”fatöl”) eller på flaskor. NF 18: 631 (1894).
-HYLLA, -KRANS, -RING, se A.
-DRÄNG, -HYLLA, se A. —
(3) -KAMMARE. förrådskammare för fat o. d.; jfr SILVER-KAMMARE. Måns Monsonn .. hade stuledtt vdaff .. Kong:e M:ttz fathecammer ett siölffsalttzer. HH XIII. 1: 285 (1567). —
-KNALLARE. [med avs. på bildningen jfr FÖLJESLAGARE] = FAT-KNALLE. En Svarfvare, eller så kallad Fateknallare, från Väster-Göthland. Fernow Värmel. 291 (1773). —
-KRANS, -PÄN(NIN)GAR, -SLICKARE, -TALS, se A.
Spalt F 371 band 8, 1924