| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STARR star4, sbst.1, r. l. m. l. f. (ÅngermDomb. 16/12 1635, fol. 102 (: den starra, sg. best.) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter) n. (Grubb 131 (1665), Klinckowström Örnsjötj. 79 (1906)); best. -en resp. -et; pl. (om olika slag) -ar.
1) bot. halvgräs tillhörande släktet Carex Lin. (som vanl. kännetecknas av mer l. mindre trekantiga, sträva o. hårda strån samt blad med skarpt skärande kanter o. vanl. anses mindre värdefullt ss. foderväxt), starrgräs (se d. o. 1). Der skrinwald ähr (räknas) try lass (hö) eller af starre fäm lass till hvart tunneland. CivInstr. 253 (1634). Hon (hade) .. lofwat Frun godt upänge höö; men i stället till fördt henne starr. VRP 21/6 1736. Måssar .. somligstäds helt öfverväxta med Ljung, Pors, Ängull, små Starr och dylikt. VetAH 1767, s. 37. Är marken mycket sank, ersättas gräsen af starr (halfgräs), som bilda karaktersvegetationen på lågmåssarne. UtsädT 1898, s. 142. Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. Lagerlöf Holg. 1: 131 (1906). Martinson GräsThule 61 (1958). — jfr BACK-, BLEK-, BLÅS-, BRUN-, BÄCK-, DIKES-, FJÄLL-, FOT-, FRÅN-, FÅGEL-, GROV-, GRUS-, GRÅ-, GUL-, HAR-, HUND-, HÖG-, IS-, JÄTTE-, KAVEL-, KLEN-, KLIPP-, KLOT-, KNIPP-, KNOPP-, KOL-, KRYP-, KÄRR-, LAPP-, LAPPSKO-, LJUNG-, LUND-, LÅNG-, MELLAN-, MO-, MYR-, NICK-, NORRLANDS-, NÅL-, NÄBB-, OX-, PLATT-, PÖL-, RAK-, RANK-, REPE-, ROST-, RUMP-, RUND-, RÄV-, SAND-, SEG-, SJÖ-, SKO-, SKOGS-, SKÄR-, SLAK-, SLOK-, SMAL-, STJÄRN-, SUMP-, SÄV-, TAGG-, TRIND-, TRÅD-, TUV-, VASS-, VIPP-, VISP-, ÄNGS-, ÄRT-STARR m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som välja i väppling(en) och stanna (äv. fastna l. falla) i starr(en), betecknande att ngn väljer o. vrakar så länge att han till slut måste fastna för ngt undermåligt. Ty mången så effter Wäplingen faar / Til thes han twähändes fastnar i Star. Bedlegr. 33 (1647). Wällia i wäpling, och grijpa til starret. Grubb 872 (1665). Narren väljer ibland, til dess han fastnar i starren. Nicander GSann. 101 (1767). Välja i väpplingen ock falla i starren. Landsm. XI. 2: 20 (1896). Man väljer i väpplingen o. stannar i starren. IllSvOrdb. (1955).
2) om växter som liknar starr (i bet. 1).
b) (†) om växten Sparganium erectum Lin., som liknar starr (i bet. 1) gm att fruktsamlingen liknar honaxen hos vissa starrarter, i uttr. stor starr l. starr med grenar, stor igelknopp; äv. i uttr. starr utan grenar, om växten Sparganium simplex Huds. (vars honblomställningar liknar honaxen hos vissa Carexarter), vanlig igelknopp. Tillandz E 1 b (1683: Stoor). Lindestolpe FlWiksb. 36 (1716: uthan grenar). (Lat.) Sparganium ramosum, (sv.) Starr, Jglekottegräs, med grenar. Därs.
(1, 2) -AG. (numera mindre br.) sävarten Blysmus compressus (Lin.) Panz., som liknar starr, plattsäv; jfr -flätting, -säv. Liljeblad Fl. 17 (1798). 2SvUppslB (1953). —
-ART, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11081). bot. jfr art 8 a α. Starrarterne äro af de gräs, som allmännast upfylla våra kärr. VetAH 1793, s. 71.
-BEVUXEN, p. adj. bevuxen med starr, starrbeväxt. EngSvOrdb. 923 (1874). BokNat. Liv. 141 (1951; om sankmarker). —
-BOTTEN. om rikligt starrbevuxen jord l. mark (sankmark, t. ex. kärr); jfr botten II 2 b. CivInstr. 251 (1633). Ändlösa myrar, där starrbottnen sviktar under stegen. TurKal. 1927, s. 41. —
-BRAND. (†) (bl. a.) hos starr förekommande svampsjukdom orsakad av en sotsvamp. Fries Brand 25 (1821). —
-BÄDD.
-FAMILJ(EN). (numera föga br.) om familjen Cyperaceae (till vilken starrsläktet hör). Fries Växtr. 234 (1884). VäxtLiv 1: 334 (1932). —
Ssg: starrfoder-slåtter. (i sht förr) särsk: mark för starrslåtter. Modin GTåsjö 114 (1916: starrfoderslåttar, pl.). —
-FORM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11081). (i sht i fackspr.) form (se d. o. I 9 slutet) av starr, starrart l. dyl. LAHT 1896, s. 83. —
-GRÄS. (starr- 1626 osv. starre- c. 1600—1685)
1) till 1: (gräs bestående av) starr. Bureus Suml. 544 b (c. 1600). Det var bara ett annat slag av despotism det som kommit i stället, och gud vet, om de inte ratat klövern och stannat i starrgräset! Törnblom Livsöd. 40 (1915); jfr starr, sbst.1 1 a. Skohöet, starrgräs av ett flertal arter .. är en ytterst viktig artikel för renskötarna. Ymer 1941, s. 31.
2) (numera bl. tillf.) till (1 o.) 2, om halvgräs som liknar starrgräset (i bet. 1). Näsström FornDSv. 1: 39 (1941). särsk. (†) till 2 b, i uttr. stort (, grenigt, bredbladat) starrgräs med knoppar, stort starrgräs ovan med knapp, starrgräs med knoppar, om växten Sparganium erectum Lin., stor igelknopp. Stoor Starregrääs offwan medh knap. Franckenius Spec. E 3 b (1638). Stoor Starregräs medh knoppar. Därs. D 4 a (1659). Staregräs med knåppar. Rudbeck HortBot. 20 (1685). Stort grenigt bredbladat Starrgräs med Knoppar. Bromelius Chl. 110 (1694).
-fjäril. entomol. fjärilen Coenonympha tiphon Rott., som gärna håller till i starrgräs. Nordström VFjär. 1: 36 (1934).
-HOLME. (rikligt) starrbevuxen holme (i sht förr använd för starrslåtter). Hellström NorrlJordbr. 316 (1917). —
-HÖ. av starr erhållet hö; äv. om växande starr. UUKonsP 5: 63 (1656). Staar-höö, Fräken och andra wattugräs och örter. Broman Glys. 1: 327 (1707).
-JORD. särsk. (i sht geol.): jord (se d. o. 7 a) helt l. delvis bestående av förmultnat starrgräs. LAHT 1906, s. 265. —
-KANTAD, p. adj. som har starrbevuxen kant l. starrbevuxna kanter (se kant, sbst. 4 b). Finnilä BortPolcirk. 72 (1917; om älvstrand). —
-KORN. (†) = grov-korn 2. Spegel (1712). Starr-kornet brukas mäst. VetAH 1757, s. 270 (1755). Dalin (1854). —
-KÄRR. (rikligt) starrbevuxet kärr (i sht i norra Sv. o. i sht förr ofta använt för starrslåtter). Gadd Landtsk. 3: 17 (1777). SvFolket 2: 297 (1938).
-MARK. (rikligt) starrbevuxen mark (se mark, sbst.1 3 c; i sht förr äv. om sådan mark för starrslåtter). Möller Jordbr. 222 (1881; för slåtter). Vidsträckta starrmarker och myrländig skog. JämtlHärjedH 1: 556 (1948). —
-MASSA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11082). massa (se massa, sbst.2 3) av (växande) starr. SvRike I. 2: 50 (1900). —
-MOSSE. (rikligt) starrbevuxen mosse (i sht förr äv. använd för starrslåtter). Åhstrand Öl. 86 (1768; för slåtter). TNCPubl. 43: 62 (1969).
-MOSSIG. [till -mosse] (numera bl. tillf.) som utgörs av en starrmosse l. starrmossar. CivInstr. 263 (1643; om äng). —
-MYR. (rikligt) starrbevuxen myr (i sht förr äv. använd för starrslåtter). ByordnMäl. 97 (1754). Särskilt värdefulla (ss. slåttermarker) var (i ä. tid i Ångermanl.) gräs- och starrmyrarna i skogen. TurÅ 1969, s. 114.
-REST, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11082). rest (se rest, sbst.1 1) av starr. 2NF 18: 1197 (1913; i mosse). —
-SLOG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil) starrslåtter; äv. konkret: mark (myr l. äng o. d.) använd för starrslåtter, starrmyr l. starräng o. d. The träda sina starr-sloger, och wilja åtminstone skona them thet tredje året. Wasenius NorrlBoskSk. 45 (1751). Johansson MödrFästm. 181 (1939). —
-SLÅTTER. (i sht förr) slåtter (se d. o. 1) av starr; äv. om mark för sådan slåtter (jfr d. o. 2), starrmyr l. starräng o. d.; äv. om (omgång av) starr utvunnen vid slåtter. OfferdalKArk. N II 1, s. 274 (1825: starrslott; om mark). Landsm. XIX. 2: 186 (1902: starrslått; om starren). BygdFolk 1: 52 (1927; abstr.). —
-SNIP. (†) växten Kobresia simpliciuscula (Wg) Mack., fleraxig sävstarr; jfr -kobresia. Lyttkens Växtn. 1364 (1913). —
-SNÄPPA. [fågeln håller gärna till på starrmyrar] (numera bl. tillf.) snäppan Limosa lapponica Lin., myrspov. Weste FörslSAOB 464 (c. 1817). —
-SÅNGARE. [jfr d. starsanger] (numera bl. tillf.) tättingfågeln Acrocephalus paludicola Vieillot (som i sht häckar i starrområden), vattensångare. Nilsson Fauna II. 1: 343 (1858). Rebau NatH 1: 402 (1879). —
-TEG. (numera bl. tillf.) (rikligt) starrbevuxen teg, starrmark o. d. Schroderus Dict. 70 (c. 1635). —
-TORV. kärrtorv bildad (väsentligen) av förmultnad starr (i starrkärr o. d.). Arrhenius Jordbr. 3: 288 (1861). —
-VALL. (i sht om ä. förh.) för slåtter avsedd l. använd (rikligt) starrbevuxen (sank) mark (kärr o. d.); äv. med tanken (väsentligen) riktad på växtligheten; jfr kärr-vall, sid-vall 1. Modin GTåsjö 136 (i handl. fr. 1695). Ängarne i socknen äro af sämre och bättre hårdwall, samt finare och gröfre starrwall. SamlRönLandtbr. 4: 332 (1783).
-VÄXT, r. l. m. (numera bl. tillf.) växt tillhörande familjen Cyperaceae (till vilken starren hör), halvgräs. Berlin Lsb. 205 (1852). Taket är täckt med ag, cladium mariscus, en starrväxt, som lever i de gottländska myrarna. Fatab. 1921, s. 46. —
-ÄNG. (rikligt) starrbevuxen äng (i sht förr äv. nyttjad för starrslåtter). G1R 24: 370 (1554). Selander LevLandsk. 175 (1955).
B (†): STARRE-GRÄS, se A.
Spalt S 11075 band 30, 1986