| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅV hå4v, sbst.3, r. l. m. (f. Lind (1749), Lundell (jämte m.)) ((†) n. HB 2: 354 (1597)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar; förr äv. HÅVA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) korg- l. påsliknande redskap för upptagande av fisk (från fångstredskap l. ur sump) l. för fiskfångst, i den numera vanligaste formen en (ofta mer l. mindre strutformig) nätpåse, utspänd på en vid ett (i allm. långt) skaft fastgjord, oftast ringformig (metall)ram (bygel); äv. i utvidgad anv. om liknande, för andra ändamål (i sht för fångst av insekter, kräftor, fågel o. d. l. upphämtande av plankton o. d.) avsett redskap. Helsingius (1587). Hustrun gick .. åstad, tagandes håfwet medh sigh, och fick 6 fiskar vthur brunnen. HB 2: 354 (1597). I England bruka de at draga honom (dvs. sanden) up af siöbotnen med håfvar. Serenius EngÅkerm. 153 (1727). VetAH 1817, s. 143 (om insektshåv). I Härjedalen begagnas (för fångst av pärlmusslor) på jämn botten håf med lång påse och hvässadt järn i ramen. Ekman NorrlJakt 409 (1910). Om sättet att taga i snö nedkrupen orrfågel med håf. Fatab. 1910, s. 230 (rubrik). Håf till vittjning af kattsor. Arwidsson o. Ohlson 5 (1911). Då man t. ex. med handlina bringar en på ett kraftigt armerat drag krokad gädda till håven. Hammarström Sportfiske 101 (1925). Strax ovan landsvägsbron vid Boberg (i Halland) fångas lax med håv. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 59. — jfr ABBORR-, AGN-, BETES-, BOTTEN-, FISK-, FJÄRILS-, FLUG-, GLI-, HAND-, INSEKTS-, KRÄFT-, KVIDD-, LAX-, LÖJ-, MÅRD-, NORS-, NÄT-, ORR-, PLANKTON-, SIK-, SLUT-, SLÄP-, SPRÖT-, STRYK-, STRÖM-, SUMP-, SÄNK-, UNDERTAGS-, VERTIKAL-, YT-HÅV m. fl.
2) vid ändan av ett långt skaft fäst pung (ofta av skinn l. silke) varmed kollekt uppbäres. BtÅboH I. 11—12: 72 (1687). (Herrskapet) förärade til Kyrkian en vacker Håf, broderad med silfver och silfklåcka å handstången. Hallman Blacksta 70 (1748). Kyrkvärdarna i Rättvik, med sitt rundklippta hår och sina ålderdomliga håvar. Böök ResSv. 147 (1924). — jfr FATTIG-, KOLLEKT-, KYRK-HÅV. — särsk. i uttr. gå med håven, äv. (i b, tillf.) fara l. giva sig ut o. d. med håven.
a) gå omkring i kyrkan med kollekthåven och däri insamla pänningar; äv. i oeg. anv.: gå omkring till personer o. tigga bidrag för egen l. annans räkning. Då jag orkar går jag ock sielf med hofven (för att upptaga kollekt). Hjelt Medicinalv. 2: 190 (i handl. fr. 1794). Collecten var för Bibelsällskapet. Lidfors gick med håfven. Tegnér (WB) 3: 319 (1817). Östergren (1928). jfr: Har Adlersparre ännu varit hos dig med håfven för att få Bidrag till Läsning i Blandade Ämnen? Tegnér (WB) 8: 585 (1839).
b) bildl.
α) med nära anslutning till den eg. bet. Selmas strålande ögon gingo med håfven för att insamla pris och offer. Bremer Dagb. 68 (1843).
β) gm att tala nedsättande om sig själv (l. gm att överdrivet berömma andra) söka förmå en annan att framhålla ens egna förtjänster, ”fiska” komplimanger. Nordforss (1805). ”Och aldrig hörde du väl något godt om mig?” (Svar:) ”Jaså du far med håfven? ..” Högberg Vred. 3: 359 (1906).
(2) -GÅNG. upptagande av kollekt medelst håv; förr äv.: rättigheten att uppbära gm håvgång insamlad kollekt. Att (Hedvig Eleonora-)församlingens båda komministrar måtte i stället för håfgång få lön af kyrkan. KyrkohÅ 1913, s. 187 (efter handl. fr. 1758). Hovgång vid kollekts upptagande har återinförts på olika håll. Upsala(A) 1924, nr 215, s. 4. Håvgång till förmån för Gammalsvenskbyinsamlingen. SvD(A) 1929, nr 268, s. 5. —
(2) -KISTA. (förr) i kyrka: kista vari de med håv insamlade kollekterna förvarades. FrestaKRäk. 1714. Hagström Herdam. 4: 440 (i handl. fr. c. 1790). —
(1) -NÄT. i sht fisk. Fatab. 1910, s. 230. Håvnätet bör helst vara av flätad, oljepreparerad metrev. Hammarström Sportfiske 38 (1925). —
(2) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl.
1) pänningar som inflyta l. influtit gm kollekt med håv. Norrl. 8: 43 (i handl. fr. 1699). Topelius Vint. I. 2: 139 (1867, 1880). Upsala(A) 1919, nr 234, s. 6.
2) pänningar avsedda att givas vid kollekt med håv. Strindberg Skärk. 10 (1888). Små kopparslantar till håvpänningar. Landsm. 1907, s. 96. —
(1, 2) -SKAFT. särsk. (i sht fisk.) till 1. Håvskaftet bör vara lätt och ej av större längd än som är erforderligt för det ändamål, vartill håven är avsedd att användas. Hammarström Sportfiske 36 (1925). —
(2) -SLUT, m.(?) (†) om person som är njugg l. snål (vid traktering). När för:de Lucas hafuer velat förskåna sin husbonde och inthet så fult skenckia för honom som för andra, hafver Per Olufszons son sådant förvägrat och sagt: Du håfslut(?), skänck liika mykid för din husbonde som för min faar. BtHforsH 1: 133 (1623). —
(1) -STAD. (†) Håfstad kallas de ställen, hvarest fisken (dvs. laxen) för strömmens häftighet och fall nödgas stanna och hvila ned om någon hälla, så nära in vid landet, at den med stora dertil gjorda håfvor kan uphämtas. VetAH 1751, s. 281. —
(1) -TAG. (mera tillf.) Ett enda håftag inbragte fjorton stycken af de vackra insekterna. Sjöstedt Västafr. 199 (1904). —
(1) -TEKNIK(EN). teknik för användande av håv; särsk. limnolog. teknik för upptagande av plankton medelst håv. BotN 1914, s. 183.
Spalt H 1859 band 12, 1932