| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INNEHAVA in3e~ha2va l. (numera alltid i talspr.) INNEHA ~ha2, v. -har, -hade, -haft, -havd; se för övr. HAVA. vbalsbst. -ANDE; -ARE, -ARINNA (se avledn.); jfr INNEHAV.
1) till INNE 3, med saksubj.: hava (ngn l. ngt) inuti sig l. inom sitt område, hysa, rymma; innehålla; numera bl. (föga br.) om fartyg o. d.: hava (ngt) ombord (ss. last); förr äv. i p. pr. med passiv bet.: som finnes ombord. (Skutor försedda) med en hosfogad lista på innehafvande gods. HSH 6: 89 (1658). Ett Håsspitaal .., hwilket allredho så många innehafwer, som han tåhler. Därs. 31: 195 (1664). Askekrukor, som innehaft deras brända Been. Rudbeck Atl. 3: 70 (1698). (Fartyget) Svenska Lejonet innehade last af smiden, kläden och styckegods. Strindberg SvÖ 3: 2 (1884). — särsk. bildl.
a) (†) om skrift l. tal: innehålla. Annerstedt UUH Bih. 2: 74 (i handl. fr. 1664). Hans Kongl: Maij:ttz Kyrkiolag innehaf(ve)r .. att (osv.). VDAkt. 1689, nr 632. Huruledes .. KiöpeContractet .. icke några Conditioner eller villkor innehafver. VRP 9/4 1733. Därs. 13/5 1734.
b) (†) innebära, betyda; vilja säga; äv. i uttr. innehava en mening, hava en innebörd. Nähr herttigen detta hörde och väl förnamm, hvadh mening thett samma innehade. HH 20: 308 (c. 1640). Helst han ike förstår hwadh sådant wärk (dvs. att gifta sig fattigt) innehafwer. VDAkt. 1704, nr 220.
2) (i sht i skriftspr.) till INNE 4: hava (ngt), vara i besittning av (med l. utan äganderätt); hava (ngt) i sin ägo l. i sin besittning l. i förvar l. under sin vård l. förvaltning l. ss. pant l. lån; disponera; hava hand om; äv. (jur., ävensom skämts. ålderdomligt) i p. pr. med passiv bet.: som innehaves; förr äv. i uttr. innehava ngt med sig. OPetri MenSkap. 76 (c. 1540). Att dhe tillstelle honom dhe femhundrede daller, the ännu med sigh innehafve. AOxenstierna 2: 748 (1624). Kongs-Ladugård, den Landshöfdingen på Lön innehaft. PH 5: 2934 (1750). Den, som olofligt säljer arsenik eller innehafver den. Berlin Lsb. 297 (1852). Rösträtt på grund af innehafvande fastighet. Aldén Medb. 1: 40 (1888). VL 1908, nr 217, s. 5. — särsk.
a) med avs. på land l. stad l. fästning o. d.: ha i sitt våld, ha under sig; hålla besatt. J wette wel .. huad regemente .. (konung Kristiern) här förde tå han tesse rijke jnne hadhe. G1R 8: 10 (1532). D. 11 Nov. 1714 ankom .. (K. XII) till Stralsund, som ännu innehades af Svenska trupper. Malmström Hist. 1: 17 (1855). Fienden innehade höjderna. WoH (1904).
b) med avs. på anställning l. befattning l. affärsrörelse l. värdighet l. ställning l. förmån l. rättighet o. d.: hava; vara i besittning av; bekläda (en befattning o. d., se BEKLÄDA II 2); åtnjuta (en förmån o. d.). Inneha(va) ett högt ämbete, en hög samhällsställning. Inneha(va) första förslagsrummet. Inneha(va) ett stipendium. G1R 8: 56 (1532). Den Scholæsyssla han innehafver, men genom vicarius bestrider. VDAkt. 1760, nr 126. De tvänne Stats-Ministrarne innehafve Rikets Högsta värdigheter. RF 1809, § 34. Nebukadnezar .. innehade tronen i 43 år. UVTF 12: 92 (1875). Betyg från förut innehafda platser. GHT 1895, nr 205 A, s. 4. Hans innehafvande ordinarie tjänst. SFS 1905, nr 6, s. 50.
c) mer l. mindre bildl. — särsk.
α) (†) med avs. på egenskap, känsla l. tanke o. d.: hava; hysa. VDAkt. 1666, nr 215. På thet han icke skulle fatta misstanka, den han dock innehade. Roland Minn. 35 (c. 1748). (”Lyftestenarna”) innehafva .. en sådan tyngd, att (osv.). Afzelius Sag. 1: 12 (1839). Holmberg Nordb. 193 (1852).
β) med avs. på förmåga, färdighet, kunskaper, teknik o. d., förr äv. med avs. på visst ämne (ett språk, en konstart o. d.): äga; behärska; hava lärt sig, vara förtrogen med l. hemma i (ngt). Han innehar kunskaper motsvarande högsta betyget. Män, som tillika med lärdom, innehaft vältalighet. Kling Spect. Pp 1 a (1735). (E. XIV) nyttjade .., så ofta han kunde, Latin, det han ända till fullkomlighet innehade. Nordin i 1SAH 1: 110 (1786, 1801). Hallström Händ. 312 (1927).
γ) med avs. på ålder, i uttr. inneha(va) (en viss) ålder, förr äv. innehava (så l. så många) år, ha hunnit (den l. den) åldern, vara (så l. så) gammal. Såsom iag nu mine 80 åhr innehaffver. VDAkt. 1680, nr 171. Det indiska dramat innehar alls icke samma vördnadsbjudande ålder som (osv.). Andersson Ratn. 4 (1892).
δ) (föga br.) om egenskap o. d.: hava (ngn l. ngt) i sitt våld, behärska; jfr a. (Girigheten) är en så skadelig plåga, den der så platt innehafver hela människan, at (osv.). Borg Luther 2: 239 (1753). De aflägsna tider, då barbariet ännu innehade Europa. Fahlbeck Stånd 6 (1892).
3) (†) till INNE 4 d: behålla (ngt) kvar hos sig; icke utlämna l. utbetala; jfr INNEHÅLLA 4. Ty begära dhe i ödmiuckheet, att hennes Enckjohielp så länge måtte innehaffwas, till des kyrckjan blir förnögd. VDAkt. 1707, nr 446. — särsk. bildl.
a) bevara (ngt) hos sig ss. en hemlighet, icke yppa, hålla inne med, hålla tyst med. Han behagade .. sådane beskyllningar innehafwa och siellf behålla till dess sådant lagligen är bewijst. VDAkt. 1664, nr 136.
b) uppskjuta (med värkställande av ngt). Iagh förundrar mig att Hr befalningsmannen så länge medh Executionen innehaffd. VDAkt. 1696, nr 378.
4) (†) till INNE 10: föra l. bringa (ngn) in (ngnstädes); jfr INHAVA. Eet barnehus, dijt de som på gaturne gå och tiggie, kunne innehafwes. KalmPriv. 1620, s. 59. Månss Erichson i Valby (har) försutit innehafwa för Rätten sin poike. GullbDomb. 4/11 1659; jfr INNE 1 g.
a) till 2 b. Platsens nuvarande innehavare. Innehavaren av stipendiet. Berch Hush. 52 (1747). Innehafvarne af rikets högsta orden, Seraphimer-Riddarne. Ekelund 1FädH II. 2: 113 (1831). De första innehafvarna af lärostolar i nordiska språk. EHTegnér i 3SAH 6: 413 (1891). jfr APOTEKS-, BEFATTNINGS-, MAKT-, MONOPOL-, PATENT-, RÄTTS-, TRON-INNEHAVARE m. fl.
b) (†) till 2 c α. Vrånghet och ondska .. trifvas; när theras innehafvare få fritt spela. Sahlstedt Hoffart. 77 (1720).
c) till 2 c β. Leopold 3: 193 (1798, 1816). Innehafvare af en högre bildning. Ekelund 1FädH 1: 4 (1829). Svensén Jord. 89 (1884). (†) (Han) är innehafvare af alt, som hörer til Latinska Litteraturen. SvMerc. 2: 610 (1757).
Ssgr (i sht jur.): innehavar(e)-fullmakt. fullmakt utställd för innehavaren. Kallenberg CivPr. 1: 672 (1922).
-papper. skriftlig handling som berättigar innehavaren att komma i åtnjutande av viss prestation. NF (1883). —
INNEHAVARINNA 101032, f. kvinnlig innehavare. SvTyHlex. (1851). Innehafvarinnan af Walla gästgifveri. PT 1907, nr 24, s. 3. —
INNEHAVERSKA, f. (föga br.) innehavarinna. Dhenna .. zedelss Innehafuerska. VDAkt. 1651, nr 197. Leopold 5: 520 (c. 1820). Hans fru var innehaverska av en matservering. Andersson Chimokama 34 (1920).
Spalt I 682 band 12, 1933