| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MINNE min3e2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (Bureus Nym. 1: 7 (1637) osv.) ((†) = (LPetri DialMess. 71 b (1542; i bet. 7 a)); -er SynodA 2: 55 (1592; i bet. 7 a), KOF 1: 468 (c. 1618; i bet. 7 a)).
1) den förmåga gm vilken ngn bevarar de innehåll som avlösa varandra i hans medvetande ss. dispositioner hos honom att under vissa förutsättningar (i bildens l. föreställningens form) reproducera (det väsentliga l. delar av) samma innehåll i medvetandet (o. därvid mer l. mindre starkt känna sig ss. utförande en dylik reproduktion); ofta med tanke företrädesvis l. enbart på det reproducerande momentet i denna förmåga; i en mångfald uttr. äv. om förhållandet att minnas (i bet. 2) l. att ngt ihågkommes l. om medvetandet l. (viss tänkt del av) själslivet ss. organ för minnesförmågans värksamhet resp. ss. en reservoar för minnesbilder l. minnesföreställningar; äv. i utvidgad anv., i fråga om kännedom som gm muntlig l. skriftlig tradition bevaras inom ett folk o. d. om det förflutna. Ha ett gott, förträffligt, utmärkt, pålitligt, säkert (stundom starkt, förr äv. kvickt) l. dåligt (stundom svagt l. klent, förr äv. trögt l. hårt l. svårt) minne. Ha kort, långt minne, vara glömsk resp. kunna minnas ngt länge. Ha (gott, dåligt) minne för namn, siffror. Optiskt (visuellt), akustiskt (auditivt), motoriskt minne (psykol.), (god) minnesförmåga med avs. på syn- resp. hörsel- l. muskelförnimmelser. Öva sitt minne. Förlora minnet. Överlasta minnet. Icke kunna lita på sitt minne. Om mitt minne inte bedrager l. sviker mig. Använda ngt till hjälp l. stöd för minnet. Behålla, bevara, återkalla ngt i minnet. Lägga ngt på minnet, föresätta sig l. bemöda sig att bevara ngt i minnet. Inprägla (förr äv. fatta l. författa) ngt i minnet l. sitt minne. Det vill inte fastna i minnet. VarRerV 5 (1538). Gått minne. RA I. 3: 114 (1593). Theraf (dvs. av namnet blodsåker) blifwer nu .. (översteprästernas) grymhet i ewerdeligit minne. Spegel Pass. 221 (c. 1680). (K. M:t har förordnat) Om åldriga Personer som åstunda träda i äktenskap, men kunna för hårdt minne skul icke läsa ord ifrån ord Lutheri Catechismum, at dem (osv.). HC11H 15: 49 (1697). Barn må ej på en gång läsa och äta: ty det får trögt minne. Fernow Värmel. 256 (1773). Så mycket, som ren verlden glömt, / Låg i hans trogna minne gömdt. Runeberg 2: 13 (1847). Taine konstaterar hos sig själf ett blott medelmåttigt minne för formförhållanden samt ett relativt godt minne för färger. Herrlin Minnet 72 (1909). — jfr BARN(A)-, FOLK-, HÄST-, HÖNS-, HÖRSEL-, LOKAL-, MANNA-, MÄNNISKO-, ORD-, SIFFER-, SPRÅK-, SYN-, TAL-MINNE m. fl. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. för bättre minnes skull, för att man bättre l. lättare skall komma ihåg ngt. Lundberg Paulson Erasmus 227 (1728). Märken eller anteckningar ”för bättre minnes skull” i almanackor, promemorior, annotationsböcker o. d. Noreen VS 1: 8 (1903).
b) i uttr. till minnes.
α) († utom i β’) i fråga om anteckningar: till stöd för minnet l. för bevarande av ngt i minnet l. för bevarande av kännedomen om ngt; äv. sammansmältande med verb till ett enhetligt uttr. med bet.: anteckna, nedskriva. Begärendes, att th[et] motte bliffue tilminnes skriffuit vthi Tänckeboken. SthmTb. 19/3 1576. Hålla wissa register sigh til minnes. Gustaf II Adolf 35 (c. 1620). Uppskrifva ngt sig till minnes. Meurman (1847). — särsk.
α’) utan utsatt huvudord, ss. ett slags rubrik till en viss anteckning. JönkTb. 120 (1528). Till minnes om en dieckne. ÄARäfst 17 (1596).
β’) (fullt br.) i uttr. teckna sig ngt till minnes, anteckna l. nedskriva ngt för att bättre kunna minnas det; ofta bildl.: lägga ngt på minnet. HC11H 7: 168 (1715). Som ni alla vet, tecknar jag hvart öre mig till minnes. Knorring Cous. 1: 11 (1834). Hans framställda åsikter, hvilkas hufvudinnehåll jag tecknade mig till minnes, slogo lifligt an på mig. De Geer Minn. 1: 165 (1892). De veta alla att vad de än besluta, kommer opinionen i hela världen att teckna sig det till minnes. SvD(A) 1929, nr 16, s. 8.
β) i uttr. draga till minnes.
α’) (†) bringa (ngn) att minnas (ngt), påminna (ngn) om (ngt). 1Kor. 4: 17 (NT 1526). Så drager iagh .. E. H. Excell. til minnes, att (osv.). Rudbeck Bref 109 (1675).
β’) (småningom l. plötsligt) komma ihåg (ngt), erinra sig (ngt); numera bl. i uttr. draga sig till minnes (med indirekt refl. obj.). Thå begynte Petrus dragha till minnes thet oordith som Iesus hadhe sagt till honom. Mark. 14: 72 (NT 1526). Emedan Jagh drager migh till minnes, huruledes (osv.). Schück VittA 1: 215 (i handl. fr. 1670). SvD(A) 1932, nr 208, s. 4.
γ’) (†) med saksubj. l. opers., för att beteckna att ngt ihågkommes av ngn. Szå drager oss .. icke heller fulleligen til minnes, huru ther vm handlet bleff. G1R 15: 399 (1543). Migh dragher tilminnes, at tu i Förstonne (osv.). L. Paulinus Gothus ThesCat. 337 (1631).
γ) i uttr. föra till minnes.
α’) (i vitter stil) i uttr. föra ngn ngt till minnes, påminna l. erinra ngn om ngt. Schroderus Sleid. Fört. 2 b (1610). Dalkarlarne skrefvo ett hotande bref till .. (Gustav Vasa), hvaruti de förde honom till minnes den tid, då han såsom en flykting vandrade omkring i deras skogar. Ekelund 1FädH II. 1: 27 (1830). PT 1913, nr 185 A, s. 2.
β’) (†) i uttr. föra sig ngt till minnes, draga sig ngt till minnes. RP 6: 239 (1636). Jag sielf söker förgäfves, at föra mig detta til minnes. Ekelund Fielding 191 (1765).
c) i uttr. ur (förr äv. av) minnet, i fråga om förhållandet att ngn uppläser l. nedtecknar o. d. ngt som han läst l. hört l. sett, utan att stödja sig på annat än sitt minne; jfr UTAN-TILL. (Sv.) Aff minnet, (lat.) Memoriter. Linc. (1640). (Prästkandidaterna skola) af minnet kunna uthsäija the förnämsta Skrifftenes witnesbörder, och hufwudspråk, på hwilka hwar och en Artikel (av trosläran) består. KOF II. 2: 189 (c. 1655). Vid nio års ålder kunde Mozart ur minnet nedskrifva en niostämmig musiksats. Herrlin Minnet 79 (1909).
d) i uttr. ha (ngn l. ngt) i minne(t) (jfr i, j); numera särsk. med tanke på att ngn vid visst tillfälle tänker på ngt l. att ngn icke försummar att beakta l. uppmärksamma ngt; förr äv. vara (ngn) i minne(t), ihågkommas (av ngn). Thetta ordet (av Kristus) merck, och haff thet j minne. LPetri 3Post. 14 b (1555). E. H. är uthan tvifvel i minnet, huruledes (osv.). OxBr. 12: 124 (1614). Jag hade Telekkas historia väl i minnet då (osv.). Lo-Johansson Zig. 154 (1929).
e) i uttr. ha (ngt) i friskt l. färskt minne o. d., väl l. livligt ihågkomma (ngt); äv. vara (l. förbliva) i friskt minne (hos ngn), stundom i ngns friska minne. Thet (dvs. att K. XI o. hans gemål voro gudfruktiga) är i allas friska minne. Swedberg SabbRo Dedic. § 5 (1710). (Pojken) hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne. Lagerlöf Holg. 2: 34 (1907).
f) i uttr. behålla l. bevara l. hava (ngn l. ngt) i tacksamt l. vänligt l. vördsamt l. kärt minne o. d., minnas (ngn l. ngt) med tacksamhet osv. Att H. K. M:t migh .. (Dagön) till köpz oplattet haffver, .. hvilkett hos migh udi tacksamptt minne behålles skall så länge jagh leffver. OxBr. 5: 289 (1624). De Geer Minn. 1: 35 (1892). Djupt sörjd och i tacksamt minne bevarad. SDS 1944, nr 11, s. 2 (i dödsannons).
g) i uttr. falla l. rinna ngn i minnet, stundom falla i ngns minne, med (mer l. mindre abstrakt) saksubj.: (plötsligt) ihågkommas av ngn l. bli föremål för ngns tankar; falla ngn ur minnet l. falla l. gå ur ngns minne, upphöra att höra till det som ngn minnes l. kan erinra sig. Thet är fallet migh vthu minnet. Dan. 2: 5 (Bib. 1541). Thet rinner mig i minnet, med hvad åtbörder, Hr Vidbeck, åhr 1702, intog högsta Cathedren i Vexiö Gymnasio. VDAkt. 1720, nr 199. Bååth Grette 78 (1901).
h) (†) i uttr. slå l. sätta ngt ur minne(t), upphöra att minnas ngt, glömma bort ngt; äv. övergående i bet.: slå ngt ur hågen, sluta att bry sig om ngt. Doch haffwer thenne hanss hustro Karin Jönsadotter, thetta (dvs. vad mannen skrivit till henne) slagit uthur minnett. VDAkt. 1662, nr 260. HC11H 14: 126 (1668: satt ur minne). Wickell tilstår sielf, at han slagit detta predikandet uhr minnet. VDAkt. 1785, nr 268.
i) i fråga om addering vid vilken man vid hopsummeringen av en kolumn kommer till ett flersiffrigt tal, varvid endast den sista siffran uppföres under kolumnen o. den första resp. de första bevaras i minnet för att tagas med vid hopsummeringen av nästa kolumn. Ha (jfr d) l. få (ngt) i minne(t), stundom vara i minnet. AJGothus ThesArithm. 14 (1621). Addera 6. 3. 4. 5. tilhopa, gör 18. sätt 8. och haff 1. i Minnet. Hortulanus Rekn. A 4 a (1638). Pojke du räknar ju galet! / Var det i minnet det talet? Runeberg (SVS) 2: 16 (c. 1820). Lindqvist Dagsl. 1: 65 (1898). — särsk. i sådana uttr. som ett upp och ett i minne(t); äv. (vard.) bildl., för att beteckna en mycket lång o. en mycket kortvuxen person bredvid varandra. Envallsson Tunbind. 47 (1781). Östergren (1932).
j) i fråga om förhållandet att ihågkomma ngn (ha ngn i åtanke), då det yppar sig tillfälle att bereda honom en fördel (l. att tillfoga honom skada); numera bl. i uttr. ha (ngn) i minne(t) (jfr d), förr äv. dels ha (ngn) i gott l. nådigt (o. d.) minne, dels vara (ut)i ngns goda minne. OxBr. 12: 83 (1640: hafva migh i minnet). Om .. (skogvaktaren) förrättar des tienst med flit, .. vare han då uti Härads Rättens och Häradets eller Sochnens goda minne, at .. niuta något understöd til desz uppehälle. FörordnSkog. 1734, s. C 3 a. PH 2: 1565 (1739: hafva dem i nådigt minne). När något rätt delicat vankades att äta eller dricka, .. då hade hon alltid den glupska pojken i minnet. Knorring Ståndsp. 2: 61 (1838). Östergren (1932).
k) (†) med objektiv gen. angivande ngt som ngn kommer ihåg l. tänker på. Bed om Tro! / Och sök Siälens retta Ro / Ej i Flärd och werldzligt Sinne: / Men i Dygd och Himmels Minne (dvs. tanke på himmelen). Lucidor (SVS) 67 (c. 1670). Då glädes åter hennes (dvs. människans) sinne / likt fremlingens från Schweitz som hör / en hemlandston som återför / hans Alpers och hans barndoms minne. Tegnér (WB) 4: 17 (1822); jfr 4.
2) om sammanfattningen av vad man minns, med särskild tanke på hur långt tillbaka i tiden den äldsta hågkomsten ligger.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. före mitt minne. På grund av svag hälsa hade han emellertid före mitt minne måst lämna yrket och … HågkLivsintr. 11: 115 (1930).
3) närmande sig l. övergående i bet.: eftervärldens dom, historien (ss. bevarande kännedomen om ngn), namnkunnighet, ära, ryktbarhet o. d.; äv. med mer l. mindre utpräglad personifikation; numera bl. ngn gg (i poesi l. vitter stil) i uttr. minnets bok, land, sal, tämpel, värld o. d. Menn kan däd nog skiönias att hann detta giordt sig till minnes och nampnkunnigheet. Reenhielm OTryggw. 245 (1691; isl. orig.: til agetis sier). Gå du at snillets krans och segrens krona bära, / At ren i minnets sal dit rum förordnadt se. Kellgren (SVS) 2: 126 (c. 1780). Den tid skall komma då Minnet, för hvilket Gustaf III lefde, skall göra honom full rättvisa. Tegnér (WB) 4: 261 (1823). I minnets verld, / Gunnar, / ditt namn skall stråla med ärans prakt! Rydberg Dikt. 1: 63 (1876, 1882).
4) i minnet (i bet. 1) l. traditionen bevarad l. fortlevande bild av l. föreställning om ngt; (vad som fortlever av ngn l. ngt i form av) minnesbild(er) l. minnesföreställning(ar); ngt som man minnes l. varom kännedom gm tradition bevarats inom ett folk o. d.; viktig, minnesvärd händelse o. d. (som brukar högtidlighållas); sägen, tradition o. d. Det blev ett minne för livet. Sitta och hänge sig åt sina minnen. Det är ett av mina tidigaste minnen. Uppliva sina minnen. Ett smärtsamt, bittert minne. Uppteckna sina minnen. Bleknande minnen. Ha ett dunkelt minne av ngt. Bevara det bästa minne av ngn l. ngt. Den döde efterlämnar minnet av en sällsport hederlig man. Våra stora (fosterländska) minnen. Huru gammal hon (dvs. västgötalagen) är, hafwer man intet kunnat finna af något Historisk(t) minne. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). Dig ger jag ringen, / Ingeborg, åter; / heliga minnen bo troget i den. Tegnér (WB) 5: 134 (1821). Du thronar på minnen från fornstora dar, / då äradt ditt namn flög öfver jorden. VSvFolksång. 2 (1845). Staden (Hedemora) förekommer i historien i samband med minnena om Sturarne och Gustaf Vasa. Höjer Sv. 1: 433 (1875). (K. XV) är mig kärare såsom ett minne, än han var under sin lefnad. De Geer Minn. 2: 138 (1892). Siwertz JoDr. 18 (1928). (†) Oförtänkt, som en fallets lucka, / Sig jorden öppnar för er med ett — / Och I försvinnen / I plötsligt nedan — / Och edra minnen (dvs. hågkomsterna av eder) / Försvinna sedan. Wallin Vitt. 1: 46 (1839). jfr BARNDOMS-, FOLK-, FORNTIDS-, HÄVDA-, LEVNADS-, SKOL-, SLÄKT-, UNGDOMS-MINNE m. fl. — särsk.
a) i titlar på böcker o. d., redogörande för sådant som en l. flera författare erinra sig ur sin levnad, från resor l. från sin beröring med en l. flera personer. Minnen. Utdrag ur Bref och Dagböcker. Geijer (1834; boktitel). Mårbacka och Övralid. Minnen av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam av 40 författare. (1940; boktitel).
b) (i sht i högre stil) i sådana uttr. som bevara, uppliva, fira, föreviga, hedra, högtidlighålla, välsigna, förbanna ngns l. ngts minne l. minnet av ngn l. ngt; ngns l. ngts minne (för)bliver. Man talte om hans (dvs. den avlidnes) Lof .. / Och at ej öfvermod hans Minne platt utrotar. Frese VerldslD 111 (1721, 1726). Den tappres minne — det blifver. Geijer Skald. 10 (1811, 1835). Ej med klagan skall ditt minne firas. Runeberg 2: 28 (1835). Firandet af de dödes minne. Hahr ArkitH 134 (1902).
5) förhållande(t) att gm ngn särskild åtgärd söka bevara hågkomsten av l. traditionen om ngn l. ngt l. visa att man tänker på ngn l. ngt (med glädje l. tacksamhet l. vördnad o. d.).
a) i uttr. till minne av ngn l. ngt, äv. till ngns minne, stundom till minne att osv.; äv. närmande sig l. övergående i bet. 6. Till minne att han H. K. Maij:tt hafver upvartat, förärtes honom een guldkäd om 235 kronor. RP 8: 274 (1640). Glöm mig ej, / och tag, till minne af vår barndomskärlek, / min armring här. Tegnér (WB) 5: 64 (1824). En triumfbåge till minne af Jerusalems förstöring — den berömda Titusbågen. Hahr ArkitH 126 (1902). Till minne av den döde brukades på begravningar utdelas till släkt och vänner s. k. begravningsskedar med den avlidnas namn, födelse- och dödsår ingraverade. Rig 1935, s. 126.
b) närmande sig bet. 7, ss. förled i ssgr med bet.: viss handling l. viss sak o. d. utförd resp. förfärdigad l. placerad ngnstädes o. d. till minne av ngn l. ngt; jfr MINNES-BILD 2, -DIKT, -GUDSTJÄNST, -HÄLL, -KYRKA, -PLAKETT, -RINGNING, -RUNA, -SKRIFT 3, 4, -STEN, -TAL, -UTSTÄLLNING, -VÅRD m. fl.
6) konkret, om sak som erhållits l. bevaras till minne av ngn l. ngt; minnesgåva, suvenir; jfr MINNES-SAK 2. Kunde jag endast / ge dig ett minne af mig! Tegnér (WB) 5: 24 (1825). (Jag) målade .. små oljetaflor, hvilka jag gaf bort som minne. Wetterbergh Selln. 92 (1853). Hennes nåd öfverstinnan hade lofvat att ge Frans .. ett litet minne vid afskedet. Hedenstierna FruW 91 (1890).
7) om ngt varmed man avser att hedra (minnet av) ngn l. ngt; jfr 5 b.
a) (i fråga om ä. förh.) skål som vid festliga samkväm dracks till ngns (särsk. en hednisk gudomlighets l., längre fram i tiden, Guds l. ett helgons) ära; äv. om sång som föredrogs i samband med en sådan skål l., allmännare, om sång till ngns ära. The ochristeligha minne, som nu är sedh (att sjunga i gästabud m. m.). LPetri DialMess. 71 b (1542). Odens Skåål och Frigga minne, / Dricker iagh i thetta sinne. Prytz OS C 2 a (1620). Vplys mitt Nimme och Sinne, / At iagh Tigh (dvs. Jesus) fatta må: / Så wil iagh Siunga Minnen, / Om Tigh och tina Nåd. Bureus Nym. 1: 7 (1637). Och drickom lustigt thenne Dagh, / Förlorade Sonsens Minne. Brasck FörlSon. M 2 a (1645). Heidenstam Svensk. 1: 201 (1908). jfr SvKulturb. 5—6: 30 (1933).
b) minnestal, minnesteckning o. d.; förr äv. om gravsång l. inskrift på gravsten. Minne öfver Hof-Intendenten Välborne Herr Carl von Stenhagen. Nordenflycht QT 1748—50, s. 44. Den sten är längesedan sönderslagen .., som .. Johan Skytte låtit hitlägga (på en grav i Tuna), hvilken innehölt följande minne (osv.). Hülphers Dal. 83 (1762). Ecks minne öfver J. Lidén är plant och nätt. Porthan BrSamt. 1: 277 (1802). Minne av Elis Schröderheim författat av Henrik Schück. 3SAH LII. 2: 1 (1941). jfr GRAV-, GRIFT-, ÄRE-MINNE m. fl.
c) (ålderdomligt) om samling av personalhistoriska uppgifter. Östgöthars Minne. Braad (1769; boktitel). jfr HERDA-MINNE.
d) (i vitter stil, numera mindre br.) minnesvård, minnesmärke; äv. bildl. Mig ett minne jag rest, mer än metallen fast. Adlerbeth HorOd. 136 (1817). (Monumentet över slaget vid Lund) står här som det minne kärleken reser på grafven. Weibull LundLundag. 262 (1883). jfr GRAV-, HÄVDA-MINNE.
8) (ålderdomligt) om lokalhistorisk framställning. S. Claræ Minne. Nordberg (1727; boktitel). Norrköpings minne. Sundelius (1798; boktitel).
9) ss. senare led i ssgr betecknande (minnesfest vid) tidpunkt då viss tid förflutit från en händelse o. d.; se FEMHUNDRAÅRS-, FEMTIOÅRS-, HUNDRAÅRS-MINNE m. fl.
10) om lämning l. spår av ngt som (väsentligen) tillhör det förgångna. Bönderne sjunga ännu gamla förbråkade latinska visor, som ofelbart äro minnen af Påfvedömet. Lagerbring 1Hist. 1: 5 (1769). Hans manligt sköna ansigte var ganska blekt: ett talande minne af den öfverståndna sjukdomen. Almqvist GMim. 2: 113 (1842). (Nationalmuseum) är ämnadt till förvarande af historiska minnen och konstsamlingar. LbFolksk. 117 (1890). (Seden att äta lutfisk på högtidsaftnar) är ett minne av den fasta, som i den katolska kyrkan går före alla stora högtider och förbjuder köttmat. Nilsson FestdVard. 28 (1925). — jfr FORN-, FORNTIDS-, KULTUR-, NATUR-MINNE.
11) († utom i b) samtycke, tillstånd, lov, medgivande; vetskap som ngn har om ngt, utan att protestera mot l. söka hindra det; särsk. i uttr. med l. utan (lov l. förlov och) minne, med l. (för)utan l. mot ngns (lov l. vetskap l. vett l. ja och) minne l. ngns minne och samtycke o. d. G1R 8: 173 (1533). Medh borgemesterens Loff och minne. UpplDomb. 3: 111 (1541). Then, som .. uthen förlof och minne är dragen ifrå konungens tienst. RA I. 2: 19 (1561). Ingen fremmande prest skal fördrista sigh att hålla tijdgerdh, vthan Sochna prestens Jaa och minne. KOF 1: 336 (1575). Omförmälde åbyggnads uppförande (hade) icke skett utan vederbörandes minne och samtycke. 1NJA 1874, s. 442. Med, utan ngns minne. Sundén (1887). — jfr GOD-, O-MINNE. — särsk.
a) ss. obj. till få, giva o. hava. G1R 2: 190 (1525). Alle man hafwa låf och minne at fånga och slå medh byssa .. the diur och fugel som skada giöra. Schmedeman Just. 267 (1647). Dalin Vitt. II. 5: 176 (1738).
b) (fullt br.) i uttr. med, utan ngns goda minne. NoraskogArk. 5: 37 (1581). At .. (fursten) icke sådant (dvs. utövad stränghet) vthan sitt Rådz godhe minne och betänkiande giordt och vppåbudhet hafwer. Skytte Vnd. C 4 b (1604). Liljencrantz .. uppbar opåtaldt, med sin konungs goda minne, enskild provision af spanmålshandeln och vexeldragningar för kronans räkning. 2SAH 43: 297 (1867). SvD(A) 1933, nr 51, s. 4.
12) (†) överenskommelse; samförstånd; förhållandet att göra l. ha gjort upp i godo med ngn, förlikning; ofta i uttr. vara l. bliva i (ngns) minne. G1R 1: 159 (1523). Then saack schulle ranschas in före godamen och sidhan endas j reeth eller mynne. Därs. 2: 98 (1525). (Han) haffwer waridt i wårt mijnne (dvs. gjort upp med oss) före then sak och mishandil som han vtj kommen war Så atuj haffue öffwerseet med honum och tagit honum til node. Därs. 7: 19 (1530). Ath Zacharias arffuinger, som hans godz hender emellom hadhe, skulle wtleggie kleditt eller ware i Matheas mine. SkrGbgJub. 6: 49 (1587). Han swarade dem i ett wredt sinne, / I hafwen warit med mine Bröder i minne. Carl IX Rimchr. 32 (c. 1600). Så att E. K. M:tt altidh må kone låthe sin saak förlijkas till minne eller rätt. AOxenstierna 2: 307 (1617).
B: (4) MINNES-ALBUM. = -bok 3; jfr album 2 a. Björkman Hesp. 3: 59 (1897). Också i Danmark voro stamböcker och minnesalbum på högsta modet, och husets unga damer läto ej den svenske diktaren (dvs. Tegnér) slippa undan tributen i bunden form. Bååth-Holmberg Morf. 1: 167 (1910). —
-ANTECKNING~020. anteckning ur minnet l. till stöd för minnet l. för bevarande av ngt i minnet. Bremer Nina 671 (1835). Den art af minnesanteckningar, som kallas dagbok. 2NF 18: 85 (1912). —
-ARBETE~020. i sht psykol. o. pedag. Att inlärandet af de formrika språkens element kräfde ett mekaniskt minnesarbete, som (osv.). BtRiksdP 1904, I. 1: nr 50, s. 49. —
-BELASTNING. i sht psykol. o. pedag. jfr belastning, sbst.1 2 a slutet. Den nuvarande minnesbelastningen i skolan. Verd. 1890, s. 150. —
-BETA, r. l. f., förr äv. -BETE l. -BET, m. (minnes- 1582 osv. minns- 1721—1739) eftertrycklig tillrättavisning l. upptuktelse l. bestraffning (som man icke glömmer); äv. allmännare l. bildl., om svår upplevelse; jfr beta, sbst.2 b γ β’. Ge ngn l. få en minnesbeta. PErici Musæus 1: 60 b (”50 b”) (1582). Håll E’r oförskiämda mun, eller jag lär gifva Er en minsbeta, som I skall kiänna så länge I lefver. Gyllenborg Vill. 34 (1721). Ahnlund GA 255 (1932). —
-BILD. (minne- 1717—1843. minnes- 1798 osv.)
1) till 1 o. 4: i minnet bevarad l. återkallad bild av ngt; jfr bild, sbst.1 3 (b). Atterbom PhilH 279 (1835). Vaga minnen .., som behövde tid på sig för att ta form av distinkta minnesbilder. Hellström Storm 180 (1935).
2) till 5 b, 7 b, d: teckning l. målning l. bildstod o. d. till minne av ngn som den framställer; numera nästan bl. (mera tillf.) bildl., om (muntlig l. skriftlig) skildring med sådan uppgift: minnesteckning; jfr bild, sbst.1 1 (c ε). Frese VerldslD 100 (1717, 1726). Vi våga hoppas .. att han (dvs. C. W. Böttiger) alltjemnt skall skänka oss fortsättningen af de minnesbilder, hvilkas begynnelse väckt en så liflig beundran. Eichhorn Stud. 2: 268 (1872). (Framför Lunds universitet) har rests en minnesbild af en af detta universitets store lärare och forskare. Quennerstedt StrSkr. 1: 76 (1902, 1919). —
-BLAD.
1) (numera bl. tillf.) till 1: blad för minnesanteckningar. Bergström Bild. 1: 163 (i handl. fr. c. 1830).
2) till 4, 5 b; om skrift l. skildring till minne av ngn l. ngt; äv. om ”blad” i en persons liv ss. föremål för skildring. Frankrike-Preussen, eller tvenne minnesblad ur två store mäns lefnad. (1870; boktitel). De deputerade läto till hågkomst af dagen trycka ett minnesblad, som (osv.). De Geer Minn. 2: 7 (1892). —
(5 b, 6) -BLOMMA, r. l. f. (i poesi l. vitter stil) blomma som förvaras till minne av ngt l. som planteras på gravkulle o. dyl.; stundom om förgätmigej (se d. o. 1). Polyfem V. 33: 4 (1812; på gravkulle). Runeberg (SVS) 2: 120 (c. 1828; om förgätmigej). (Visan) uppväcker, som en bland gamla bref gömd minnesblomma, plötsliga hågkomster. 3SAH 2: 814 (1887). —
-BOK; pl. -böcker. (minne- 1732. minnes- 1688 osv.)
1) (†) till 1: bok innehållande en kort sammanfattning av det viktigaste i ett läroämne, kompendium, repetitorium. Berzelius Brev 8: 19 (1806). Kunna Svenska Historien efter en minnesbok. BerRevElLärov. 1824, s. 50.
2) till 1 o. 4: bok vari man antecknar minnesvärda händelser l. för (framtida bruk) tecknar sig ngt till minnes; anteckningsbok, notisbok; dagbok; förr ofta: krönika, hävdebok; äv. bildl. Börk Darius 180 (1688; bildl.). Tro at dät långt är min såta redan blifwit / I ärans Minnes Bok mäd wördsam Fingrar skrifwit. LykkoPris E 4 a (1689). Hwad jag .. sielf kan hafwa i mina vnga åhr vti mina minnesböcker anteknat. Swedberg Dödst. 542 (1711). Schück SvLitH 185 (1886). särsk. (i fackspr.) om protokollsbok l. fortlöpande prejudikatsamling l. register över ngt o. d. Abrahamsson 372 (1726). SFS 1901, nr 103, s. 10. Därs. 1925, s. 1336.
3) till 4: bok avsedd för samlande av autografer (ledsagade av verser l. tänkespråk o. d.), stambok, minnesalbum. Tegnér (WB) 5: 215 (1826). Siwertz JoDr. 330 (1928). —
(5 b, 7 a) -BÄGARE. [fsv. minnis bikare; jfr d. mindebæger, nor. minnebeger] skål som (vid festligt samkväm) drickes till hedrande av ngns minne (förr äv. till hedrande av Gud, änglar, helgon m. m.). SvT 1852, nr 17, s. 3 (om förh. i Norge). De medeltida gillenas och sockenfesternas minnesbägare för jungfru Maria och helgonen. SvFolkH I. 1: 274 (1914). —
-CENTRUM. psykol. o. fysiol. centrum i hjärnan för minnesbilder av visst slag. Herrlin Minnet 21 (1909). —
(4, 9) -DAG. gm viss händelse minnesvärd dag; årsdag av en minnesvärd händelse; dag då minnet av ngn l. ngt firas. Serenius B 2 b (1734). Det svenska fosterlandets allmänna minnesdagar. Tegnér LundUniv. 25 (1897). —
(4, 10) -DIGER. (i vitter stil) = -rik 2. På Milanos minnesdigra grund. Kullberg Bref 1: 277 (1844). Ödman Hemma 114 (1896). —
(5 b) -DIKT, r. l. f. (minne- 1838—1848. minnes- 1853 osv.) dikt till minne av en avliden person l. av ngn särskild händelse; förr äv. om hjältedikt, epos o. d. SvLittFT 1838, sp. 58. NoK 98: 46 (1931). —
-DISPOSITION. psykol. o. fysiol. av ett intryck lämnad disposition i hjärnan att under vissa förutsättningar reproducera det i form av en minnesbild l. minnesföreställning. Schéele Själsl. 209 (1895). —
(4) -DRAG. (i vitter stil, numera knappast br.) i pl.: i minnet l. traditionen bevarade drag hos ngn (ss. föremål för skildring); jfr drag I 28. Wallin Rel. 3: 105 (1831). Geijer .. (hade) tecknat minnesdrag af fyra hädangångne ledamöter (av Svenska Akademien). Ljunggren SAHist. 2: 171 (1886). —
(7 a) -DRICKNING. (förr) Sedan .. offergillet .. blifvit börjadt med en måltid af offerhästens kött .., följde minnes-drickningen eller minnes-skålarne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 162 (1863). 3NF 8: 673 (1928). —
-FEL, n. jfr fel I 3. VDAkt. 1702, nr 74. Att beslå .. (Petrarca) med ett minnesfel är ytterst svårt. Wulff Petrarcab. 251 (1905). —
(5 b) -FEST. firad till minne av ngn l. ngt. Lagerbring 1Hist. 2: 774 (1773). UpplFmT 44: Bil. 8 (1930). —
(4 b) -FIRANDE, n. firande av ngns l. ngts minne; hållande(t) av minnesfester. SvLittFT 1838, sp. 425. Det eviga svenska .. minnesfirandet. Siwertz JoDr. 359 (1928). —
(5 b) -FRIMÄRKE~020 l. ~200. (mera tillf.) särskilt frimärke utgivet till minne av ngn l. ngt, jubileumsfrimärke. Östergren (1932). —
-FÄSTA, v. (i vitter stil) hugfästa. Och likväl ville han minnesfästa detta ögonblick. Söderberg Géraldy Försp. 96 (1924). —
-FÖRESTÄLLNING~1020. psykol. motsatt: fantasiföreställning o. allmänföreställning. Herrlin Minnet 207 (1909). —
-FÖRLUST. psykol. o. psykiatr. patologisk saknad av minne, amnesi. Wretlind Läk. 9—10: 67 (1901). Wigert PsykSj. 2: 117 (1925). —
-FÖRMÅGA. Serenius Zz 3 a (1734). I flertalet skolor bedömes barnens begåvning nästan uteslutande efter minnesförmågan. Wirgin Häls. 4: 157 (1939). —
(4) -FÖRRÅD. sammanfattning(en) av vad ngn minnes, förråd av minnen (l. av vetande). 2SAH 13: 293 (1829). DN(A) 1922, nr 6, s. 8. —
-GOD. som har gott minne; numera företrädesvis: som har gott minne för sådant som ligger långt tillbaka i tiden l. som bevarar personer (vänner) l. väntjänster o. d. i trofast l. tacksamt minne; äv. i utvidgad anv., om vänskap, tanke, tradition o. d. GlTer. 7 (c. 1550). Liugare måste wara minnesgodh. Grubb 464 (1665). Historiska händelser och ättesagor kunna en tid bevaras af ett minnesgodt folk, men förändring i kulturförhållanden märker man icke. Nilsson FolklFest. 154 (1915). Säkerligen får .. (operasångaren) på bemärkelsedagen mottaga många sympatibevis från .. minnesgoda beundrare landet runt. SvD(A) 1932, nr 200, s. 5. (Strindberg) var minnesgod i sitt hat. 3SAH LIII. 2: 253 (1942).
Avledn.: minnesgodhet, r. l. f. Jubilaren rönte många vackra bevis på vännernas minnesgodhet. Barnets minnesgodhet. Tegnér (WB) 6: 89 (1827). —
-GRÄL, n. (†) minnesplugg; mekaniskt tillägnad lärdom; jfr gräl, sbst.2 II. Utanlexor och minnes gräl. Leopold (SVS) II. 1: 19 (1775). LBÄ 2—3: 96 (1797). —
(5 b) -GUDSTJÄNST~02 l. ~20. till minne av ngn. Rosman BjärkSäb. 3: 236 (1927). Söndagens minnesgudstjänst i Högalidskyrkan över ärkebiskop Söderblom. SvD(A) 1931, nr 193, s. 3. —
-GÅVA, r. l. f.
1) (numera mindre br.) till 1: minnesförmåga; särsk. i pl. Bælter Christen 243 (1743, 1748). Nodermann Profår. 74 (1902).
(5 b) -GÄRD. hedersbevisning åt minnet av ngn l. ngt; jfr gärd, sbst.1 3 (d). Tranér Anakr. 228 (1833). Bergman MedeltPoesi 121 (1899). —
-HJÄLP. hjälp l. stöd för minnet; äv. konkret, om ngt som är avsett att tjäna detta ändamål. Skolordn. 1724, s. 19. (Sångarna) måste huvudsakligast se på dirigenten och begagna noterna blott som en minneshjälp. Anrep-Nordin HbKördir. 30 (1920). —
(5 b, 7 d) -HÄLL. (numera bl. ngn gg i vitter stil) om gravsten l. runsten o. d. Liljegren Runl. 79 (1832). Heidenstam Svensk. 1: 172 (1908). —
-KONST. (minne- 1672. minnes- 1640 osv.) (i fackspr.) mnemoteknik. Linc. (1640; under mnemonica). Försök till lärobok i mnemoniken eller minneskonsten. Busch (1852; boktitel). SvUppslB (1934). —
(5 b, 7 d) -KORS. upprest (på grav o. d.) till minne av en l. flera personer. De på grafkullarne uppreste minneskorsen. Sparre Frisegl. 2: 189 (1832). Fornv. 1926, s. 28. —
-KRAFT. minnesförmåga. Nordenflycht Turt. 13 (1743). (Böcker) äro farliga (framhåller Sokrates): de försvaga minneskraften. NoK 110: 26 (1931). —
-KRAM, n. (dött, onödigt) minnesgods; jfr kram, sbst.1 3 slutet. TSvLärov. 1863—65, s. 72. Yrkandet att utmönstra onödigt minneskram. Larsson Kunsk. 56 (1909). —
(4, 5 b) -KRANS. blomsterkrans o. d. varmed minnet av ngn l. ngt hedras; ofta bildl., om skrift l. tal som består av ett antal minnesrunor o. d. över olika personer l. om skrift vari minnet av en avliden person l. av en institutions bildande o. värksamhet hedras gm bidrag av ett antal författare. 3SAH XLVI. 2: 264 (1835; bildl.). När den med vackra minneskransar helt öfvertäckta kistan ankom till grafven. NDA 1892, nr 283, s. 2. Under Lundagårds kronor. En minneskrans vid tvåhundrafemtioårsfesten af gamla studenter. (1918; boktitel). En minneskrans (över Sofia Gumælius). (1927; titel). —
-KUNSKAP~02 l. ~20. på mer l. mindre mekaniskt sätt inhämtad kunskap (som belastar minnet); jfr -gods, -kram. FörslSkolordn. 1817, s. 105. Ytlig minneskunskap utan klar insigt. Frey 1850, s. 356. 2NF 26: 286 (1917). —
(5 b) -KYRKA. [jfr t. gedächtniskirche] uppförd till minne av ngn l. ngt. NF 19: 757 (1895; i Berlin). En minnes- och grafkyrka (i Marburg) öfver landtgrefvinnan Elisabeth. Hahr ArkitH 269 (1902). —
(10) -LÄMNING. (numera knappast br.) lämning av ngt som hör till det förgångna. Leopold 6: 84 (1803). I .. Bokhara qvarstå ofantliga minneslemningar från persiska rikets äldsta tid. Atterbom PoesH 1: 240 (1848). —
-LÄSNING. pedag. inhämtande av minneskunskaper gm läsning. Någon egentlig minnesläsning afses (vid grammatikundervisningen) mindre, än förståndets öfning. BerRevElLärov. 1843, s. 61. —
-LÄXA, r. l. f.
1) pedag. läxa (l. studium) som företrädesvis tager minnesförmågan i anspråk; särsk.: utanläxa. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 6 (1762). Inlärandet af minnesläxor. 2NF 18: 611 (1912). jfr (†): Jag skiära skall dit Namn till ewig Minnes-Läxa (dvs. till evig hågkomst) / I Löön, i Book och Lind som skall med barken wäxa! Dahlstierna (SVS) 131 (1698).
-LÖS. [fsv. minnis lös] (numera föga br.) som förlorat minnet; som har dåligt minne; glömsk; minnesslö. SthmTb. 23/8 1589. Bremer Brev 4: 427 (1865). Östergren (1932). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. (numera föga br.) glömskhet; minnesslöhet. HdlÅgerupArk. 1745. Östergren (1932). —
-MÄRKE. (minne- c. 1730. minnes- c. 1715 osv.)
1) (†) till 1: märke l. tecken o. d. avsett ss. medel att väcka hågkomsten av ngt l. att inprägla ngt i medvetandet. Kom thetta (dvs. att egenkärlek hindrar Kristus’ kärleksvärk) wäl i hog, sätt här et minnes-märke: / Then här til skyldig är, hans samwet tidigt wärcke. Lybecker 173 (c. 1715). Lehnberg Pred. 2: 186 (c. 1800).
2) till 5 b o. 7 d: monument l. inskrift o. d. till hedrande av minnet av ngn l. ngt; äv. bildl. Broman Glys. 2: 29 (c. 1730). Den seden är antagen i alla tider och i alla land, at efter de döda upresa Minnes-märken. Nordenflycht QT 1748—50, s. 31. Ambjörn Sixtenson Sparre, hvilken .. fått ett minnesmärke måladt å väggen i södra tvärskeppet (av Uppsala domkyrka). Schück o. Lundahl Lb. 1: 115 (1901). jfr grav-minnesmärke.
4) (†) till 10: spår l. lämning av ngt. Acrel Chir. 341 (1759; efter sjukdom). I min själ stå outplånliga minnesmärken präglade af en svaghet, som var mig kär. Riccoboni Catesby 84 (1761).
5) till 10, ss. beteckning för ngt som är kvar från äldre tid o. ger en inblick i dess förhållanden; stundom svårt att skilja från 2. Schönberg Bref 1: 3 (1772). (Olaus Petris) arbeten äro dyrbara minnesmärken i Svenska språkets historia. 2SAH 49: 50 (1873). Byn (Korsnäs i Sydösterbotten) saknar förhistoriska minnesmärken. FolklEtnSt. 5: 14 (1934). jfr konst-, kultur-, litteratur-, natur-, språk-minnesmärke m. fl. —
(4, 10) -MÄTTAD, p. adj. (i vitter stil) jfr -rik 2. Någon minnesmättad vrå af gamla världen. Koch EmigrLand 277 (1910). —
-ORD.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: ord l. sats o. d. som användes till stöd för minnet l. uttrycker ngt som bör ihågkommas l. beaktas; tänkespråk. Sahlstedt Hoffart. Förord 2 b (1720). Det är kändt att talaren så väl som åhörarne behöfver vissa minnesord att binda hufvudidéerna vid. Thomander 2: 575 (1835). Att minnesord, som icke är hämtat ur bibeln eller psalmboken, icke får givas barnen till utanläsning. SvD(A) 1929, nr 334, s. 9.
2) till 5 b, om yttrande till minne av en avliden person; i sht i pl. Minnes-ord vid grosshandlaren Herr Louis H. Wretmans jordfästning. (1827; titel). Utsäga några minnesord öfver den bortgångne. Tegnér (WB) 7: 194 (1835). Verd. 1891, s. 192. —
(5 b) -PÄNNING. medalj slagen till minne av ngn person l. händelse o. d. Lind (1738; under gedenck-pfenning). Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor. Hyckert (1905; boktitel). —
-REGEL; pl. -regler; förr äv. -REGLA, r. l. f. regel avfattad till stöd för minnet; stundom: regel som bevaras i minnet. Sveriges äldste Invånare hade ingen skrifven Lag … De nögde sig med de grundvahnor och minnes-reglor, som de fört med sig. Dalin Hist. 1: 198 (1747). I hela sin bok uppställde .. (von Türk) ingen lärosats lik de gamla minnesreglerna (i matematik). PedT 1897, s. 105. —
-RIK.
1) (†) till 4, om person: som minnes mycket, som har en rikedom av minnen; som har gott minne. Nehrman InlJurCiv. 19 (1729). Amman 24 (1756). Så satt .. den minnesrike tänkaren och skalden, meddelande de valda frukterna af sin vidsträckta läsning. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: XXIII.
2) till 4 o. 10, om sak, tid o. d.: rik på minnen. Bevaren minnet af Er minnesrika fosterbygd. Tegnér (WB) 6: 314 (1830). En för oss oförglömmelig och minnesrik långvandring. TurÅ 1920, s. 243. —
(5 b) -RINGNING. klockringning till hedrande av en avliden persons minne. Minnesringning efter professor Aug. Malmström eger rum på Skansen i morgon. PT 1901, nr 247 A, s. 2. SvD(A) 1931, nr 193, s. 3. —
-RUBBNING. psykol. o. psykiatr. En sjukdomsform som karakteriseras av svåra minnesrubbningar. Kinberg LagSinnessj. 126 (1926). —
(5 b) -RUNA.
1) (†) inskrift på runsten l. gravsten o. d. till minne av ngn (l. ngt). Nordenflycht QT 1748—50, s. 32. Då dessa minnesrunor (dvs. inskrifterna på de otillhuggna runhällarna) vanligen angifva de personer, för hvilka stenen blifvit ristad, .. böra (osv.). Liljegren Runl. 91 (1832).
2) allmännare l. bildl., om minnesteckning, minnestal, minnesord o. d.; nekrolog. Minnes-runor efter .. mag. Andreas Victorin. (1751; boktitel). Då han (dvs. Franzén) en gång .. lemnar oss, är Runeberg icke liksom sjelfskrifven att öfver honom rista minnes-runan? 3SAH XLVIII. 2: 115 (1841). SvD(A) 1930, nr 201, s. 3. —
-SAK.
1) till 1, om sådant som företrädesvis l. uteslutande tillhör minnet l. är en minnets angelägenhet; särsk.: minneskunskap. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). Hemarbetet bör inskränkas till inlärande av oundgängligen nödvändiga minnessaker. Wirgin Häls. 4: 232 (1939).
2) till 6: suvenir. Hon förvarar några minnessaker i ett skrin. —
(4, 6, 10) -SKATT. (minne- 1825. minnes- 1836 osv.) (i vitter stil) skatt av minnen (stundom av minneskunskap) l. av suvenirer l. fornlämningar o. d. Atterbom Lyr. 3: 178 (1825). 2NF 35: 962 (1923). —
-SKRIFT. (minne- 1591—1827. minnes- 1581 osv.)
1) (†) till 1: skrift l. anteckningar angående sådant som skall ihågkommas; promemoria; memorial. Brahe Oec. 84 (1581; uppl. 1920). Wij hafwe förstådt af then minnes schrifft, .. som tu til osz sendt hafwer, huru som tw nu achtar att fulfölie med bygningen. HB 2: 224 (1588). Hallenberg Hist. 4: 651 (1794).
2) (†) till 4: historisk skrift, historisk källa. Som alla tiders minnesskrifter vittna, at många oskyldiga menniskior äro blefne räknade bland Atheister. Nehrman JurCr. 111 (1756). Schönberg Bref 1: 246 (1778).
3) (numera bl. mera tillf.) till 5 b, om inskription till minne av ngn l. ngt. SkrVSocLd 20: 51 (1688). Stundom äro minnesskrifter (med runskrift) från början anbragta på afstånd från människoboningar. Uppl. 2: 458 (1908).
4) till 5 b: skrift till minne av ngn l. ngt; festskrift vid jubileum. Leopold 3: 321 (1794, 1816). Svensk folkhögskola under 75 år. En minnesskrift utgiven av Karl Hedlund. (1943; boktitel). —
(7 a) -SKÅL. (förr) i fråga om minnesdrickning. Holmberg Nordb. 247 (1852). Ej mindre än nio minnesskålar höjdes (på Göransgillets stämma) ..: för Vår herre, för Vår fru, för riddar sankt Göran (osv.). Rig 1923, s. 7. —
-SLÖ. Tersmeden Mem. 3: 215 (1744). Han kom upp från ett flera månaders sjukläger, plussig, darrhänt, minnesslö. Siwertz Sel. 1: 25 (1920).
-SPRÅK. (minne- 1683. minnes- c. 1700 osv.) (numera föga br.) tänkespråk. Svenonius GGutheim E 1 a (1683). Sundén (1887). —
(5 b, 7 d) -STABBOR, pl. [jfr sv. dial. stabbe, tjock påle] (†) minnesstoder. Spegel GW 98 (1685). —
-STEGRING. psykol. o. psykiatr. (sjuklig) stegring av minnesförmågan. SDS 1901, nr 88, s. 2. Gadelius Själsl. 1—2: 240 (1921). —
(5 b, 7 d) -STEN. (minne- 1818. minnes- 1710 osv.) sten rest till minne av ngn l. ngt; gravsten. Peringskiöld MonUpl. 299 (1710). En af Statens järnvägar 1919 rest minnessten öfver de vid Getåolyckan 1918 omkomna. 2NF 37: 831 (1925). —
(5 b, 7 d) -STOD. (minne- 1685. minnes- 1693 osv.) (i sht i högre stil) pelare l. sten l. staty o. d. rest till minne av ngn l. ngt; äv. bildl.; jfr -sten. Spegel GW 107 (1685). Men skal en sådan man .. / Förutan minnes-stod i mörka grafven gömmas? Risell Vitt. 467 (1720). De offentliga minnesstoderna i Stockholm. Sthm 2: 57 (1897). —
-STÖD. stöd för minnet. PedT 1903, s. 190. Som minnesstöd vid räkning användas (i primitiv kultur) stickor med skåror eller knutsnören. NoK 7: 123 (1922). —
(5 b, 7 a) -SÅNG. (minne- 1820. minnes- 1824 osv.) (i högre stil) minnesdikt; förr stundom: hyllningsdikt (vid utbringande av en skål). PoetK 1820, 2: 10. 3SAH XLVII. 2: 25 (1836). NF 19: 237 (1895). Jfr minnesång. —
(5 b) -SÅNGARE. (i högre stil) författare av minnessång(er). Äfven som minnessångare var Malmström utmärkt. 2SAH 41: 81 (1866). Jfr minnesångare. —
(5 b, 7 b) -TAL. hållet till minne av en avliden person; jfr -ord 2, -teckning. Leopold 3: 321 (1794, 1816). —
-TAVLA.
1) (numera föga br.) till 1: tavla l. skrift innehållande en summarisk framställning av ngt som skall ihågkommas. Minnes-Tafla öfver Sveriges Konungar. (1771; titel). Dalin (1853).
2) till 5 b: med inskription l. bildframställning försedd trä- l. sten- l. metallskiva (anbragt ngnstädes) till minne av ngn l. ngt. Adlerbeth HorOd. 162 (1817). Romdahl NordeurBildK 75 (1926).
3) (i vitter stil) till 5 b o. 7 b, om minnesteckning l. minnessång o. d. 3SAH XLVII. 2: 29 (1836). Almquist VärldH 1: 161 (1927). —
-TECKEN.
1) till 5 b o. 6: märke l. tecken avsett att bevara minnet av ngn l. ngt; suvenir; särsk. om ngt som skänkes till ngn för att denne skall bevara givaren i sitt minne; äv. om jubileumsmynt o. d. Linc. Yy 2 a (1640). För att riddarne .. skulle kunna känna hvarandra, buro de olika prydnader på sina hjälmar, ofta ett minnestecken, lämnadt af någon dam. LbFolksk. 446 (1892). Östergren (1932).
2) (mera tillf.) till 5 b o. 7 d, = -märke 2. För att utverka Rysslands bifall att resa minnestecknet (över stupade karoliner vid Poltava), lära förberedande mått och steg redan vara vidtagna på H. M. Konungens initiativ. IllMilRevy 1898, s. 94.
3) (numera knappast br.) till 10, = -märke 5. Under then .. mig lämnade Permission har jag uti södra Halland samlat och afritat the märkvärdigaste gamla minnestekn. Schück VittA 4: 328 (i handl. fr. 1735). (Orden befalla o. betala) qvarstå som handgripliga minnestecken af tyske fogdars och tyske köpmäns välde här i landet. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 506. —
(5 b, 7 b) -TECKNARE. jfr -teckning. Leopold 3: 328 (1794, 1816). Såsom minnestecknare var .. Forssell synnerligen lycklig. 3SAH 16: 5 (1901). —
(5 b, 7 b) -TECKNING. skrift l. tal vari ngns minne hedras gm en skildring av hans liv o. personlighet; stundom abstr. 3SAH XLVI. 2: 181 (1833). Sundbergs förträffliga minnesteckning öfver Manderström. De Geer Minn. 2: 73 (1892). (Wiséns) skicklighet i minnesteckningens konst. 3SAH 7: 43 (1892). —
(5 b) -TÄMPEL. (i vitter stil) helgedom ägnad åt minnet av en l. flera framstående personer; panteon; äv. bildl. Svenska Akademien, som förgäfves önskat att i sitt minnestempel ställa hans (dvs. riksamiralen C. G. Wrangels) bild vid sidan af Torstensons och Banérs. Franzén Minnest. 3: 454 (1841). SvD(A) 1930, nr 99, s. 4 (om Riddarholmskyrkan). —
(5 b) -UTSTÄLLNING~020. för hedrande av en avliden konstnärs minne föranstaltad utställning av ett mer l. mindre representativt urval av hans arbeten. Wieselgren Bild. 187 (1881, 1889). GHT 1935, nr 18, s. 3. —
-VERS. särsk. till 1: till stöd för minnet hopsatt vers meddelande visst kunskapsstoff, mnemoteknisk vers. LittT 1797, s. 513. UVTF 26: 31 (1880). —
-VILLA, r. l. f. psykol. o. psykiatr. rubbning i föreställningslivet, innebärande att man tycker sig minnas sådant som man icke upplevat. Hygiea 1900, 2: 289. Wigert PsykSj. 1: 185 (1924). —
(5 b, 7 d) -VÅRD. (i sht i högre stil) minnesmärke (se d. o. 2); gravvård; äv. bildl. Sahlstedt (1757). Gustaf Cronhjelm har i 1736 års lagbok rest sig en oförgänglig minnesvård. Malmström Hist. 1: 30 (1855). Ymer 1932, s. 24. —
(4, 10) -VÅRDANDE, p. adj. (i skriftspr.) om institution l. uppgift l. värksamhet o. d.: som vårdar resp. åsyftar vård av folk- l. kulturminnen. Upsala(A) 1928, nr 208, s. 3. —
-VÄRD, adj. som (i hög grad) förtjänar att ihågkommas; märklig. Peringskiöld MonUpl. 180 (1710). Det i Sveriges hävder evigt minnesvärda slaget vid Brunkeberg 1471. SymbLitt. 15 (1927).
-VÄRDIG. (†) minnesvärd. AOxenstierna 2: 5 (1606). Mången förfluten och minnesvärdig bragd. Fredlund Dahlgren 161 (i handl. fr. 1841). —
-VÄRK, n. (†) minnessak; minneskunskap; minnesgods. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 6 (1736). Stort annat än minnesverk blef det (dvs. studiet av Euklides) icke, och mödosamt var det. Svedelius Lif 64 (1887). —
-VÄRKSAMHET ~102. psykol. Vissa gifters inflytande på minnesverksamheten. Schéele Själsl. 203 (1895). —
-ÄMNE. pedag. undervisningsämne i vilket rena minnessaker spela en dominerande roll; pluggämne. Frey 1845, s. 353. Östergren (1932).
C (†): MINNS-BETA, se B.
Spalt M 1021 band 17, 1944