| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIKTNING rik3tniŋ2, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1928), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (i sht i fackspr.) till RIKTA, v.2 1: handlingen att rikta ngt, riktande; (ut)rätning. Rinman JärnH 989 (1782). Nåltillverkningen (börjar) med trådens rätande eller rigtning. Eneberg Karmarsch 2: 674 (1862). Längre stollars nivellering och riktning. JernkA 1871, s. 21. Förtenning och riktning af: 23 st. kokkärl af koppar. TLev. 1910, nr 1, s. 2. TT 1940, Skeppsb. s. 90. — jfr PLÅT-RIKTNING. — särsk.
a) (numera mindre br.) garv. till RIKTA, v.2 1 a: utsättning. Förbundet 1908, nr 3, s. 8. Fatab. 1935, s. 182 (om ä. förh.).
b) (†) boktr. till RIKTA, v.2 1 c: slutning av tryckform; anträffat bl. konkret, om material (slutkilar o. d.) för slutning av tryckform. Täubel Boktr. 1: 89 (1823).
c) hovsl. till RIKTA, v.2 1 d, om hästskos tillpassning efter hästhoven. Bergman Hofbesl. 100 (1905). jfr: Vid (häst-)skons pårigtning måste man se till, att ändarne ej tillslås alldeles tätt intill hofven. Dieterichs Hästsk. 213 (1833).
2) till RIKTA, v.2 2, särsk. 2 a: riktande; särsk. om inriktning av skjutvapen. ExFlott. § 49: 10 (c. 1740). Slå hälften af kulorna ned framför Fienden så är rigtningen god. Törngren Artill. 2: 122 (1795); jfr 3. (De voro) beväpnade med så tunga mousqueter, att dessa vid rigtningen måste läggas på gafflar. Ekelund 1FädH II. 1: 154 (1830). Riktningen kan ske dels på målet (direkt riktning) och dels med tillhjelp af hjelpriktpunkter (indirekt riktning). Tingsten FormTakt. 55 (1889). Tuben är försedd med alla de anordningar, som erfordras för riktning och utskjutning av torpeder. VFl. 1934, s. 42. — jfr HÖJD-, SID-RIKTNING.
3) i konkretare anv. av 2: tänkt (rak) linje i vilken ngt l. ngts medellinje (längdlinje) sträcker sig l. pekar l. i vilken ngt l. ngn rör sig l. i vilken en kraft värkar l. i l. utefter vilken ngt (t. ex. blick) riktas l. är riktat; linje som kan tänkas dragen (från en viss punkt) i rummet o. som representerar (den tänkta l. möjliga) sträckningen av ngt l. av ngts längdlinje (från den givna punkten) l. som representerar den väg l. bana utefter vilken ngt l. ngn förflyttar (l. tänkes l. kan tänkas komma att förflytta l. ha förflyttat) sig (från den givna punkten) till en annan del av rummet l. utefter vilken en kraft strävar att förflytta ngt mot en viss punkt o. d.; håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1); stundom: (huvud)väderstreck; äv. abstraktare, om egenskapen (hos ngts sträckning l. ngts l. ngns rörelse o. d.) att vara riktad mot en viss punkt l. del av rummet l. längs en viss (tänkt) linje i rummet; jfr DIREKTION 1, KOSA, sbst.2 I 1, KURS 3, LED, sbst.2 2. Vara vänd, röra sig, gå i en viss riktning, i riktning söderut, i sydlig riktning, i riktning mot (äv. emot) l. från en viss punkt, stundom äv. i riktning ngt (dvs. i riktning mot ngt). Ligga l. sträcka sig l. köra i riktning åt sydost (äv. i riktning sydost). Floden rinner i riktning från nordväst till sydost. Han vände och gick i motsatt riktning. I alla riktningar, åt alla håll. De båda krafterna värka i samma l. motsatt riktning. Ändra riktning. Ta(ga) en ny riktning. Björkegren 927 (1784). Om man skjuter med drufhagel med starka laddningar, så spridas de ifrån den gifna riktningen. KrigsmSH 1801, s. 177. Fjordens riktning är nära ost och vest på kompassen. Oscar II 3: 217 (1849, 1889). Dalin (1855: emot). I anseende till riktningen kan rörelsen vara rät- eller kroklinig. Fock 1Fys. 26 (1859). Hirn Hearn Exot. 2: 153 (1903; om huvudväderstreck). De riktningar i vilka vi se de olika himlakropparna. Bergstrand Astr. 17 (1925). Vi köra i riktning sydost. Gadolin Ostalp. 130 (1932). (Han) följde .. Via d’Aquino med ringa lust i riktning station och tågresa tillbaka. Johnson MolnMetap. 294 (1957); jfr 4 b. — jfr AXEL-, BLICK-, BREDD-, FRONT-, GRUND-, HAS-, HUVUD-, HÖJD-, KLOV-, KRAFT-, KURS-, KÖL-, KÖR-, LOD-, LÄNGD-, MARSCH-, MEDEL-, NORD-, OPERATIONS-, ROTATIONS-, RÖRELSE-, SID-, STRYKNINGS-, STRÖM-, SYN-, TVÄR-, TÅG-, UTGÅNGS-, UTVECKLINGS-, UTÅT-, VIND-, VÄXT-RIKTNING m. fl. — särsk. (†) geol. om riktningen av en skiktytas l. gångbildnings o. d. skärning med ett horisontalplan: (bärglagers) strykning. Lagrens rigtning är N. O. och S. V. Hisinger Ant. 1: 86 (1819). Därs. 6: 41 (1837). — jfr LAGER-RIKTNING.
4) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av (2 o.) 3, om inriktning som en utveckling l. ett skeende l. en värksamhet l. värkan l. strävan l. förmåga l. vilja l. känsla l. tanke l. uttalande l. framställning o. d. har l. får l. som ges åt en utveckling osv., l. om håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1 c) varåt en utveckling osv. förlöper l. varåt en värksamhet osv. riktas l. är riktad (jfr RIKTA, v.2 2 e—g); stundom: (prägel l. kynne med hänsyn till) inställning (se d. o. 3 b) l. hållning (se d. o. 5 b); äv. i uttr. riktning på ngt, inriktning på ngt. Uttala sig i negativ riktning om ngt. Det framställda förslaget måste betraktas som ett steg i rätt riktning. Den politiska utvecklingen gick i riktning mot allt större demokrati. Dessa förändringar (i fråga om äganderätten till jord) hafva gått likasom hand i hand, med en ganska säker riktning på ändamålet. LBÄ 19—20: 67 (1799). Medeltiden .. var uppenbart en tid af en helt annan riktning .. än den närvarande. Tegnér (WB) 3: 160 (1817). Det är af lika vigt för förnuftet att få stål och härdning af viljan, som för viljan att få riktning af förnuftet. CGNordforss i 2SAH 10: 224 (1822). Han skulle då ärfva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann underrättelse om hans slägt och hans utsigter i den riktningen. Rydberg Ath. 278 (1859, 1866; uppl. 1876: åt det hållet); jfr c. (Man) måste .. medge, att riktningen hos Wallin och Runeberg i många af deras egna psalmer är densamma. Söderhjelm Runebg 2: 413 (1906); jfr b slutet. Eggelsen till kapitalbildning verkar i riktning att öka klyftan mellan kapital och arbete. Thyrén SvPol. 43 (1911). Johnson DrömRosEld 296 (1949). — jfr BILDNINGS-, GRUND-, HUVUD-, KONST-, KULTUR-, LIVS-, PRODUKTIONS-, SINNES-, SJÄLS-, SMAK-, STIL-, STUDIE-, TANKE-, TIDS-, UTVECKLINGS-, UTÅT-, VILJE-, ÅSIKTS-, ÄNDAMÅLS-RIKTNING m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. riktning till ngt, inriktning på l. mot ngt; äv. i riktning av ngt, i riktning mot ngt. (Sv.) Allt detta har en riktning till etc. .. (Fr.) Toutes ces choses-là ne tendent qu’à etc. Nordforss (1805); jfr b. Biberg 1: 206 (c. 1820). Man ser i detta lagförslag en rigtning ifrån oreda till ordning. Svedelius i 2SAH 46: 270 (1870). De harar, som variera i riktning af öfverensstämmelse med markens .. färg. Quennerstedt KampTillv. 29 (1898).
b) (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: syftning l. tendens l. strävan; förr äv. dels i uttr. ha l. få en riktning att göra ngt, ha resp. få en tendens att göra ngt, dels i uttr. ngts riktning är att göra ngt, ngts syfte är att göra ngt. En afhandling hvars riktning är att bevisa etc. Nordforss (1805). Hvarje smädeskrift har en riktning att störa den allmänna säkerheten. Järta 1: 73 (1815). Staten (kan) vid nya låns utfärdande alltid vänta sig .. att räntan får alltjemt en rigtning att falla. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 211 (1854). (I Stormoguls rike) finner man (inom arkitekturen) .. förkärlek för ett solidt material och en afgjord riktning mot det monumentala. Hahr ArkitH 170 (1902). (†) Du kunde .. säga mig om jag riktigt uppfattat riktningen af föredraget (av Wieselgren), emedan jag derom fått motsägelse till en viss del. AnderssonBrevväxl. 1: 67 (1848). särsk. om tendens l. strävan l. böjelse hos person; äv.: läggning l. anlag; numera nästan bl. (mera tillf.) i sådana uttr. som ngns riktning på l. mot ngt, ngns läggning l. böjelse för ngt. Atterbom SDikt. 2: 169 (1814, 1838). (O. P. SturzenBecker) gjorde .. en trenne års curs på Stockholms gymnasium, der han .. endast ådagalade de bästa rigtningar. BL 16: 180 (1849). Du är alldeles utan musikalisk riktning. Bäckström Sång. 99 (1876). Från den franska litteraturen synes .. (Almqvist) ha insupit sina revolutionära rigtningar. Lysander Almqvist 282 (1878). Fransmännens öfvervägande riktning på det negativa, deras böjelse att nedrifva och förneka. UVTF 26: 68 (1880).
c) övergående i bet.: hänseende l. avseende; bl. i förb. med prep. i o. numera bl. med nära anslutning till huvudmomentet, i fråga om håll varåt en värksamhet l. strävan l. förmåga o. d. riktas l. är riktad. Denne man .. (var) en godsint och vänlig natur, men föröfrigt i alla rigtningar inskränkt och prosaisk. Atterbom Minn. 569 (1819). Det behöfver icke tilläggas, att det gifves pöbel i många riktningar, att det finnes en politisk pöbel, .. en bigott pöbel (osv.). BEMalmström 7: 403 (1845). Gustaf (II) Adolf .. upptog .. (i adelsståndet) alle, som utmärkte sig i hvilken riktning som helst. Odhner Lb. 184 (1869). Den unge hyser i regel ett ängsligt hopp att vara märklig i den ena eller andra riktningen. Bergman JoH 7 (1926).
5) i konkretare anv. av 4, om uppfattning l. åsikt l. strävan o. dyl. l. komplex av uppfattningar osv. (inom konst l. litteratur l. vetenskap l. politik l. religion o. d.) som omfattas av ett antal i detta hänseende liktänkande personer; strömning, rörelse, ”skola”; meningsriktning; ofta konkret, om grupp av personer som gemensamt representera sådan uppfattning l. rörelse o. d.; stundom äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om gren (se GREN, sbst.1 5) l. område av vetenskap l. studium o. d. Det gifves .. tvenne ganska olika rigtningar i Naturhistorien. Agardh Bot. 2: Föret. 2 (1832); jfr 4. Bauck 1MusH 141 (1862). Materialismen, panteismen och deismen, se der de trenne riktningar, i hvilka tiden delar sig, när den icke vill stå på theismens grund. Rundgren Minn. 3: 234 (1871, 1889). Representanterna för en med de klart evangeliska intressena sympatiserande riktning inom rådet. HT 1918, s. 93. Mot Temistokles stod också ett inflytelserikt parti, som ville bevara fred och vänskap med Sparta. Denna riktning fick en ledare .. i Cimon. Grimberg VärldH 2: 402 (1927). jfr: Vi nödgas erkänna, att inom de allra flesta fackriktningar den högre tekniska undervisningen icke följt med industriens växande fordringar. KemT 1909, s. 103. — jfr BILDNINGS-, HUVUD-, KONST-, KULTUR-, LIVS-, MENINGS-, MODE-, MOT-, SMAK-, STIL-, STUDIE-, TANKE-, TIDS-, ÅSIKTS-RIKTNING m. fl.
6) (i fackspr.) till RIKTA, v.2 3: handlingen att avpassa ngt så att det får avsedd storlek l. behörig utformning o. d.; justering; särsk. (skom. o. skrädd.) motsv. RIKTA, v.2 3 a, b, om tillskärning av (botten)läder l. bak- l. tåkappa o. dyl. l. om (slutgiltig) utformning av rock l. krage o. d.; förr äv. om justering av mynt- (plattar) med hänsyn till vikt o. form o. d. Kl. 10 f. m. (begyntes i styckgjutargården) de gjutna sexdalers plåtarnes skrodning och riktning. 2VittAH 23: 203 (1857, 1863; möjl. efter handl. fr. 1714). Då nu alla hjulen (i urvärket) .. hänga rätt och löpa fritt samt hafva riktiga lufter, komma vi till riktningen af ingripningarne. Ericsson Ur. 185 (1897). Riktning av bakkappor. Blom Skom. 129 (1955). — särsk. (†) filos. oeg. l. bildl., om egenskapen hos samhällsmedlem(mar) att vara på ett riktigt o. rättsenligt sätt anpassad(e) i förhållande till andra samhällsmedlemmar o. inordnad(e) i samhället o. d. Claëson 1: 115 (1857) [efter t. richtheit].
-ANALYS. särsk. geol. o. geogr. om analys av spår av landisens rörelse för rekonstruktion av dess rörelseriktning. SvGeogrÅb. 1956, s. 15. —
(1, 2) -ANORDNING~020. riktanordning; särsk. till 2, = rikt-anordning 2. 2NF 20: 1436 (1914; för kanon). —
(1, 2) -APPARAT. riktapparat; särsk. (i fackspr., mera tillf.) till 1, = rikt-apparat 1. HufvudkatalSonesson 1920, s. XXII. —
-AVLÄSNING~020. (i fackspr.) jfr avläsa, v.2 II a α. Hägg PraktNav. 86 (1920; vid radiopejlstation). —
-AXEL. (i fackspr.) axel (se axel, sbst.1 II 6) som anger ngts (längd)riktning. Thordeman KyrkArkit. 3 (1923). —
(3, 4) -BESTÄMD, p. adj. (i sht i fackspr.) bestämd med hänsyn till riktning(en); särsk. till 3, motsv. bestämma, v.1 4 e, 6 a, 7. Globen 1944, s. 15. —
(3, 4) -BESTÄMDHET. [jfr -bestämd] (i sht i fackspr., mera tillf.) bestämdhet med hänsyn till riktning(en); särsk. till 4, motsv. bestämma, v.1 4 e, 6 a. Vannérus Metaf. 222 (1914). —
(3, 4) -BESTÄMMANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) som bestämmer riktningen l. ngts riktning; särsk. motsv. bestämma, v.1 6 a. Vannérus Metaf. 45 (1914). SvGeogrÅb. 1956, s. 158. —
(3, 4) -BESTÄMNING. bestämning av riktning; särsk. (i fackspr.) till 3, motsv. bestämning 6; jfr -avläsning. Trådlös riktningsbestämning. VFl. 1919, s. 46. —
-BETONING. särsk. (i fackspr., i sht konst.) arkitektoniskt framhävande av den längdriktning vari en byggnad sträcker sig; jfr betona I 2 o. -byggnad. Munthe IslamK 98 (1929). —
(2, 3) -BLÅSA, r. l. f. [jfr t. richtungsbläschen, nylat. vesicula directrix; riktningskroppens läge ansågs ange riktningen för den följande klyvningen av äggcellen] (†) biol. = -kropp. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 94. VetAH 1848, s. 350. —
-BYGGNAD. (i fackspr., i sht konst., mera tillf.) byggnad (se d. o. 3) som är uppförd med framhävande av den längdriktning vari byggnaden sträcker sig (jfr -betoning); motsatt: centralbyggnad. Thordeman KyrkArkit. 5 (1923). —
-CENTRUM. (i fackspr.) i fotogram: punkt där bildplanet skäres av bisektrisen till vinkeln mellan optiska axeln o. lodlinjen genom inre perspektivcentrum (o. som kännetecknas därav att därifrån utgående riktningslinjer med varandra bilda lika stora vinklar som de motsvarande riktningarna på marken). Odencrants FotogrFotogramm. 174 (1929). —
-DIAGRAM. el.-tekn. diagram utvisande strålningsintensiteten i olika riktningar från en (rikt)antenn; jfr -karakteristik. RadarteknOrdl. 3 (1951). —
-DRAGNING. (i fackspr.) grafisk uppdragning (konstruktion) av en l. flera rätliniga strålar (bildstrålar, riktningslinjer) från en centralpunkt (t. ex. riktningscentrum) till en annan resp. andra punkter på ett fotogram. Globen 1943, s. 19. —
-ELEMENT. geogr. om vart o. ett av de olika bevarade märken som utvisa riktningen av en rörelse vid en geomorfologisk process; särsk. om sådana märken efter landisens rörelse. Johnsson GlacialmorfSt. 16, 22 (1956). —
(2) -EXERCIS. (†) mil. exercis som avser inövning av riktning (av kanon o. d.); jfr -övning. KatalFlottUtst. 1897, s. 28. —
-FEL, n.
2) till 3: fel med hänsyn till riktning; särsk. (i fackspr.) om sådant fel på karta sammansatt av flygbilder. SvGeogrÅb. 1933, s. 154. —
-FOKUSERING. ~fω1kuse2riŋ l. ~fωk1– l. ~fok1-, l. -ɯs-, r.; best. -en. [jfr t. richtungsfokussierung; till fokus] fys. om förhållandet att (banorna för) laddade partiklar som i olika riktningar utgå från en punkt återförenas i en viss annan punkt. KursKärnfys. 80 (1947). —
(2, 4) -FÖRMÅGA. särsk. (numera knappast br.) till 4, om en människas förmåga att rikta sitt medvetande mot olika arter av (tanke)objekt. Boström 3: 15 (1833). —
(2) -FÖRRÄTTNING. (†) om handlingen l. arbetet att (in)rikta en kanon: (in)riktning; jfr -tempo. KrigVAT 1844, s. 11. —
(2) -FÖRSÖK. (numera bl. tillf.) försök (se d. o. 1) med (in)riktning av ngt (för utrönande av den erforderliga tiden o. d.). KrigVAT 1844, s. 11. —
-GIVANDE, p. adj. (-ning- 1956. -nings- 1918 osv.) (i sht i skriftspr.) som ger ngt (l. ngn) dess (resp. hans) (in)riktning.
b) i utvidgad l. bildl. anv.; jfr riktning, sbst.2 4. För geniet förblir alltid plikten mot kallelsen riktningsgivande. Liljedahl Norström 2: 527 (1918). —
-GRUPP. järnv. vid rangerbangård: avdelning (spårgrupp) där grovsortering av godsvagnar äger rum (särsk. efter den riktning vari vagnarna skola föras vidare). 2SJ 2: 150 (1931). —
-INDIKATOR. [jfr eng. direction-indicator] (om äldre l. utländska förh.) sjöt. i mottagningsapparat för undervattenssignaler: indikator (se d. o. 2) som anger riktningen till den punkt varifrån signalerna utsändas; jfr -visare. VFl. 1908, s. 24. —
(2, 3) -INSTRUMENT. särsk. (numera bl. tillf.) mil. till 2: riktinstrument. SFS 1884, Bih. nr 4, s. 9. —
-KARAKTERISTIK. [jfr t. richtcharakteristik] (i fackspr.) om intensiteten av ett ljud, karakteriserad ss. funktion av riktningen (o. avståndet från ljudkällan); äv. = -diagram. Rydström Davies Radarhb. 67 (1949). IngHb. 1: 453 (1953). —
(2, 3) -KIKARE, r. l. m. [jfr t. richtfernrohr] (i fackspr.) kikare avsedd l. använd för inriktning mot o. fastställande av riktning till en punkt. IngHb. 1: 813 (1947). —
-KNIPPE. (i fackspr.) knippe (se knippa, sbst.1 3 a) av riktningslinjer som utgå från en punkt. SvGeogrÅb. 1933, s. 153. —
-KOEFFICIENT. [jfr fr. coefficient de direction] geom. storhet som utgör trigonometriska tangenten för vinkeln mellan en rät linjes o. x-axelns (positiva) riktningar (o. som utgör koefficient (se d. o. 1) för den oberoende variabeln i en viss form av den räta linjens ekvation), vinkelkoefficient. Broman FörelAnGeom. 1: 24 (1949). —
-KOPPLARE, r. l. m. [jfr t. richtungskoppler, eng. directional coupler] el.-tekn. anordning för riktningskoppling. SEN R 4202: 5 (1954). —
-KOPPLING. el.-tekn. koppling som möjliggör uttagande av effekt från endera av två i olika riktning i en ledning förlöpande vågor. SEN R 4202: 5 (1954). —
-KOSINUS~200, stundom ~020, r. l. m.; pl. -kosiner (Lindelöf osv.) l. = (2SvUppslB 24: 181 (1952) osv.). [jfr t. richtungskosinus; efter eng. direction cosine] mat. kosinus för var o. en av de vinklar som en linje i rymden med fixerad riktning bildar med de positiva koordinataxlarna i ett tredimensionellt, rätvinkligt koordinatsystem. Lindelöf AnGeom. 162 (1864). —
(2) -KRAFT. [jfr t. richtungskraft] (i fackspr., numera knappast br.) riktkraft. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 60. Magnetens .. egendomliga riktningskraft. UB 2: 450 (1873). —
(2, 3) -KROPP. [jfr t. richtungskörper(chen); jfr -blåsa] biol. polcell; jfr -blåsa, -cell. VerdS 88—89: 18 (1900). —
-KVANTISERING ~kvan1tise2riŋ, r.; best. -en. [till kvantum; jfr -kvantling o. eng. quantize, bringa (ngt) att uppträda med ett begränsat antal diskreta värden, mäta i kvanta m. m.] fys. om förhållandet att det magnetiska momentet hos fritt rörliga atomer som införas i ett magnetfält inställer sig (i enlighet med kvantumteoriens lagar) i vissa bestämda riktningar i förhållande till fältet. KursKärnfys. 29 (1947). —
-KVANTLING ~kvan2tliŋ, r.; best. -en. [efter t. richtungsquantelung; till kvantum] fys. = -kvantisering. SvUppslB 17: 1214 (1933). —
(2) -KÄTTING. (†) artill. kätting som vid sidriktning av artilleripjäs påvärkade en under lavettsvansen fäst rulle (jfr -rulle), så att denna ställde sig på tvären, varigm lavettsvansen lättare kunde förflyttas i sidled. KrigVAH 1856, s. 23. —
(2, 3) -LINJE. [jfr t. richtungslinie] linje i vilken ngt (t. ex. ett skjutvapen) inriktas l. är inriktat; numera oftast: (tänkt) linje som utgör l. representerar en l. ngts riktning (se riktning, sbst.2 3) l. den riktning ngt bör ha, linje som går i en viss riktning; riktlinje (se d. o. 1). När rigtningslinien är parallel med horizonten .., så kallas det därmed skedda kastet ett horizontalt kast. Törngren Artill. 3: 44 (1795). Då tvenne krafter verka på samma kropp i olika riktningar, äro .. deras statiska momenter i afseende å hvilken punkt som helst på resultantens riktningslinie lika stora. Fock 1Fys. 37 (1853). De små periodiska förskjutningar, som riktningslinjen till en stjärna under årets lopp synes undergå. Bergstrand Astr. 574 (1925). särsk. (mera tillf.) bildl.; jfr riktning, sbst.2 4, o. rikt-linje 2. PedT 1892, s. 219. —
-LOKALISATION. [jfr t. richtungslokalisation] (i fackspr.) lokalisation (innebärande bestämning) av riktning vari ngt befinner sig. PsykPedUppslB 1123 (1944). —
(3, 4) -LÖS. [jfr t. richtungslos] som saknar bestämd (in)riktning; som icke är (in)riktad åt ngt visst håll; som icke tenderar i ngn viss riktning. SvLittFT 1833, sp. 197. Den korniga riktningslösa struktur, som är karakteristisk för eruptivbergarter, som stelnat på stort djup. PT 1902, nr 112, s. 3. Variationen, av vilka orsaker den än framkallas, är riktningslös, urvalet bestämmer utvecklingens riktning. Sefve UtvLär. 164 (1926). —
(2) -MATERIEL. (mera tillf.) mil. materiel för inriktning av artilleripjäser o. d. KatalFlottUtst. 1897, s. 4. —
(6) -MÅN, r. l. m. (†) så mycket som man tar ett arbetsstycke större än behövligt för att få möjlighet att göra nödiga justeringar vid den slutliga utformningen o. inpassningen av föremålet på dess plats; jfr mån, sbst.1 11. LfF 1840, s. 80. —
-MÄTNING. [jfr t. richtungsmessung] (i fackspr.) mätning som avser (bestämning av l. ngts förekomst i) en l. flera riktningar; särsk. lantmät. om från en stationspunkt (triangelpunkt) utförd vinkelmätning kännetecknad av att vinklarna mellan en viss utgångsriktning o. ett antal riktningslinjer från punkten i ett sammanhang mätas (ofta två gånger, den andra gången med omvänd tub) o. antecknas (varefter de önskade vinklarna uträknas). 2NF 29: 700 (1919). NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 104. —
-OBSERVATION. (i sht i fackspr., mera tillf.) observation gällande riktning. SvGeogrÅb. 1933, s. 141. —
-ORGAN. el.-tekn. i reläskydd: organ som reagerar för den riktning i vilken en viss effekt passerar ledningen; jfr -relä. SEN 43: 25 (1948). —
(2, 3) -PUNKT. (numera bl. mera tillf.) punkt mot vilken ngt riktas l. bör riktas; äv.: punkt som ger anvisning om den riktning vari ngt sträcker sig l. bör sträcka sig o. d.; riktpunkt (se d. o. 1). KrigsmSH 1802, s. 64. Förlägges luftströmmens riktningspunkt längre bakåt (än ovanför framtänderna), mot gomhvalfvet, så varder tonen mera dof och vek. Svahn LbMuntlFöredr. 25 (1903). särsk. bildl.; jfr riktning, sbst.2 4, o. rikt-punkt 2. NFBiberg (c. 1820) hos Nyblæus Forskn. III. 2: 139. Närmre jemt den starke tränger / Mot sitt hjertas riktningspunkt. Braun Dikt. 2: 166 (1838). MinnCJBoström 95 (1897). —
-RELÄ. el.-tekn. elektriskt relä som har till uppgift att reagera för den riktning i vilken en viss effekt passerar den elektriska ledningen; jfr rikt-relä. FörslElektrOrdl. (1931). —
(2) -RULLE. (†) artill. rörlig rulle anbragt under lavettsvansen på artilleripjäs o. avsedd att underlätta lavettens rörelse (bl. a. vid pjäsens inriktning i sidled). KrigVAH 1856, s. 23. —
-SEENDE, n. [jfr t. richtungssehen] (i fackspr.) seende som (utan att möjliggöra erhållande av bilder av omgivande föremål) förmår ge intryck av den riktning varifrån ljuset träffar synorganet; jfr -öga. Wallengren o. Hennig 5: 134 (1916). —
-SINNE. (i sht i fackspr., mera tillf.) sinne med vars hjälp en varelse uppfattar olika riktningar l. (instinktivt) ledes i avsedd riktning; jfr orienterings-förmåga. SDS 1904, nr 157, s. 4. Man talar om, att fåglarna ha ett nedärvt ”riktningssinne”. Lönnberg SvFåglFlyttn. 198 (1935). —
-SPOLE. [jfr t. richtungsspindel] (föga br.) biol. kärnspole i äggcell (som sträcker sig i riktning mot cellens poler). VerdS 88—89: 20 (1900). —
(2, 3) -STÄLLNING. (numera bl. tillf.) ställning l. läge som inriktat skjutvapen intar l. som person intar vid inriktning av skjutvapen. TSjöv. 1891, s. 389. VFl. 1905, s. 42. —
(2) -SÄTT. (i sht mil., numera bl. tillf.) riktsätt. ExFlott. § 49: 10 (c. 1740). —
(2) -TALJA. (förr) sjömil. talja med vars hjälp artilleripjäs inriktades (i sidled). Ramsten NautHlex. 59 (1866). —
(2) -TEMPO. (numera bl. tillf.) mil. tempo l. moment bestående i inriktning av skjutvapen (särsk. artilleripjäs). Holmberg Artill. 1: 38 (1881). —
(2) -TID. (i sht mil., numera bl. tillf.) tid som åtgår för inriktning av ngt (särsk. av artilleripjäs). KrigVAT 1844, s. 15. —
-TRAFIK. (numera bl. mera tillf.) järnv. på dubbelspårig järnväg: trafik som i ena riktningen går på ena spåret o. i den motsatta riktningen på det andra, dubbelspårsdrift. Berghult JärnvByggn. 7 (1919). —
(2, 3) -VINKEL. [jfr t. richtungswinkel] (i fackspr.) vinkel som en riktning(slinje) bildar med en viss linje l. yta. Törngren Artill. 3: 44 (1795). Lindelöf AnGeom. 162 (1864). Den s. k. riktningsvinkeln, d. v. s. vinkeln mellan det kompass-streck, varifrån vinden blåser, och bäringen till centret (i en cyklon). Carell o. Edelstam 143 (1916). Med en rät linjes riktningsvinkel menas vinkeln mellan linjens och x-axelns positiva riktningar. Sjöstedt o. Thörnqvist AnGeom. 15 (1955). —
-VISARE, r. l. m. visare som anger riktning (jfr -pil); särsk.: körriktningsvisare; äv. bildl. (jfr riktning, sbst.2 4). Nerén (1930; om körriktningsvisare). Form 1943, s. 42 (bildl.). —
(1, 3) -VÄRKTYG~20 l. ~02. (i fackspr.) värktyg för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet l. rätvinklighet l. riktning l. för erhållande av en viss riktning (i våg- l. lodplanet). Varulex. Byggn. 2: 84 (1955; om vattenpass, gradskivor, sänklod m. m.). —
(2) -ÄMNE. (†) om (angivande av) håll l. mål l. sätt vid riktning av artilleripjäs. GenExercSjös 1787, s. A 7 a. —
-ÖGA. [jfr t. richtungsauge] (i fackspr., numera bl. mera tillf.) öga (l. liknande organ) vars byggnad åstadkommer att ljuset endast i en riktning kan invärka på sinnescellerna l. som tjänar att ge intryck av den riktning varifrån ljuset träffar organet; oftast i pl.; jfr -seende. NF 18: 604 (1894). VäxtLiv 1: 386 (1932). —
Spalt R 1977 band 22, 1958