| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄTA rä3ta2, v.1 -ade, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i bet. 2 a γ, b β nästan uteslutande) -er, rätte rät3e2, rätt rät4, rätt rät4 (pr. sg. akt. -ar Sahlstedt (1757), Ling Regl. 31 (1836: uträtar) osv.; -er Schroderus Comenius 127 (1639: räter .. sigh vp), Wallner Kol. 7 (1746: räter in), Möller (1807). pr. sg. pass. -as Sahlstedt (1757), Rinman JärnH 386 (1782) osv.; -es Polhem Test. 25 (c. 1745; i bet. 1), Ström Skogsh. 42 (1846; i bet. 2 c). imper. sg. rät Rosenfeldt Vitt. 108 (c. 1690: rät mig op), Möller (1807); räta Sahlstedt (1757), Almqvist Col. 23 (1835) osv. ipf. -ade Sahlstedt (1757), Dens. (1773) osv.; rätte Rålamb Resa 59 (1658, 1679: rette .. vp), Topelius Läsn. 8: 62 (1896: rätte ut). sup. -at Sahlstedt (1757), VDAkt. 1779, nr 213, osv.; rätt MinnSvNH Bih. 1: 25 (1784; i bet. 2 a δ), Möller (1807). p. pf. -ad Sahlstedt (1757), HovförtärSthm 1770, s. 4330 (: uträtade, pl.), osv.; rätt Rudbeck Atl. 2: 311 (1689; i bet. 2 d β), Möller (1807)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Anm. Orddubbletten RÄTA, v.1: RÄTTA, v.2, har först så småningom utbildats i språket (jfr RÄT, adj.1 anm.). I artiklarna RÄTA, v.1, o. RÄTTA, v.2, har materialet redovisats på förljande sätt. Exempel med de under RÄTA, v.1 1—3, RÄTTA, v.2 1—3, anförda bet. ha hänförts till det ena l. andra verbet alltefter den form som föreligger i språkproven. Exempel med övriga under RÄTTA, v.2, anförda bet. ha oavsett formen hänförts till RÄTTA, v.2 Böjningsformerna rätte, ipf., o. rätt, sup. o. p. pf., kunna formellt hänföras till RÄTA, v.1, l. RÄTTA, v.2 Exempel innehållande dessa böjningsformer med de under RÄTA, v.1 1, 2, o. RÄTTA, v.2 1, 3, anförda bet. ha (ofta med stöd av andra former av verbet i resp. källa) hänförts till det ena l. andra ordet alltefter den form som verbet kan antagas ha haft i inf. i den ifrågavarande källan.
1) göra rät (se RÄT, adj.1 1 (o. 3)) l. rak; avlägsna krök(ar) l. bukt(er) från (ngt) l. befria (ngt) från skevhet o. d., rikta (se RIKTA, v.2 1); ge (ngt böjt l. krokigt o. d.) mer l. mindre rak sträckning l. form, räta ut; äv.: bringa (ngt ledat, t. ex. en i en led böjd hävstång) att bli rakt (rak) l. att räta ut sig; äv. med sakligt subj.; äv. (företrädesvis i a, c) med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på. Räta spik. Räta en väg l. gata l. ett vattendrag. Räta en gräns. Serenius Ggg 3 b (1734). Polhem Test. 25 (c. 1745). Han rätade ståltråden. Sahlstedt (1773). Kommitterade för Stångåns rätning. ÖgCorr. 1854, nr 73, s. 2. Räta .. ledet, (dvs.) formera i rät linje. Sundén (1888); jfr RÄTTA, v.2 2. (Skruven på tryckpressen) ersattes .. med en ledad häfstång af en eller annan form, genom hvars rätande trycket utöfvades på digeln. 2UB 10: 209 (1906). Havet .. äger förmåga att under tidernas lopp ”räta” en krokig, låg och sandig kustlinje. Eriksson HavLiv. 106 (1926). Räta .. på .. en spik .., gata, husrad. Harlock (1944). En rallare .. hade uppträdande på dansbanan, där han med bara händerna rätade en hästsko. Rallarminn. 220 (1949). — jfr TILL-, UT-RÄTA. — särsk.
a) med obj. l. med bestämning styrd av prep. på, betecknande kroppsdel (t. ex. arm, ben), vanl. liktydigt med: sträcka (på) l. sträcka ut (arm osv.); jfr 2 a β slutet. Den sovande rätade (på) armen, som legat böjd under kudden. särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. räta arm, bryta arm (se ARM, sbst. I 1 b α). LandsmFrågel. 28: 7 (1930).
b) (mera tillf.) refl. l. i pass. med intr. bet., om böjt föremål o. d.: rakna, räta ut sig, rätas ut; jfr d. GHT 1897, nr 8, s. 2. Kroken .. var .. för svag, så att den rätades. SD(L) 1902, nr 523, s. 1.
c) (mera tillf.) i utvidgad anv., i uttr. räta och släta på (sina kläder o. d.), rätta till o. släta till (sina kläder osv.), bringa (sina kläder osv.) att sitta riktigt o. slätt gm att dra i o. släta ut (dem). Hedberg Räkn. 204 (1932).
d) (i sht i vitter stil, numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl.; äv. i pass. med intr. bet.; jfr RÄT, adj.1 9, o. RÄTTA, v.2 5, 10. Med ett helt skeppund Melancholi, / Du kan, hvad snedt är, ej räta. Atterbom SDikt. 2: 223 (1815, 1838). I det vi gått uppför och omkring berget, / Där hos er rätas det som världen vrängde. Lidforss Dante I. 2: 105 (1902). Pipping Dante 2: 131 (1924). (†) Så wrängd war ingen sak, så willsam ingen träta, / Hwar han ej knuten såg, och ändan kunde räta. Brenner Dikt. 1: 262 (1713).
2) [specialanv. av 1] med tanke på utsträckning i lodplanet, i fråga om handlingen att bringa ngt l. ngn att inta en (mer l. mindre) upprätt ställning samt i anv. som ansluta sig härtill; jfr UPP-RÄTA. (Sv.) Räta .. (lat.) erigere. Ihre (1769). Klint (1906).
a) med avs. på ngt sakligt (jfr b γ—ε); i bet. α, β äv. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på. Räta något med riktning uppåt. Dalin (1855); sannol. till α l. β.
α) i fråga om ngt som intar en mer l. mindre lutande l. böjd ställning (jfr β): bringa (ngt, t. ex. ett torn) att bli l. stå rakt (se RAK, adj. 2), särsk. gm reparation o. d.; stundom (med avs. på lutande planta l. träd o. d.) liktydigt med: resa (särsk. i uttr. räta på ngt, resa på ngt); jfr γ. Södra tornet, som länge lutat till fall, rätades. Schück o. Lundahl Lb. 1: 110 (1901). Längre fram gjorde han ett nytt uppehåll för att räta på en ungtall, som hade blivit omkullsparkad. Lagerlöf Liljecr. 47 (1911).
β) i fråga om kropp l. kroppsdel (t. ex. rygg, nacke) o. d.; dels tr.: sträcka på (kropp l. rygg o. d.), dels i sådana uttr. som räta på kroppen l. ryggen l. nacken, äv. på sin gestalt o. d., sträcka på kroppen osv.; äv. mer l. mindre bildl.; äv. med sakligt subj. betecknande ngt som åstadkommer att ngn intar en mera upprätt l. sträckt hållning o. d.; jfr 1 a o. RÄT, adj.1 2. Ling Regl. 34 (1836). Då rätade den gamle fiskaren sin gestalt. Mellin Nov. 1: 240 (1846, 1865). Var svensk! Som sådan tänk och tro och handla! / Och inom kort du skall dig sjelf förvandla / Och räta ryggen, allt för länge böjd. Wennerberg 4: 36 (1885). Då vaknar en af (de i sadeln sovande) kämparnes tropp, / gäspar och rätar sin väldiga kropp. Melin Dikt. 16 (1888). Räta på nacken. Lundquist Konstn. 70 (1890). Gubben .. rätade på sin kraftiga, satta gestalt. Sparre Spinnspö 177 (1930). Frälsningsglädjen tänder blicken och rätar ryggen på en människa. Bolander HerrKr. 31 (1946). särsk. i fråga om handlingen att sträcka ut böjt ben l. böjda ben, så att det kommer (de komma) i mer l. mindre lodrätt läge; särsk. i uttr. räta på benen (l. sina ben), sträcka på benen (osv.), särsk. ss. beteckning för att ngn efter att ha suttit stiger upp o. går omkring l. tar en promenad o. d. Jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen. Zilliacus Mar. 76 (1890). De dansande .. sjunka därpå ned på högra fotens häl .. (o.) resa sig därefter upp med en kraftig rätning av högra benet. Folkdans. 96 (1923). Hallström Händ. 127 (1927).
γ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) allmännare: ställa l. placera (ngt) mer l. mindre upprätt, resa (se RESA, v.2 I 1 b); äv.: sätta upp (ngt), uppföra, resa (se RESA, v.2 I 4). Ekman RelSmältewStKåpparbg. 87 (1704). Räta lund-gård omkring milan. Wallner ArtCarb. 7 (1741). Läggemilor .. så kallade, emedan veden uti dem icke rätes, utan ändalångs utåt botnen sammanlägges. Dens. Kol. 1 (1746). (Ett slags papegoja) Har lika såsom en krona på hufvudet, af gola styfva fjedrar, dem han kan efter behag lägga ned eller räta å ända. SvSaml. 1: 23 (1763). (Från pipmuren i blästerugnen) rätas grannspentad Ved tätt i Pipan rundt omkring. Rinman JärnH 386 (1782). LBÄ 44—50: 280 (1801).
δ) (†) bildl.: bringa (ngt) att resa sig (ur ngt), resa (se RESA, v.2 I 5) l. upprätta (ngt). Göteborg, ny Elfsborg och Marstrand böra kunna hålla sig någon tid, sedan jag rätt dem ur dvalan, och fått deras Fästnings artilleri i brukbart stånd. JCToll (1784) i MinnSvNH Bih. 1: 25; möjl. till RÄTTA, v.2 3.
b) refl. l. (vanl.) i uttr. räta på (förr äv., i bet. α, uppå) sig.
α) om person (jfr β, ε): sträcka på sig, sträcka upp sig, räta l. sträcka på kroppen l. ryggen o. d. (äv. i uttr. räta sig rak); äv. ss. uttryck för självkänsla l. stolthet o. d.; jfr RÄT, adj.1 2. (Sv.) Räta sig .. som en ensam soldat: (lat.) se erigere; erectum statuere. Lindfors (1824). (Informatorn) känner .. på sig, att han utgör en amfibie emellan herrskap och tjenstefolk; hvarföre .. han måste räta på sig och sträta, att hvarken dyka för djupt ned eller hålla sig för uppnäst. Almqvist AmH 1: 53 (1840). Topelius Fält. 1: 110 (1853: rätte uppå sig). Den lille krigaren rätade på sig och förde sin högra hand till mössan, såsom han plägade hälsa sin öfverste. LbFolksk. 32 (1890). (Du) sitter .. som en mjölsäck. Räta på dig! Bergman JoH 172 (1926). Pettersson rätade sig vid dessa ord som om en eldgaffel körts ner genom halsen på honom. Hammenhög PoB 443 (1941). När han försökte räta sig rak, högg det till på det gamla plågostället (i ryggen). Moberg SistaBr. 307 (1959).
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person (jfr α, ε) l. djur, allmännare: resa sig (upp); särsk.: stiga upp från sittande l. liggande ställning. Ska vi inte räta på oss (dvs. stiga upp från bordet) nu? Jag tycker, att vi ha fått nog till lifs längese’n. Böttiger 3: 79 (1843, 1858). Laxmatte lade sig, men om en stund rätte han ånyo på sig. Topelius Läsn. 3: 171 (1883).
γ) om fartyg, i uttr. räta på sig, resa sig efter överhalning l. slagsida o. d., räta upp sig; jfr RÄT, adj.1 5 b. VFl. 1937, s. 78.
δ) om ngt sakligt (jfr γ): resa sig, sträcka på sig (o. bli högre). Träden hade rätat på sig. Ruin SjunknH 34 (1956).
ε) (†) bildl.: resa sig (se RESA, v.2 I 6); komma på benen (se BEN, sbst.1 II 1 a δ), repa sig. H. K. Maij:tt är liqväl högt angelegit, att staden Räffle, som nu står quasi in præcipiti, må reeta sig igän. RP 8: 191 (1640). Kommer man först på kneken, så hafver man sedan ondt före at räta sig. Swedberg Lefv. 67 (1729). Ihre (1769).
c) (mera tillf.) i pass. med intr. bet.: bli rak l. rakare (se RAK, adj. 2), anta (mera) upprätt ställning; äv. motsv. a β, om kroppsdel: sträckas. Boken utlägger alltid i början sin hufvudstamm åt en sida liksom Almen, men den rätes med tiden och utslår qvistar åt alla sidor. Ström Skogsh. 44 (1830). Plötsligt rätades vår krökta rygg, / och blicken skärptes. Knape ÅrÖd. 88 (1918).
d) (mera tillf.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; särsk. [jfr a β] om rygg o. d.: sträckt, rak; äv. (tillf.) om person, i uttr. rätad på klacken, som går rak i ryggen (med kroppsvikten vilande på klacken); jfr b α. Jag ser i hast de vida parker fyllda / med spotska herrar, rätade på klacken. Sturzen-Becker 5: 59 (1839, 1862). (Folket) reser .. åter sitt huvud och går med rätad rygg till sitt arbete. SkrSamfSvIsl. 5: 16 (1935). — särsk. (†)
3) (†) refl., om soldater o. d. (vid uppställning): intaga rättning, rätta sig. (Sv.) Räta sig, som soldater: (lat.) ad lineam se dirigere. Lindfors (1824).
RÄTA TILL10 4. till 1 (o. 2): göra rak (l. plan l. slät) l. rakare (osv.) gm justering o. d.; äv.: bringa (ngt) att sitta l. ligga rakt l. stå upprätt; äv. mer l. mindre bildl.; jfr räta, v.1 1 c, d. Denna politik, hvarmed .. (Dante) trodde sig kunna räta till den snedvridna världen. Vising Dante 60 (1896). En af de stående bränderna (hotade) att ramla .. ner på golfvet. Nu stack en .. spjutyxa fram bakom vedlidersdörren, jämte en hand .. och rätade till branden. Högberg Vred. 1: 43 (1906). (Sv.) Räta till (t.) ebenen .. begradigen. Klint (1906). Långrocken uppknäpptes, nejlikan i knapphålet rätades till. Aminoff StPtbg 378 (1909). jfr tillräta. —
RÄTA TILLBAKA. (†) till 1: med avs. på krökning (på tråd): räta ut (igen). Polhem Test. 45 (c. 1745). —
RÄTA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppräta. till 2. (Sv.) Räta vpp. (T.) Auffrichten. (Lat.) Erigere. Schroderus Dict. 248 (c. 1635). Klint (1906).
a) med avs. på ngt sakligt.
α) med avs. på ngt som intar en mer l. mindre lutande l. böjd ställning: bringa (ngt) att bli l. stå rakt l. att inta upprätt ställning; särsk. med avs. på kropp l. kroppsdel (t. ex. rygg): sträcka på l. sträcka upp (jfr räta, v.1 2 a β); äv. med avs. på hållning, ss. beteckning för att ngn sträcker upp sig o. intar en (mera) upprätt hållning. Almqvist AmH 2: 141 (1840). Kyrkoherden rätade hastigt upp ryggen. Bondeson Anna 16 (1883). Med en kraftig ansträngning rätade .. (den sjuka) upp sin slappa hållning. Benedictsson Folkl. 137 (1884, 1887). De (dvs. ängsblommorna) rätade sina små hufvud opp / Och grön stod stängeln med krona och knopp. Snoilsky Goethe Vis. 66 (1901). särsk.
α’) med avs. på fartyg: bringa att resa sig (efter slagsida o. dyl. o. komma i normalt jämviktsläge); äv. i utvidgad anv., med avs. på flygplan: bringa i horisontalt läge (efter sidolutning l. dykning). SD(L) 1897, nr 266 B, s. 2. SDS 1919, nr 130, s. 7 (med avs. på flygplan).
β’) [jfr α’] i utvidgad anv., med anslutning till räta, v.1 1, med avs. på bil: (efter kurvtagning l. sladd o. d.) bringa att återta sin riktning rakt framåt. I en kurva kom bilen i sladdning och när föraren skulle räta upp den igen körde han över .. på vänstersidan. DN(B) 1957, nr 142, s. 1.
γ’) bildl. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 280. Den själfständighet, hvilken rätar upp karaktären. Verd. 1887, s. 177.
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) allmännare: ställa l. placera (ngt) mer l. mindre upprätt, resa upp (se resa upp I 1 b); äv.: (åter)-uppbygga l. (åter)uppföra (tjärdal o. d.); äv.: vid uppresning av ngt låta (ngt) komma l. vändas uppåt; jfr räta, v.1 2 a γ. Wallner Kol. 12 (1746). Storändan af klabben bör rätas op, och den lilla ställas emot botnen. Därs. 17. De togo straxt och rätte op det fördömda skåpet (som fallit omkull). Säfström Banquer. N 2 a (1753). (Sv.) De rätade up stenen, (lat.) Lapidem erexerunt. Sahlstedt (1773); möjl. till α. Han kunde väl inte räta opp nån (tjär-)dal med sina kvinnhänder. Lidman Tjärd. 109 (1953). särsk. med avs. på kroppsdel: resa l. skjuta l. lyfta upp. En Orm som slänger i ringar och räter up hufwud. Rudbeck Atl. 2: 502 (1689). Eneman Resa 2: 114 (1712).
b) med avs. på person.
α) (mera tillf.) med avs. på person som står l. sitter l. går o. d. böjd l. hopsjunken l. lutande o. d.: bringa l. komma (ngn) att stå osv. rak(are) l. (mera) upprätt. Luthers liknelse om den fulle bonden, som, när man vill räta upp honom, ramlar ner på andra sidan av hästryggen. NSöderblom i UppsKristlStudF 1901—26 5 (1926).
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) allmännare: resa upp (ngn), särsk. i stående ställning (från liggande l. sittande). Lindfors (1824).
γ) (numera bl. tillf.) bildl.; särsk.: bringa l. komma (ngn) att känna sig piggare l. spänstigare o. d.; förr äv. övergående i bet.: upprätta (ngn). Om iag blodskuld äger, / Så fräls mig derifrån, och rät mig op igen. Rosenfeldt Vitt. 108 (c. 1690); jfr rätta upp 2 c. (Jag) Gick i slottskyrkan i förmiddags något slokande af värme och vissa sorgsna tankar, men hörde en mycket god predikan, som rätade upp mig igen. Bremer Brev 2: 344 (1843); jfr α.
2) refl., i uttr. räta upp sig, äv. räta sig upp. (Sv.) Räta sig up, (lat.) Sese erigere. Sahlstedt (1773).
a) om person (jfr b, c) l. ngns gestalt o. dyl. l. om växt(del) (jfr e) o. d.: sträcka l. räta på sig (se räta, v.1 2 b), sträcka upp sig; särsk.: räta l. sträcka på kroppen l. ryggen o. d.; äv. ss. uttryck för självkänsla l. stolthet o. d. Den lutande stängeln har rätat upp sig. Iag (gick) in och lade mig vid bordet på armarna, Låts såfva, en stund der efter rätte iag mig op och sade mig hafva drömt. HFinlÖ 428 (1715). Räta nu upp dig, och se ut för något! Almqvist Col. 23 (1835). Han .. rätade upp sig till sin fulla höjd. Cederschiöld Riehl 2: 40 (1878). Med ens då rätar den åttiåra / Gestalten upp sig — han stilla ler. Bååth GrStig. 94 (1889). Vår blick blir en annan och vi räta upp oss, om det gäller att inför främlingar tala om .. (vårt) land. Söderhjelm Tavaststj. 252 (1900). Damerna gå (i en tur i skrälåt) .. de första stegen något nedåtlutade och de tre sista långsamt rätande sig upp. Folkdans. 85 (1923). särsk. (numera bl. tillf.) närmande sig l. övergående i b, om person som befinner sig i halvliggande ställning: sätta sig upp med mer l. mindre rak l. sträckt rygg; äv. om person som kryper på marken: lyfta upp huvudet o. överkroppen l. resa sig till hälften l. på knä o. d. Amalia, som halflegat emot soffdynorna, rätade sig hastigt upp. Knorring Cous. 2: 86 (1834). Ingen (av de i krypande ställning avancerande boerna) rätade sig upp för att bättre kunna se, såsom engelsmännen så ofta till egen skada gjorde. KrigVAT 1902, s. 516.
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person (jfr a, c) l. djur, allmännare: resa sig (se resa, v.2 I 1 a α α’), resa sig upp; särsk.: stiga upp från liggande l. sittande ställning; jfr räta, v.1 2 b β. The (som hade strypt kejsarinnan) hade knapt hindt någre stegh ifrån henne, förr än hon rette sig vp igen. Rålamb Resa 59 (1658, 1679). När iag kom igän, rätte han sig up i sängen så siuk som han war. Columbus Ordesk. 24 (1678). Kalm VgBah. 2 (1746; om djur).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av a (o. b); särsk. om person, ss. beteckning för att ngn tar sig samman l. rycker upp sig l. ”folkar sig” o. dyl. l. att ngn höjer sig till en högre (andlig l. moralisk o. d.) nivå, stundom äv. att ngn reser sig upp ur vanmakt l. kommer på benen efter sjukdom o. d. Om .. (Nicander) blott kunde räta opp sig ur denna sociala vanmakt, hade vi (osv.). Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 107. Vid Gustaf Adolf rätade sig de Svenske store upp, vid de Svenske store de Svenske lärde. Geijer I. 4: 362 (1838). Nånå, pojkar, mer än en ungslarv har rätat upp sig. Högberg Frib. 297 (1910). (Bonden) småsöp ett par dagar (efter hemkomsten från stadsbesöken), till dess han rätade upp sig igen och tog vid i arbetet. Hellström Storm 82 (1935). Jag låg sjuk i Stockholm men rätade upp mig och började åter springa mellan tidningar och förlag. Lo-Johansson Förf. 82 (1957). jfr: Och granarna skyldra, trupp vid trupp, / Och tallarna liksom räta sig upp / Och härma hans (dvs. K. XV:s) kungliga växt. CVAStrandberg 1: 306 (1872).
d) om fartyg l. flygplan: resa sig (efter slagsida o. d.) resp. inta horisontalt läge (efter sidolutning l. dykning); jfr 1 a α α’. Det bästa 1959, nr 5, s. 34.
e) (†) om växt (jfr a): växa l. skjuta upp i mer l. mindre lodrät riktning; jfr resa upp I 1 b γ. Thet är åkerfrucht som räter (reeser) sigh up i Halm och bär ax. Schroderus Comenius 127 (1639).
f) [jfr d] (mera tillf.) i utvidgad anv., med anslutning till räta, v. 1, om bil: (efter kurvtagning) återta sin riktning rakt framåt gm framhjulens (automatiska) återgång till normalt, framåtriktat läge; jfr 1 a α β’. AutB 504 (1947).
3) (†) abs.: resa sig i stående ställning (från knästående ställning); i kommandoordet räta upp! LednHandterHugg. 1841, s. 16. ExFältartill. 1893, 1: 109. —
1) göra rät l. rak (särsk. gm sträckning l. gm utböjning av krök(ar) o. d.); avlägsna krök(ar) l. bukt(er) från (ngt); ge (ngt böjt l. krokigt o. d.) rak sträckning l. form; sträcka ut (ngt); med avs. på väg(krök) o. d. äv.: (gm vägbyggnad) ersätta med rak(are) väg; äv. allmännare: ge (ngt tillbucklat l. hopknycklat o. d.) dess (ursprungliga o.) behöriga form. Räta ut något krokot. Lind (1749). (Vissa i magasin förvarade ankartåg) hafva icke en gång förmått uthärda den brytning, som varit oundvikelig för at räta ut bugterna. Aken Eldsl. 49 (1797). Att räta ut muren (på akademibyggnaden i Åbo) som nu krummar sig. Calonius Bref 399 (1799). När .. hästen skuttade till, törnade (hatt-)kullen mot taket. .. Hatten rätas ut. Sjöberg SthmHeml. 254 (1844). Att med blotta händerna räta ut en hästsko af jern. Crusenstolpe Tess. 1: 39 (1847). I dag breddas vägarna och krökar rätas ut. TurÅ 1930, s. 142. särsk.
a) med avs. på kropp l. kroppsdel o. d., stundom äv. person: sträcka ut; räta (se räta, v.1 1 a, 2 a β) l. räta på (t. ex. kropp l. rygg); särsk. i uttr. räta ut benen (l. sina ben), sträcka ut benen så att knäna bli raka, äv.: räta på benen (se räta, v.1 2 a β slutet). Weste (1807). Vi kunna spatsera ett stycke och räta ut våra ben. Hagberg Shaksp. 3: 152 (1848). I år vaknade (rim-)tussen litet före jul, sparkade ett hål i isberget och rätte ut sina styfva ben. Topelius Läsn. 8: 62 (1896). Den gamla (vildkamelen) slutar plötsligt att idissla, rätar ut halsen, vänder huvudet mot norr och spärrar ut näsborrarna. Hedin Pol 1: 216 (1911). Det var fyra starka karlar om att räta ut’en för att få ner’n i kistan. Siwertz Sel. 1: 8 (1920). IdrIMar. 1935, s. 148. jfr: Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lärda lemmar på sträckbänken. Topelius Vint. II. 1: 209 (1881).
b) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (Systerdottern till Don Quijote:) Ni vill räta ut det som är krokigt och förvridit, och sjelf går Ni krokig af ålder. Stiernstolpe DQ 3: 67 (1818). Norlind Dante 2: 164 (1930). särsk. motsv. a, med avs. på gestalt o. d. (med tanke på ngns inre människa). Sigrid Undset (har) funnit en miljö, där hennes elementära människonaturer kunna räta ut sina gestalter .. otvunget. Böök 4Sekl. 205 (1922, 1928).
2) refl., i uttr. räta ut sig, sträcka ut sig o. bli rak(are) l. anta mer l. mindre rak sträckning l. utsträckt form; dels om person l. djur, särsk.: sträcka på kroppen l. lemmarna, dels om ngt sakligt, stundom: sträckas ut l. rakna; stundom äv. i pass. med intr. bet. (om ngt sakligt): rakna, sträckas ut, räta ut sig. En ringlad orm, som rätar ut sig snabbt / Och sprutar gift. CVAStrandberg 4: 121 (1857). Stålnålar .. äro alltid dåliga och odugliga, om de vid en någorlunda stark böjning icke antingen genast åter räta ut sig eller springa af. Berg Handarb. 2 (1873). (Sv.) Räta ut sig .. (i liggande ställning) (fr.) s’étendre. Berndtson (1880). (Sv.) Rätas ut .. (fr.) se décourber. Dens. Armarna slaknade och fingrarna rätade ut sig och brickan gled ur mina händer med ett brak. Bergman Broth. 138 (1916). Vattnar man .. (fuchsian), dröjer det ej länge, förrän (de slaka) bladen åter styvna och räta ut sig. Bolin KemVerkst. 49 (1942). särsk.
a) om person l. ngns gestalt o. d.: räta upp sig (se räta upp 2 a), räta på sig (se räta, v.1 2 b α). Almqvist TreFr. 3: 18 (1843). Generalkonfessorn rätte ut sig i hela sin längd. Topelius Vint. III. 1: 117 (c. 1865, 1896). Se hur hvar gestalt, som / tungt i krankhet böjt sig, / rätat ut och höjt sig / ung och stark och skön. Fröding Stänk 174 (1896). Han hade gått krokig nu så länge och påtat, så det värkte i ryggbastet, när han skulle räta ut sig. Larsson i By BergsmHist. 40 (1915). särsk. (numera föga br.): räta på benen (se räta, v.1 2 a β slutet). Räta ut sig genom en promenad, sedan man länge suttit stilla. Nordforss (1805).
b) (mera tillf.) bildl.; särsk. i bildl. anv. av a. Strindberg Hafsb. 105 (1890). Hela hans varelse rätade ut sig i det närvarandes välbehag. Lundegård Prom. 2: 83 (1893).
-BÄNK. [jfr sv. dial. rättbänk] (i fackspr., utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera föga br.) riktbänk. JernkA 1894, s. 385 (vid valsvärk). Rig 1933, s. 68 (för riktning av plankor; från Dalarna). —
(2 a γ) -KAST, r. l. m. (på Öland, bygdemålsfärgat, i sht förr) hägnad bestående av plankor o. (gran)-spiror o. d. som upprests mot en mellan stolpar löpande tvärbalk; jfr kast, sbst.1 SvGeogrÅb. 1932, s. 61. —
-MASKIN. (i fackspr., numera föga br.) riktmaskin (se d. o. 1); jfr rätnings-maskin. JernkA 1861, s. 93. —
(2 a γ) -MILA, r. l. f. (rät- 1762—1925. räte- 1741—1746) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) resmila. Wallner ArtCarb. 3 (1741). De Valloner, hvilka uti K. Göstaf Adolphs och Drottning Christinas tid .. hitkommo, hafva varit de första, som här inrättat de så kallade Rese- eller Rätemilor. Dens. Kol. 1 (1746); jfr Fatab. 1925, s. 18. Rinman (1789).
Ssg (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.): rätmils-kolare. kolare som kolar resmila l. resmilor. Wallner Kol. 10 (1746). —
-PRESS. (†) press (se press, sbst.1 2) för rätning av ngt (t. ex. räls), riktpress. JernkA 1883, s. 477. —
-VALSVÄRK ~02, äv. ~20. (i fackspr., numera föga br.) valsvärk för riktning av ngt, riktvalsvärk; jfr -värk. SvInköpsreg. 1937, s. 217. Därs. 1952, s. 276. —
-VÄRK, n. (i fackspr., numera föga br.) maskinell anläggning (särsk. valsvärk) för riktning av ngt (t. ex. rör), riktvärk; jfr -valsvärk. JernkA 1897, s. 197. —
(2 a γ) -VÄRKE. (rät- 1659—1662. räte- 1654—1658) [jfr finlandssv. dial. ritverke] (†) = res-virke 1 a. Fodra .. söder sidan (av kapellet) med reetewerke. Murenius AV 294 (1654). Därs. 514 (1662).
B (†): RÄTE-MILA, -VÄRKE, se A.
C: RÄTNINGS-HAMMARE. (numera bl. mera tillf.) hammare (se hammare, sbst.2 1) avsedd l. använd för rätning av ngt (t. ex. järnstänger). WoL 359 (1885). —
-MASKIN. (i fackspr., numera föga br.) riktmaskin (se d. o. 1); jfr rät-maskin. JernkA 1862, 2: 125. Därs. 1888, s. 245. —
Ssgr (metall.): rätar-, äv. rätare-dräng. (numera bl. tillf.) biträde åt rätare; jfr -pojke. YrkesförtArbFörmedl. 51 (1936).
-mästare. (förr) fullärd riktare som förestod arbetet med rätning av stänger o. d. vid valsvärk; jfr mästare 10 c. JernkA 1859, s. 106.
-pojke. (förr) gosse l. yngling som biträdde rätarmästare i hans arbete; jfr pojke 1 b o. -dräng. JernkA 1859, s. 106.
Spalt R 3983 band 23, 1961