Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUTA skɯ3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 3: 258 (1526) osv.) ((†) -ar BtÅboH I. 4: 90 (1631), HH 20: 314 (c. 1640); -er G1R 1: 201 (1524), Œdman Bahusl. 248 (1746)).
1) med segel l. med segel o. motor (förr äv. med åror) framdrivet mindre fartyg (i senare tid företrädesvis använt i flod- o. kustfart); äv. om l. med särskild tanke på den på sådant fartyg transporterade lasten (äv. ss. måttsord: skutlast); äv. (vard.) i allmännare anv., om fartyg (utan tanke på hur det framdrives l. hur stort det är). G1R 1: 201 (1524). X eller xij skwther kalk. Därs. 4: 55 (1527). I Wäster-Norrland får Allmogen så Siö- som Landtwägen afföra sin egen Afwel til salu .., nemligen hwad de med Båtar gitta afföra: Men all fart med Skutor ock större Fartyg ware Allmogen aldeles förbuden. PH 1: 379 (1723). Skuta säjs stundom skämtvis om större skepp. Weste FörslSAOB (c. 1815). Vi hade .. (vid flyttningen från Kristianstad till Jönköping 1855) skickat allt vårt bohag sjöledes, först med pråmar till Åhus och därifrån med en skuta genom Göta kanal. De Geer Minn. 1: 146 (1892). (Den unge vikingen) pekar på två fartyg. Det är tämligen stora skutor eller jakter, inrättade till att framdrifvas med rodd. Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901). Bilen kränger som en skuta i storm. Aurén EurOr. 144 (1936). — jfr BARLAST-, BLOCK-, BOND-, BOTTNE-, DRAG-, FINN-, FINSKE-, FISK-, FISKAR-, FLOTT-, FÅNGST-, HÄST-, HÖ-, KALK-, KAPAR-, KAPITAL-, KLINK-, KOL-, KRÄMAR-, KVARN-, MOTOR-, MÄLDE-, NÄRPES-, PÄRL-, ROSLAGS-, ROSPIGGS-, ROSTOCK-, RYSS-, SALPETER-, SALT-, SAND-, SEGEL-, SILL-, SILVER-, SJÖ-, SKAFFERI-, SKEPPS-, VED-, ÅR-SKUTA m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordstäv. Det är lika så godt önska sig en skuta som en båt, man får lika mycket åf’t. Rhodin Ordspr. 37 (1807). ”Skutan är ny, men berget är gammalt!” — sa’ skepparn, satte på grund. Schultz Ordstäf 33 (c. 1865). ”Botten upp!” — sa’ skepparen, när skutan sjönk. Holmström Sa’ han 8 (1876). Man har sett större skutor segla i qvaf än en vällingbytta. Landgren Ordspr. 112 (1889).
b) om ett slags vid fiske i Nordsjön förr använt två- l. tremastat segelfartyg som låg för ankar på fiskeplatsen (under det att man fiskade från en l. två mindre båtar), bankskuta. Œdman Bahusl. 248 (1746). (Storfisket) idkas af åtta man, som alla gemenligen hafwa hwar sin lått uti Fiske-Båten eller Skutan, hwilken är ungefär til 10 a 11 Lästers drägt, med Däck, 2:ne Master och 2:ne Rå-Segel. Lorich Fisk. 29 (1790). (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 267 (1923).
c) mer l. mindre bildl. (jfr 3). Spegel GW 99 (1685). Med sjutton Mans besättning går nog den vittra skutan (dvs. Svenska akademien) sin kurs ändå, tills vidare. Tegnér Brev 8: 83 (1836). (Teaterledningen hade) haft det svårt att hålla skutan flytande tills Gösta Ekmans gästspel i höst omsider kom som den räddande ängeln. DN(A) 1929, nr 354, s. 4; jfr FLYTA, v.1 I 1 d α. (Gamle Lantz) hörde till Söderås svåraste fyllkajor … Han har .. gjort vad han kunnat för att söka få skutan på rätt köl. Han har varit både frälsningssoldat och godtemplare. Hellström Malmros 247 (1931); jfr KÖL 1 e slutet. (O. U. Torsslow, som tidigare haft en kompanjon ss. innehavare av Djurgårdsteatern) blev ensam kapten på skutan till 1843. Bergman i 3SAH LV. 1: 111 (1944); jfr KAPTEN 3 b. jfr RIKS-, RUMPE-SKUTA. särsk.
α) [jfr de etymologiska upplysningarna till BÅT, sbst.1 1 a δ] (†) i uttr. giva ngt på skutan, ge ngt på båten (se BÅT, sbst.1 1 a δ). Runius (SVS) 1: 239 (1712).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (vid kälkbacksåkning använd) kälke (utan stolpar). Nyblom Minn. 1: 101 (1904; om förh. i Uppsala på 1840-talet).
3) [sannol. bildl. anv. av 1; jfr nor. dial. skuta, stor o. grov kvinna l. stort o. grovt hondjur; jfr med avs. på bet. ä. nysv. stor skepet, använt ss. nedsättande personbenämning (se belägg från 1648 under SKEPPS-NAMN 2), o. SKROV 8; möjl. dock (åtminstone delvis) i stället utgående från SKUTA, sbst.1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ngt stort o. åbäkigt l. om stor o. åbäkig person; äv. om tjockt, svart åsk- l. regnmoln. Stor saak hwar hon sitter den gambla Skutan, sa Drängen om Matmor sin. Celsius Ordspr. 2: 236 (1709). (Sv.) En stor skuta. .. (Fr.) Une grosse — Une lourde masse. Nordforss (1805). (Sv.) Skuta .. (fr.) Grosse nuée. Weste (1807). Lindfors (1824; om ”grof, obäklig menniska”). — jfr MOLN-SKUTA.
-BORD. (numera bl. tillf.) om (planka i) skutas sida; förr särsk. i uttr. fritt (om) skutbord l. om skutbord, fritt ombord (se bord, sbst.1 4 a β α’). Rinman 2: 962 (1789: fritt om skutbord). Då Philipstads tackjern .., om skutbord i Christinehamn levereradt, kostat 9 R:dr b:ko, har (osv.). JernkA 1847, s. 166. Leveransplats (vid viss försäljning av virke): fritt skutbord Upperud. PT 1897, nr 302, s. 4 (1886). —
-BOTTEN. (skut- 1684 osv. skute- 1637—1638. skuto- 1637—1638) om skutas botten; förr äv. i utvidgad anv., om skuta i dess helhet (jfr botten I 1 c β). BtÅboH I. 9: 72 (1637). Därs. I. 13: 203 (1638; i utvidgad anv.). Duse Pingv. 101 (1905). —
(1 b) -BRYGG. (skute- 1930—1949) (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) brygd av öl till fiskeskuta, innan denna gick ut för längre tids fiske. SvKulturb. 3—4: 234 (1930). —
-BYGGERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (skute- 1697) jfr -byggnad. HC11H 4: 14 (1697: Skute- och Skeps-Byggerie). —
-BÅT. (skut- 1805—1847. skute- 1668) (†) (mindre segel)skuta. BoupptSthm 1668, s. 717. Meurman (1847). —
-BÅTSMAN. (skut- 1739—1752. skute- 1739—1757) (†) (person som under seglationssäsongen tjänstgör ss.) besättningsman på skuta; jfr -karl. 2RARP 10: 446 (1739). PH 6: 4609 (1757). —
-FARDER. (skut- 1667. skute- 1662) [jfr holl. schuitevaarder] (†) om person som fraktar gods på (egen) skuta. SthmStadsord. 1: 187 (1662). Johan Matssons Skutfarders qwarlåtenskap. BoupptSthm 1667, s. 85. —
-FART. (numera bl. mera tillf.) sjöfart (på floder l. längs kuster) med skutor. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 444 (1826). —
(1 b) -FISKE. (skute- 1845) (förr) fiske varvid man gick ut till fiskeplatsen med en skuta, som låg för ankar, under det att man fiskade från en l. två mindre båtar. Ekström AfhFiska 43 (1845). —
-FOLK. (skut- 1706 osv. skute- 1684) (numera bl. tillf.) om besättningen på en l. flera skutor. BoupptSthm 1684, s. 936 a. —
Ssg: skutfrakt-medel. (numera bl. tillf.) i pl.: från inkomster av skutfrakt härrörande medel. Linde Kam. 344 (1867: skutefraktmedel). —
-GILLE. (skut- 1823. skute- 1719) (†) om skrå bildat av stads skutskeppare, skeppargille, skepparskrå. ResArboga 8/8 1719, mom. 3. Danckwardt SmndrFörf. 302 (1823). —
-HYRA. (skut- 1948 osv. skute- 1658) ersättning för nyttjanderätt till annans skuta; jfr -lega. BoupptSthm 8/9 1658. —
-JULLE. (skut- 1633 osv. skute- 1655—1658) om julle använd ss. skutas skeppsbåt. EkenäsDomb. 1: 28 (1633: till Skutt Julla). —
-JÄNKARE. [senare ssgsleden vbalsbst. till jänka (se jämka)] (vard.) skutskeppare. ÖgCorr. 1966, nr 162, s. 7. —
-KARL. (skut- 1659 osv. skute- 1582—1944 (om ä. förh.)) [fsv. skuto karl (ss. tillnamn)] (numera i sht i skildring av ä. förh.) besättningsman på skuta; jfr -båtsman, -dräng. Lyberg GPprFalunDal. 2: 80 (1582). —
-LADNING. (skut- 1660—1693. skute- 1588—1660) (†) skutlast. HB 2: 221 (1588). BtHforsH 3: 129 (1693). —
-LAG. (skut- 1625 osv. skute- 1625—1949. skuto- c. 1644) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om besättningen på en skuta; särsk. om personer som slutit sig samman för att gemensamt bemanna en skuta för fraktfart l. fiske. BtÅboH I. 2: 124 (1625). På Orust och Tjörn höll storbackelagen och skutelagen segare tillsamman än annorstädes på kusten. Hasslöf SvVästkustf. 78 (1949). —
-LAST. (skut- 1697 osv. skuta- 1633. skute- 1640—1706) om last som befinner sig på l. skall transporteras l. har transporterats på skuta; stundom äv. övergående i oeg. anv., om stor mängd av passagerare på skuta; jfr -laddning, -ladning, -lass. BtÅboH I. 6: 24 (1633). Gatorna i Stockholm .. voro (år 1650) öfverfyllda af tiggare, hvilka i skutlaster från landsorterna tillströmmade. Fryxell Ber. 9: 85 (1841). —
-LED. (skut- 1664— c. 1710. skute- 1614—1706) (†) av skutor trafikerad farled. Stiernman Com. 1: 616 (1614). Fennia XIV. 6: 23 (i handl. fr. c. 1710). —
-LEGA. skuthyra; i sht förr äv. om betalning för befordran med skuta. Holmberg 1: 200 (1795). (Sv.) betala skutlega: (lat.) portorium de qua re dare. Lindfors (1824). —
-LÖS. särsk. (skämts.) i uttr. skeppar Skutlös, ss. beteckning för fartygsbefälhavare som icke har något fartyg att föra. Nu ä jag bara en vanlig skeppar Skutlös. Janson Gast. 61 (1902; yttrat av sjökapten som lämnat sitt yrke). —
-OFFER. (skut- 1656 osv. skute- 1668) (förr) vid skutas återkomst från sjöresa till kyrka (o. prästerskap) enl. sedvänja erlagd gåva. Murenius AV 336 (1656). Pastor behåller så här efter som här till sin tertial af skutoffret, och kyrckian 2 delar. Därs. 531 (1664). —
-PART. (skut- 1672 osv. skute- 1624—1678) (numera i sht i skildring av ä. förh.) om den andel av en av ett partrederi ägd skuta som faller på var o. en av delägarna. Lyberg GPprFalunDal. 1: 118 (1624). —
(1 b) -PREMIER, pl. (skut- c. 1772 osv. skute- 1949) (förr) om fiskeripremier utgående vid skutfiske. VerifNotSkutBåtPremier (c. 1772). —
-REDARE. (skut- 1761 osv. skute- 1731) (numera i sht i skildring av ä. förh.) redare för skuta; förr äv. ss. titel (numera ersatt av: skeppsredare). 2BorgP 4: 503 (1731). Skutredaren Torssells afl. Enkas .. Arfwingar. PT 1791, nr 45, s. 4. —
-REDSKAP~02 l. ~20. (skut- 1672 osv. skute- 1673—1677. skuto- 1637—1638) (numera bl. tillf.) redskap (se d. o. 2) som användes på skuta; i sht förr äv. koll., om utrustning (t. ex. segel, ankare, tackling) på skuta (jfr redskap 1 b); jfr skute-tyg. (Köparna av en skuta) inventerade .. i .. (säljarens) absens altsammans skutoredskapen. BtÅboH I. 9: 81 (1637). Skuteredskap såsom Segel Ankar och tåg och sådant tilbehör. BoupptSthm 1677, s. 1567 a. jfr (†): Skutredskap (bl. a.) Een furu Skuuta S(ank)te Petter ben(ämn)dh (värderas till) 1400 (daler). BoupptSthm 1680, s. 805 b. —
-RUM. (†) om det för last avsedda utrymmet på skuta, lastrum; jfr rum, sbst.3 10. Fischerström 4: 233 (1795). —
-SKEPPARE. (skut- 1670 osv. skute- 1677—1727) om (l. ss. titel för) skeppare på skuta; jfr -förare, -jänkare, -kapten. Erich Knutson Skutskeppare. BoupptSthm 1670, s. 551. —
-STUVARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) stuvare som bedrev stuverirörelse i liten skala (o. därvid betjänade skutor); jfr skutt, sbst.2 Erixon SthmHamnarb. 26 (1949; om förh. i slutet av 1800-talet). —
-TALS. (skute- 1650—1706) (numera bl. tillf.) i skutlaster; äv. övergående i oeg. anv., i fråga om stor mängd av passagerare på skutor. Ner yppenvattnett kommer, schulle (enl. borgmästarens i Sthm mening) åter skutetals dhe fattiga kåmma hijt ifron Finlandh och andra örter. RP 14: 79 (1650). SthmStadsord. 2: 193 (1706). —
-TAMP. (skuta- 1634) (numera bl. tillf.) för skuta avsett l. till skuta hörande tåg. BtÅboH I. 6: 168 (1634). —
(1 b) -ÖL. (förr) benämning på festlighet i samband med att fiskeskuta sjösattes för året l. drogs upp på land efter fiskets slut för året. Lindhé Ledf. 39 (1903; efter fiskets slut). SvKulturb. 3—4: 231 (1930; vid sjösättning c. 1850).
B (†): SKUTA-LAST, se A. —
-SAMLAG. i uttr. hava ngt i skutasamlag, om personer: ss. delägare i skuta gemensamt äga ngt. EkenäsDomb. 1: 53 (1641). —
-SEGEL, -TAMP, se A. —
-TYG, se C.
C (numera bl. i skildring av ä. förh. l. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter): SKUTE-BAK, -BOTTEN, -BRYGG, -BYGGARE, -BYGGERI, -BÅT, -BÅTSMAN, -FARDER, -FISKARE, -FISKE, -FOLK, -FRAKT, -GILLE, -HAMN, -HYRA, -JULLE, -KARL, se A. —
-KARNAT. (†) till skuta hörande hissinrättning bestående av ett enkelt l. två enkla block med däri löpande tåg. 3SthmTb. 2: 150 (1597). —
-KÖL, -LADNING, -LAG, -LAST, -LED, se A. —
-LOPP. (†) farled som ger passage åt skutor (men icke åt större fartyg); jfr lopp 5 a β. Œdman Bahusl. 245 (1746). —
-OFFER, -PART, -PREMIER, -REDARE, -REDSKAP, -SEGEL, -SKEPPARE, -STAM, -TALS, se A. —
-TYG. (skuta- 1634. skute- 1655—1680. skuto- 1638) (†) redskap l. tillbehör som användes på skuta; äv. koll.; jfr skut-redskap. BtÅboH I. 6: 168 (1634). Skutotygen woro mästadeels forderfwade. Därs. I. 13: 211 (1638). BoupptSthm 1680, s. 805 b (koll.). —
-VRAK, se A. —
D (†): SKUTO-BOTTEN, -LAG, -REDSKAP, se A. —
-TYG, se C.
Spalt S 5379 band 27, 1974