| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÅNDARE ston3dare2, om person m.//ig., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. ståndarna (-arne, -erne) (SkeppsgR 1546 (: stondh(er)na), VetAH 1742, s. 96, osv.) ((†) ståndarena (-arene) Samzelius Blomst. 7 (1760), Bergman Jordkl. 392 (1766); ståndrarne Ambrosiani DokumPprsbr. 345 (i handl. fr. 1819)).
1) om person som står; numera bl. ss. senare led i ssgn GOLV-STÅNDARE. (Sv.) Jag är ingen god ståndare, (t.) ich bin kein guter Steher. Lind (1749).
2) [jfr 4] om träd som vid skogshygge står kvar (särsk. för att inväxa i det nya beståndet o. avverkas tillsammans med detta); ss. efterled i ssgrna FRÖ-, ÖVER-STÅNDARE; (ss. efterled i ssgn VINTER-STÅNDARE) om övervintrande ört l., oeg., bi.
3) [jfr 4] (i fackspr.) om (stort) stående kärl avsett för l. använt till förvaring av vätska; äv. om mindre kärl. Ståndare, .. (dvs.) Ett käril eller tunna med watn jämt stilla stående på ett ställe. Schultze Ordb. 4901 (c. 1755). Om 4 till 5 timmar är lösningen mättad (näml. till blyvitt); aftappas då i en ståndare att klarna. Berzelius Res. 174 (1818). HantvB I. 1: 139 (1934; om färgkopp). Mjölken strilade ner i spannarna och slogs skummande upp i stora ståndare. Nyström VarMänn. 70 (1941). En äldre, numera mindre vanlig fattyp för kalk- och limfärgskvantitet av upp till ca 100 l är den cylindriska s. k. ståndaren med två handtag, ofta utförd i vågplåt. TNCPubl. 42: 35 (1969). — jfr VATTEN-STÅNDARE.
4) om ngt upprättstående o. d. (jfr 2, 3, 5—7).
a) (i fackspr.) om fristående l. (vanl.) i (byggnads)konstruktion l. redskap l. apparat l. maskin o. d. ingående (rakt) uppstående föremål l. redskap o. d.; särsk. dels om bärande l. stödjande bjälke l. stolpe l. spira l. ställning o. dyl. i (byggnads)konstruktion, dels om uppstående stång l. stake l. stolpe l. pinne o. dyl. i l. på redskap l. möbel osv.; jfr STÄNDARE. Böök OfficFerr. 13 (1722). VetAH 1744, s. 124 (på äldre typ av plog). Lodrätta bjelkar kallas Stolpar eller Ståndare, då de hafva att bära en ofvanpå hvilande last. Stål Byggn. 1: 285 (1834). Rundt omkring .. (slottsgården) brunno bortåt hundra facklor fästade på sina ståndare. Lidforss DQ 2: 762 (1892). Stege, (dvs.) ett enklare slag af trappa, utförd af trä eller järn och vanligen bestående af två ståndare .. förbundna med ett antal på sinsemellan lika afstånd insatta spjälor eller pinnar, hvilka tjänstgöra som trappsteg. 2NF 26: 1166 (1917). Ett mätbord på ett stativ med en mycket lång ståndare och tre korta, spröda fötter. SvLantmät. 1: 144 (1928). Mycket beundrad (på utställningen 1851) blev en .. duschapparat av smala rörformade ståndare, tryckpump och sprits, allt förgyllt och polerat och med omhänge av vit taft. Paulsson SvStad 1: 266 (1950). — jfr BAK-, BÅT-STANDARE o. BAK-, DRILL-, FACKVERKS-, FRAM-, HAMMAR-, HYLL-, HÖRN-, KRAN-, RYGG-, RÄCK-, SEL-, SIDO-, SLAG-, SPISEL-, STATIV-, UPP-, VALL-, VÄGG-STÅNDARE m. fl. — särsk.
α) (†) om ställning använd ss. stöd under stekspett. Järn .. 1. lijthen standare vndher steek. BoupptSthm 1670, s. 1612. 1 st: ståndare til steckspete. HovförtärSthm 1716 A, s. 254.
β) på bänk l. bord o. d.: ben; på stol: ryggståndare, ryggstolpe. Fatab. 1906, s. 53 (på stol från 1600-talet). Fornv. 1907, s. 58 (på bänk). Med två medels regelbommar hopkopplade bockar, hopfogade av två korsvis ställda ståndare, uppträder bockbordet i ännu en gestalt. Erixon Möbl. 2: XIII (1926).
γ) sport. i höjdhopps- l. stavhoppsställning, om var o. en av de smala, upprättstående, i centimeter graderade stänger varpå ribban placeras; om liknande stång på häcklöpningsställning. IdrB 3: 31 (1907). (Domarna) kontrollera ribbans höjd i midten och tillse, att ribban ligger på samma höjd på ståndarna. Olympiad. 1912 Red. 102 (1913). Silverstrand o. Uggla Hopp 78 (1918; på häcklöpningsställning). Sporten 1: 220 (1966; på stavhoppsställning).
δ) (numera föga br.) om gevärsställ; jfr GEVÄRS-GAFFEL 2, -STÅNDARE. Weste FörslSAOB (c. 1817). Å skjutstationen .. var uppställdt ett bord, på skifvan försedt med en lodrät ståndare, i hvilken å olika höjder funnos flera tvärgående hål för en vågrätt sittande träpinne. KrigVAT 1901, s. 220.
ε) (numera mindre br.) på däckel (se d. o. 2): var o. en av de båda uppstående ringar varigenom tömmarna förs. KrigVAH 1829, s. 114. Cronquist Ekipage 29 (1952).
η) (förr) om lodrätt sträckt tåg avsett att fungera ss. stöd för segel o. d.; jfr LEJDARE, sbst.2, STANDERT, sbst.3 SkeppsgR 1541. Rajalin Skiepzb. 179 (1730). Lastbommarna, som till antalet icke äro mindre än 10, äro fästade dels med speciella uppbärningar vid sidan om masterna, dels vid ståndare. VFl. 1912, s. 145.
b) (i fackspr.) om var o. en av de spetsar l. uddar som skjuter upp från övre kanten av den ring som bildar den till huvudet anpassade nedre delen av en krona (se KRONA, sbst. 1), spira, (se SPIRA, sbst.1 5). SmyckUtstNordM 122 (1949). Stora och mellanstora ståndare (på brudkronor) har antingen samma mönster eller två olika som alternerar, medan små ståndare alltid har samma mönster. Hovstadius BrudkrLinkStift 84 (1976).
c) (i fackspr.) om (hög) plym (se d. o. 1) använd ss. prydnad på hjälm l. uniformsmössa (hörande till ä. typ av uniform). KrigVAH 1805, s. 61. En till 1800-talsuniformer av tagel gjord, borstlik, hög plym kallas ståndare. SvUppslB 21: 815 (1934). — jfr TAGEL-STÅNDARE.
5) [jfr 4; jfr äv. motsv. anv. i t.] (vard.) om erigerad manslem. Rudbeck Atl. 2: 311 (1689). Jag stod i mina tunga braller och kände hur ståndaren började harkla sej mellan benen. Lundell Jack 38 (1976).
6) [jfr 4] bot. hos gömfröiga växter: hanligt könsorgan bestående av en tunn sträng o. i dennas spets en knapp (se KNAPP, sbst. 4 c γ), där pollenkornen bildas; jfr STÅNDAR-BLAD. VetAH 1742, s. 96. Ståndarena .. äro försedde med Hanknappar .. , hwilka .. innehålla Hanmjölet, Pollen, et doft som gör Honan bördig. Samzelius Blomst. 7 (1760). Weimarck SkånFl. XXI (1963). — jfr BLOM-, KRON-, SIDO-STÅNDARE. — särsk. (†) i uttr. falsk ståndare, om staminodium. BotN 1876, s. 96 (hos växten Parnassia palustris Lin.).
7) [jfr 4] (†) om ett slags spjut l. lans? Gamull Spiutth .. 8 .. (stycken) Stanndare .. 9 .. (stycken). ArkliR 1565, avd. 13.
9) spelt. om var o. en av käglorna 2, 3, 7 o. 8 i antik kägel (se KÄGLA, sbst. 2). HBiblSällsk. 2: 77 (1839). Cannelin (1921).
10) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) (mindre) långsträckt, trekantig flagga l. vimpel; särsk. om sådan flagga på fartyg, använd ss. befäls- l. signaltecken; äv. om baner. SkeppsgR 1541. Deszlikest skole Ryttmästarne præsentera Wärjan för deras Major .. och det wid alla Möten och Wackter, hwarwid Cornetternes skyldighet wara skal, at hwar och en wid sit Compagnie .. skal sjelf sin Standare föra. LMil. 1: 486 (1685). Lagerbring 1Hist. 1: 402 (1769; om baner).
-BLOMMA. (numera föga br.) blomma som har ståndare men saknar (utvecklad) pistill, hanblomma. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 173 (1857). —
(8) -BORRNING. (i fackspr.) borrning av ståndare. TNCPubl. 73: 163 (1979). —
-HÄNGE. (†) hänge bestående av hanblommor. Nyman VäxtNatH 2: 236 (1868). —
-KNAPP. bot. om den klubbliknande bildning i (toppen av) en ståndare, som innesluter det befruktande frömjölet. Fries BotUtfl. 1: 102 (1843). —
-KNIPPA l. -KNIPPE. (numera föga br.) om grupp av med varandra förenade ståndarsträngar. Lindman NordFl. 3: 246 (1904). VäxtLiv 5: 540 (1940). —
(4 a ι) -KNÄ. (förr) om upprätt stående knä (se d. o. II 4 a slutet); motsatt: hängande knä, liggande knä. Chapman Dimens. C 4 b (1796). —
-KRETS. (numera knappast br.) = -krans; jfr krets, sbst.1 8 b. BotN 1844, LitBih. s. 15. Auerbach (1913). —
(4 d) -LAMPA. (numera föga br.) (stor) stående lampa, golvlampa, stålampa. Strindberg Dödsd. 177 (1901). —
-LÖS. bot. som saknar ståndare. Nyman VäxtNatH 1: 342 (1867). —
-MJÖL. bot. pollen, frömjöl. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 203 (1857).
Ssgr (bot.): ståndarmjöls-, äv. ståndarmjöl-bildande, p. adj. VäxtLiv 1: 13 (1932).
-korn. pollenkorn, frömjölskorn. Wallengren (o. Hennig) 1: 31 (1909). —
-RÖR.
1) (numera mindre br.) till 4: upprättstående rör i konstruktion l. maskin l. redskap o. d. TT 1874, s. 206 (på borr). Ståndarerör, (dvs.) det rör, som i ungefär 45° vinkel går igenom såväl flottörhuset som förgasningskammaren på en Pallasförgasare och förgasare av liknande konstruktion och som tjänstgör både som munstycke och intag för extra luft. Nerén (1930).
2) (i fackspr.) till 4, om var o. en av de (vanl. parvis ställda) stänger (av trä l. stål) som utgör de vertikalt bärande elementen i en byggnads- l. arbetsställning. SvByggKatal. 1955, s. 51.
3) bot. till 6: om rör bestående av (grupp av) med varandra förenade ståndarsträngar. Lundström Warming 166 (1882). —
-STRÄNG. bot. i blomma: om den trådlika (stundom bladlika) sträng som uppbär ståndarknappen. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 475. —
-TRÄD. (†) träd med ståndare. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 173 (1857). —
-VÄLDIG. (†) om växt: som har stora, välutvecklade ståndare. Nyman VäxtNatH 1: 409 (1867). —
1) försedd med ståndare, som har ståndare. Nyman VäxtNatH 2: 433 (1868).
2) ss. senare ssgsled, betecknande att ngt har i ett av förleden angivet antal ståndare; jfr tre-ståndrad. —
-STÅNDRIG, adj. ss. senare ssgsled, betecknande att ngt har i ett av förleden angivet antal ståndare; jfr sju-, åtta-ståndrig.
Spalt S 13868 band 32, 1997