| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖDE ø3de2, adj.1 oböjl.; äv. ÖDES (numera bl. ss. förled i ssgr ÖDES- ø3des~), adj. oböjl.; förr äv. ÖDEN, adj.1; sg. best. ödna; l. ÖD, adj. Anm. I attributiv ställning framför sbst. är ordet i ä. språkprov möjl. att betrakta ss. förled i särskriven ssg.
1) om byggnad(sverk) l. gård l. hemman (se HEMMAN, sbst. 2 b) o. d.: som har övergivits (o. lämnats att förfalla); äv. med inbegrepp av bet.: förfallen (se FÖRFALLA, v.2 IV 1 a) l. lagd i ruiner; äv. om större område ss. land l. bygd l. stad o. d. (som har övergivits l. ödelagts l. förstörts på grund av krig l. farsot l. naturkatastrof o. d.); förr äv. dels om odlad jord o. d.: igenlagd (se IGENLÄGGA 3), dels om gruva där brytning har upphört (jfr IGENLÄGGA 4; se särsk. a), dels om (del av) enstaka föremål: förstörd; äv.: som kännetecknas av frånvaro av mänsklig närvaro (se särsk. c); särsk. i uttr. platt öde (se PLATT, adj. 3). En ödhes Jord benempd miettis. G1R 9: 267 (1534). Jagh sågh, och sij, åkermarken war ödhe, och alle städher ther inne woro nedherbrotne, aff Herranom och aff hans grymma wredhe. Jer. 4: 26 (Bib. 1541). HammarbyKRäk. 1620 (om huvudduk). Kommandes förökningen aff dee hemman som seder mehra kommitt till bruuk och skatt, Men tillförende warit ödhes. BtVLand 6: 32 (1692). Kring de öde husens murkna trappor / Frodas ogräs. / Ut ur fönstren stirrar hålögd tomhet / Ned på stigen, der ett lif ej rör sig. Wennerberg 1: 109 (1881). — särsk.
a) i uttr. dels ligga l. stå l. (numera bl. tillf.) bli, förr äv. varda öde, dels lägga ngt öde (se LÄGGA, v. I 22 l α; jfr 3) l. lämna, i sht förr äv. göra ngt öde; äv. i anv. motsv. c; jfr ÖDE, sbst.2 1 a. Kwng Cristiern .. fförblutthade thenne staadth Saa ath hær ligger hwarth annat hws ödhe. G1R 1: 108 (1523). The skrymtares försambling skal warda ödhe, och eelden skal förtära hans hyddo, som mutor tagher. LPetri Job. 15: 34 (1563). Stadhen oårms bleff effter en longligh Belägring platt giord ödhe. Schroderus Os. 1: 611 (1635). Grufwan war igen fallen, och, vtaf thet hon hade lenge legat öde, vpfyllter med orenlighet och watn. Swedberg Gr. Tilskr. 1 (1722). Imedlertid blefwo de äldre Klostren hwarken öde eller försummade. Lagerbring 1Hist. 3: 661 (1776). Den lilla staden med sina villor och kolossala sommarhotell .. stod ännu öde. Lagergren Minn. 8: 53 (1929). Äldst var ensädet, som bestod däri att man odlade säd år efter år på samma åker, så länge den över huvud gav någon avkastning, varefter den lämnades öde några år. SvFolket 2: 288 (1938).
b) (†) i sådana uttr. som skriva ngt (för) öde, beteckna l. klassificera ngt ss. öde. Elte i Brännekyrckja sochn skriffves för ödhe och finnes lijckväll brukas och vara besatt. RP 6: 174 (1636). Fans 15. säl(and) i Agnäset som äro schrefne öde ifrå (1)634: och lijkvell waritt i fult bruk. ÅngermDomb. 1647, s. 126. Bergv. 1: 594 (1716).
c) om plats där (många) människor (vid ngn tidpunkt) normalt uppehåller sig l. förväntas uppehålla sig: som kännetecknas av frånvaro av (sådan) mänsklig närvaro, tom (se TOM, adj. 3 (f)); förr äv. med bestämning inledd av av l. på, angivande vem l. vad som är frånvarande; jfr a o. ENSLIG 3, FOLK-TOM. Statt vp och gack södher vth .. til then stadhen Gaza som ödhe är. Apg. 8: 26 (NT 1526; Bib. 1917: tom på folk). (Langobarderna) förstörde stadhen Cremon i Grund, kullslogho Murarna omkring Mantua, och giorde honom ödhe aff Inwånare. Schroderus Os. 2: 198 (1635). Så stod han lutande emot fönstret långt efter sedan gränden blifvit öde på folk. Blanche Våln. 144 (1847). Där stod han i en öde korridor framför en stängd dörr. Nilson MessTräb. 77 (1990). Gator och torg var öde, folktomma. Östergren SistCig. 231 (2009). — jfr MORGON-ÖDE.
2) om trakt l. område l. landskap o. d.: obebodd l. obebyggd l. (mer l. mindre) opåverkad av mänskligt ingripande l. utnyttjande; äv. med mer l. mindre framträdande tanke på att trakten osv. är vidsträckt (äv. om hav o. d.); äv. i fråga om befintlighet långt bort (se b); jfr VILD, adj.1 1 a. En öde ö. Thå dagher wart, gick han vth j ödes marken. Luk. 4: 42 (NT 1526). Och iorden war ödhe och toom. 1Mos. 1: 2 (Bib. 1541). Mången ödes, sandig och elliest onyttig mark, som här i landet nog finnes och till tobaksplanteringen beqväm är. 2RA 1: 557 (1723). Som detta senare (dvs. Island) war öde och obebodt ännu år 860 .. synes det (osv.). Lagerbring 1Hist. 1: 31 (1769). På denna stora öde sträcka .. endast bebodd af stenbockar och gemser, finner man med förundran gömd en fruktbar dal. Agardh ThSkr. 1: 144 (1855). Du (dvs. klippan i havet) blickar mörk öfver djupblå grund, / Blott öde vatten du ser. Wecksell SDikt. 118 (1891). Vägen gick fram genom en död, öde, värdelös trakt. Schulze Emigr. 217 (1930). — särsk.
a) i fråga om (del av) (världs)rymden l. universum o. d.: tom (se TOM, adj. 1 g); förr äv. i uttr. ödes klimp, kaos (se d. o. 1; jfr KLIMP, sbst.1 j). Gudarnas Ande .. swääffde öffuer watnet, thet är, vppehölt och styrckte then ödes klimpen, til thes werlde(n) ther aff skapat wardt. PErici Musæus 5: 74 a (1582). Långt, långt ute i den öde Rymden, bortom alla stjärnor, bor Månarnas Moder i sitt ensliga hus. Lindström Leksaksb. 56 (1931). När vilsefarna skeppet Aniara / i rymdens öde rum drar bort från skamlig tid. Martinson Aniara 51 (1956).
b) i fråga om befintlighet: avlägsen l. enslig (se d. o. 3), ss. förled i ssgrna ÖDE-BELÄGEN, ÖDE-LIGGA, ÖDE-MOSSE, ÖDE-RUM.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. dels: tom (se TOM, adj. 5), dels: övergiven l. försummad l. vanskött (särsk. i uttr. lägga ngt öde (jfr 1 a), förr särsk. i fråga om studier (se LÄGGA, v. I 22 l α α’)); förr äv. om person (se c). 2SthmTb. 2: 214 (1552; om handel). Grækiskan ligger här öde och är ingen i hela Holland som kan passera för en god Græcus. BrBenzelius 22/5 1717. Menniskans danande .. Ve mig! (så ropte han) mit Vett jag uttömt alt, / påkostat fyra elementer, / .. uppå en öde tom Gestalt. LBÄ 16–17: 3 (1798). Då trängde det glada behaget / Sig fram utur öde frid. / Högtidligt det tillgick som fordom, / I gammal, förgången tid. Öman LyrBl. 1: 163 (1857). En och annan longör och några öde ställen förmärkas här (i musikstycket) såsom i många verk av (Schubert). SD 1900, nr 545, s. 8. — särsk.
a) om liv(sförhållanden) l. tid(speriod) o. d.; jfr TOM, adj. 5 a. Den öde vinternatten. Topelius (SLS) 7: 657 (1858). På Österåsen .. var snötiden öde och lång. Levertin Magistr. 1 (1900). Den öde ensamhet, som blifvit kolarflickornas lott. Marcus GeijerL 297 (1909). Öde och ofruktbara tider. Werin Ekelund 1: 407 (1960).
b) om ngns sinne l. bröst l. hjärta o. d.; jfr TOM, adj. 5 b. Almqvist RMar. 70 (1834). Det är så öde – så öde därinne i det olyckliga hjärtat – tänk om jag miste dig! Strindberg TjqvS 4: 183 (1876). Uppvaknandet efter den fria kärleksförbindelsen lade hos den parten, som strävade efter ärlighet och sanning, för långa tider framåt hjärtat öde. Hellström Malmros 205 (1931). Ständiga är minnesproven: / krigsrov, i det förhärjade / och öde sinnet. Sjöstrand Vint. 55 (1963).
c) (†) om person; särsk.: utblottad l. ruinerad; särsk. i uttr. dels vara öde på ngt (jfr 1 c), sakna l. vara (helt) utan ngt, dels lägga ngn öde (se LÄGGA, v. I 22 l α β’). Psalt. 73: 19 (öv. 1536). Effter at Adelen äre .. med stoore privilegier benådde .. der igenom dee fåå Bönder, som E. M:t igen haffwer, äre alldeeles blefne ödhe och oförmögne. RA II. 2: 141 (1617). Säg åt Munktell om filtrerpapper, jag är alldeles öde, serdeles på det fina. Berzelius Brev 9: 166 (1817). 69 jordegne bönder, som äro öde och förarmade. BL 15: 291 (1848). Du har att swara / Emot en wederpart, så hård som sten, / Omensklig, obarmhertig, tom och öde / På allt medlidande. Hagberg Shaksp. 12: 360 (1851). Hallström K11 117 (1918).
4) [utvecklat ur 1 c] (†) om behållare l. förråd(sutrymme) o. d.: tom (se TOM, adj. 1); särsk. om pung l. börs o. d. (jfr TOM, adj. 1 b). Hösten gifwer osz Föde, / Fyller källaren öde. Arvidi 159 (1651). Pungen ähr öde och tom, Crediten i Staden är ute. BröllBesv. 346 (c. 1660). Kolmodin QvSp. 1: 448 (1732).
B: (2 b) ÖDE-BELÄGEN. (numera bl. tillf.) ödsligt belägen, ödeliggande; jfr belägen 1 (a). Runeberg (SVS) 3: 83 (1832). I dessa ödebelägna gränstrakter af vår fosterbygd. Cygnæus 2: 18 (1858). —
(1 a) -BLIVEN, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr bliva, v. II 1 a. G1R 6: 147 (1529). Då de utvandra, försvaga de sitt ödeblifna fädernesland. Agardh o. Ljungberg II. 1: 55 (1854). —
(1) -BOL. (öde- 1550 osv. ödes- 1692–1949) [fsv. öþebol, ödhis bol] (förr) ödehemman; jfr bol 2. G1R 21: 67 (1550). Så kommer digerdödens svarta spöke med ödehemman och ödebol i följe. JmtP 2/4 1921, s. 4. Expressen 24/2 1949, s. 4. —
(1) -BY. (öde- 1671 osv. ödes- 1526–1971) [fsv. öþe byr, öþis byr] by som övergivits o. lämnats öde (o. därmed (fullständigt) förfallit). G1R 3: 149 (1526). Lämningar efter ödebyar i skogarna eller vid myrarna. TurTidn. 1960, nr 3, s. 76. —
-BYGD. (öde- 1737 osv. ödes- 1607 osv.) till 2: ödemark; äv. till 1, om övergiven l. öde(lagd) bygd. SUFinlH 2: 355 (1607). De borglemningar hvarom här är fråga, och hvilka merendels äro belägna långt bort i skogar och ödebyggder. Holmberg Nordb. 227 (1852). Där jordbruksdriften upphör blir det lätt en ödesbygd, som saknar de stödjepunkter som behövs för utnyttjande av naturtillgångarna. SvD(A) 16/3 1965, s. 15.
-väg. (numera bl. tillf.) ödemarksväg. SvD 24/1 1908, s. 5. Sara i Krompa hade följt sina tre skolpliktiga telningar över fjället fram till ödebygdsvägen. Wallquist LappmDokt. 160 (1936). —
(2) -FJÄLL. (numera bl. tillf.) jfr fjäll, sbst.1 LinkBl. 1819, nr 10, s. 1. Inte bara vid banan eller i fjällbygderna stanna turisterna, snart nog hela fjällvärlden är tillgänglig. Också det verkliga ödefjället. TurÅ 1934, s. 202. —
-FÄLT. (öd- 1818 (i vers). öde- 1713 osv. ödes- 1776–1915) (numera bl. tillf.) till 1: öde fält (se d. o. 1); förr äv. till 2: ödemark (jfr fält 2); äv. bildl. Här ifrån Palanka marcherade wij .. öfwer Nister strömmen hwarest då 24 tijmars ödefält begyntes. KKD 8: 261 (1713). Må du sent ur morgondrömmen blicka / Ut på verklighetens ödefält! Wallin (SVS) 1: 255 (1805). Ödesfälten mättes upp, kåkar och idylliska malmgårdar revos. ST 31/10 1915, s. 8. —
(1) -GODS. (öde- c. 1645 osv. ödes- 1633–1924) [fsv. ödhe gods, ödhis gods] jfr gods 6 o. -gård. Dett han för någon tijdh sedhan någre ödesgodz i Finlandh hafver optaget att bruka. AOxenstierna 9: 2 (1633). jfr: G1R 6: 162 (1529: ödes godz); jfr anm. 2:o ovan. —
(1) -GRUND. (öde- 1668 osv. ödes- 1668) särsk. (†) jfr grund, sbst.1 II 3 (a), o. -tomt. Banér GenGuvBer. 165 (i handl. fr. 1668). Intill ena gruppen af dessa ödegrunder ligger huset nr 43. DN 1907, nr 13549 B, s. 3. DN(A) 29/10 1939, s. 19. —
(1) -GRUVA. (öde- 1758 osv. ödes- 1558–1904) igenlagd (se igenlägga 4) o. övergiven gruva. G1R 28: 122 (1558). Fyra bergzmän hafva samansatt sig att uptaga en ödesgrufva. Polhem ESkr. 1: 52 (c. 1745). —
(1) -GÅNG. (†) ödeläggelse l. förstörelse. VetAH 1739, s. 158. Staden är, efter desz sidsta ödegång, nu åter igen upbygd. Tuneld Geogr. 1: 139 (1773). DN 14/7 1906, s. 2. —
(1) -GÅRD. (öde- 1526 osv. ödes- 1530 osv.) [fsv. ödhegardher, ödhis garder] gård (se gård, sbst.1 6) som övergivits o. lämnats öde (o. därigm (fullständigt) förfallit); jfr -gods, -hemman, -hus, -torp o. öde, sbst.2 2. G1R 3: 69 (1526). Om icke någhot medhel kunde finnas, at ödhesgårdarne kunne blifwa optaghne igen, och cronan få sin skatt der af. KamKollP 3: 149 (1642). jfr skatte-ödegård. —
(1) -GÄRDE. (öde- 1530 osv. ödes- 1530–1631) [fsv. ödhegärdhe] (numera bl. tillf.) övergivet l. förfallet gärde (se d. o. 3) (jfr -jord, -åker); äv. bildl. (jfr gärde 3 b). G1R 7: 46 (1530). Ett ödegerde, liggiendes ij Marck ij Settele sochen, benaempt Budegierde. VgFmT II. 2–3: 91 (1552). Försäkrandes, att jag ingen tijdh eller tima skall försuma att depechere mig så snart möyeligit ähr, att Kongl. M:ttz stat här icke motte sleppes på ödesgärdet. AOxenstierna 6: 369 (1631). —
(1 a) -GÖRA. (†) ödelägga (ngt). The haffua vpätit Jacob, och hans hws ödhe giordt. Psalt. 79: 7 (öv. 1536); möjl. ej ssg. Den hydda der jag fostrad blifvit, / .. Nyss såg jag ödegiord och tom, / Dess vägg var fäld, dess tak man rifvit. Lenngren (SVS) 2: 379 (c. 1800). —
(1) -HEMMAN. (öde- 1687 (: Krono Öde-Hemman) osv. ödes- 1555–1971) (numera bl. i skildring av ä. förh.) hemman (se hemman, sbst. 2) som övergivits o. lämnats öde (o. därigm (fullständigt) förfallit); förr äv. allmännare, om hemman utan skatteförmåga; förr särsk. i uttr. uppta ödehemman (jfr uppta 7 b), ta upp ödehemman på frihet (se frihet 10 b β); jfr -bol, -gård, -hus o. öde, sbst.2 2, ödes-augmentshemman, ödes-bolstad, ödes-böle, ödes-hake. G1R 25: 561 (1555). Resolverades .. att alle lamskutne knechter och ryttare skall blifva effterlåtitt att optaga ödeshemman, på hvilke de skola njuta frijheet på uthlagorne i sin lijfztijdh. RP 4: 136 (1634). Hvad .. ödeshemman angår, antydde detta begrepp under 16:de seklet ej alltid att jorden var obrukad eller obebodd, utan ofta endast att bonden ej kunde utgöra sin skatt eller afrad och derför fick lindring till hela beloppet. Thulin Mant. 1: 53 (1890). Ödehemman som långsamt störtar samman och slukas av grönskan. GbgP 9/7 2001, s. 28. jfr: Almquist CivLokalFörv. 3: 171 (i handl. fr. 1544: ödes heman); jfr anm. 2:o ovan. jfr krono-ödehemman. —
(1) -HUS. (öde- 1615 osv. ödes- 1558 osv.) [fsv. ödhe hus] hus som övergivits o. lämnats öde (o. därigm (fullständigt) förfallit); förr äv. om hus l. fastighet utan skatteförmåga; jfr -gård, -hemman, -stuga, -torp. G1R 28: 314 (1558). Både Norrbotten och Västerbotten är fyllda med utomordentligt vackra ödehus, som bör tas tillvara och icke förvanskas. DN(A) 27/1 1965, s. 9. jfr: OPetri 1: 112 (1526: ödhes hwsz); jfr anm. 2:o ovan. —
-JORD. (öde- 1555 osv. ödes- 1553–1928) [fsv. ödhe iordh, ödhis iordh] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1: jord (se d. o. 5) som övergivits l. lämnats för fäfot (jfr -gärde, -land); förr äv. till 2: ödemark (jfr jord 4). G1R 24: 128 (1553). Alla dessa torra hedar, dessa vidsträkta öde-jordar .. skola så småningom förvandlas, til bärande fälter, om J tilstädjen Jordbruket blifva handelens yppersta föremål. Fischerström Tal 85 (1769). Skattefrihet förunnades .. åt bönder för upptagande af nybyggen och ödesjordar. Forssell Hist. 1: 122 (1869). jfr: G1R 9: 267 (1534: ödhes Jorder); jfr anm. 2:o ovan. jfr skatte-ödejord. —
(2 a) -KVAV. (†) tom rymd, kaos (se d. o. 1); jfr kvav, sbst. osv. I 2 slutet. Män när Gudz Ande sig där kring-om hade swängdt, / Då bleef thet öde-Qwaaf mäd altings frö besprängdt. Columbus (SVS) 1: 75 (1674). Runius (SVS) 1: 204 (1708). —
(1) -KYRKA, förr äv. -KÖRKA. [fsv. ödhe kirkia] kyrka som övergivits o. lämnats öde (o. därigm (fullständigt) förfallit); jfr -kapell. Stiernman Com. 1: 15 (1526). At I haffve så bestälth um thänn klockemalm och annen kopper, som finnes kann udi ödekyrkerne i Vestergötlandh, thett hann schall komme till Elffzborg. G1R 28: 141 (1558). —
(1) -KYRKOGÅRD~102, äv. ~200. (öde- 1906 osv. ödes- 1614) övergiven l. förfallen kyrkogård. Een rutin ödeskyrkiegård vthan om Staden. Petreius Beskr. 2: 151 (1614). —
-LAND. (öde- 1536 osv. ödes- 1623–1928) [fsv. ödheland]
1) till 1, om förstörd l. ödelagd trakt; förr äv.: ödejord (jfr land 1). Tå han flydde för eeldenom som offuer the fäm städher föll, huilkit ödheland står än nw j röök til ondskonnes witnesbyrd. SalWijsh. 10: 7 (öv. 1536). Så hafwen I dock .. icke tillåtit något annat bruk på Ödes-hemman än det som Wår Nådigste Förordning .. föreskrifwer, så at den, som olåfwandes brukar något af Ödes-länderne, måste betala full ränta för Ödes-hemmanet. LMil. 3: 96 (1692).
2) till 2: ödemark; särsk. (o. numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. uppodla, förr äv. uppta ödeland; äv. bildl. AOxenstierna 2: 247 (1615). At hwar och en .. som wil upodla något Ödes-land i Wäster-bottn, som til åker och ängs uprödjande är tiänligit, skal .. få niuta, äga och besittia detsamma under Frälsemanna-rätt. PH 3: 1806 (1741). (Den nordiska naturen) framter så väl de härligaste odlingsfält som de vildaste ödeland. Cavallin o. Lysander 2: 65 (1855). Rättigheten att fritt upptaga ödeland. Cederschiöld Manh. 238 (1916). Här är som föraning .. den kust som för Ekelund skulle bli ett själiskt landskap, hans egen andes ödeland. Werin Ekelund 1: 57 (1960). —
-LIGGA. [fsv. ödheliggia] till 1 a: ligga öde; äv. till 2 b: ligga avlägset l. på en ödslig plats; numera nästan bl. i p. pr. (jfr -belägen); äv. bildl. Epter thet ath .. monge fatige men, szom gerne vele bruge berge sig och vptaga Crononess Tompter szom j mong år haffua öde legat. G1R 10: 54 (1535); möjl. ej ssg. Fördenskuld, på thet Academien doch lijkwähl icke må Vngdomen till störste afsaknadh uthj dess studier länge ödeliggia, hafwe Wij (osv.). BraheBrevväxl. 1: 44 (1656). Det har funnits planer .. på att starta kängurufarmer och kanske kommer .. (den förrymda kängurun) från någon ödeliggande gård i Värmlandsskogarna. SvD 7/6 1997, s. 8. —
-LÄGGA, se d. o. —
(1 a) -LÄMNA, förr äv. -LEMNA. (numera bl. tillf.) lämna (ngt) öde, överge; särsk. i fråga om gruva o. d. NoraskogArk. 4: 142 (1689). Huru djup en Jern-grufva får vara, innan den, för Metallens värde skull, måste ödelemnas. Polhem PVetA 1744, s. 11. Numiderne bröto nu in i det ödelemnade lägret och antände detsamma. Emanuelsson Polyb. 1: 386 (1833). —
(2) -MARK. (öd- 1536–1797. öde- 1526 osv. ödes- 1528 osv.) [fsv. öþemark, ödhismark] om (större) av mänskligt ingripande l. utnyttjande (mer l. mindre) opåverkad trakt l. terräng, vildmark; särsk. i uttr. djup ödemark (se djup, adj. 2 anm. 1:o); äv. mer l. mindre bildl. (se slutet); jfr mark, sbst.1 2, o. -bygd, -fält, -jord, -land 2, -nejd, -plats, -trakt, -vidd o. ere-mark, obygd, o-mark, vild-öken, öken 1. Han gik affsides bort j ödhemarkena, och badh. Luk. 5: 16 (NT 1526). Högt i skogen låg det ringa torpet. / Djupt i ödemarken, långt från vägen. Runeberg (SVS) V. 1: 14 (1848). De stora verkligt otillgängliga ödemarkerna i Lappland är dessa myrland nedanför högfjällen. Madsén Hel. 234 (1955). jfr moss-ödemark. särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. Sändt titt Liuus och tina Sanning .. ty iag är en fåfäng och onyttigh Ödemarck / in til thes tu vplyser migh. Preutz Kempis 301 (1675). Den här stackars vännen lånade ut sin lägenhet till mig .. Jag tömde den och sålde allt. Jag lämnade bara ödemark efter mig. Lundberg Yarden 37 (2009).
Ssgr: ödemarks-bana. (numera bl. tillf.) järnväg som går genom ödemark. SundsvP 17/7 1880, s. 3. (Uleåborg–Kemi–Torneå-banan förefaller) alltigenom såsom en ödemarksbana, man tycker sig ila genom fullkomligt obebodda näjder och endast sällan ser man spår af människans verksamhet. Ramsay VägvFinl. 364 (1905).
-bo. jfr bo, sbst.2 1. Nog visste jag att dessa ödemarksbor, som räkna ett par mil till närmaste granne, icke taga det så noga med uttrycket en liten bit. Ahrenberg Hem. 189 (1887).
-fågel. vildmarksfågel. Rosenius SvFågl. 1: 51 (1914). Berguven är både en ödemarksfågel och en fågel som finns nära bebyggelse, beroende på var födotillgången och trygga boplatser finns. JönkP 29/8 2014, 2: 1.
-samarit. (förr) jfr samarit 3. SvD(A) 8/3 1921, s. 5. Genom Röda korsets försorg .. utbildas ”ödemarkssamariter” för den krävande verksamheten inom Sveriges ödebygder. BonnierKL 9: 1630 (1926).
-stämning. jfr stämning, sbst.2 5, o. öde-stämning. AB 11/12 1889, s. 2. Milsvida skogar utbreder sig, det blir så långt mellan gårdarna att man känner ödemarksstämningen in genom bilrutorna. SvD(A) 19/9 1959, s. 16.
-tillägg. särsk. (förr) lönetillägg utgående till anställd i obebyggda l. svårtillgängliga trakter; jfr tillägg 2 o. kallorts-tillägg, ödebygds-tillägg. SFS 1923, s. 315. 1948 fick tandläkare som ville arbeta i Norrbotten ödemarkstillägg på lönen. NorrbK 10/11 2014, s. 19.
(2 b) -MOSSE, äv. -MOSSA. (öde- 1799 osv. ödes- 1757–1961) (numera bl. ngn gg) ödeliggande mosse. Man tager Måsse-torf utur skogs- eller ödes-Måssor .. alt som behof giöres. HushBibl. 1757, s. 335. —
(1) -MUR. (öde- 1828 osv. ödes- 1542–1957) (numera bl. ngn gg) ödelagd mur; i sht i pl., liktydigt med: ruin (se d. o. 6 slutet). G1R 14: 240 (1542). Visby äger ännu i våra dagar inom sin ringmur de mer eller mindre bevarade ödemurarna af tio kyrkor, alla härstammande från medeltiden. Ekhoff StClem. 1 (1912). —
(1) -MÅLE. [fsv. ödhemale] (†) ödetorp; jfr måle, sbst.2, o. ödes-mål, sbst.1 2. VSocLdÅb. 1948, s. 85 (1624). —
(2) -NEJD. (numera bl. tillf.) jfr nejd 3 o. -mark, -trakt. Imellan Cadix och Baersa råkade Gesandten et ungt Fruntimer, som gick helt allena uti en öde-negd, och frågade det, om det icke fruktade at gå ensamt på en så obebodd trakt. GT 1788, nr 65, s. 3. —
-PLATS. (öde- 1679 osv. ödes- 1630 osv.) till 1, om övergiven l. öde(lagd) plats (se plats, sbst.1 2) (jfr -rum 1); ngn gg äv. till 2: (plats som utgör) ödemark. Almquist CivLokalförv. 3: 316 (i handl. fr. 1630). Ja, så mycket nödigare (att anlägga städer), som wåra efterkommande .. skulle kanskie se alla de ödeplatzer .. wara i ett fruchtbärande Land förwände. Nordencrantz Arc. 173 (1730). Enligt bref från Smyrna har denna olyckliga stad genom Turkarnes raseri blifwit förwandlad till en ödeplats. VexiöBl. 1821, nr 37, s. 2. —
(1) -ROTE. (öde- 1684 osv. ödes- 1684–1888) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) övergivet l. öde(lagt) rotehemman; jfr rote, sbst.1 3. Altså är högnödigt at weta, huru .. snart man kan göra sig säker om, at Ödes-Rotarne kunna uptagas och bringas i så godt och fullt Cultur, at man kan wara wisz om deras förmåga at præstera Kneckten när omtränger. LMil. 1: 375 (1684). —
-RUM. (öde- 1526 osv. ödes- 1635–1749)
1) (numera bl. tillf.) till 1, om övergivet l. tomt utrymme (jfr rum, sbst.3 2, o. -plats); särsk. om sådant utrymme i gruva (jfr rum, sbst.3 5); äv. bildl. Schroderus Os. 1: 447 (1635). Bergslagen .. (skulle) åter uptaga sådana ödesrum i grufwan, som för den swaga malmens skul eljest icke lönte omkostnaden. Bergv. 2: 259 (1741). När, från tidernas förvirring, från saknadens öderum .. du lyfter ditt matta öga .. så kommer en Tröstare från det höga. Wallin 1Pred. 3: 78 (c. 1830).
2) (†) till 2: ödemark (jfr rum, sbst.3 2 c α); särsk. till 2 b, om avlägsen l. enslig plats (jfr rum, sbst.3 4). Så ath Jesus icke nw meer kunde openbarligha gå in vthi stadhen, vthan bleeff vthe j ödheru(m)men. Mark. 1: 45 (NT 1526; Bib. 1999: ödemarken). (De kristna på 600-talet) höllo thet så före, at om någen begaff sigh affsijdes vthi itt Closter, eller wistades vthi itt Ödesrum, så förlät han ther medh Werlden. Schroderus Os. 2: 195 (1635). Bælter JesuH 2–3: 280 (1756). —
(2) -SKOG. (öde- 1647 osv. ödes- 1711 osv.) [fsv. ödheskogher] jfr -mark o. vild-skog. Schmedeman Just. 251 (1647). De stora ödeskogarna, som utbredde sig ovanför Dalgränsen. Lagerlöf Holg. 2: 399 (1907). —
(1) -SLOTT. (numera bl. tillf.) övergivet l. förfallet slott, slottsruin. SocDem. 4/10 1905, s. 4. Den bekanta s. k. landtborgens kalkstensmur med det löfkransprydda, väldiga Borgholms ödeslott som krönande parti. Gellerstedt Hult 28 (1906). —
(1 c, 2) -STIG. (numera bl. tillf.) jfr stig, sbst.5 1; äv. bildl. (jfr stig, sbst.5 1 c (γ)). Tiällmann Profvis. A 6 b (1692). Men sången hade tystnat och skön liksom en gud, / en yngling stod framför mig och bönföll: blif min brud / och solbelys min ödestig på jorden! SkaraT 29/3 1851, s. 4. Slutligen började han sin vandring, och letande sig fram på ödestigar anlände han klockan 7 .. till gästgifveriet. AB 5/5 1855, s. 3. —
(1) -STUGA. övergiven (o. förfallen) stuga (se d. o. 2); jfr -torp. KKD 2: 80 (1709). Han skulle riva en gammal ödestuga och ta vara på det tegel och timmer som kunde vara friskt i den. Fridegård Här 192 (1942). —
(1 a) -STÅ. (numera bl. tillf.) stå öde; numera nästan bl. i p. pr. Chesnecopherus Skäl Yy 1 b (1607); möjl. ej ssg. Nederlagde och ödestående Jernwerk. Bergv. 1: 256 (1669). —
(2) -STÄMNING, sbst.2 (sbst.1 se öde, sbst.3 ssgr). (†) stämning (se stämning, sbst.2 5) som vilar över en öde plats l. som präglas av ngt ödsligt; ödslig känsla; i vissa språkprov möjl. med anslutning till ödes-stämning (se öde, sbst.3 ssgr); jfr ödemarks-stämning. SD 13/2 1878, s. 3. Fjäll och skog se de under sina fötter, så långt blicken når. Men ej .. en punkt af lefvande lif, ej en fläck som bryter den helgdagshvita ödestämningen och den stora stillheten. ÖstersundP 12/12 1895, Bil. s. 3. OoB 1941, s. 173. —
(1) -TID, sbst.2 (sbst.1 se öde, sbst.3 ssgr). (öde- 1898 osv. ödes- 1899) (numera bl. tillf.) tid(speriod) då ngt ligger l. är öde; äv. bildl.; jfr ödes-år, sbst.2 Backegrufwan .. har i några år legat öde .. intill Maj .. då hr brukspatron Wester och hr bergsfogden Fröberg låtit draga vattnet ur densamma, och sedan rensa henne upp ifrån den, under dess ödestid, däruti samlade gyttjan. NoraskogArk. 4: 287 (1749; normaliserat). Han lade ansvaret för svenska litteraturens ödetid efter Kellgrens död på honom. Schück o. Warburg 2LittH 3: 326 (1913). —
(1) -TOMT. (öde- 1524 osv. ödes- 1533 osv.) [fsv. ödhetomt, ödhis tomt] tomt som står öde (o. saknar byggnad); jfr -grund. G1R 1: 243 (1524). Claes och Gunilla parkerar på en ödetomt bakom ett varuhus. Flygt Verkan 199 (2004). —
(1) -TORP. (öde- 1535 osv. ödes- 1530–1974) [fsv. ödhethorp, ödhis thorp] övergivet l. förfallet torp; jfr -gård, -hemman, -hus, -måle, -stuga. G1R 7: 127 (1530). Några aplar, krikon- och körsbärsträd stod ännu kvar på ödetorpet. Moberg Sedebetyg 245 (1935). —
(2) -TRAKT. (trakt (se trakt, sbst.1 2) som utgör) ödemark; jfr -nejd. Hvad nytt? 1775, nr 159–160, s. 5. Bäfvern trifves bäst i vattenrika och skogiga ödetrakter. Nilsson Fauna 1: 416 (1847). —
(2) -VIDD. (öde- 1879 osv. ödes- 1904–1963) (vidd (se d. o. 2 (b)) som utgör) ödemark; i sht i pl. SD 26/9 1879, s. 3. (På bilden) kan man se länge innan man fäster sig vid annat än en kasernlik komplex midt i en ljusblå ödesvidd. HbgD 2/5 1904, s. 3. Norrlands ödevidder. Knöppel SvRidd. 4 (1912). —
(1) -ÅKER. (öde- 1856 osv. ödes- 1681–1946) jfr -gärde. Verelius 19 (1681). Biörnbärs rijs och bär finnas och altid på renar och gambla ödes-åkrar, hwaräst god jord är. Rosensten Skog. 25 (1737).
C: (1) ÖDES-AUGMENTSHEMMAN. (†) jfr öde-hemman. Ther intet finnes stadgat, at Rusthållaren skall vara närmast taga up ödesaugmentshemmanen, skall (osv.). 2RARP 3: 107 (1723). —
-BOL, se B. —
(1) -BOLSTAD~02 l. ~20. (förr) jfr bolstad 4 o. öde-hemman. Johansson Noraskog 2: 229 (i handl. fr. 1550). Med ödesgårdar och ödesbolstäder förstås här sådana gårdar, som ej voro bebygda eller bebodda, utan brukades af andra. Johansson Noraskog 2: 222 (1882). jfr skatte-ödebolstad. —
-BY, -BYGD, se B. —
(1) -BÖLE. [fsv. ödhis böle] (numera bl. i skildring av ä. förh.) ödehemman; jfr böle, sbst.1 RannsaknAntikv. I. 1: 256 (1685). Under digerdödens härjningar i mitten av 1300-talet blev många gårdar i landet öde. Nu har lämningarna efter en av dessa gårdar, ett ödesböle, mer eller mindre totalförstörts av skogsmaskiner. Skogen 2013, nr 11, s. 6. —
-FÄLT, -GODS, -GRUND, -GRUVA, -GÅRD, -GÄRDE, se B. —
(1) -HAKE. (†) jfr hake, sbst.3 1, o. öde-hemman. RP 8: 745 (1641). Besättjande af de der i landet befintelige Ödeshakar. Stiernman Com. 5: 251 (1691). jfr: HFinlKamF 1: 118 (1587: Ödes hakar); jfr anm. 2:o ovan. —
-HEMMAN, -HUS, -JORD, -KYRKOGÅRD, -LAND, -MARK, -MOSSE, -MUR, -PLATS, -ROTE, -RUM, -SKOG, -TID, sbst.2 (sbst.1 se öde, sbst.3 ssgr), -TOMT, -TORP, -VIDD, -ÅKER, se B. —
(1) -ÅR, sbst.2 (sbst.1 se öde, sbst.3 ssgr). (†) om år då ngt (särsk. hemman) legat öde; jfr öde-tid, sbst.2 Har .. (skattehemmanet) allenast legat 1 åhr eller 2 öde och någon aff Bördzägarne will uptagat, gifwe då ut full Ränta för Ödes-Åhren, och niute sin Skatterättigheet. LReg. 59 (1688). KristianstBl. 9/3 1899, s. 3.
Spalt Ö 21 band 39, 2023