| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÖN grø4n, adj. -are (superl. best. i vers, föga br., grönsta Atterbom Lyr. 3: 136 (1817)). adv. -T.
1) som har den färg (de färger) som i spektrum ligger (ligga) mellan gult o. blått (färgen hos växande gräs, blad o. d.; se 2); äv. i substantivisk anv. (jfr a, j, 2 e β o. GRÖNA, sbst. 1), i sht i n. sg. obest. ss. benämning på ifrågavarande färg. Grön av mögel. Grön galla. Glaset skiftar i grönt. Styrbords lanterna visar grönt sken. OPetri Clost. A 4 a (1528). Grönt bleck. Rudbeck Bref 21 (1663). Grönt betyder stedz gott hopp. UHiärne (1665) i FoU 20: 381. Guhlt och blått giöra grönt. Linné Gothl. 224 (1745). Sjön gick grön och blå i solljuset. SDS 1898, nr 226, s. 3. De gröna ögonen (på en katt). Geijerstam LycklMänn. 13 (1899). (I) Olagus’ stuga .. målade jag min närapå första tafla, grönt i grönt (dvs. i olika skiftningar av grönt). Engström Lif 131 (1907). Hans rock var grön av sol och ålder. Linder Tid. 169 (1924). Ett mycket vanligt omdöme om de gröna färgerna är att de äro behagliga och vilsamma för ögat. Sahlin SkånFärg. 149 (1928). — jfr ANILIN-, BJÄRT-, BLEK-, BLÅ-, BRUN-, BUTELJ-, CELADON-, DYSTER-, ETTER-, GIFT-, GLAS-, GRÅ-, GUL-, HÖG-, KLAR-, KOPPAR-, LJUS-, MATT-, MÖRK-, PAPEGOJ-, SJÖ-, SMARAGD-, SMUTS-, SPANSK-, STÅL-, SVART-, VIT-, ÄRG-GRÖN m. fl. — särsk.
a) (numera nästan bl. i vittert spr.) i substantivisk anv. i n. sg. best. med föregående gen., om grön färg (jfr j, 2 e β o. GRÖNA, sbst. 1). Himmelens blå, och jordens gröna. CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 148. (Glansen av ordet romantik skiftar) för olika ögon .. från ungdomssvärmeriets och våraningarnas ljusa gröna till lidelsens purpur. Vetterlund Skissbl. 3 (1914).
b) [jfr motsv. anv. i d., eng., lat. o. gr.] (†) i uttr. grön ost, grönaktig (mager) ost l. grönfärgad ost (ss. t. ex. kryddost) l. möjl. (till 3 b): färsk, icke lagrad ost. 6 huite ostar .. 1 grönn ost. VinkällRSthm 1583. TbLödöse 53 (1587). Schultze Ordb. 1631 (c. 1755).
c) om ansiktsfärg l. hy: som antagit i grönt skiftande blekhet, i sht på grund av illamående l. vissa olustbetonade affekter, ss. vrede, fruktan o. avundsjuka; äv. oeg., om blick l. ögon. Sjösjukan gjorde honom grön i ansiktet. Grön av ilska. Wetterstedt ConvOrdb. 59 (1822). Blicken var grön af harm. Tavaststjerna NVers 86 (1885). Blifva grön af afund. PT 1897, nr 3, s. 3. Måns stod darrande, grön utaf skräck. Hallström Skogsl. 154 (1904).
d) (numera föga br.) om märken efter slag o. d., beroende på blodutgjutning under huden; i uttr. både blå och grön (se BLÅ 1 g). Beronius Reb. C 1 a (1674; i bygdemålsfärgad framställning). Hagberg Shaksp. 7: 285 (1849).
e) om person: som bär grön dräkt l. uniform, grönklädd; särsk. (förr) om sv. krigare, i sådana uttr. som Gröna brigaden l. regementet, en i den svenska hären under förra delen av 1600-talet ingående enhet, o. Gröna dragonerna l. Bohusläns gröna dragoner, under en del av 1700-talet benämning på Bohusläns dragonregemente (numera Bohusläns regemente). De gröna Dragonerne. 2RARP 4: 90 (1726). Den gröna jägaren. Afzelius Sag. VIII. 2: 176 (1857; om gestalt i folktron). 3NF 8: 1177 (1928).
g) om boningsrum med anledning av färgen på dess väggar l. möbler. Gröna kammaren. Geijer Brev 95 (1810). Gröna herrummet. Siwertz Sel. 2: 33 (1920).
i) [jfr h] (i Finl.) bildl. i uttr. lägga (en inlaga, ett ärende o. d.) under gröna klädet o. d., lägga till handlingarna (ad acta) l. ”på hyllan” (jfr Bergroth FinlSv. 281 (1917)). Saken lämnas därhän och finner sin graf under gröna klädet. Lindqvist Tolstoj Uppstånd. 2: 79 (1899).
j) i sht tekn. o. handel. i benämningar på vissa färgämnen o. därav framställda färger; ofta i substantivisk anv. i n. sg. obest.; ofta ss. senare led i ssgr. — jfr BRAUNSCHWEIG-, BREMER-, BRILJANT-, BRONS-, BÄRG-, CINNOBER-, FAJANS-, KEJSAR-, KOPPAR-, KROM-, MALAKIT-, METYL-, MINERAL-, RINMANS-, SAFT-, SCHWEINFURTER-, SPANSK-GRÖNT m. fl. — särsk. i vissa uttryck, såsom: grön cinnober, se CINNOBER 3 b. — (i fackspr.) grön jord, = GRÖN-JORD. PH 11: 310 (1777). Nyblom Akvarellm. 38 (1910). — Scheeles grönt (förr äv. sammanskrivet), benämning på en av K. V. Scheele († 1786) upptäckt, grön, giftig färg bestående av arseniksyrlighetens kopparsalt. EkonA 1807, sept. s. 52. 2NF 24: 983 (1916). — (numera knappast br.) spanskt grönt, spanskgröna; jfr GRÖN, sbst.2 1. Almström Handelsv. 179 (1845). Cronquist 363 (1880).
2) [specialfall av 1] om den på förekomst av bladgrönt (klorofyll) beroende färgen hos frisk växtlighet (grönska), ss. (växande) gräs, blad l. löv; grönskande; äv. övergående i 3. En grön häck. Trädens gröna valv. (Lova o. d.) guld och gröna skogar, se GULD 1 e β β’. Grönt grääs. Upp. 8: 7 (NT 1526). Grönt löff. Syr. 14: 18 (Bib. 1541). Fugelen uppå grönan quiste. Gustaf II Adolf 615 (c. 1620); jfr c. Rödt är järnets färg och grönt är skogens. Strindberg TrOtr. 4: 158 (1897). — jfr BLAD-, GRÄS-, LÖK-, MOSS-, OLIV-, SOMMAR-, VINTER-, VÅR-GRÖN m. fl. — särsk.
a) för att beteckna inträdande vår (l. sommar), i sådana uttr. som (när) det blir grönt, (när) marken (i sht förr äv. skogen) blir grön (jfr d α); jfr BUSKE, sbst.2 1 a. Så snartth gröntt bliffwer. HB 1: 272 (1576). Ack om jag fick lefva till skogen blef grön! Fatab. 1911, s. 200 (i folkvisa).
b) i fråga om grönsaker (jfr d γ, e α β’); ss. första led i ssgr o. attributivt i vissa stående förb.: (†) gröna kryddor, (finare) grönsaker; jfr GRÖN-KRYDDOR. BoupptSthm 1671, s. 41 (1668). Gurckor .. peparroth .. andra gröna Krydder. Därs. 10/10 1679, Bil. Schartau FrKock. 282 (1825). — [jfr (ä.) d. grønne sager] (†) gröna saker, grönsaker (jfr 3 a). Åtskilliga slags gröna saker, som Lactuc, Sallat, grön-Kål och annan Kål. Kalm Resa 1: 172 (1753). Djurberg GeogrUngd. 404 (1781).
c) [jfr d. (komme) på den grønne gren (ä. d. kvist), t. auf (k)einen grünen zweig kommen; av omstridt urspr.; jfr t. ex. Borchardt o. Wustmann Sprichw. 186 f. (1895), DO 7: 266 (1924)] i det bildl. uttr. (åter) komma på grön (förr äv. en grön) kvist o. d., (åter) komma i goda ekonomiska omständigheter l. ”få det bra”; förr i sht i nekad sats. Så länge Gälden wahrar, kan en aldrigh komma på en grönan qwist. Schroderus Hoflefw. 167 (1629). I fall han komme på gröön qvist. HT 1900, s. 78 (1713). Katrina spetsknypplerska, som en tid hade strukit landet om i följe med tiggarmunken Ange men på sistone kommit på grön kvist. Lidforss AFrance 17 (1904).
d) i överförd anv.
α) om mark, lokalitet o. d.: täckt av frisk växtlighet, grönska; grönskande. Gröön mark. VarRerV 56 (1538). I grönaste lund. Atterbom Lyr. 1: 139 (1815). Ett stycke grön äng. Hallström Than. 37 (1900). (†) De öppna fält sig grönt utsträcka. Bellman 5: 268 (1787). — jfr SOMMAR-, VÅR-GRÖN m. fl. — särsk.
α’) i uttr. stenen i grön(an) dal ingående i ett föregivet omkväde på en sten vid gränsen mellan Jämtland o. Norge (jfr Wieselgren Stenen i Grön dal (1894), Ahnlund Oljob. 154 ff. (1924), THögdahl i THembygdsv. 1929, s. 94 ff., ävensom Fritzner 1: 656 (1885)). När Swänske Män taga vtländske seder, / Kyrkior och Kloster rijfwas neder, / Än ståår steenen j grönan daal. Tempeus Messenius 118 (1612).
γ’) (mindre br.) i uttr. gröna kullen, gröna torvan, om gravkulle l. om graven; särsk. (i vissa trakter) i uttr. vara vigd vid gröna torvan, om ogift kvinna: icke hava några förhoppningar om att bliva gift. BEMalmström 6: 282 (c. 1850). Tacka vet jag att vara vigder vid gröna torvan, som hon och jag, Martina. Wägner ÅsaH 328 (1918).
β) om viss tid (årstid): utmärkt gm (ofta: för tiden i fråga ovanlig) grönska l. mild väderlek. Den gröna somaren tycktes .. (i fjällen) vara bortdrifven. Linné Bref I. 1: 321 (1732). Man .. hade (år 1880) grön vinter (i norden). LAHT 1882, s. 21.
γ) till b.
α’) (†) grön rätt, grönrätt. Kiöttbullar at bruka omkring gröna Rätter. Warg 96 (1755). Schulthess (1885).
β’) (†) i uttr. gröna gången, namn på en i ä. tid vid Slussen i Sthm befintlig passage där grönsaker försåldes; särsk. i uttr. som anspela på det ohyfsade språk som där var vanligt. Samtelige Herrar inbillade Magistri (må) gerna så heta, så länge de kunna få Lagren i gröna Gången, fast de intet fådt honom vid Academien. Dalin Arg. 1: 122 (1733, 1754). Idel utsökta grofheter med sådana ord, som gröna gången skulle skämmas för. ASchönberg (1768) i 2Saml. 3: 72. ÖoL (1852).
e) i substantivisk anv. i n. sg.: gröna växter l. växtdelar (grönt gräs, gröna blad l. kvistar o. d.), grönska (se GRÖNSKA, sbst. 3).
α) i obest. form; ofta om gröna växter l. växtdelar använda ss. prydnad. (Gräshopporna) läto intit gröönt bliffua quartt på trään. 2Mos. 10: 15 (Bib. 1541). Ströö honom (dvs. fisken) öfwer medh grönt (dvs. persilja, dill l. dyl.). Salé 82 (1664); jfr β’. En krans af grönt. Rydberg RomD 156 (1877). I övre Sverige synes sällan något grönt den första maj. Nilsson FestdVard. 111 (1925). — jfr BUKETT-GRÖNT m. fl. — särsk.
α’) (†) i uttr. spela grönt, om lekar i vilka grönt gräs l. gröna blad användas; särsk. [efter fr. jouer au vert] om en lek (i maj månad) varvid man alltid skulle bära på sig några (samma dag plockade) blad o. var o. en sökte överraska sina bekanta utan dessa, vilket, om det lyckades, förpliktade den förlorande att överlämna ngn på förhand överenskommen gåva. En leek (med spådom angående giftermål) som dhe kalla spela grönt, då en Krans bindes ihop aff gröna långa gräs. Rudbeck Atl. 2: 539 (1689). Weste (1807). Franzén Skald. 3: 187 (1824, 1826).
β’) (numera bl. i vissa trakter) till b: grönsaker. Serenius Aa 2 a (1734). (Kalvbringan) kan äfven ätas utan grönt. Nordström Matlagn. 210 (1822). WoH (1904; med hänv. till grönsaker). — jfr KÖKS-GRÖNT.
β) (i vitter stil, mindre br.) i best. form, föregånget av gen. (jfr 1 a o. GRÖNA, sbst. 6 a). Den täcka Våhrens gröna. Mörk Ad. 1: 153 (1743). Granskogarnes friska gröna. 1LundagKron. 308 (1918).
γ) i best. form, föregånget av best. art.
α’) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] den friska växtligheten under vår o. sommar (i sht med tanke på dess lämplighet ss. uppehållsort under rekreation), gröngräset; äv. allmännare: den (fria) grönskande naturen; numera bl. föregånget av prep. i, förr äv. på. Gå ut i det gröna, slå sig ned i det gröna. Jungfrun, flickan, gossen i det gröna, se JUNGFRU, FLICKA, sbst.1 6 c, o. GOSSE 4 b. (Ett tält) som min Engell kan .. bruka i dätt gröna på landett. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 44 (1704). Hon (dvs. flickan) satt bland blomstren på det gröna. Lenngren (SVS) 2: 296 (c. 1800). Befolkningen älskade det gröna. Snellman Tyskl. 17 (1842). (†) Ändtlig i detta gröna / Får du mitt sista afsked röna. Bellman 3: 279 (1790). — särsk. i uttr. välkommen i det gröna! ofta (vard., skämts.) med försvagad bet. ss. välkomsthälsning i allmänhet l. ironiskt. Välkommen i det gröna, sa’ fan, satte mor sin i nässlorna. SvOrdspråksb. 94 (1865). VL 1908, nr 98, s. 2.
β’) (†) om till mat användbara, gröna växtdelar; jfr α β’. Somliga slag (av växter) odlar man i afseende på det gröna, och somliga åter blott i afseende på rötterne. BBergius PVetA 1769, s. 22.
3) [utvecklat ur 2 o. icke alltid tydligt skilt från 2 (o. 4)] växande, frisk, saftig; motsatt: torr, (för)torkad, vissen; om växt l. växtdel (blad, gräs o. d.); äv. i överförd anv. (se b). VarRerV 56 (1538). Grönt foder åt boskapen. Fischerström 2: 275 (1780); jfr GRÖNFODER. Den .. välsignelserika kraft, som bor i den gröna grenen, livsspöet eller livsstängeln. Nilsson FestdVard. 36 (1925). — särsk.
b) [jfr motsv. anv. i främmande språk] i överförd anv.
α) [jfr fsv. grönth graan trä] (i fackspr., numera föga br.) om trä: icke torkad, färsk (se d. o. 2 b α). En Tromma af grönt furoträ .. som han och nidmurade i utgången genom muren. VDR 1663, s. 88. Uti nyss fälldt (grönt) trä förefinnes .. (vatten) till betydlig mängd. 2UB 8: 5 (1900).
β) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i ssgn GRÖN-SALTA) om kött, fläsk l. fisk: icke torkad l. rökt; färsk; jfr GRÖN-SALT, adj., -SALTA. Saltt grönntt kiött .. Tårtt kiött (osv.). BtFinlH 4: 194 (1563). Gröne geddor. Annerstedt UUH Bih. 1: 43 (i handl. fr. 1601). — jfr SALT-GRÖN.
γ) garv. om nyligen avdragen hud: rå, frisk (se FRISK, adj.2 3 e), färsk (se d. o. 2 a). En rå eller otorkad (”grön”) hud. Luttropp Svarfk. 140 (1839).
c) (†) bildl.: frisk, frodig o. d.; särsk. [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. lat.] om gammal person, ålderdom o. d.: som är vid l. har god vigör, ungdomlig. Medan I är ung och skiön / Och eder Ålder ännu grön. Lucidor (SVS) 462 (1674). Af hiertans mildhet är han (dvs. kärleken) fruchtbar, grön och frodig. Lybecker 168 (c. 1715). Näst gubben Radetzky har jag ej sett någon 86-åring så frisk och grön (som biskop Faxe). Beskow (1853) i 3SAH 14: 115.
4) om frukt (ax) l. säd o., i överförd anv., sädesfält: ännu grön (i bet. 2), omogen. Körsbären voro alldeles gröna. The gröna axen. 3Mos. 2: 14 (Bib. 1541). Rogen stod grön på åkren. OxBr. 8: 345 (1640). En åker på norra sidan om ett berg (kan) stå grön, medan den på den södra är färdig att skäras. Palmblad Norige 25 (1846). — särsk.
a) i uttr. gröna ärter, ss. omogna skördade (o. konserverade) ärter; jfr GRÖN-ÄRT(ER). Fina gröna ärter med tunga och kokt skinka. UvHeland (1843) hos Dahlgren 2Ransäter 148. Åkerhielm GamlRoman 109 (1907).
b) (†) oeg., i förb. grönt år, ”grönår”. De 3 gröna Åhr som i förra Seculo skedde. Hiärne 2Anl. 299 (1706).
5) [jfr motsv. uttr. i sv. dial. (Finl.), användt om mossa som rökes i brist på tobak; benämningen sannol. föranledd av att gröna, icke tillräckligt beredda tobaksblad begagnats till ifrågavarande röktobak o. cigarrer] (i sht förr) i uttr. gröna nöden, om dålig röktobak o. om dåliga cigarrer (i sht förr om en i Åhus tillvärkad sort). Auerbach (1909). Det är inte så säkert, att Jaques nöjer sig med en sådan där gröna nöden. Blomberg Uvd. 176 (1917).
6) [i huvudsak bildl. anv. av 4; i bet. b samt delvis i bet. a möjl. äv. åsyftande den (gul)-gröna färgen på näbben hos nyutkläckta fågelungar; jfr GULNÄBB 2] bildl. (till 4).
a) [jfr motsv. anv. i d., (n)t. o. eng., ävensom GRÖN-SKÅLLING, t. grünschnabel, eng. greenhorn, oerfaren, ”grön” person] (i sht vard.) om ung person: omogen, oerfaren, oförståndig, barnslig, ”ohängd”; äv. om (ngns) ungdom (unga år). Hur’ kan man mogna råd vtaf en yngling höra, / Som ännu sielf är grön, och icke torr bak öra? Reg. Horol. 24 (1745). Det var i min gröna ungdom. Ödman VårD 1: 207 (1887). Du har väl själf varit grön någon gång. Engström Glasög. 130 (1911). — jfr (†): Ett för ungt hierta har int anna än grön (dvs. outvecklad) smak ok oformlige plaisirs. Columbus Ordesk. 61 (1678).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] (föga br.) jäg. om fågelunge: nyutkläckt. Andkullar, som .. ännu voro gröna. SDS 1901, nr 161, s. 4.
7) [sannol. utgående från uppfattningen om den gröna färgen (i sht på vårlig grönska) ss. behaglig för ögat (se språkprovet från 1928 under 1); jfr motsv. anv. i dan. o. bet.: god, tjänlig i isl., samt bet.: gynnsamt stämd (mot ngn) i nt. o. t., ävensom t. (dial.) sich an jemandes grüne seite setzen, sätta sig vid ngns ”bästa” sida, ”hjärtesida”, d. (sidde o. d.) ved ens grønne side] eg.: behaglig, tilltalande.
a) (†) i uttr. göra ngt grönt, ”utbrodera” l. ”utstoffera” l. ”styra ut” ngt. Må tw segia thin scriffuare til att han bliffwer widh sitt modermåll swensken .. och scriffuer oss jcke Jeg för Jag till .. han torff eij göredt så gröntt. GR 7: 43 (1530). PErici Musæus 4: 59 a (1582; om predikosätt).
b) (†, se dock α, β) i uttr. göra sig grön (med ngt), smycka l. pryda sig l. lysa (med ngt som icke med rätta tillkommer en, ofta på ngn annans bekostnad). Färgen, hvar med .. (skrymtarna) giöra sig så skiöna och gröna; är vänlighet, söta ord, andächtighet och ödmiukhet. Scherping Cober 1: 209 (1734; t. orig.: Die Farb, womit sie sich so schön machen). Crusenstolpe Mor. 6: 621 (1844). — särsk.
α) (vard.) abs.: göra sig till, visa sig ”duktig”, vara ”viktig” (äv. med bibet. av 6 a). Många ha tänkt att göra seig myket gröna och haa dock likwäl måst stå med skammen. Ekeblad Bref 1: 349 (1654; rättat efter hskr.). Möller (1745, 1755; under flagorneur). Gör dig ej grön, det gör ingen nytta. Fröding Guit. 46 (1891).
β) [jfr d. gøre sine hoser grønne (hos en)] (i sht vard.) (eg.: gm att söka framstå bättre än man är) ställa sig in (hos ngn gm ngt), göra sig till (för ngn); numera vanl. abs. Lind (1749). Crusenstolpe Tess. 5: 194 (1849). Han gjorde sig grön för henne så mycket han kunde. Tavaststjerna HårdaT 150 (1891).
γ) [jfr dock äv. 1 c samt nor. dial. gjera seg grøn, sätta sig upp, bjuda trots, o. grøn i bet.: vred, hetsig] abs.: morska upp sig. Jag måst mig göra gröner: / Hwem alledi den och den, / Är som så illa döner, / Sen Porten är igen? Comædieact 21 (c. 1690, 1700).
c) (†) i uttr. visa sig grön, (vilja) framträda ss. framstående l. ”duktig”. Liksom jag allena skulle visa mig grön. Linné Bref I. 2: 279 (1765).
8) (i soldatspr., starkt vard.) i uttr. (så o. så många) gröna dar l. (vanl.) i substantivisk anv. i pl. obest.: sträng (mörk) arrest (under visst antal dygn). Få fyra gröna. VL 1908, nr 210, s. 3. Åtta gröna dagar få vi / för besöket på Halta Lottas krog i Göteborg. Björke Beväringsvisor 43 (1922). Hellström Lekh. 187 (1927).
(2) -ALG. bot. (grön) alg av familjen Chlorophyceæ, äv. av familjen Conjugatæ; ofta i pl. Fries Växtr. 271 (1884). 3NF 8: 1175 (1928). —
(2 d α) -BACKE. (i sht i vissa trakter) jfr BACKE, sbst.3 4. Geddan bitter gresset ij grönbacken / haren han går påå haffzens grund. Visb. 1: 72 (1573). —
-BENA, f. l. r. zool. vadarfågeln Totanus glareola Gml., grönbent snäppa. Kolthoff DjurLif 63 (1899). —
-BENT, p. adj. särsk. zool. i uttr. grönbent snäppa, grönbena. Nilsson Fauna II. 2. 2: 122 (1834). SFS 1922, s. 804. —
(2 e) -BETE, n. betande l. bete (bestående) av friska växter, gräsbete. Schulthess (1885; med hänv. till gräsbete). Almquist Häls. 680 (1896). särsk. [jfr fr. se mettre au vert] (vard., skämts.) i uttr. (lägga sig, ligga o. d.) på grönbete, (lägga sig, ligga o. d.) på landet (för rekreation). En och annan .. gräsänkling med familjen på grönbete. Siwertz Varuh. 67 (1926). —
-BETSA, -ning. En grönbetsad stol. —
(2) -BLAD. (†) i uttr. (ut)i grönblad, om säd: i begrepp att gå i ax, som ännu icke gått i ax; jfr BALG 2 a, BALJA, sbst.1 2 a. När .. (himmelskorn) växer och står i grönblad, är det prägtigt at påse. VetAH 1749, s. 50. Boije Landth. 189 (1756). —
-BLEK, adj. särsk. till 1 c, om ansiktsfärg l. hy. (Bilder av) ömtåliga engelska ladies (med) .. grönblek hy. Lönnberg Cas. 15 (1882). —
-BLIND. (i sht i fackspr.) i fråga om ett visst slag av färgblindhet. UpsLäkF 1870—71, s. 663. Rent grönt (synes) för den grönblindes öga färglöst (grått eller svart). NF 5: 598 (1882). —
-BLÄDDRIG. (föga br.) jfr BLÄDDRIG, adj.1 4. Fönstrens små grönbläddriga rutor. Schildt Eros 38 (1913). —
-BRUD. (i Dalarna, numera knappast br.) brud som icke bär svart klänning o. krona, utan folkdräkt (med grön tröja l. annat grönt plagg) o. diadem; motsatt: kronbrud. Bremer Dal. 126 (1845). RedNordM 1921, s. 9. —
(2 e) -BRUNN. (förr) = -SAFTS-BRUNN. Nyblæus Pharm. 81 (1846). Lund der jag en månads tid drack ”grönbrunn”. Ahnfelt StudM 2: 92 (1857). Tholander Ordl. (c. 1870). —
(4) -BÄRGA, -ning. (numera knappast br.) inbärga (säd, foderväxter o. d.) grön. QLm. I. 4: 38 (1833). Lundequist Landtbr. 240 (1840). —
(2 d β) -DAGAR, pl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vissa dagar under senhösten då fälten ännu stå gröna. Arrhenius Jordbr. 2: 88 (1860). —
-FINK, förr äv. -FINKA, f. l. r. (-fink c. 1755 osv. -finka 1755) i sht zool. fågeln Chloris chloris Lin., gröning, svensk kanariefågel (med grön grundfärg); jfr -HÄMPLING. Möller (1755; under chloris). VetAÅrsb. 1908, s. 250. —
-FLÄCKIG. Tilas PVetA 1742, s. 25. särsk. zool. i uttr. grönfläckig padda, paddarten Bufo viridis Laur. (som har mörkgröna fläckar på ryggen). Nilsson Fauna 3: 102 (1842). —
-FODER, se d. o. —
-FOTAD, p. adj. i uttr. grönfotade sumphönan, (zool.) vadarfågeln Gallinula chloropus Lin., rörhöna. Nilsson Fauna II. 2. 2: 167 (1834). —
-FÄRGAD, p. adj. (grön- 1673 osv. grönt- 1880 (: gröntfärgadt, n.)) grön till färgen; äv.: färgad l. målad grön. BoupptSthm 15/7 1673. —
-GALLA, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) grön galla (se GALLA, sbst.2 1). Han spyr bara grön-gallan. Wallenberg Gal. 136 (1771; uppl. 1921). —
-GLÄNSANDE, p. adj. —
(2) -GRÄS(ET). (grö`ngrä´-sätt o. gröngrä´sätt Dalin) i sht i sg. best.: det friska, växande gräset på marken, ”det gröna”; ofta i uttr. i (förr äv. på) gröngräset. Ligga i gröngräset. Scherping Cober 1: 144 (1734). Nicander VirgEcl. 11 (1752). Sällskapet slog sig ned i gröngräset. Topelius Vint. I. 1: 341 (1860, 1880). (Landskapet) med sitt öfverflöd på gröngräs och vildblommor. Nyström NKina 2: 31 (1914). särsk. (†) i uttr. till gröngräset, tills gräset blir grönt; jfr GRÖN, adj. 2 a. Om .. (hären) där stadnat til gröngräset. Bark Bref 2: 145 (1706). —
-GUL. gul med skiftning i grönt. Linc. (1640; under chlorion). Gröngul (i ansiktet) av ilska. Östergren (1926). —
(2 e) -GÖDSLA, -ing. landt. gödsla (jord) gm nedplöjning av på jorden växande (för detta ändamål odlad) gröda; i sht ss. vbalsbst. o. i p. pf.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret: gröda avsedd l. använd till gröngödsling. Juhlin-Dannfelt 121 (1886). Gröngödslad träda. Holmström Naturl. 2: 52 (1889). Hvit senap, som .. nedplöjes som gröngödsling. UtsädT 1895, s. 263. På Svaneholm (användes), redan innan Macleans död 1816, gröngödsling. SkrSkånHushS II. 3: 12 (1914). —
-GÖLING, i bet. 1 äv. -GYLLING, förr äv. -GILLING, -GYLING o. -GÖLNING, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||(ig.) (-gilling 1827. -gyling 1639. -gylling 1875—1914. -göling 1731 osv. -gölning 1814)
1) (den delvis gröna) fågeln Picus viridis Lin., grön hackspett, grönspett; jfr -SPIK. Schroderus Comenius 153 (1639). Rosenius SvFågl. 1: 201 (1917).
2) [jfr BOFINK 2] (vard.) i överförd anv.: ”grön”, omogen ung (person, vanl.) man, ung spoling; jfr GRÖN, adj. 6 a. Lindfors (1815). En hop sprättiga gröngölingar. Hillman SpNov. 185 (1896). —
(2) -HIRS. bot. (det ljusgröna o. med vanl. gröna svepeborst försedda) gräset Setaria viridis P. B. (Panicum viride Lin.). BlekLHushT 1817, s. 93. —
-HÄMPLING. (mindre br.) zool. grönfink. 1Brehm 2: 13 (1875). Östergren (1926; med hänv. till grönfink). —
(2) -HÖ. (numera föga br.) särsk. landt. om på vanligt sätt torkat hö, i motsats till: brunhö. Arrhenius Jordbr. 3: 20 (1861). 2NF 12: 198 (1909). Cannelin (1921). —
-JORD. (i fackspr.) benämning på en grön, jordartad, ss. färgämne använd blandning av flera mineral, veronesergrönt; jfr GRÖN, adj. 1 j. EkonA 1807, sept. s. 52. VaruförtTulltaxa 1: 47 (1912). —
-KALKSTEN~20 l. ~02. (föga br.) miner. ett slags vanl. lerhaltig, gm insprängda korn av glaukonit grönaktig kalksten. NF (1882). —
-KLÄDA. särsk. (i sht i vitter stil) till 2: bekläda med grönt l. grönska; äv. i överförd anv.; vanl. i p. pf. Arvidi 28 (1651). De (dvs. fåglarna) gungade på grönklädd qvist. PoetK 1817, 1: 54. Grönklädd vår. Tegnér (WB) 3: 80 (1819). Hvem grönkläder bergen? CFDahlgren 2: 34 (1829). En grönklädd höjd. Wulff Petrarcab. 311 (1905). —
(2) -KNAVEL. bot. den till familjen Caryophyllaceæ (Paronychieæ) hörande örten Scleranthus annuus Lin. (som är mera rent grön än Scleranthus perennis Lin., vitknavel). Alcenius FinKärlv. 118 (1863). —
(1 k) -KORN. (i fackspr., mindre br.) klorofyllkorn. UNT 1903, nr 2287, s. 3. BonnierKL 6: 909 (1925). —
(2) -KRÄMLA. bot. krämlearten Russula aeruginosa Krombh. (virescens Fr.), med grön- (aktig) hatt. Romell Líndblad 70 (1901). —
-KULLA. bot. orkidén Cœloglossum viride Hn (Platanthera viridis Lin.) med gulgröna blommor. Fries BotUtfl. 3: 215 (1864). —
(2 e) -KUR, pl. -er. [jfr d. grønkur] (förr) = -SAFT-KUR; jfr -BRUNN. LdVBl. 1845, nr 17, s. 4. Uhrström Hemläk. 138 (1879). —
(3) -KVISTA, -ning. skogsv. vanl. ss. vbalsbst. -ning, motsatt: torrkvistning. Grönqvistning, då .. gröna, lefvande qvistar och grenar borttagas. LAHT 1892, s. 122. —
(2) -KÅL. [jfr fsv. grönkalos, saft av grönkål]
1) i sht trädg. den med gröna, krusiga blad försedda örten Brassica oleracea Lin. var. acephala DC., bladkål. OrdnMångl. 1623, s. B 4 a (i två ord). Abelin MTr. 81 (1902). (†) i utvidgad anv. Tidig Grönkol, plåckas af urtica urens maxima eller näsla med flera andra örter. Lundberg Träg. 32 (1754); jfr 2. Grönkål kallas af somliga en grönagtig, urartad blåkål. Linderholm (1803).
2) kok. på finhackad grönkål (i bet. 1) l. (numera knappast br.) andra (vilda) örter (ss. späda nässlor) med tillsats av buljong kokad (avredd) soppa; jfr -SOPPA, NÄSSELKÅL. Hoos osz blifwer bådhe stoor och etter Näsla til Grön Kåhl kokade. Palmcron SundhSp. 45 (1642). Ekberg Äta 114 (1899). WoH (1904; med hänv. till nässelkål). —
-KÖPING, se d. o. —
-LANDS-, se d. o. —
-LASERA. tekn. lätt måla över (trä o. d.) med genomskinlig grön färg; i sht i p. pf. SD(L) 1901, nr 481, s. 3. —
-LÄNDARE, se d. o. —
-LÄTT. (numera bl., föga br., i vitter stil) grön(aktig). En Andraka .. hafwer blancka grönletta Fiädrar. IErici Colerus 2: 201 (c. 1645). Risberg Vallmo 14 (1906). —
(2, 3) -MASSA. landt. om (viss mängd av) foderväxter i friskt, icke torkat tillstånd. UtsädT 1894, s. 95. Skörden (av majs) belöpte sig till 27,600 kilogram grönmassa pr hektar. LAHT 1898, s. 109. —
(4) -MOGNAD. landt. om första stadiet av mognad hos säd l. lin. MosskT 1892, s. 249. Arenander Lin. 19 (1910). Mjölk- l. grönmognad, då växtämnet nått den utveckling, att det kan bilda en ny planta, men sädeskornet ännu ej slutat sin näringsansättning .., och öfre delen af strået ännu är grön. 2NF 18: 801 (1912). —
(2) -MOLLA. (mindre br.) bot. benämning på ett slags grön molla, av Linné betraktad ss. särskild art, Chenopodium viride, numera ansedd ss. en varietet av vitmollan, Chenopodium album Lin. Nyman VäxtNatH 2: 219 (1868). Dens. FanerogFl. 75 (1873). —
(2) -MYNTA, r. l. f. bot. örten Mentha viridis Lin. (vars blad äro gröna på bägge sidor). Nyman Bot. 79 (1864). —
(2 e α β’) -MÅNGLERSKA, äv. -MÅNGELSKA. (-mångelska 1734—1852. -månglerska 1790—1906) (†) grönsakshandlerska. Serenius (1734; under herb). Klint (1906). —
-MÖGEL. benämning på den gröna mögelsvampen Penicillium crustaceum (Lin.) Fr., pänselmögel. LB 3: 604 (1906). —
-NACKE, m. l. r. (i vissa trakter, numera föga br.) om en i nackpartiet grönaktig varietet av blanklax. VetAH 1751, s. 95. —
(2) -NYPON. (föga br.) bot. rosvarieteten Rosa virens Wg (som har rent gröna blad). Krok o. Almquist Fl. 1: 156 (1905). —
-NÄSTING. bot. kärnsvampen Eutypa flavo-virescens Tul. (vars underlag invändigt är gulgrönt). Krok o. Almquist Fl. 2: 149 (1907). —
(2) -PIL. (i vissa trakter) benämning på vissa grönbladiga arter av släktet Salix Lin., i sht Salix fragilis Lin. o. den ofta odlade hybriden Salix viridis Fr. (alba × fragilis). Linné Fl. nr 882 (1755; fr. Skåne). Nyman VäxtNatH 2: 244 (1868). —
(2) -PRUSTA, r. l. f. (föga br.) bot. den till familjen Ranunculaceæ hörande örten Helleborus viridis Lin. (med gröna blommor). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 510 (1901). —
(2) -RÅG. växande, ännu grön råg (ofta om spirande höstråg); särsk. landt. till 4: råg som omogen skördas till grönfoder. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 1. Juhlin-Dannfelt (1886). Grönrågen såg så inbjudande ut i våras. Ericson Fågelkås. 1: 140 (1906). —
(2 d γ) -RÄTT, r. l. m. i sht kok. av (en l. flera sorters) grönsaker beredd maträtt. Sparris är en af de välsmakeligaste och hälsosammaste Grön-rätter. VetAH 1765, s. 214. Ekberg Äta 142 (1899). —
-RÖDING. (i Vättertrakten, numera föga br.) om den ljusa varieteten av Vätterns röding, Salmo salvelinus Lin., blankröding. Dalin (1852). —
(2 e) -SAFT. (förr) vid brunnskurer om våren använd grön saft som pressades ur vissa växter, t. ex. vattenklöver, maskros o. hästhov. LdVBl. 1845, nr 17, s. 4. 2NF 10: 504 (1908). —
-SAK, se d. o. —
(2) -SAL(L)AD l. -SAL(L)AT. sallad av Lactuca sativa Lin. l. andra salladsväxter; motsatt: sallad av bär l. frukter, gelé o. d. Hagdahl Kok. 744 (1879). HemKokb. 187 (1903). jfr: Deras (dvs. Adams o. Evas) kost på daglig stat / Var en evig grönsallat. Lenngren (SVS) 2: 333 (1798). —
-SALTA.
a) [jfr d. grønsalte, ävensom nor. dial. grønsalta, salta (kött) tämligen hårdt o. låta det ligga i lake] (i vissa trakter) till 3 b β, urspr.: insalta (kött l. fläsk) utan åtföljande torkning l. rökning; lätt salta, rimsalta. Grönsaltat Kiött. BoupptSthm 17/11 1675. Grönsaltat, d. v. s. rimsaltat fläsk. SvD(B) 17/1 1925, Lördagsbil. s. 1.
b) garv. till 3 b γ. De i friskt tillstånd saltade hudarna benämnas våt- eller grönsaltade. 2UB 8: 543 (1900). —
-SAND. [jfr eng. green-sand] geol. o. miner. till kritsystemet hörande avlagring (bärgart) som på grund av insprängda glaukonitkorn har grönaktig färg; äv. allmännare om andra glaukonitförande bärg- l. jordarter. ÅrsbVetA 1825, s. 480. Dioritgruset, som i vissa landsorter kallas grönsand. Bergstrand Geol. 74 (1859). 3NF 8: 751 (1928). —
-SANDS-KALK. geol. o. miner. till kritsystemet hörande, kalkhaltig grönsand. GWahlenberg i Svea 1: 82 (1824). 2NF 35: 181 (1923). —
-SANDSTEN~02 l. ~20. geol. o. miner. (i allm. till kritsystemet hörande) sandsten som på grund av insprängda glaukonitkorn har grönaktig färg. JernkA 1827, Bih. s. 32. BonnierKL 4: 1317 (1924). —
-SIK. (i vissa trakter) sikarten Coregonus lavaretus Lin. l. formen Coregonus aspius Smitt; jfr ASP, sbst.1 3, samt ASP-SIK; förr äv. = GRÄSSIK. Linné Ungd. 2: 240 (1734). Schultze Fisk. 82 (1778). Smitt Fisk. 900 (1895). —
-SINKA, r. l. f., förr äv. -SINKE, r. l. m. (-sinka 1788—1852. -sinke 1790—1846) (numera knappast br.) bärgv. Grönsinka har af Dannemora grufvearbetare blifvit kallad en grön kalksten, som uti körtlar och strimor sitter i den öfriga kalksten. Rinman (1788). Dalin (1852). —
-SISKA.
1) den till familjen finkar hörande (ovantill gulgröna) fågeln Carduelis spinus Lin. Grönsiskan på sjn Qwist, hon låter Ti Ti Ti. Warnmark Epigr. H 4 a (1688); jfr 2. Lönnberg Artedi 7 (cit. fr. c. 1727). Rosenius SvFågl. 1: 166 (1916).
(1 c) -SJUKA. [efter nylat. chlorosis; jfr eng. green sickness] (†) bleksot. Haartman Sjukd. 273 (1765). Schulthess (1885). —
-SKIFTANDE, p. adj. (grön- 1852 osv. grönt- 1926) (i vårdat spr.) Knös Elfv. 118 (1852). Gafvelfönstrets .. grönskiftande glas. Lindqvist Dagsl. 3: 208 (1904). —
-SKIMRANDE, p. adj. (grön- 1855 osv. grönt- 1926) (i vårdat spr.) 1NordUnivT I. 2: 25 (1855). Det grönskimrande .. vattnet. Lagerlöf Drottn. 17 (1899). —
-SKORV. (†) det gulgröna (l. brunaktiga) kräftdjuret Gammarus pulex (Lin.) De Geer; jfr GRUND-MÄRLA. VetAH 1748, s. 126. Brander NatH 38 (1785). —
(2) -SKOTT. landt. om nya skott från uppvuxen säd. LfF 1851, s. 155. Kornet är .. det sädesslag som helst skjuter nya grönskott, när säden lägger sig. TLandtm. 1900, s. 582. —
(6 a) -SKÅLLING. [sv. dial. grönskolling, äv.: fruktkart; jfr d. grønskolling; senare ssgsledens ursprung är ovisst; jfr Falk o. Torp Wb. 1: 358, Lindroth ÖlFolkm. 445] (i vissa trakter, vard.) ”gröngöling” (se d. o. 2). VRP 1621, s. 437. Jag .. hade en sån där grönskolling till turist hos mig i somras borta vid Vassijaur. Didring Malm 1: 123 (1914). —
(2, 3) -SKÖRD. landt. grönfoderskörd; numera vanl. i bet.: grönmassa. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 214. (Havre) lemnar .. en god grönskörd 7—8 veckor efter sådden. Juhlin-Dannfelt 133 (1886). LAHT 1901, s. 20. —
(2, 3) -SKÖRDA. landt. skörda (säd o. d.) omogen, till grönfoder; vanl. i pass., i sht p. pf. Grönskördade växter. Arrhenius Jordbr. 1: 77 (1859). —
(2) -SMAK. (numera knappast br.) om (fadd) smak av gröna växter. Atriplex hortensis .. Äger hvarken luckt eller annan, än vanlig grönsmak. VetAH 1787, s. 255. —
(2 d γ) -SOPPA. av (buljong o.) grönsaker tillagad soppa; jfr -KÅL 2. VetAH 1787, s. 255. Passerad grönsoppa. Hellman Kokb. 70 (1895). —
-SPETT, m. l. r. gröngöling (se d. o. 1); äv. (zool.), i sht i pl., allmännare, om (fågel av) det till familjen hackspettar hörande släktet (Picus Lin.) Gecinus Boie. Œdman Bahusl. 44 (1746). 4Brehm 7: 106 (1925). —
-SPINK l. -SPINKE. (-spink 1538—1640. -spinke 1640) (†) den delvis gröna fågeln Merops apiaster Lin., biätare; jfr GRÖNING 1 c. VarRerV 55 (1538). Linc. (1640; under apiastra). —
(4) -SPJÄLKIG, äv. -SPJÄLKAD l. -SPJÄLKOT, adj. (-spjelkad 1777. -spjälkig 1779—1814. -spielkot, n. 1752) [sv. dial. (Uppl.) grönspjölkig, till spjölk, stjälk] (†) om säd: som har gröna strån o. ax inblandade bland mogna. Skäres .. (kornet) grön-spielkot. Brauner Åker 71 (1752). Heinrich (1814). —
-SPRÄNGD, p. adj. (mindre br.) insprängd med grönt. En grönsprängd marmor. Brunius Metr. 170 (1836). Sjöstedt Storv. 511 (1911). —
-SPÅN, r. l. m., förr äv. -SPAN. (-span 1797. -spån 1675 osv.) [av t. grünspan] (i fackspr.) spanskgröna. Lindh Huuszapot. 65 (1675). Lindgren Läkem. (1902). —
-STEN. miner. sammanfattande benämning på ett antal mörka, grönaktiga, basiska eruptivbärgarter, ss. diorit, hornbländeskiffer, gabbro, diabas, hyperit, basalt, peridotit o. pyroxenit. Linné Ungd. 2: 228 (1734). Lindström Lyell 229 (1857). Eruptivbergarter .. i fjälltrakterna .. visa sig .. ofta skiffriga och ha en .. grönsvart färg, hvarför de ofta rätt och slätt kallas grönstenar. SvRike I. 1: 27 (1899). BonnierKL (1924).
Ssgr: grönstens-porfyr. (numera knappast br.) miner. FKM 2: 142 (1807). Om (porfyr-)grundmassan består af grönsten (osv.) .., kan bergarten benämnas grönstens-porfyr (osv.). Lindström Lyell 230 (1857).
-STRIMMIG. —
(2) -SVÅL, äv. (i södra Sv., bygdemålsfärgat) -SVÄR, förr äv. -SVÄRD. (-svål 1746—1891. -svär 1824—1893. -svärd (-sverd) 1675—1872) [sv. dial. grönsvål o. grönsvär(d), fsv. grönsvärdher] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på ytlagret av gräsbeväxt mark, grässvål. VDAkt. 1675, nr 31. (Rälen borde) läggas på grönsvålen. MosskT 1891, s. 90. Lundell (1893; angivet ss. bygdemål). —
-SÅDIG. (†) miner. om bärgart: uppfylld av gröna korn (glaukonitkorn). Grönsådig skimmer (dvs. glimmer). Rinman 1: 807 (1788). —
-SÅNGARE, m. l. r. zool. den till lövsångarsläktet hörande (ovantill grönfärgade) fågeln Phylloscopus sibilatrix Bechst., gröna sångaren; stundom om de närstående fåglarna Hippolaïs icterina Brehm, bastardnäktergal, o. Phylloscopus collybita Vieill., gransångare. Stuxberg (o. Floderus) 1: 357 (1900). SFS 1905, nr 44, s. 8. PT 1905, nr 151, s. 3. —
-SÅPA, r. l. f. urspr.: av kalilut o. hampfröolja tillvärkad såpa med naturlig grön färg; numera om på artificiell väg grönfärgad, gul (kärn)såpa. BoupptVäxjö 1767. En klick grönsåpa. Strindberg Hems. 27 (1887). —
-TOPPIG. som har grön topp; särsk. landt. o. trädg. om vissa rotfrukter. Ingelman 163 (1831, 1843). Den svenska gröntoppiga (kålroten). HbTrädg. 2: 54 (1872). —
(2 d α) -TRÄDE, n., l. -TRÄDA, r. l. f. (mindre br.) landt. om olika slag av halvträde; motsatt: svartträde. Larsen (1884). särsk.
(2 d α) -VALL. (†)
b) = -SVÅL. Sielfwa torfwen .. låg .. heel och fullkomlig .. med Grönwallen vpwardtz. Hiärne 2Anl. 181 (cit. fr. 1702). —
(2) -VIDE. benämning på vissa jämförelsevis lågväxta, grönbladiga arter av släktet Salix Lin., i sht Salix phylicifolia Lin., stundom Salix nigricans Sm. Nyman VäxtNatH 2: 254 (1868). Fries Ordb. 139 (c. 1870). Simmons FlKiruna 336 (1910). —
-VIT. vit med skiftning i grönt. Fatab. 1911, s. 83 (1763). Skenet (av en meteor) var intensivt grönhvitt och blixtlikt klart. SD(L) 1897, nr 46, s. 2. —
-VÄXT, r. l. m.
1) (†) till 2: grönskande växtlighet. Plinius .. skrifver om åtskillig grönväxt i röda hafvet. Eneman Resa 2: 15 (1712).
2) (föga br.) till 2, 3: grön foderväxt. De för .. (kreaturen) bestämda grönväxterna. TLandtm. 1883, s. 14. —
(4) -ÅR. (i vissa trakter) år då säden icke mognar, utan måste skördas grön. Så kallade Grön-år, med svag omogen, eller af köld och frost skadad säd. Hülphers Norrl. 2: 159 (1775). SD(L) 1898, nr 337, s. 1. —
-ÄRT(ER). benämning på (de gröna l. blågröna fröna av) en form av örten Pisum sativum Lin.; äv. (i vissa trakter) i pl., om ss. omogna skördade ärter; jfr GRÖN, adj. 4 a. Rudbeck HortBot. 90 (1685: Grön ärter). Jönsson Gagnv. 72 (1910). —
-ÖDLA. zool. den på ryggen grön- l. brunfärgade ödlearten Lacerta viridis Gessn., gröna ödlan. Scheutz NatH 130 (1843). WoJ (1891). —
-ÖGD, p. adj. som har gröna l. grönaktiga ögon; särsk. (vard.) ss. uttryck för avundsjuka, vrede o. d.; jfr GRÖN, adj. 1 c. Bellman 3: 265 (1780, 1790). Generalskan .. (blir nog) rigtigt grönögd .., då hon får se (de nya schalarna). Wetterbergh Penning. 85 (1847). WoH (1904). —
-ÖRKE, förr äv. -YRKE. (-yrke c. 1747. -örke 1734—1865) (i fråga om ä. förh., i sht i Dalarna) bärgv. ett slags grönaktig myrmalm, förr använd till framställning av järn. Linné PlutoSv. 41 (1734). Rinman 2: 1245 (1789). JernkA 1865, s. 148.
B (numera knappast br.): GRÖNT-FÄRGAD, -SKIFTANDE, -SKIMRANDE, se A.
1) (†) grön färg. (Smaragdens) Glans och dyra Gröna. Brenner Dikt. 1: 260 (1713); möjl. till GRÖN, adj. 1 a. Schultze Ordb. 1632 (c. 1755).
2) (i vissa trakter) bärgv. grönaktig bärgart, huvudsakligen bestående av klorit o. hornblände. DannemoraGruvmatr. 1841, s. 59. BlBergshV 18: 810 (1927; fr. Dannemora).
3) (†) om ärg (l. annan grön kopparförening?). Lucidor (SVS) 278 (1672). Bly haer sin minie, Tenn arsenic, Koppar grönan. Därs. 373 (1674).
4) (i sht i fackspr., numera föga br. utom i ssgn SPANSK-GRÖNA) till 1 j; särsk. i uttr. spansk gröna, spanskgröna. Bromell Berg. 86 (1730). Östergren (1926). jfr BÄRG-, SPANSK-GRÖNA.
6) till 2.
a) (†) grönska, ”det gröna”. Lind (1749). (”Den vackra världen”) går ej stort i grönan. Leopold 5: 485 (c. 1820). jfr VÅR-GRÖNA.
b) benämning på vissa (ständigt l. påfallande) gröna växter; i ssgrna BÄCK(EN)-, MUR-GRÖNA; stundom elliptiskt för MUR-GRÖNA. LoW (1911).
7) (†) till 3 c: blomstring. En Jungfru, then ther går vti sin ålders gröna. Kolmodin QvSp. 1: 76 (1732); möjl. n. sg. best. av GRÖN, adj. 3 c, i substantivisk anv.
Ssg (till GRÖNA, sbst. 4): gröne-plåster. (†) med spanskgröna beredt plåster. Forsius Min. 12 (c. 1613). —
GRÖNA, v. [jfr sv. dial. gröna, börja bli grön, grönska, samt d. grønne(s), bli grön, nor. dial. grøna, se grön ut, isl. grænast, fht. gruonēn, t. grünen, feng. grēnian, bli l. vara grön, grönska, ävensom GRÖNSKA, v.]
2) färg. i förb. gröna ut10 4, vid kypfärgning taga bort grön färg ur färggodset gm färgväxling till blått (indigotin). Man grönade ut tyget genom upprepad taffling med långa slag på blåeriborden. Sahlin SkånFärg. 202 (1928). —
GRÖNHET, r. l. f. [fsv. grönhet, grönska]
2) (vard., mindre br.) till 6 a: egenskapen att vara ”grön”, omogenhet. Der sutto .. grufarbetarne i .. hjertinnerlig fröjd öfver min egen grönskande grönhet. Kleen YDoodle 1: 191 (1902). —
GRÖNING, i bet. 1 o. 2 m. l. r., i bet. 3 o. 4 r. l. m. [jfr d. grønning (i bet. 4), (ä.) t. grüning (i bet. 1 b)]
1) benämning på vissa fåglar utmärkta gm grön- (aktig), stundom (se b) gul fjäderdräkt. BOlavi 104 b (1578).
b) (i vissa trakter) den till familjen finkar hörande, gulspräckliga fågeln Emberiza citrinella Lin., gulsparv. Sahlstedt (1773). Rosenius SvFågl. 1: 353 (1919).
2) (i Skåne) benämning på (delvis gröna l. grönaktiga) fiskar av släktet Ammodytes Art., tobis. Wahlström ExkFauna 97 (1861). Smitt Fisk. 900 (1895).
3) (†) till 2: grönskott. Säden rätt tunner; gröning ock uti; som kom efter myckna regnet. Broman Glys. 1: 383 (1721).
4) (i vissa trakter, mindre br.) till 2 d α: grönskande fält l. markområde. Kl. 5 samlades alla på första bataljonens s. k. gröning. PT 1908, nr 219 A, s. 3. SD 1928, nr 154, s. 4. —
GRÖNLING, se d. o. —
GRÖNSK, adj. (†) om häst: lidande av diarré med grönaktig avföring; jfr GRÖNSKA, sbst. 5. 2:ne Officerare (kommo) vähl klädda medh skiöna Peruqvar; hästen var grönsker, och när de voro rätt baak om hästen, sprutade hästen hela ena sijdan både Råcken och Peruqven full med grönskan. HFinlÖ 1: 422 (1730). —
GRÖNSKA, sbst. o. v., se d. o. —
GRÖNSKE, r. l. m. [sv. dial. grönske] (föga br.) bot. till 2: växten Lemna trisulca Lin., andmat (som bildar ett grönt lager på stillastående vatten); jfr GRÖNSKA, sbst. 3 slutet. Iverus VästmFanerog. 9 (1877). Lundell (1893).
Spalt G 1205 band 10, 1929